Bio: The Invisible Man

Foton copyright (c) UIP Sweden

James Whales DEN OSYNLIGE MANNEN från 1933, byggd på gamle HG Wells' roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära DRACULA och VARULVEN. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.

Den kortlivade TV-serien DEN OSYNLIGE MANNEN från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells' roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.

Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla THE MUMMY med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.

2020 års THE INVISIBLE MAN har bara titeln gemensamt med HG Wells' bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till SAW och de fyra INSIDIOUS-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.

Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.

Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död - han har begått självmord. Inte nog med det - Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James' dotters collegeutbildning.

Slut.

... Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon ... osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.

Leigh Whannells THE INVISIBLE MAN påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.

Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv. 

Helt utan anledning varar THE INVISIBLE MAN två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twister för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken. 

(Biopremiär 28/2)

Bio: The Gentlemen

Foton copyright (c) Scanbox

Våren 1998 satt jag på en uteservering i Cannes och pratade med en kul engelsman. Han var uppe i smöret, tyckte han själv - han hade nämligen klippt en Batmantrailer. Jag har glömt vad han hette, men han kom senare till Lund för att föreläsa om hur man klipper en Batmantrailer.

I vilket fall: denne engelsman ville rekommendera en ny film. LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS. En film som inte visades i Cannes - och nu när jag tänker efter undrar jag hur han sett den, eftersom den inte premiärvisades förrän sommaren 1998. Jag hade aldrig hört talas om filmen, vilken var Guy Ritchies långfilmsdebut, men engelmannen hävdade att det var den bästa brittiska filmen på evigheter. Året därpå såg jag denna hajpade film på video. Jag var långtifrån lika imponerad som de flesta andra var. Brittiska råskinn, ironiskt ultravåld, en fruktansvärt massa svordomar. Något slags brittisk Tarantinofilm - och redan då hade jag tröttnat på den typ av filmer Tarantino gjorde på 90-talet.

Guy Ritchie har inte gjort något att skriva hem om på evigheter. Hans förra film var spelfilmsversionen av ALADDIN, en jättesuccé som jag inte sett. Men annars är väl Sherlock Holmes-filmerna det senaste han gjort som varit vettigt. THE MAN FROM U.N.C.L.E. och KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD glömmer vi.

Med sin nya film, THE GENTLEMEN, går Guy Ritchie tillbaka till rötterna och försöker göra en film i samma stil som LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH. Resultatet har blivit en film som jag ... inte tycker något speciellt om. Jag tycker nästan ingenting. Inte mer än att det här känns lite gammalt.

Här borde jag lägga in ett kort referat av vad filmen handlar om, men i fallet THE GENTLEMEN blir det svårt. Jag är nämligen inte helt säker på vad filmen handlar om. Efter pressvisningen stod jag och en kollega utanför biografen och försökte reda ut handlingen, eftersom vi båda tyckte att filmen var mer eller mindre obegriplig. En tredje kollega kom fram till oss, så vi frågade om hon hade förstått vad filmen handlade om, men det hade hon inte, sa hon. Det enda vi kom fram till var att det är en kukmätartävling. Vem är tuffast och coolast? 

... Men, det är något om att en amerikansk cannabiskung bosatt i England, Mickey Pearson (Matthew McConaughey), tänker sälja sitt marijuanaimperium. Eddie Marsan spelar dagstidningsredaktören Big Dave, som är sned på Pearson och anlitar en skum deckare, Fletcher (Hugh Grant), för att luska fram fakta om Pearsons kopplingar till en viss lord Pressfield, vars dotter är heroinist. Det Fletcher kommer fram till skriver han ner i form av ett filmmanus, vilket han försöker sälja för tjugo miljoner pund till Pearsons högra hand, Raymond (Charlie Hunnam). Ett gäng småkriminella killar bryter sig in i Pearsons underjordiska cannabisanläggning, och de filmar sig själva när de stjäl plantor och slåss med Pearsons män. Filmen lägger de ut på YouTube.

Större delen av filmens handling berättas av Fletcher, som sitter hemma hos Raymond och läser högt ur sitt filmmanus. Men berättarmässigt är det här en jävla röra. Ritchie använder sig att uppbruten kronologi; scenerna visas inte i den ordning de utspelas, utan handlingen hoppar konstant fram och tillbaka i högt tempo. Detta grepp var fräscht för 25 år sedan, men numera känns det bara ansträngt, irriterande, och gammalt. Det blir inte häftigt bara för att det är rörigt och hetsigt.

Vidare fläskar Ritchie på med en massa våld; det är slagsmål, skottlossningar och blod, språket är genomgående grovt, och Ritchie verkar ha riktat in sig på att vara så politiskt inkorrekt som möjligt och försöker provocera alla som ser filmen. THE GENTLEMEN har anklagats för att vara rasistisk, antisemitisk, sexistisk, homofobisk och en massa annat. Nu är väl filmen inte det på riktigt, det är bara ett försök att vara lite punkig och frän.

