torsdag 6 februari 2020

Bio: Birds of Prey (And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn)

Foton copyright (c) Warner Bros.

Alltså ... BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN). Det är ett fullkomligt hopplöst namn och inget kommer att omtala filmen med denna fullständiga titel, så jag nöjer mig med att kalla den BIRDS OF PREY. Fast en bättre titel vore HARLEY QUINN, eftersom det är om henne filmen handlar. De andra rovfåglarna, varav en är en kanariefågel och de andra inga fåglar alls, spelar andrafiolen. Om ens det.

DC Comics' psykotiska seriefigur Harley Quinn, Jokerns flickvän, har vi sett röra på sig i animerade filmer som BATMAN AND HARLEY QUINN, och 2016 spelades hon av Margot Robbie i David Ayers sensationellt usla SUICIDE SQUAD, en film som fick vansinnigt dålig kritik, och som ogillades av publiken - men som trots detta spelade in en hel del pengar. En uppföljare är därför på väg.

Harley Quinn var behållningen i SUICIDE SQUAD, och nu har hon förärats en egen film. Eller nästan - tydligen trodde man inte på att hon ensam kunde bära en film, så man har slängt in ytterligare några (anti)hjältinnor. Men förhandsintresset har av någon anledning varit lågt, med få biljetter bokade i förhand, och folk som troligen inte sett den har redan börjat skriva negativa recensioner på IMDb. Det är väl det gamla vanliga: föreningen för okyssta nördkillar i morsans källare klarar inte av att kvinnor har mage att inta huvudroller. Inte nog med det, det är kvinnor som gjort BIRDS OF PREY.

För regin står Cathy Yan, som tidigare gjort en film som heter DEAD PIGS. Manuset är skrivet av Christina Hodson, som skrev BUMBLEBEE. Margot Robbie, som förstås återkommer i rollen som Harley Quinn, är en av producenterna.
Jag hade förväntat mig det värsta, det vill säga att filmen skulle vara lika usel som SUICIDE SQUAD. Men BIRDS OF PREY visade sig vara betydligt bättre än förväntat. Detta är ganska uppenbart DC:s försök att göra en DEADPOOL. BIRDS OF PREY, som är Rated R i Amerika, är en groteskt våldsam komedi full med svordomar. Det är i princip två timmar koreograferat ultravåld försett med ett rätt bra rocksoundtrack. Det känns ibland som en osedvanligt brutal och blodig dansföreställning.

Handlingen finns det inte så mycket att orda om. Här finns inte så mycket handling. Harley Quinn har gjort slut med Jokern och har därför blivit mer knäpp än vanligt. En ung tonårstjej, Cassandra Cain (Ella Jay Basco), stjäl en diamant, som hon sväljer. Den lika vansinnige som sadistiske skurken och nattklubbsägaren Roman Sionis (Ewan McGregor) vill åt diamanten. En massa andra vill också åt diamanten - och Harley Quinn. Till exempel snuten Montoya (Rosie Perez). Och armborstbeväpnade The Huntress (Mary Elizabeth Winstead). Eller, vänta, jag har glömt vem The Huntress var ute efter. Antagligen Sionis. Jurnee Smollet-Bell spelar nattklubbssångerskan Dinah Lance, som kallas Black Canary. Hon får jobb som Sionis chaufför, men ansluter sig till Harley Quinn och de andra. Mot slutet måste de här tjejerna nämligen samarbeta, vilket knappast kommer som den överraskning. Våldets Spice Girls.

Vad som är irriterande är att man valt att köra med uppbruten handling, Tarantino-style. Harley Quinn agerar berättare, hon berättar som hon vill, lika förvirrat som hon tänker. Det här berättargreppet var fräscht för 25 år sedan, idag känns det bara som ett krystat sätt att maskera brist på ordentlig, bärande berättelse. Och att stoppa in ytterligare några huvudrollsinnehavare funkar mindre bra, eftersom de bleknar och nästan försvinner bredvid den totalt dominerande Harley Quinn. Filmens humor håller inte samma klass som DEADPOOL.
Ewan McGregor verkar ha kul i rollen som Sionis. I brist på Jokern får han vara den mordiske tosingen. Hans insats är scenery chewing, som man säger utomlands. Men - det här är Margot Robbies film. Hon är ganska oemotståndlig som Harley Quinn. Visst, hennes gnälliga röst med överdriven New York-dialekt (Robbie är dock från Australien) är lite jobbig, men det förhindrar inte att hon - trots ständiga våldsdåd - är makalöst charmig. Det är kul att hon gör precis vad fan hon vill, som något slags ultravåldsam Pippi Långstrump.

De många, väääldigt många, actionscenerna är välkoreograferade och filmade på ett sätt så att det faktiskt går att se vad som sker. Rent allmänt är det snyggt filmat, Gotham City är här en färgsprakande, udda plats. Och jag satt och stampade takten till musiken under slagsmålen. Det är svårt att låta bli när till exempel Joan Jett strömmar ur IMAX-salongens högtalarsystem. Jo, jag såg filmen i en MAX-salong, men jag tror faktiskt inte att formatet tillförde speciellt mycket den här gången.

Jag skulle inte ha något mot att se Harley Quinn återkomma ytterligare en gång, men då hoppas jag att de skriver ett ordentligt manus.

