ÅSA-NISSE VOL 1 & VOL 2 (Studio S Entertainment)
Den här månaden följer kanske en del av er julkalendern på TV. Det gör ni kanske allihop? Ett avsnitt om dagen. Jag har inte sett årets julkalender, men jag gjorde ett försök att se om JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT, 1984 års julkalender. Jag gav upp efter tre avsnitt, det visade sig vara fullkomligt hopplöst - och jag antar att jag inte såg fler avsnitt första gången kalendern sändes. Jag föredrar ju bra julkalendrar, som BROSTER BROSTER.
Istället för att titta på julkalendern, har jag tittat på samtliga Åsa-Nisse filmer. En eller två om dagen. Tjugo filmer, eller 22 om man räknar med de två kavalkadfilmerna, vilka jag snabbspolade. Våra välartade vänner på Studio S Entertainment har släppt alla filmerna i två rejäla boxar. Tyvärr är den från 2011 inte med, den ansågs vara för ny. Det är lite synd, den kunde gott fått vara med - den kommer ju att bli gammal den med!
Som kanske är bekant, är jag manusförfattare till serieversionen av Åsa-Nisse. Det var mitt första professionella seriejobb - jag blev tillfrågad om jag ville skriva manus till Åsa-Nisse någon gång våren 1989. Självklart tackade jag ja, och jag skrev serien under ett par år, tills det plötsligt tog slut. Jag minns inte vad som hände. Plötsligt köpte de inte in fler manus. 2015 gjorde jag comeback på Åsa-Nisse, och hastigt och lustigt blev jag huvudförfattare på serien, vilken numera oftast tecknas av Patrik Norrman, som varit något av en idol för mig sedan han debuterade i Svenska Serier 1979. Rättare sagt: då var han en idol. När jag själv kom in i branschen förvandlades han till en synnerligen respekterad kollega.
Den version av Åsa-Nisse som Patrik och jag numera gör, har inte jättemycket gemensamt med de gamla serierna, de som tecknades av Gösta Gummesson. Om de har något gemensamt med Stig Cederholms noveller vet jag inte - jag har en hög böcker med hans berättelser ur tidningen Tidsfördrif, men de är totalt oläsliga. Men filmerna, då? Nja, jag vet inte. Patrik och jag har funnit vår egen väg, och vi gör en serie vi själva tycker är rolig. Förhoppningsvis tycker även andra att våra serier är roliga.
Min första tanke var att recensera samtliga filmer i de här två boxarna. Jag ändrade mig. Det hade blivit alldeles för besvärligt. Dessutom vet jag inte om mina läsare skulle orka läsa tjugo recensioner på raken. Å andra sidan, efter att jag sett ett gäng Åsa-Nisse-filmer började de flyta ihop, och jag tänkte att jag borde kanske gjort några anteckningar efter varje film.
Den tekniska kvalitén på filmerna i dessa utgåvor varierar hej vilt. Några filmer ser helt okej ut, medan några är repiga, allmänt slitna, och ser rätt anskrämliga ut. Värst är nog den allra första filmen, ÅSA-NISSE, som Ragnar Frisk regisserade 1949; den kopian är rejält sliten.
Nå ... Åsa-Nisse-filmerna var ju vansinnigt utskällda på sin tid. Är det verkligen så usla som vissa hävdar? Svar: nej. Det dröjer ett bra tag innan den omtalade slarvigheten uppstår. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare sett samtliga tjugo filmer. Ett flertal vet jag med bestämdhet att jag sett, några till och med flera gånger, och den sista filmen i serien; ÅSA-NISSE I REKORDFORM (1969), har jag skrivit åtskilligt om de senaste 25 åren.
Om vi följer tråkighetsmätaren, är nog de två första filmerna sämst. Detta beroende på att de inte skiljer sig nämnvärt från andra svenska komedier från 1940-talet. John Elfström och Artur Rolén, vilka gör Åsa-Nisse och Klabbarparn, har kanske inte riktigt funnit sina figurer än, och Eulalia spelas av Greta Berthels, som bara gjorde rollen i den här första filmen 1949. Hon är märkligt karaktärslös och känns inte alls som Eulalia. Kristin spelas av Lillie Wästfeldt. Förvirring uppstår när två mindre, närmast obetydliga roller gestaltas av Helga Brofeldt och Mona Geijer-Falkner - Brofeldt tog över som Eulalia redan i den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN (1950), medan Geijer-Falkner blev Kristin i den fjärde filmen; ÅSA-NISSE PÅ SEMESTER (1953), efter att Elsa Textorius hoppat in och gjort Kristin i den tredje filmen; ÅSA-NISSE PÅ NYA ÄVENTYR (1952).