Skådespelarna ska vi inte klaga på. Förutom ovannämnda medverkar bland annat Colin Farrell som en märklig typ i märkliga kläder. Större kvinnliga roller finns här bara en, Michelle Dockery spelar Pearsons stenhårda fru. Samtliga medverkande gör bra ifrån sig, många är riktigt bra, och det är kul att se Hugh Grant spela ett vidrigt kräk med bred dialekt.

THE GENTLEMEN har ett visst underhållningsvärde, en del scener och repliker är lite roliga, men som helhet är detta mest krystat och trött. Är jag för gammal för sådant här? Med tanke på att jag är lika gammal som Guy Ritchie vet jag inte vad svaret på den frågan är. Betyget nedan är generiskt och kanske för högt, jag vet inte. Som sagt, jag tycker ingenting om den här.

   







(Biopremiär 26/2)

Bio: En officer och en spion

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Häromåret googlade jag Dreyfusaffären och läste ett par artiklar i ämnet. Jag minns inte varför - det är möjligt att jag gjorde research till något sedan aldrig skrev. Jag kom dock inte ihåg vad jag läst om saken, så hemkommen efter pressvisningen av EN OFFICER OCH EN SPION läste jag den svenska Wikipediatexten om fallet.

Det är en komplicerad historia, denna franska rättsskandal från slutet av 1800-talet. Att jag inte kom ihåg vad jag läste då för några år sedan är inte så konstigt, detaljerna och turerna är många. I korthet handlade det om att kapten Alfred Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha lämnat hemliga uppgifter till Tyskland. Dreyfus hävdade att han var oskyldig, men dömdes att spendera resten av sitt liv på den beryktade Djävulsön. En överste vid namn Georges Picquart misstänkte att allt inte stod rätt till, och spenderade åtskilliga år med att försöka avslöja den verklige spionen och få Dreyfus frikänd, under dessa år råkade Picquart själv illa ut och arresterades.

Roman Polanskis film EN OFFICER OCH EN SPION, som handlar om Dreyfusaffären, bygger på en roman av engelsmannen Robert Harris, som även skrev boken Polanskis THE GHOST WRITER bygger på. Den franska originaltiteln är J'ACCUSE; "Jag anklagar", vilket var rubriken på en tidningsartikel Émile Zola skrev om skandalen medan den var aktuell.

Jag inbillade mig att Polanski inte gjort någon långfilm sedan CARNAGE, som kom 2012, men där hade jag fel. 2013 gjorde han VENUS IN FUR, visad på Göteborg Filmfestival, och 2017 kom D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, visad på Stockholm Filmfestival. De här filmerna verkar inte ha fått vanlig biopremiär i Sverige, det är möjligt att de smugits ut på DVD eller streaming, men jag har inte sett dem.

EN OFFICER OCH EN SPION pendlar mellan att vara riktigt bra - och jävligt tråkig. Det hördes många gäspningar i salongen under visningen av denna långa film. Filmen är starkt dialogdriven och till stora delar är det här filmad teater. Gubbar i olika åldrar och olika uniformer står eller sitter i olika rum och pratar och pratar och pratar. Det rabblas detaljer och namn, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Kvinnor är det ont om, Polanskis fru Emmanuelle Seigner spelar Picquarts fästmö Pauline. Den alltid utmärkte Jean Dujardin gör Picquart, en oigenkännlig Louis Garrel spelar Dreyfus, och en rad berömda, men för mig okända, franska teaterskådespelare gör resten av de större rollerna. Vincent Perez från THE CROW: CITY OF ANGELS är visst med någonstans. I en statistroll skymtar Polanski själv, iförd stor mustasch.

Denna långa film känns längre än den är, men den är fantastisk att titta på. Estetiskt ser EN OFFICER OCH EN SPION ut som ett seriealbum av Jacques Tardi. Kostymer, exteriörer och interiörer är utmärkta, estetiken är den största behållningen. Ansiktsbehåringen är exemplarisk.

Vad som också är intressant är skildringen av antisemitismen i Frankrike. Flera decennier innan nazismen i Tyskland ägnade fransmännen sig åt förföljelser, bokbål och fönsterkrossning - och får man tro EN OFFICER OCH EN SPION var antisemitismen rejält utbredd. Judar stod inte högt i kurs. Det här är något vi aldrig fick lära oss på historielektionerna när jag växte upp.

Polanskis film kammade hem fyra priser i Venedig och nominerades till ett helt gäng César-priser. Den svenska distributören Studio S Enertainment annonserarför EN OFFICER OCH EN SPION i sociala medier, och jag noterar att många som skriver i annonsernas kommentarfält kräver att filmen ska bojkottas och att Polanski ska utlämnas till USA och låsas in.

(Biopremiär 28/2)

Bio: Birds of Prey (And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn)

Foton copyright (c) Warner Bros.

Alltså ... BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN). Det är ett fullkomligt hopplöst namn och inget kommer att omtala filmen med denna fullständiga titel, så jag nöjer mig med att kalla den BIRDS OF PREY. Fast en bättre titel vore HARLEY QUINN, eftersom det är om henne filmen handlar. De andra rovfåglarna, varav en är en kanariefågel och de andra inga fåglar alls, spelar andrafiolen. Om ens det.