Slutligen: TV-serien BIRDS OF PREY från 2000-2003, GOTHAMS ÄNGLAR på svensk TV, har jag inte sett. Den verkar inte vara något vidare.








(Biopremiär 7/2)

lördag 1 februari 2020

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.
UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.
Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.










(Netflixpremiär 31/1)

torsdag 30 januari 2020

Bio: 1917

Foton copyright (c) Nordisk Film

Första världskriget var ett märkligt krig jag har svårt att bli klok på. Skotten i Sarajevo och orsaken till att världen började kriga är inte helt uppenbar, och sättet striderna fördes på känns besynnerlig - skyttegravarna och arméer som på kommando rusade mot fiendens eld och en säker död. Synkroniserade massjälvmord.

För ganska exakt ett år sedan kom det ut en australisk Fantomentidning med krig som tema. I denna tidning fanns en serie författad av mig; "Requiem", som utspelar sig under första världskriget, manuset skrev jag för två år sedan. Jag var nog mest inspirerad av Jacques Tardis serier om det Stora Kriget, men eftersom min serie skulle handla om Fantomen blev det förstås något annat i slutändan. Jag fick göra en hel del research för att undvika att skriva en fullkomligt orealistisk story, och när jag två år senare ser den nya filmen 1917 konstaterar jag att jag nog fick till det rätt hyfsat, eftersom min serie har några överraskande likheter med filmen.

Sam Mendes' 1917 har fått strålande kritik utomlands. Nyligen tilldelades den två Golden Globes, och den är nominerad till tio Oscars. Det skulle inte förvåna mig om filmen kniper flera av statyetterna - i synnerhet bästa filmfoto borde den ha som i en liten ask, eller snarare som i en skokartong.

1917 är nämligen en fullkomligt makalös film. Den tog nästan andan ur mig. Det här är otroligt bra.
Handlingen är föredömligt enkel: det är den sjätte april 1917. I Frankrike får den unge korpral Blake (Dean-Charles Chapman) i uppdrag att välja ut en man som ska följa med Blake på ett livsfarligt uppdrag. Blake väljer korpral Schofield (George MacKay), och tillsammans beger de sig ut i fiendeland för att överlämna ett meddelande till en överste MacKenzie (Benedict Cumberbatch), som befinner sig en skyttegrav någonstans på andra sidan en liten by och en flod. MacKenzies attack mot tyskarna måste stoppas, det är en fälla. Blake och Schofield kämpar alltså mot klockan, de måste hinna fram i tid.

Sam Mendes' film visar upp krigets vansinne på ett synnerligen realistiskt sätt. Det är tur att det inte är luktfilm, med tanke på alla drivor av ruttnande lik på övergivna slagfält och uppsvullna kroppar flytande i vattendrag. Döden finns överallt. Bilderna är mardrömslika  - men samtidigt kan de ibland bli vackra på ett surrealistiskt skräckfilmssätt. Siluetten av en ensam fiendesoldat som kommer springande framför en brinnande byggnad nattetid. Blommande körsbärsträd och sönderskjutna lik. Brittiska soldater som försöker hålla humöret uppe med skämtsamma historier i väntan på att skickas iväg för att slaktas. Några scener får mig att associera till Hugo Pratts drömska, poetiska berättelser om Corto Maltese under första världskriget.
Roger Deakins' filmfoto är utomordentligt. 1917 utmärker sig dessutom genom att till synes vara filmad i en enda, oavbruten tagning, som till exempel Hitchcocks REPET. Nu är det förstås inte bara en tagning, men med undantag för ett ställe där bilden blir svart, går det inte att se var skarvarna finns.

Sättet filmen är gjord på innebär förstås att berättelsen till större delen utspelar sig i realtid (det görs ett tidshopp på det där stället då bilden blir svart). Detta innebär att filmen blir riktigt spännande. Ja, ibland är det jävligt spännande. Det är spännande på riktigt. Vi i publiken befinner oss där, någonstans ingenmansland, tillsammans med Schofield och Blake. Effekten blev ännu mer påtaglig för min del, eftersom jag såg 1917 i Göteborgs nya IMAX-salong, vilket innebar en omtumlande upplevelse utöver det vanliga.

Det förekommer några namnkunniga skådespelare i filmen - Colin Firth gör general som tilldelar Blake uppdraget, Mark Strong dyker upp som en brittisk kapten under handlingens gång, och Richard Madden figurerar han med. Men dessa skådespelare medverkar bara några minuter vardera.

Krig är helvete - och sällan har krig på film varit ett större helvete än i 1917.

Se den här filmen!






(Biopremiär 31/1)

tisdag 28 januari 2020

Serier: X9 - 50 år av spänning

X9 - 50 ÅR AV SPÄNNING
Egmont Publishing

I slutet av 1970- och början av 1980-talet låg det ett antikvariat som hette Fynd-shopen på Eriksgatan i Landskrona. När jag var barn köpte jag de allra flesta av mina serietidningar där. Jag och mina kompisar brukade leta upp- och panta flaskor och tomburkar, och spendera de kronor vi tjänade på Fynd-shopen.