Gustav Lövås hade dock hittat sin figur, handlaren Sjökvist, redan på en gång. Han är Åsa-Nisse-filmernas största behållning. I filmen från 1949 skickar man efter en hemsyster, fröken Ulla från Göteborg, som ska hjälpa till hemma hos Knohults ungkarlar. Sjökvist blir alldeles till sig i trasorna när han träffar fröken Ulla, men till slut faller Ulla för den sjungande bonden Eric Bro, som med visst besvär spelas av den då populäre sångaren Bertil Boo. När den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN, inleds, är Eric Bro och fröken Elsa gifta och har två barn som redan hunnit blir flera år gamla. Efter några filmer glöms Elsa och barnen bort, i ÅSA-NISSE FLYGER I LUFTEN (1956) har Bertil Boo plötsligt blivit en sjungande skogvaktare, för att i sina två sista framträdanden, i ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER (1958) och ÅSA-NISSE JUBILERAR (1959), framträda som den populäre sångaren Bertil Boo.
Den tecknade seriens ofta förekommande polisman, fjärsman, figurerar bara en gång i Åsa-Nisse-filmerna. Däremot är landsfiskal Klöverhage med i de flesta av filmerna, men han dyker inte upp förrän i den andra. Till en början spelades Klöverhage av Willy Peters. I ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN får den stele och torre paragrafryttaren Klöverhage ett nytt hembiträde, fröken Britta. Sjökvist känner genast saven stiga; han bjuder Britta på bröllopskonfekt och uppvaktar henne, men det hela slutar med att Klöverhage friar till Britta och de ska gifta sig.
I filmen därpå är Britta återigen hembiträde hos Klöverhage. Därefter fortsätter det att förekomma rara fröknar som heter Britta hemma hos Klöverhage, och jag blev inte klok på om det är tänkt att det ska vara samma fröken Britta, eller olika töser - de spelas av olika skådespelerskor varje gång. Sjökvisten bryr sig inte, han är Kåtast i Knohult och raggar på alla. Bröllopskonfekt har han gott om! I den femte filmen, ÅSA-NISSE PÅ HAL IS (1954), medverkar Willy Peters för sista gången. I den sjätte filmen, ÅSA-NISSE ORDNAR ALLT (1955), har den eminente Gösta Prüzelius tagit över rollen. Han fortsätter envist med att försöka stoppa Nisses och Klabbis' tjuvjakt och tjuvfiske, men det slutar oftast med att han trillar i sjön.
ÅSA-NISSE ORDNAR allt utmärker sig på ett lite oväntat sätt. Här har kultskådisen Jan-Olof Rydqvist en överraskande stor roll som en av två skurkar, som genom hela filmen försöker råna Åsa-Nisse, men ständigt misslyckas. Fast i förtexterna står det att han heter Jan-Erik Rydkvist. Ytterligare en intressant detalj, är att Ewert Granholm har en liten roll. Granholm medverkade i flera Åsa-Nisse-filmer, han agerade även inspelningsledare på många av dem. 1977 medverkade både Jan-Olof Rydqvist och Ewert Granholm i porrfilmen JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA, även känd som KÄRLEKSVIRVELN och HON ÄLSKADE EN SOMMAR.
I ÅSA-NISSE I FULL FART (1957) åker Nisse och Klabbis till Stockholm för att tävla i "Tiotusenkronorsfrågan" på TV. Ämnet är förgasare. I Stockholm träffar de på en raffig, men skurkaktig donna, som spelas av Anita Lindblom. Hon kommer dock på bättre tankar, medan hennes oförbätterlige pojkvän åker dit. Den här filmen utmärker sig, eftersom den bitvis har ett överraskande fint filmfoto. En del nattliga Stockholmsmiljöer doftar noir.
Helga Brofeldt var ingen vidare Eulalia, tycker jag. Hon såg alldeles för vresig ut, och pratade med en konstig dialekt som lät som allt annat än småländska. ÅSA-NISSE I FULL FART blev hennes sista framträdande i rollen, och i den åttonde filmen; ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER, tog Brita Öberg över rollen, och det är henne jag främst associerar med Eulalia. Brita Öberg hade dock varit med tidigare, hon hade en förhållandevis stor roll som mor till sex barn i ÅSA-NISSE PÅ HAL IS.