DC Comics' psykotiska seriefigur Harley Quinn, Jokerns flickvän, har vi sett röra på sig i animerade filmer som BATMAN AND HARLEY QUINN, och 2016 spelades hon av Margot Robbie i David Ayers sensationellt usla SUICIDE SQUAD, en film som fick vansinnigt dålig kritik, och som ogillades av publiken - men som trots detta spelade in en hel del pengar. En uppföljare är därför på väg.

Harley Quinn var behållningen i SUICIDE SQUAD, och nu har hon förärats en egen film. Eller nästan - tydligen trodde man inte på att hon ensam kunde bära en film, så man har slängt in ytterligare några (anti)hjältinnor. Men förhandsintresset har av någon anledning varit lågt, med få biljetter bokade i förhand, och folk som troligen inte sett den har redan börjat skriva negativa recensioner på IMDb. Det är väl det gamla vanliga: föreningen för okyssta nördkillar i morsans källare klarar inte av att kvinnor har mage att inta huvudroller. Inte nog med det, det är kvinnor som gjort BIRDS OF PREY.

För regin står Cathy Yan, som tidigare gjort en film som heter DEAD PIGS. Manuset är skrivet av Christina Hodson, som skrev BUMBLEBEE. Margot Robbie, som förstås återkommer i rollen som Harley Quinn, är en av producenterna.

Jag hade förväntat mig det värsta, det vill säga att filmen skulle vara lika usel som SUICIDE SQUAD. Men BIRDS OF PREY visade sig vara betydligt bättre än förväntat. Detta är ganska uppenbart DC:s försök att göra en DEADPOOL. BIRDS OF PREY, som är Rated R i Amerika, är en groteskt våldsam komedi full med svordomar. Det är i princip två timmar koreograferat ultravåld försett med ett rätt bra rocksoundtrack. Det känns ibland som en osedvanligt brutal och blodig dansföreställning.

Handlingen finns det inte så mycket att orda om. Här finns inte så mycket handling. Harley Quinn har gjort slut med Jokern och har därför blivit mer knäpp än vanligt. En ung tonårstjej, Cassandra Cain (Ella Jay Basco), stjäl en diamant, som hon sväljer. Den lika vansinnige som sadistiske skurken och nattklubbsägaren Roman Sionis (Ewan McGregor) vill åt diamanten. En massa andra vill också åt diamanten - och Harley Quinn. Till exempel snuten Montoya (Rosie Perez). Och armborstbeväpnade The Huntress (Mary Elizabeth Winstead). Eller, vänta, jag har glömt vem The Huntress var ute efter. Antagligen Sionis. Jurnee Smollet-Bell spelar nattklubbssångerskan Dinah Lance, som kallas Black Canary. Hon får jobb som Sionis chaufför, men ansluter sig till Harley Quinn och de andra. Mot slutet måste de här tjejerna nämligen samarbeta, vilket knappast kommer som den överraskning. Våldets Spice Girls.

Vad som är irriterande är att man valt att köra med uppbruten handling, Tarantino-style. Harley Quinn agerar berättare, hon berättar som hon vill, lika förvirrat som hon tänker. Det här berättargreppet var fräscht för 25 år sedan, idag känns det bara som ett krystat sätt att maskera brist på ordentlig, bärande berättelse. Och att stoppa in ytterligare några huvudrollsinnehavare funkar mindre bra, eftersom de bleknar och nästan försvinner bredvid den totalt dominerande Harley Quinn. Filmens humor håller inte samma klass som DEADPOOL.

Ewan McGregor verkar ha kul i rollen som Sionis. I brist på Jokern får han vara den mordiske tosingen. Hans insats är scenery chewing, som man säger utomlands. Men - det här är Margot Robbies film. Hon är ganska oemotståndlig som Harley Quinn. Visst, hennes gnälliga röst med överdriven New York-dialekt (Robbie är dock från Australien) är lite jobbig, men det förhindrar inte att hon - trots ständiga våldsdåd - är makalöst charmig. Det är kul att hon gör precis vad fan hon vill, som något slags ultravåldsam Pippi Långstrump.

De många, väääldigt många, actionscenerna är välkoreograferade och filmade på ett sätt så att det faktiskt går att se vad som sker. Rent allmänt är det snyggt filmat, Gotham City är här en färgsprakande, udda plats. Och jag satt och stampade takten till musiken under slagsmålen. Det är svårt att låta bli när till exempel Joan Jett strömmar ur IMAX-salongens högtalarsystem. Jo, jag såg filmen i en MAX-salong, men jag tror faktiskt inte att formatet tillförde speciellt mycket den här gången.

Jag skulle inte ha något mot att se Harley Quinn återkomma ytterligare en gång, men då hoppas jag att de skriver ett ordentligt manus.

Slutligen: TV-serien BIRDS OF PREY från 2000-2003, GOTHAMS ÄNGLAR på svensk TV, har jag inte sett. Den verkar inte vara något vidare.

(Biopremiär 7/2)

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.

UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.

Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.

(Netflixpremiär 31/1)