Jag vill minnas att serietidningarna kostade 50 öre styck, och att de som var på hundra sidor kostade en krona. Eventuellt höjdes priset till en krona och två kronor för de tjockare tidningarna. Eftersom de alltså var dyrare köpte jag sällan Agent X9 när jag växte upp. När jag tänker efter köpte jag dock Western-serier, som också var på hundra sidor, på Fynd-shopen, men det kan ha varit för att den tidningen innehöll en del snygga fransk-belgiska serier, och därför prioriterades.

En orsak till att Agent X9 inte lockade var att jag tyckte att den allt såg lite trist ut, med sina generiska omslag, inköpta från utländska ateljéer. Jag tyckte även att Serie-magasinet såg trist ut, den tidningen körde också med generiska omslag på 70- och 80-talen. 

Men - de gånger jag köpte- och läste Agent X9 tyckte jag att den var riktigt bra. Åtminstone de flesta av serierna. Tidningen innehöll mest (enbart?) amerikanska och brittiska dagspresserier under 70- och 80-talen, och flera av dessa tecknades av killar jag verkligen gillade - Rip Kirby av både Alex Raymond och John Prentice, Agent Corrigan av Al Williamson, för att bara nämna två serier. Ja, och Modesty Blaise, förstås. Jag gillade elegansen i dessa serier.

En annan grej jag uppskattade med Agent X9 var att många av serierna var, hur ska jag säga, fylliga. Många av deckarintrigerna var välkomponerade och välskrivna, och avsnitten var förhållandevis långa. Jag kom på att det var bra att ta med sig några Agent X9 när vi reste bort på semester - tidningarna var matigare och räckte längre, man fick valuta för kronorna. Alldeles just nu när jag skriver detta minns jag plötsligt att jag i slutet av 80-talet vann en prenumeration på Agent X9 i någon tävling. Jag kommer ihåg att jag läste många Modesty Blaise-äventyr tecknade av Neville Colvin, en herre som aldrig diskuteras idag, men som jag tyckte var riktigt bra - i alla fall betydligt bättre än Romero.

2019 fyllde serietidningen Agent X9 - som under sina första år hette enbart X9 - 50 år, och Egmont gav ut en tjock bok men ett lagom urval av de serier som gått, och i vissa fall fortfarande går, i tidningen. Jag fick till slut tummen ur och läste boken - och blev väl aningen besviken. Dels för att det handlar om samma, redigerade versioner som publicerades i tidningen, vilket innebär skiftande teknisk kvalitet - här och var försvinner linjer. Dels för att det är ganska svaga episoder av serier som ibland var riktigt, riktigt bra.

Först i boken hittar vi agenten X9 själv, skriven och tecknad av Bob Lewis, som var en pseudonym för Bob Lubbers. Det är en ganska tunn historia om en kille som rånar en bank och raggar på en galant dam som är revyartist. Lubbers, som gick bort 2017, var en fantastisk tecknare - och han var en rackare på att rita galanta damer.
Agent X9 av Bob Lewis aka Bob Lubbers.
Därefter följer ett äventyr med Rip Kirby. Fred Dickenson står för manus, medan Alex Raymond tecknade. Själva storyn tillhör väl de svagare Rip Kirby-historierna, men Raymonds teckningar är eleganta, och serien är nog den bästa i denna bok.

Nästa serie är Johnny Hazard. Den gick i Fantomen innan jag började köpa den tidningen. Jag hade  alltså inte läst Johnny Hazard, men jag minns att serien diskuterades på Fantomens insändarsidor. Det påstods att den blivit för politisk och för reaktionär i sin USA-propaganda. Som barn förstod jag inte vad de klagade på - det visste väl alla att ryssar var onda och hade fula frisyrer, medan amerikaner var coola, hade  snygga frisyrer, och hette tuffa saker som Johnny Hazard. Sedan dess har jag läst en hel del Johnny Hazard. Seriens upphovsman Frank Robbins tillhör mina favorittecknare, jag har alltid föredragit honom framför den mer berömde Milton Caniff, som gjorde serier i samma stil - ungefär som jag alltid föredragit Dean Martin framför Frank Sinatra. Äventyret i den här boken tillhör de senare kalla kriget-serierna. Det är lite smålustigt, men tidiga Johnny Hazard var bättre.

1984 skrev Gunnar Krantz en artikel i Bild & Bubbla om engelsmannen Jack Monks deckarserie Buck Ryan. Artikeln hette "Vem älskar Buck Ryan?" - och det kunde man ju fråga sig. Jag hoppade alltid över Buck Ryan i Agent X9. Den såg så fruktansvärt tråkig ut, och värre blev det eftersom texten i pratbubblorna skrivits ut med något slags skrivmaskin. I avsnittet som repriseras i denna bok har pratbubblorna textats om - just för att den ursprungliga textningen såg för jävlig ut. Den här gången läste jag serien - och jag blev nyfiken. Det här var faktiskt rätt trevligt. Teckningarna är stela och konstiga, och avsnittet verkar ha tagit skada av redigeringen, men Buck Ryan gav ändå lite mersmak. Jag undrar hur bilderna ser ut i större format och bättre återgivning.
Buck Ryan av Jack Monk.
Efter Buck Ryan följer ett kort avsnitt med Modesty Blaise. Det är den där redogörelsen för Modestys bakgrund; "Början på historien", och inget regelrätt äventyr. Versionen som publiceras här är den omredigerade versionen från 2000-talet, med färre, större rutor per sida.

