tisdag 28 januari 2020

Serier: X9 - 50 år av spänning

X9 - 50 ÅR AV SPÄNNING
Egmont Publishing

I slutet av 1970- och början av 1980-talet låg det ett antikvariat som hette Fynd-shopen på Eriksgatan i Landskrona. När jag var barn köpte jag de allra flesta av mina serietidningar där. Jag och mina kompisar brukade leta upp- och panta flaskor och tomburkar, och spendera de kronor vi tjänade på Fynd-shopen.

Jag vill minnas att serietidningarna kostade 50 öre styck, och att de som var på hundra sidor kostade en krona. Eventuellt höjdes priset till en krona och två kronor för de tjockare tidningarna. Eftersom de alltså var dyrare köpte jag sällan Agent X9 när jag växte upp. När jag tänker efter köpte jag dock Western-serier, som också var på hundra sidor, på Fynd-shopen, men det kan ha varit för att den tidningen innehöll en del snygga fransk-belgiska serier, och därför prioriterades.

En orsak till att Agent X9 inte lockade var att jag tyckte att den allt såg lite trist ut, med sina generiska omslag, inköpta från utländska ateljéer. Jag tyckte även att Serie-magasinet såg trist ut, den tidningen körde också med generiska omslag på 70- och 80-talen. 

Men - de gånger jag köpte- och läste Agent X9 tyckte jag att den var riktigt bra. Åtminstone de flesta av serierna. Tidningen innehöll mest (enbart?) amerikanska och brittiska dagspresserier under 70- och 80-talen, och flera av dessa tecknades av killar jag verkligen gillade - Rip Kirby av både Alex Raymond och John Prentice, Agent Corrigan av Al Williamson, för att bara nämna två serier. Ja, och Modesty Blaise, förstås. Jag gillade elegansen i dessa serier.

En annan grej jag uppskattade med Agent X9 var att många av serierna var, hur ska jag säga, fylliga. Många av deckarintrigerna var välkomponerade och välskrivna, och avsnitten var förhållandevis långa. Jag kom på att det var bra att ta med sig några Agent X9 när vi reste bort på semester - tidningarna var matigare och räckte längre, man fick valuta för kronorna. Alldeles just nu när jag skriver detta minns jag plötsligt att jag i slutet av 80-talet vann en prenumeration på Agent X9 i någon tävling. Jag kommer ihåg att jag läste många Modesty Blaise-äventyr tecknade av Neville Colvin, en herre som aldrig diskuteras idag, men som jag tyckte var riktigt bra - i alla fall betydligt bättre än Romero.

2019 fyllde serietidningen Agent X9 - som under sina första år hette enbart X9 - 50 år, och Egmont gav ut en tjock bok men ett lagom urval av de serier som gått, och i vissa fall fortfarande går, i tidningen. Jag fick till slut tummen ur och läste boken - och blev väl aningen besviken. Dels för att det handlar om samma, redigerade versioner som publicerades i tidningen, vilket innebär skiftande teknisk kvalitet - här och var försvinner linjer. Dels för att det är ganska svaga episoder av serier som ibland var riktigt, riktigt bra.

Först i boken hittar vi agenten X9 själv, skriven och tecknad av Bob Lewis, som var en pseudonym för Bob Lubbers. Det är en ganska tunn historia om en kille som rånar en bank och raggar på en galant dam som är revyartist. Lubbers, som gick bort 2017, var en fantastisk tecknare - och han var en rackare på att rita galanta damer.
Agent X9 av Bob Lewis aka Bob Lubbers.
Därefter följer ett äventyr med Rip Kirby. Fred Dickenson står för manus, medan Alex Raymond tecknade. Själva storyn tillhör väl de svagare Rip Kirby-historierna, men Raymonds teckningar är eleganta, och serien är nog den bästa i denna bok.

Nästa serie är Johnny Hazard. Den gick i Fantomen innan jag började köpa den tidningen. Jag hade  alltså inte läst Johnny Hazard, men jag minns att serien diskuterades på Fantomens insändarsidor. Det påstods att den blivit för politisk och för reaktionär i sin USA-propaganda. Som barn förstod jag inte vad de klagade på - det visste väl alla att ryssar var onda och hade fula frisyrer, medan amerikaner var coola, hade  snygga frisyrer, och hette tuffa saker som Johnny Hazard. Sedan dess har jag läst en hel del Johnny Hazard. Seriens upphovsman Frank Robbins tillhör mina favorittecknare, jag har alltid föredragit honom framför den mer berömde Milton Caniff, som gjorde serier i samma stil - ungefär som jag alltid föredragit Dean Martin framför Frank Sinatra. Äventyret i den här boken tillhör de senare kalla kriget-serierna. Det är lite smålustigt, men tidiga Johnny Hazard var bättre.