ÅSA-NISSE JUBILERAR är den sista filmen i den första av dessa två boxar. När jag såg dessa tio filmer noterade jag två saker. Dels att John Elfström till en början är kraftigt sminkad för att se äldre ut, det har jag aldrig tidigare sett. Jag noterar även en viss inkonsekvens i filmserien. Delarna hänger inte riktigt ihop, och vissa skådespelare återkommer flera gånger, fast i olika roller. Den alltid välkomne Håkan Westergren figurerar i flera filmer, men aldrig i samma roll. I två filmer har Sjökvist försetts med ett förnamn. Först heter han Oskar Sjökvist, sedan Ejnar (med J) Sjökvist. Dessa förnamn förekommer bara i dessa två filmer. Och när vi ändå är inne på Sjökvist, så slutar ÅSA-NISSE JUBILERAR rätt överraskande med att Sjökvist oväntat gifter sig med en bastant dam som heter Astrid.
Det jag främst noterar med dessa tio filmer, är att de hela tiden blir bättre, Ja, faktiskt! Elfström och Rolén finner sina gubbar och förfinar dem från film till film. Filmerna blir roligare.
När den andra DVD-boxen inleds har det blivit 1960. ÅSA-NISSE SOM POLIS heter filmen. Här gör Gösta Prüzelius sitt sista framträdande som landsfiskal Klöverhage. Sjökvist är märkligt nog fortfarande gift med Astrid.
ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER (1961) var den sista filmen i serien Ragnar Frisk regisserade innan han tog några års paus. Han lämnade med flaggan i topp - för det här får nog sägas vara den bästa filmen i serien, åtminstone vad gäller regi, manus och skådespelarinsatser. Till skillnad från de övriga filmerna, har GREVAR OCH BARONER en ordentlig, genomgående handling. Nisse har blivit skogvaktare hos en greve (Torsten Lilliecrona) på ett slott, och klassisk fars uppstår när grevens dotter inte vill bli bortgift med fåntratten Stig Grybe, och Nisse låtsas vara greven. Det här är en väldigt trevlig och rolig film. Sjökvists hustru Astrid är inte bara försvunnen, hon är helt bortglömd.
1961 kom ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, och nu har Börje Larsson tagit över regin. Larsson hade tidigare gjort en lång rad filmer, däribland den populära GRÖNA HISSEN. Jag hade en bekant som jobbade på inspelningen av ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, men jag kommer inte ihåg de anekdoter han berättade. Nisse och Klabbis åker hem till Jules Sylvain och Lissi Alandh är ett sexknippe som smider illasinnade planer.
ÅSA-NISSE OCH TJOCKA SLÄKTEN (1963) är lite kul, eftersom John Elfström gör två roller. Han spelar förstås Åsa-Nisse som vanligt - men han gestaltar även Nisse bror Yul Nelson, som kommer hem från Amerika för att hälsa på. Här trickfilmas det minsann, så att bröderna kan vara i bild samtidigt! Det är onekligen intressant att John Elfström faktiskt ser ganska annorlunda ut utan lösmustasch och Åsa-Nisses manér. En distingerad gentleman. Men det dröjer mer än halva filmen innan Yul Nelson dyker upp. Större delen av handlingen går ut på att sångstjärnan Lena Dahlman har en oönskad bebis hon vill lämna på ett ondskefullt barnhem. Jerry Williams jobbar i en skivbutik och river av ett par låtar.
I ÅSA-NISSE I POPFORM (1964) upptäcker Nisse hans hans höns lägger mer ägg om de får lyssna på popmusik. "Popstjärnan Suzie" från Holland sjunger. Gösta Jonsson spelar Klöverhage, men ger ett blekt intryck.
Börje Larsson lämnade över stafettpinnen till Bengt Palm när det 1965 var dags för ÅSA-NISSE SLÅR TILL. Den här handlar inte om något speciellt, Nisse står på ett tak och håller tal och trillar ner i skorstenen, kort därefter kastar alla traktens liderliga brudar sig över honom, de har en jenkatävling (med kyssar), och det slutar med att Nisse av någon anledning spelar ishockey. Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Gustav Lövås inte medverkar! Nej, det är en annan skådespelare som gestaltar Sjökvisten. Curt Löwgren heter han, och även om han till förväxling liknar Gustav Lövås, så är han ingen Gustav Lövås.