Den brittiska serien Garth är en jävligt konstig serie. Jag har aldrig blivit klok på vad Garth är för någon. En stor biff som reser i tiden. Jag minns att jag tyckte att några av de tidiga Garth-historierna som gick i Agent X9 var rätt bra, eller i alla fall bättre än de senare, men serien i denna bok är från 1971. Jim Edgar har skrivit, medan den smått legendariske Frank Bellamy har tecknat. Garth är på en inspelning av en westernfilm, när han får en smäll i skallen. När han vaknar upp är han sydstatsofficer på 1800-talet. Inbördeskriget är över, och Garth ska hjälpa en danstrupp och ett vagntåg att ta sig över prärien. Det här är verkligen skitkonstigt. Det känns som om ett litet barn har skrivit serien, som om Jim Edgar hittar på efter hand. Serien är dessutom hur lång som helst, det bara händer nya saker hela tiden. Plötsligt dyker det upp blodtörstiga indianer och serien blir märkligt rasistisk på ett sätt som måste känts gammalmodigt även 1971.

Paul Temple är en klassisk, brittisk deckargestalt, skapad av Francis Durbridge. Deckarförfattaren och amatördetektiven Paul Temple dök först upp 1938 i en lång rad radiopjäser. Dessa följdes av romaner, en handfull långfilmer, och en TV-serie. Mellan 1951 och 1971 producerades en dagspresserie om Temple, och denna jubileumsbok innehåller ett avsnitt från 1953, tecknat av Bill Bailey - Durbridge själv ska ha skrivit manus. Det är lite stelt och tråkigt tecknat, men det är väldigt brittiskt och rätt kul.
Paul Temple tecknad av Bill Bailey.
Spårhundarna av Phillip Douglas och John Burns läste jag i albumserien Special-Comics när jag var barn. Serien var en ganska skamlös imitation av Modesty Blaise. Jag hade en kompis som hävdade att det faktiskt var Modesty Blaise, de hade bara döpt om figurerna. Eftersom jag, till skillnad från min kompis, faktiskt läste vad som stod i pratbubblorna, samt de artiklar om serien jag kunde hitta, påpekade jag att det inte alls är samma serie som Modesty Blaise, men min kompis stod på sig. Han tyckte dessutom att det räckte med att titta på bilderna. Det tyckte han även när han blev äldre. Avsnittet med Spårhundarna i den här boken är riktigt flängt. Rättare sagt: det är dåligt och illa berättat. Om det är representativt för serien vågar jag inte svara på, jag har inte läst Spårhundarna sedan 70-talet. John Burns var duktig på att imitera Jim Holdaway, men när han 1978 fick chansen att teckna Modesty Blaise misslyckades han kapitalt - och han fick inte till Modestys ansikte. Hans sejour på serien blev kort. Han gjorde även omslagen till en rad Modesty-romaner som gavs ut i Sverige.

Sist i boken hittar vi åter agent X9 själv, denna gång i den version som kallades Agent Corrigan, och som gjordes av Archie Goodwin och Al Williamson. Just denna episod, "Det svarta svärdet" från 1978-79, minns jag att jag läste i baksätet i bilen på väg till Norge för att åka skidor ett sportlov. Agent Corrigan var märklig på ett annat sätt än ovan nämnda serier. Corrigan var FBI-agent - men han reste jorden runt och bekämpade internationella terrorister och superskurkar, som vore han en amerikansk James Bond. När jag läste de här äventyren för 35-40 år sedan tyckte jag att Williamsons teckningar var vansinnigt läckra, men som vuxen ser jag att karln fuskade så det stod härliga till. Kopieringsmaskinen gick varm, och samma närbilder på Corrigans ansikte i olika vinklar upprepas sida upp och sida ner, något man antagligen inte tänker på om man läser en stripp om dagen. "Det svarta svärdet" inleds med sju sidor talkings heads - så lång tid tar det för Corrigan att få sitt uppdrag. Två personer står och pratar på sju sidor. Man kan liksom inte påstå att det är effektivt berättat.

Utöver serierna innehåller denna bok några kortare artiklar om tidningen, och ett flertal omslag återges i färg. Tyvärr presenteras inte serierna, figurerna och deras upphovsmän, med undantag för Modesty Blaise. Således fick jag googla Garth för att försöka ta reda på vad han är för besynnerlig typ. 

När jag kom fram till den avslutande Agent Corrigan-serien knakade det till i boken och limningen i ryggen började ge med sig.               

tisdag 21 januari 2020

Bio: Color out of Space

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag brukade förr hävda att jag gillar HP Lovecraft. Men så tänkte jag efter. Det är egentligen främst Stuart Gordons filmatiseringar jag gillar; i synnerhet RE-ANIMATOR och FROM BEYOND - två filmer som egentligen inte har så mycket med Lovecrafts noveller att göra.