1984 skrev Gunnar Krantz en artikel i Bild & Bubbla om engelsmannen Jack Monks deckarserie Buck Ryan. Artikeln hette "Vem älskar Buck Ryan?" - och det kunde man ju fråga sig. Jag hoppade alltid över Buck Ryan i Agent X9. Den såg så fruktansvärt tråkig ut, och värre blev det eftersom texten i pratbubblorna skrivits ut med något slags skrivmaskin. I avsnittet som repriseras i denna bok har pratbubblorna textats om - just för att den ursprungliga textningen såg för jävlig ut. Den här gången läste jag serien - och jag blev nyfiken. Det här var faktiskt rätt trevligt. Teckningarna är stela och konstiga, och avsnittet verkar ha tagit skada av redigeringen, men Buck Ryan gav ändå lite mersmak. Jag undrar hur bilderna ser ut i större format och bättre återgivning.
Buck Ryan av Jack Monk.
Efter Buck Ryan följer ett kort avsnitt med Modesty Blaise. Det är den där redogörelsen för Modestys bakgrund; "Början på historien", och inget regelrätt äventyr. Versionen som publiceras här är den omredigerade versionen från 2000-talet, med färre, större rutor per sida.

Den brittiska serien Garth är en jävligt konstig serie. Jag har aldrig blivit klok på vad Garth är för någon. En stor biff som reser i tiden. Jag minns att jag tyckte att några av de tidiga Garth-historierna som gick i Agent X9 var rätt bra, eller i alla fall bättre än de senare, men serien i denna bok är från 1971. Jim Edgar har skrivit, medan den smått legendariske Frank Bellamy har tecknat. Garth är på en inspelning av en westernfilm, när han får en smäll i skallen. När han vaknar upp är han sydstatsofficer på 1800-talet. Inbördeskriget är över, och Garth ska hjälpa en danstrupp och ett vagntåg att ta sig över prärien. Det här är verkligen skitkonstigt. Det känns som om ett litet barn har skrivit serien, som om Jim Edgar hittar på efter hand. Serien är dessutom hur lång som helst, det bara händer nya saker hela tiden. Plötsligt dyker det upp blodtörstiga indianer och serien blir märkligt rasistisk på ett sätt som måste känts gammalmodigt även 1971.

Paul Temple är en klassisk, brittisk deckargestalt, skapad av Francis Durbridge. Deckarförfattaren och amatördetektiven Paul Temple dök först upp 1938 i en lång rad radiopjäser. Dessa följdes av romaner, en handfull långfilmer, och en TV-serie. Mellan 1951 och 1971 producerades en dagspresserie om Temple, och denna jubileumsbok innehåller ett avsnitt från 1953, tecknat av Bill Bailey - Durbridge själv ska ha skrivit manus. Det är lite stelt och tråkigt tecknat, men det är väldigt brittiskt och rätt kul.
Paul Temple tecknad av Bill Bailey.
Spårhundarna av Phillip Douglas och John Burns läste jag i albumserien Special-Comics när jag var barn. Serien var en ganska skamlös imitation av Modesty Blaise. Jag hade en kompis som hävdade att det faktiskt var Modesty Blaise, de hade bara döpt om figurerna. Eftersom jag, till skillnad från min kompis, faktiskt läste vad som stod i pratbubblorna, samt de artiklar om serien jag kunde hitta, påpekade jag att det inte alls är samma serie som Modesty Blaise, men min kompis stod på sig. Han tyckte dessutom att det räckte med att titta på bilderna. Det tyckte han även när han blev äldre. Avsnittet med Spårhundarna i den här boken är riktigt flängt. Rättare sagt: det är dåligt och illa berättat. Om det är representativt för serien vågar jag inte svara på, jag har inte läst Spårhundarna sedan 70-talet. John Burns var duktig på att imitera Jim Holdaway, men när han 1978 fick chansen att teckna Modesty Blaise misslyckades han kapitalt - och han fick inte till Modestys ansikte. Hans sejour på serien blev kort. Han gjorde även omslagen till en rad Modesty-romaner som gavs ut i Sverige.

Sist i boken hittar vi åter agent X9 själv, denna gång i den version som kallades Agent Corrigan, och som gjordes av Archie Goodwin och Al Williamson. Just denna episod, "Det svarta svärdet" från 1978-79, minns jag att jag läste i baksätet i bilen på väg till Norge för att åka skidor ett sportlov. Agent Corrigan var märklig på ett annat sätt än ovan nämnda serier. Corrigan var FBI-agent - men han reste jorden runt och bekämpade internationella terrorister och superskurkar, som vore han en amerikansk James Bond. När jag läste de här äventyren för 35-40 år sedan tyckte jag att Williamsons teckningar var vansinnigt läckra, men som vuxen ser jag att karln fuskade så det stod härliga till. Kopieringsmaskinen gick varm, och samma närbilder på Corrigans ansikte i olika vinklar upprepas sida upp och sida ner, något man antagligen inte tänker på om man läser en stripp om dagen. "Det svarta svärdet" inleds med sju sidor talkings heads - så lång tid tar det för Corrigan att få sitt uppdrag. Två personer står och pratar på sju sidor. Man kan liksom inte påstå att det är effektivt berättat.

Utöver serierna innehåller denna bok några kortare artiklar om tidningen, och ett flertal omslag återges i färg. Tyvärr presenteras inte serierna, figurerna och deras upphovsmän, med undantag för Modesty Blaise. Således fick jag googla Garth för att försöka ta reda på vad han är för besynnerlig typ. 

När jag kom fram till den avslutande Agent Corrigan-serien knakade det till i boken och limningen i ryggen började ge med sig.               

0 kommentarer:

Skicka en kommentar