Gustav Lövås är dock tillbaka i nästa film, ÅSA-NISSE I RAKETFORM (1966). Här gör även Ragnar Frisk comeback. Och det är nu det börjar bli konstigt. Riktigt konstigt. Fascinerande konstigt. Efter ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA minskade filmernas budget alltmer för varje ny film. Svensk Talfilm hade slutat producera filmerna och de gjordes nu av Arne Stivells bolag Filmcenter. 1966 var budgeten så pass låg, att filmerna blev fascinerande i sin billig- och slarvighet.
Min gamle vän Martin Kristensson har skrivit en artikel om den här perioden, "Knohults värmeglöd" heter den, och den publicerades för ganska längesedan i tidningen Kapten Stofil (men den finns på nätet). Från och med ÅSA-NISSE I RAKETFORM verkar inte bara budgeten, utan även större delen av Knohult och dess invånare ha försvunnit. Filmens look är också märkvärdigt ful, med skitigt, svartvitt foto. Dock tycker jag - helt ärligt - att den här filmen nog är den roligaste i serien, åtminstone är det den jag skrattade mest åt. Filmens känns nämligen som de smått surrealistiska episoder av den tecknade serien som Bengt Linder författade. Det är rätt vansinnigt, flängt, synnerligen episodiskt. Landsfiskal Klöverhage återkommer, och nu spelas han av Gösta Krantz - och han är jätterolig. Den oemotståndliga Essy Persson spelar en sexig polis som får sparken. Hon strippar för Klöverhage i en scen. I en annan scen verkar Jokkmokks-Jokke försöka förföra henne genom att spela "Gulli-Gullan". Det är svårt att vara mindre sexig än Jokkmokks-Jokke. Den tekniska kvalitén på DVD-kopian är bitvis riktigt risig.
Arne Stivell regisserade nästa film, ÅSA-NISSE I AGENTFORM (1967). Denna James Bond-parodi borde inledas med förtexter i Maurice Binder-stil, tycker man - men icke. Den här filmen öppnar med en parodi på BRÖDERNA CARTWRIGHTS förtexter. Det visar sig att det inte alls är Åsa-Nisse som agerar agent, det är istället Sjökvist. Nisse tränar upp Sjökvist så att han han bli en James Bond och hitta den TV-pirat i Knohult som har en störningssändare. Akke Carlsson spelar Klöverhage, nu iförd Hitlermustasch. Sjökvist spenderar nästan halva filmen i damkläder och Klöverhage, som inte känner igen honom, blir förälskad. Snoddas hjälper till i Sjökvists affär. TV-piraten visar sig vara Carl-Gustaf Lindstedt som Gubben i lådan, hans figur i "Hylands hörna" på TV. Efter en biljakt fångas Lindstedt och säger "Ska det behöva bli sånt här liv bara för att
man tycker om att ha lite brudar omkring sig?" - och jag fattar ingenting. Allting är jättekonstigt och filmens look är nu ännu fulare. Detta blev sista gången vi fick se Artur Rolén som Klabbarparn, han tröttnade.
1968 tröttnade även John Elfström, och ÅSA-NISSE OCH DEN STORA KALABALIKEN blev hans sista film som Åsa-Nisse. Arne Stivell regisserade, Tjadden Hällström stod för manus tillsammans med Stivell, och filmen är ful som stryk. I brist på Klabbis umgås Nisse med Knohultarn, som spelas av Stickan Johansson. Gustav Lövås återkommer tack och lov som Sjökvist. Lövås avled tre månader efter filmens premiär. Akke Carlsson gör Klöverhage en andra gång. Hep Stars är med och försöker vara Beatles-tokiga. Mona Wessman framför "Åke Tråk". Tjadden Hällström förgyller ett par scener.
... Så kommer vi fram till den tjugonde och sista filmen. ÅSA-NISSE I REKORDFORM från 1969, regisserad av Ragnar Frisk. Som jag nämnde ovan, har jag under årens lopp skriver massor om denna filmrackare. På 1990-talet utnämnde jag den till en av de två konstigaste filmer som någonsin gjorts i Sverige - den andra var den ännu konstigare SOUND OF NÄVERLUR. Sedan dess har ju SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA kommit, så nu är det en trio.