Jag har läst en hel del Lovecraft, och jovisst, en del historier är bra, men ofta tycker jag att de känns rätt otillfredställande och poänglösa - Lovecraft bygger upp en stämning; någonstans i New England finns ett mystiskt ställe, och där, i en avgrund, finns något obeskrivligt väsen, och sedan är det inte så mycket mer. Det är stämningarna och mytologin Lovecraft hyllas för, handling och brist på slut har fansen överseende med. De flesta av Lovecrafts berättelser är ganska omöjliga att göra film av.

Jag kommer ihåg att jag som ung tonåring i början av 1980-talet låg i sängen i mitt pojkrum och läste "Färg bortom tid och rum" (ursprungligen publicerad 1927 i tidskriften Amazing Stories) i en skräckantologi, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Det är möjligt att den kan ha varit bearbetad för ungdomar, det minns jag inte. Drygt tio år senare läste jag om novellen i en annan utgåva, och då tyckte jag inte att den var lika bra. Nu, snart trettio år senare, minns jag inte novellen så väl, men jag har för mig att jag retade mig på slutet - jag kan ha fel, men i vanlig ordning saknades nog ett ordentligt slut. Det var bara obeskrivligt och kosmiskt.

Det är många som har sett fram emot den nya filmatiseringen av "Färg bortom tid och rum", filmen är ganska hajpad. Detta beror på att det är sydafrikanen Richard Stanley som gjort den. Trots att han egentligen inte har gjort speciellt mycket, har Stanley lite kultstatus - eller beror det kanske på att han inte gjort så mycket?

Efter att ha gjort några musikvideor långfilmsdebuterade Richard Stanley 1990 med robotrafflet HARDWARE. Jag såg om HARDWARE igår, efter att inte ha sett den på närmare trettio år. Jag kom egentligen inte ihåg så mycket, inte mer än ungefär vad den handlade om, och att Carl McCoy; sångaren i Fields of the Nephilim, är ute och traskar i öknen i början.

1990 skrevs det mycket om HARDWARE i genrepressen. Jag minns att jag på det stora hela gillade filmen, men att jag hade en invändning. Efter att nu sett om filmen förstår jag varför jag gillade den när den kom. Den innehåller allt jag tyckte var coolt på den tiden: cyberpunk, industrirock, robotar, splatter, och gestalter som klär sig som prisjägare i en spaghettiwestern. Jag har även samma invändning nu som jag hade 1990: storyn är för tunn och känns utdragen. Större delen av filmen utspelar sig i hjältinnans lägenhet, och storyn hade nog funkat bättre i kortare format i en TV-serie modell "The Twilight Zone". Storyn knycktes förresten från ett nummer av serietidningen 2000AD, vilket ledde till en del strul.

Men HARDWARE var en snygg film, och det här var på den tiden då det fortfarande var spännande med nya, unga regissörer och nya lågbudgetfilmer. Filmen gjordes förstås på 35mm, och Simon Boswell stod för filmmusiken, vilket innebär att den bitvis låter som en Dario Argento-film.

Redan efter denna debut började Richard Stanleys karriär att svaja. Nästa film, DUST DEVIL från 1992, blev mest omskriven för att producenten Miramax hatade den och klippte bort drygt 35 minuter från Stanleys version. Numera går det dock att se en förlängd version som kallas "Final Cut". Det är många som hyllar DUST DEVIL och kallar den ett mästerverk, men det är en ganska ogenomtänkt åsikt. Ärligt talat är filmen inget vidare, dels är manuset för tunt, men framför allt är dialogen och främst skådespeleriet fruktansvärt. Det är riktigt illa, ibland genant dåligt. Men filmfotot är snyggt.

1996 kom den film Richard Stanley kanske är mest känd för - beroende på att han fick sparken från inspelningen. THE ISLAND OF DR. MOREAU, den där vansinniga versionen med Val Kilmer och Marlon Brando med en hink på huvudet. Problemen under inspelningen var hur många som helst, och Stanley ersattes av John Frankenheimer. 2014 kom en dokumntär om inspelningen - LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEY'S ISLAND OF DR. MOREAU.

Därefter ägnade Stanley sig mest åt dokumentärer, och han har visst rest runt en del tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller. Jag träffade Richard Stanley för drygt tjugo år sedan. Han var väl trevlig och sa något om att han var ren, efter att ha tillbringad decennier med att ta droger. Kanske en förklaring till hans svajiga karriär.

Efter denna långa inledning är det kanske dags att komma till saken? COLOR OUT OF SPACE, alltså.
Jag måste säga att COLOR OUT OF SPACE är överraskande bra. Eller åtminstone betydligt bättre än jag trodde att den skulle bara. Jag misstänkte nämligen att den här filmen skulle vara totalt osebar, hundra procent kosmiskt mumbo-jumbo. Kanske kvasi-konstnärligt skit som Nicolas Cage-filmen MANDY (som många till min stora förvåning älskar, och vars producenter även ligger bakom denna film), eller kanske en syratripp som Jan Kounens spektakulära misslyckande BLUEBERRY.

Nicolas Cage håller på att förvandlas till något slags mer begåvad Steven Seagal, han gör alldeles för många filmer (för att kunna betala av alla sina skulder), de flesta släpps direkt på DVD i Sverige, och majoriteten av filmerna är riktigt dåliga. Men han kan ju fortfarande vara bra, Cage, om han får en regissör som håller honom i tyglarna.

