måndag 13 april 2020

Serier: Fjodor X 2

FJODOR: HUX FLUX
FJODOR TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET
av Pelle Forshed
Rabén & Sjögren

Jag funderade en stund.

Läste jag barnserier när jag var barn? Alltså, regelrätta barnserier, serier som enbart riktar sig till mindre barn, och inte allåldersserier, de flesta funny animal- och humorserier; sådana som även ungdomar och vuxna kan läsa och ha behållning av.

Min lillasyster läste Bamse, Bobo och Pellefant, och jag läste ibland hennes tidningar, men själv föredrog jag ganska omgående fransk-belgiska albumserier som Tintin och Spirou, superhjältar; framför allt Läderlappen, westerntidningar som Tomahawk, och annat som hade spännande, fina, detaljerade bilder, som fick mig att vilja rita egna serier. Jag var bara fem år när jag upptäckte Svenska MAD, och då var det nog kört för min del vad gäller barnserier. Detsamma gäller barnböcker - jag gillade smått surrealistiska barnböcker av folk som Roald Dahl och Ole Lund Kirkegaard, men så snart jag kunde läsa kastade jag mig över äventyrsböcker och ungdomsdeckare.

Barnprogram på TV konsumerade jag förstås, eftersom vi satt varje kväll under 1970-talet och tittade, oavsett om vi gillade det som visades eller ej. Vi ville se Scooby-Doo, men fick istället alltid en skäggig kille med Gustav Vasa-frisyr som spelade tvärflöjt. Men! Ibland kunde det hända att "Kalles klätterträd" visades - och det var ett program jag gillade! Jag kan fortfarande titta på "Kallles klätterträd" med stor behållning.

... Och när jag läser Pelle Forsheds två nyutkomna serieböcker om Fjodor tänker jag på "Kalles klätterträd", här finns en del likheter vad gäller både innehåll och teckningsstil.

Det är möjligt att jag läst något av Forshed i tidningen Hjälp; versionen från 2008, men jag har aldrig läst Stockholmsnatt, eller hans album på Kartago. Fjodor har jag aldrig tidigare hört talas om, "Hux flux" är visst en utökad utgåva av en bok från 2017.

Fjodor är en gosse i lågstadieåldern. Han är lite blyg och osäker, men han är nog som barn är mest. Varje bok innehåller en handfull korta episoder i vilka Fjodor upplever vad som till en början är vardagsrealistiska händelser, men som efter ett tag flippar ut i relativt orealistiska tokigheter. Om Fjodor verkligen upplever de här grejorna - som att han råkar flyga iväg med en drake som fastnat i en lövblåsare - eller om han bara fantiserar låter jag vara osagt, och det spelar egentligen ingen roll.

Vad som är lite intressant är att om man bortser från att det förekommer TV-spel i ett avsnitt, så skulle historierna kunna utspela sig på 1970-talet. Fjodors cykel liknar den jag hade när jag var i lågstadieåldern, han har Tintin på väggen, det hålls en klassfest av exakt samma stuk som när jag var barn.

Forsheds teckningar är enkla och effektiva, det är flyt berättandet, och historierna är rätt lustiga. Plus för att här inte finns några övertydliga pekpinnar eller andra skönhetsfläckar. Fjodor är rejäl underhållning för barn.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar