Netflix: Ondskans arv

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg den spanska deckaren ONDSKANS ARV på Netflix, en film som visade sig vara andra delen i en trilogi. Den första delen, som jag inte sett men som ligger på Netflix, heter DEN OSYNLIGE VÄKTAREN. Om jag vetat att ONDSKANS ARV är en (fristående) uppföljare, hade jag förstås sett den första filmen först. Den tredje delen har inte släppts än.

ONDSKANS ARV var inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara. För regin står Fernando González Molina, och de här filmerna bygger på böcker av Dolores Redondo. Jag gissar att hon är en spansk motsvarighet till de svenska deckardrottningarna. Jag har aldrig läst några böcker av dessa svenska deckardrottningar, men jag har sett några filmatiseringar, och det finns ett flertal likheter med ONDSKANS ARV.

Filmens inleds med en kort prolog som utspelas under spanska inkvisitionen. En kvinna föder en dotter, hon blir sedan påkommen av munkar, tror jag att de är, när hon bär på ett sönderbränt bebisskelett. Hopp till nutid och polisen Amaia Salazar (Marta Etura) är gravid. Hon ska närvara vid en rättegång, men brottslingen hittas död på toaletten, han har begått självmord och en lapp med texten ”Tarttalo” hittas i hans byxor.

Amaia föder sitt barn, hennes amerikanske pojkvän eller make (engelsmannen Benn Northover) tycker att Amaia jobbar för mycket, och fler människor hittas döda, de har tagit livet av sig på snaskiga sätt och hela tiden hittas texten ”Tartatalo” intill kropparna.

Handlingen är rörig och jag tappade ärligt talat tråden halvvägs in, så när filmen nådde fram till upplösningen hade jag inte riktigt koll på vad som skedde och vilka de inblandade var. Orsaken till att jag tappade tråden är att ONDSKANS ARV varar över två timmar, och alldeles för mycket tid läggs på Amaias bebis, på hennes privatliv, och en massa scener som inte leder någonvart.

Filmfotot är bra, det vilar en olycksbådande, hotfull stämning överanrättningen, och själva mordgåtan är intressant – lite ockultism, präster, ritualer, och blod. Skådespeleriet är väl också bra. Men filmen liksom bara rullar på hela tiden, nya scener, nya rollfigurer, den rör sig inte framåt utan i sidled. Kollegor brukar påpeka att till exempel Camilla Läckbergs och Liza Marklunds framgångar beror på att deras hjältinnor ägnar sig åt vardagliga sysslor de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Nu är Amaias bebis viktig för handlingen och upplösningen, men jag ser helst filmer utan bebisar. Den här filmen är mycket tråkigare än den borde vara.