I COLOR OUT OF SPACE spelar Nicolas Cage Nathan Gardner, som tillsammans med sin fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn flyttat till en gård i New Englands obygd (fast filmen är inspelad i Portugal). Nathan och Theresa har haft problem med sitt förhållande, det har förekommit cancer, hon sköter sitt jobb från hemmet och spenderar dagarna bakom sitt skivbord, vad Nathan jobbar med tror jag inte framgår, och de tre barnen vantrivs på landet, i synnerhet den tonåriga Lavinia (Madeleine Arthur), som ägnar sig åt svartkonst och har självskadebeteende. Nathan har även ett gäng alpackor på gården. 

Plötsligt en natt dimper något från skyn ner i familjen Gardners trädgård. En stor, glödande sten från yttre rymden. Ganska omdelbart sker märkligheter och förändringar. Nathan förändras och blir alltmer aggressiv och galen, Theresa blir knäpp hon med, lillpojken Jack (Julian Hilliard) börjar prata med en gubbe som bor i brunnen, medan den övervintrade hippien Ezra (Tommy Chong), som bor i närheten, lyssnar på rymdvarelser som finns under golvet. Färgglada växter börjar gro på tomten, och grönsaker växer sig enorma. En stackars kille (Elliot Knight) som rest dit för att kolla upp om traktens vatten är dåligt vet inte vad han ska tro.

Allt detta leder så småningom fram till mutationer och ond, bråd död. Blodet flyter i strida strömmar.
Jag vill inte påstå att filmen är speciellt spännande eller otäck, och liksom andra Richard Stanley-filmer har den flera sega partier som borde trimmats - och nej, slutet är inget vidare. Men jag tycker ändå att detta är en underhållande och rätt cool skräckfilm. Den är kul, som vi skräckfans säger. Jag gillar att Stanley använder sig av samma godisartade färgskala som Stuart Gordon körde med på 80-talet, och jag gillar att man fläskar på med riktigt geggiga praktiska effekter; mutationer och grejor som för tankarna till både Brian Yuznas SOCIETY och till John Carpenters THE THING. Det är trevligt och gammaldags på ett bra sätt.

Och Nicolas Cage? Tja, han är återhållsam till en början, men halvvägs genom filmen börjar han gå genom taket med ännu en over the top-tolkning.

Nå - oavsett vad jag tycker om filmen, tycker jag att det är fantastiskt kul att den faktiskt går upp på bio i Sverige! Den kommer till exempel inte att biovisas i Danmark.

För övrigt har jag alltid tyckt att Stephen Kings novell "Weeds" från 1976, som som blev kapitlet "The Lonesome Death of Jordy Verrill" i George A Romeros CREEPSHOW, med King själv i titelrollen, är lite väl lik "Färg bortom tid och rum".
    







(Biopremiär 25/1)

torsdag 9 januari 2020

Osannolikt mycket toppraffel i Fantomen

Från och med idag finns Fantomen nummer 2-3/2020 i butik. Detta är ett hundrasidigt dubbelnummer med enbart Fantomenäventyr. Först i tidningen återfinns ett nytt, långt amerikanskt dagstidningsäventyr av Tony DePaul och Mike Manley, följt av en ovanligt kort episod av samma team.

Men! Efter dessa två serier kan man läsa den 30 sidor långa serien "Kärlek i djungeln" - och det är därför jag skriver om tidningen här. Det är nämligen jag som står för manus till "Kärlek i djungeln". Tecknare är australiern Shane Foley.

Den här serien gjordes till den australiska boken "The Phantom: 70 Years Anniversary", vilken kom ut 2018, när den australiska Fantomentidningen fyllde 70 år. Serien, som heter "Jungle Love" i original, är en uppföljare till äventyret "The Movie Stars"/"Djungelhjälten" från 1950 - men det går alldeles utmärkt att läsa vår serie utan att ha läst den gamla serien.

Eftersom "The Movie Stars" är en serie av Lee Falk och Wilson McCoy, har Shane och jag gjort ett äventyr i samma stil och anda. Jag tänkte att bästa sättet att imitera Lee Falk modell 1950 är att göra en parodi på hans stil från den tiden - då blir det liksom som Falks serier brukade vara på 50-talet. "Kärlek i djungeln" är en deckarkomedi med betoning på komedi. Dessutom har Shane stoppat in mängder med referenser till andra Falk & McCoy-serier i bakgrunden.

Fantomen 2-3/2020 finns ute till och med den femte februari. Det är ju numera ibland svårt att hitta butiker som säljer Fantomen, ja, som säljer serietidningar rent allmänt, men störta iväg och leta upp en butik, köp tidningen, passa på att köpa ytterligare serietidningar (det finns serier av mig i 91:an också), och hjälp till att stötta den stolta, men vacklande, seriebranschen!
Den första strippen i "Kärlek i djungeln", vilken av någon anledning redigerades bort när serien publicerades i Australien.

onsdag 8 januari 2020

Bio: Jojo Rabbit

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Bioåret 2020 inleds på bästa möjliga sätt!

När jag för ett antal månader sedan såg den första trailern för JOJO RABBIT gjorde jag stora ögon och blev blev konfunderad. Vad hela världen var det här? En komedi om Adolf Hitler och Hitlerjugend? Vem vågar göra en sådan film idag?