Arne Källerud, som tidigare medverkat i flera Åsa-Nisse-filmer, både som bov och som domare, har nu tagit över huvudrollen som Åsa-Nisse. Akke Carlsson var inte längre landsfiskal Klöverhage, utan Nisses kompis Sven. Sven är stand-in för Klabbarparn och Konohultarn. Han heter bara Sven. De kom väl inte på något roligare, det fanns inte budget till att tänka. ÅSA-NISSE I REKORDFORM trotsar all beskrivning. Större delen av filmen består av att Nisse och Sven åker runt, runt, runt, runt på en sjö. Därefter är det en båttävling, och åker de runt, runt, runt, runt. En lång rad kändisar dyker upp, antingen säger de ett par besynnerliga repliker, eller så trillar de i plurret. Bert-Åke Varg och hans skumma polare försöker lura av Nisse hans uppfinning, atompillret, och de hamnar på strippklubb. Det blir naket. Mer naket hittar vi i vassen, för där står en helnaken Leena Skoog. Hon varvas med Sune Mangs. Jokkmokks-Jokke berättar en vits, och mot slutet berättar han vitsens poäng en gång till, ingen vet varför. Trio me' bumba framför ett par låtar, poplegenden Doris från Göterborg sjunger en bit, och det blir erotiskt laddat när Arne Quick framför "Rosen". Tor Isedal sitter i en roddmaskin och June Carlsson sitter i en TV-apparat. Efter att Nisse och Sven vunnit tävlingen, blinkar June Carlsson mot oss i publiken, och så blir det svart och vi hör Åsa-Nisse-sången. Enligt Ragnar Frisk avslutades aldrig inspelningarna eftersom det blev vinter, så filmen som visades var inkomplett. Något som kanske förklarar de många musikinslagen. Den sedvanliga premiärfesten i Vetlanda ställdes in.
Ja, just det. De sista filmerna har en ny Åsa-Nisse-sång som är erbarmlig. Till ett sorgset dragspelskomp sjunger en kör "Åsa-Nisse" om och om igen. Det låter rätt tragiskt och sammanfattar de här sista filmerna rätt bra.
Så långt de tjugo ordinarie filmerna. DESSA FANTASTISKA SMÅLÄNNINGAR MED SINA FINURLIGA MASKINER (1966) och SARONS ROS OCH GUBBARNA I KNOHULT (1968) hade jag inte sett tidigare. Dessa filmer finns också i de här boxarna, med eftersom de enbart består av klipp ur de olika filmerna, så snabbspolade jag dem - jag hade ju bara några dagar tidigare sett de ursprungliga filmerna.
Bonusmaterial finns det en hel del. Vi får fjorton trailers till Åsa-Nisse-filmer, åtta låtar från filmerna, och en farlig massa lobbykort; några av dessa får illustrera denna recension. Vidare bjuds vi på ÅSA-NISSE I VÅRA HJÄRTAN, som är en dokumentär från 1966 av Nils-Petter Sundgren. Här pratar John Elfström och Artur Rolén om att de kanske borde modernisera Åsa-Nisse-filmerna och göra dem mer pornografiska - och en av dem säger "Har Åsa-Nisse blivit pederast?". Vidare finns här TV-programmet DET VÅRAS FÖR ÅSA-NISSE från 1977, och detta tror jag att jag såg när det sändes. Jag minns nämligen att jag som barn såg ett program där John Elfström medverkade, och han var otroligt skröplig. Ja, skröplig är han - han hade drabbats av en stroke, och hans fru sitter intill och torkar hans mungipor då och då. Carl-Uno Sjöblom är programledare, och han är sådär charmigt förvirrad som han ofta var - han säger ofta fel och verkar glömma vad han pratar om. I soffan sitter även Bertil Boo och Gösta Prüzelius, samt två snubbar som jobbade med effekter och klippning.
Sist ligger Anders Nordqvists dokumentär UPPDRAG: ÅSA-NISSE från 2010. Jag trodde att jag inte sett den här, men när Little Gerhard imiterade Klabbarparn insåg jag att jag visst hade sett programmet, kanske på YouTube. Minsann om inte Martin Kristensson dyker upp och pratar om de sista filmerna. Största behållningen är den jovialiske Bert-Åke Varg, som berättar ett par fantastiska anekdoter.
... Och det var det hela! Hur ska jag sammanfatta det här? Hela Åsa-Nisse-sviten? Tja, med undantag för de sista filmerna, är det här långtifrån så dåligt som folk har påstått. Till exempel är 91:an-filmerna betydligt sämre - för att inte tala om de två 47:an Löken-filmer Ragnar Frisk gjorde på 1970-talet. Men det har gjorts ohyggligt många fler filmer i Sverige som är extremt mycket sämre än Åsa-Nisse. Alla dessa skittråkiga filmer som nästan bokstavligt talat ingen går och ser. Och ja, Åsa-Nisse är mycket bättre än JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska köpa mitt och Patriks nya seriealbum "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman". Om ni inte redan gjort det!
Inlägg