Efter dess premiär utomlands har lovorden, priserna och prinomineringarna haglat över JOJO RABBIT, som anses vara en av 2019 års bästa filmer, vissa anser den vara den allra bästa. Detta fick mina förväntningar på filmen att öka. Vad är det här för film? Kan den verkligen vara så bra?

JOJO RABBIT bygger på en roman av Christine Leunens. För regin står Taika Waititi. Jag var inte jätteförtjust i Waititis småkul men lite taffliga WHAT WE DO IN THE SHADOWS, men hans superhjälteröj THOR: RAGNARÖK fantatiskt kul; en av de bästa Marvelfilmerna.

Jojo är tioårige Johannes (Roman Griffin Davis). Vi befinner oss i Tyskland, andra världskriget pågår för fullt, och eftersom lille Jojo älskar hakkors kallar han sig nazist och har gått med i Hitlerjugend. Som en bisarr variant på Alfons Åberg har Jojo en låtsaskompis: Adolf Hitler (Waititi själv). Hitler befinner sig ofta vid Jojos sida och pratar med honom. Han är en korkad och barnslig fåntratt, denne käcke Hitler som gärna äter enhörning till middag. Hitler lurar i Jojo en massa dumheter om kriget och judarna.
Tillsammas med en massa andra barn skickas Jojo ut i skogen för att att drillas till judehatande krigare. Sam Rockwell spelar det krigströtta befälet kapten Klenzendorf, som tillsammans med den flängda Fraulein Rahm (Rebel Wilson) leder utbildningen. Det bär sig inte bättre än att lille Jojo, som mobbas av de andra barnen och kallas harig, skadas i en granatolycka (det är Hitlers fel) och skickas hem.

Scarlett Johansson spelar Rosie,  Jojos vackra mor. När Jojo hör mystiska ljud från väggarna upptäcker han att Rosie gömmer en judisk flicka (Thomasin McKenzie) i hemmet. Hon heter Elsa och eftersom Jojo tror att han är nazist måste han hata henne. Han börjar även skriva en bok om judar, "Yoohoo, Jews". Snart inser han förstås sanningen om Hitler, nazismen och judarna.

JOJO RABBIT är en remarkabel film på flera sätt. Dels för att den lyckas göra något riktigt roligt av ett ämne som nazimen och judeutrotningen. Filmens första hälft är fantastiskt rolig och jag skrattade högt flera gånger.
Men det är en större bedrift av Waititi att lyckas gå från renodlad komedi till gripande drama utan att det skär sig, och blir konstigt och krystat. Skildringen av Jojos och Elsas relation är fin. Kriget och meningslös död kryper in i Jojos tillvaro. Stephen Merchant i bästa Herr Flick-form dyker upp som gestapoman.

Anslaget är lätt surrealistiskt. Ljudspåret med modernare poplåtar är anakronistiskt. Barnskådespelarna är utmärkta. Sam Rockwell är i vanlig ordning lysande.

Som satir är JOJO RABBIT utomordentlig. Som dramakomedi är filmen strålande. Betygsfemman ligger nära!







(Biopremiär 10/1)

söndag 5 januari 2020

Netflix: Dracula

Foton copyright (c) Netflix/BBC

Jag såg om Fracis Ford Coppolas BRAM STOKER'S DRACULA häromåret. Jag var inte så förtjust i den när den kom 1992, men jag tänkte att den kanske legat till sig sedan dess. Det hade den inte. Det är en ganska förskräcklig film - försedd med enastående filmmusik.

Jag är väldigt svag för Dracula-filmer, men jag kan inte påminna mig om att det gjorts någon bra sådan de senaste 40 åren - John Badhams DRACULA från 1979 är nog den senaste som är hyfsat bra. Senast jag skrev om aktuella Dracula-filmer var 2014, då jag recenserade både DRACULA UNTOLD och Dario Argentos osannolikt usla DRACULA. Jag har sett fler Dracula än dessa de senaste decennierna, men de har inte varit något att lägga på minnet, några har varit fruktansvärda.

Under 1950-, 60-, och 70-talen kom det gott om bra Dracula-filmer. Hammer Films klassiska filmer, Paul Morrisseys BLOOD FOR DRACULA, Jess Francos COUNT DRACULA, Werner Herzogs NOSFERATU, för att nämna några stycken. Det har även gjorts en del bra Dracula för TV - till exempel Dan Curtis DRACULA med Jack Palance från 1974, som var den första Dracula-film jag såg. 1977 producerade BBC COUNT DRACULA med Louis Jourdan och Frank Finlay. Den här versionen anses vara väldigt bra, men själv har jag inte sett hela - jag vill minnas att det var fel på det recensionsex jag fick på DVD, jag fick ingen ny skiva, och sedan glömde jag bort det hela.

Det finns en TV-serie i tio avsnitt från 2013 som jag inte har sett. Men - nu har engelska BBC åter producerat en miniserie som är aktuell på Netflix. Tre långfilmslånga delar av folket bakom SHERLOCK.

Jag hade läst att 2020 års DRACULA inte är vad vi väntat oss. Jag såg serien och ... Jösses! Det här var ju verkligen inte vad jag väntat mig!
TV-serien inleds med att en illa tilltygad Jonathan Harker (John Heffernan) sitter i ett nunnekloster och berättar för syster Agatha (Dolly Wells) om sina upplevelser i greve Draculas (Claes Bang) slott i Transsylvanien. Däfrefter får vi i vanlig ordning, precis som i boken och tidigare filmatiseringar, se hur advokaten Harker färdas från London till Draculas slott, för att avsluta grevens köp av Carfax Abbey i England. Det går som det brukar, Harker hålls kvar i slottet, där även Draculas vandöda brudar härjar, och Harker försöker fly.

Efter ett tag slutar dock TV-serien att följa boken, och det blir en rätt frän historia om Draculas kamp mot en massa nunnor - och syster Agatha visar sig vara en Van Helsing. Ja, gamle Abraham Van Helsing är denna gång ersatt med en kvinna.

Det andra avsnittet utspelar sig helt och hållet ombord på fartyget The Demeter, som tar Dracula till England, och det tredje avsnittet ... Ja, jösses jävlar, det fick mig att tappa hakan och göra stora ögon. Serien ändrar inriktning helt och hållet, och blir något slags uppdaterad version av Hammers DRACULA A.D. 1972 och THE SATANIC RITES OF DRACULA, eller Marvels serietidning Tomb of Dracula. Fast inte riktigt.

Till en början tänkte jag att 2020 års Dracula är den bästa Dracula-filmatisering som gjorts på 40 år. Efter ett tag blev jag lite mer tveksam. Den här TV-serien är rätt bra, den är hela tiden underhållande och intressant, men jag personligen hade nog föredragit en lite mer traditionell version. Eller en version som genomgående är som det tredje avsnittet. Bäst vore om de gjort tre fristående långfilmer istället för en miniserie, då hade handlingen dessutom blivit mindre utdragen.
Den danske skådespelaren Claes Bang är en alldeles utmärkt Dracula, han har både det utseende och den pondus som krävs för rollen. Rent allmänt är skådisarna bra. Mark Gatiss är festlig som Reinfeld. Gatiss är även en av seriens upphovsmän. Det märks att det här är en serie gjord av folk som gillar Dracula, här finns gott om citat - både bildcitat och repliker - från tidigare filmer, och minsann om inte Draculas slott är detsamma som användes i NOSFERATU 1922. Vidare är serien överraskande rolig. Ibland blir det mer skräckkomedi än skräck. Fast jag tycker inte att serien är otäck och skrämmande. Hmm - det hade varit intressant att se en Dracula-filmatisering som faktiskt är otäck och skrämmande på riktigt, jag undrar om det är möjligt. Skrämmande för en vuxen publik alltså, Dan Curtis' TV-film skrämde skiten ur mig när jag var i tolvårsåldern.

Jag noterar att en massa konservativa amerikaner har attackerat den här nya miniserien. De tycker att den är alldeles för politiskt korrekt, med en kvinnlig Van Helsing, homosexuella rollfigurer, och en del annat. Folk är inte kloka nuförtiden, konservativa amerikaner är långt mer skrämmande än alla fiktiva vampyrer tillsammans.

För att sammanfatta: jag blev lite ställd när jag såg DRACULA. Men jag tycker nog att den är hyfsat bra. Du kan gott ta dig en titt du med.

onsdag 1 januari 2020

TOPPRAFFEL! önskar gott nytt år!

Gott nytt år på er, grevinnor, baronessor och karlslokar!
Nu är det dags att koka bubblorna!
För inte så längesedan blev 1979 1980. Första skoldagen 1980, efter jullovet, pratade min mellanstadielärare Lennart om hur märkligt det kändes med ett nytt decennium. Han frågade om vi provat att skriva det - 1980, alltså. Det var jättesvårt. Det blev 197 ... 80 i flera veckor, eller kanske rentav månader.

När 1999 blev 2000 och vi klev in i framtiden, var jag på en fest i Lund. Jag minns att jag låg på golvet och ritade serier - blodiga serier - tillsammans med värdparets lille son. Den pågen är visst vuxen nu.

... Och nu är det plötsligt 2020. Jag inser att jag hållit liv i TOPPRAFFEL i tolv år. Så, vad kan ni förvänta er här på bloggen under detta nya år? Tja, det blir nog som de senaste åren. Jag har som jag tidigare påpekat inte tid att skriva lika många recensioner som förr, så det blir nog bara ett par inlägg i veckan.

Däremot kommer det att hända en hel del på seriefronten. Tecknade serier, alltså, inte TV-serier. Ett, vad jag hoppas, unikt avsnitt av 91:an håller just nu på att tecknas, och det kommer att publiceras med buller och bång i vår. I höst händer det en riktigt frän grej för er som gillar Åsa-Nisse, och det gör ni ju allihop. I Fantomen nr 2-3/2020 kommer ett av mina australiska Fantomenäventyr att publiceras, och en hel radda Fantomenhistorier från mitt tangentbord är antingen färdiga för publicering i Australien, eller håller på att tecknas. 2020 kan bli ett av mina främsta år som serieförfattare, en karriär jag inledde för - hör och häpna - 31 år sedan!

Nu kokar det mousserande vinet, dags att sila och hälla upp i saftglas. Hej så länge!