fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

lördag 23 maj 2020

Netflix: The Lovebirds

Foton copyright (c) Netflix

Ett problem med alldeles för många amerikanska komedier gjorda de senaste tjugo-trettio åren, är att jag ofta upplever huvudpersonerna som lite (och ibland mycket) osympatiska. De är högljudda, barnsliga och annat som gör att de känns påfrestande snarare än roliga.

Så är inte fallet med Issa Rae och Kumail Nanjiani som spelar Leilani och Jibran, huvudpersoner i Netflix' nya komedi av Michael Showalter. De två är sympatiska. Detta faktum innebär dock inte att THE LOVEBIRDS blir något annat än ännu en dussinkomedi som inte är särskilt rolig. En kombination av romantisk komedi och mordthriller som svajar betänkligt.

Filmen inleds med en lite gullig prolog i vilken Leilani och Jibran träffas och blir förälskade. Därefter görs ett hopp på fyra år, och paret bor tillsammans. Nu knakar deras tidigare så lyckliga förhållande i fogarna.
I bilen, på väg till en middag, gör de slut - vilket får Jibran att tappa uppmärksamheten för ett ögonblick, och han kör på en cyklist. Den skadade cyklisten vill inte ha hjälp, utan fortsätter sin färd i full fart. En man som påstår sig vara polis kommer farande och sätter sig i Jibrans och Leilanis bil, polisen säger att cyklisten är en skurk som måste stoppas, och med Leilani och Jibran i baksätet jagas cyklisten. Polisen visar sig förstås vara en skurk, så när de kommer ifatt cyklisten mördar polisen honom.

Två vittnen ser det förtvivlade paret kliva ur bilen som kört över cyklisten upprepade gånger, och i tron att de är mordmisstänkta flyr Leilani och Jibran. De jagas av både polis och skurkar, medan de själva kommer skurkarna på spåren. Kommer de även att kunna rädda sitt förhållande?
Handlingen är ibland märkligt ologisk. Saker händer utan att jag förstår varför, vissa ingredienser vet jag inte vad de har med saken att göra. Här figurerar ett hemligt sällskap iförda venetianska masker, men detta utveckla inte på ett tillfredsställande sätt.

Jag skrattade till ett par gånger, och som sagt - Issa Rae och Kumail Nanjiani är sympatiska. Men mer är det inte. THE LOVEBIRDS är inte lika påfrestande som den del andra Netfixkomedier, men det är långtifrån en höjdarkomedi.










(Netflixpremiär 22/5)

fredag 15 maj 2020

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.
Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.
Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!










(Netflixpremiär 13/5)

tisdag 12 maj 2020

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.
Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.
Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.


(Biopremiär 8/5)

lördag 2 maj 2020

Netflix: I vredens grepp

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder FURIE, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln GET IN - för att anspela på GET OUT. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd GET OUT, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter TERRITORIES, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar ser bekant ut, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

I VREDENS GREPP visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film - rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.
Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt - även om man skulle ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för "oreo" - han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.
De första två tredjedelarna av I VREDENS GREPP är ett drama - ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

... Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt - med betoningen på både sten och hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget nedan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!








(Netflixpremiär 1/5)

onsdag 29 april 2020

Årets litteraturhändelse!

Nu kan det äntligen avslöjas!

I sommar kommer litteraturvärlden att berikas så det står härliga till. I juni släpps nämligen denna praktpjäs! En fläskig samling med Åsa-Nisse av mig och Patrik Norrman. Som Lasse O' Månsson skulle ha sagt: "Det värsta ur 91:an med Åsa-Nisse".

96 sidor färg, stort format, inbunden, bra papper och allt annat du har rätt att kräva. Årets litteraturhändelse!

Tyvärr ser det illa ut med signering på Bokmässan, eftersom det ser illa ut med hela mässan, men det kommer säkert andra tillfällen.

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

fredag 24 april 2020

Netflix: The Plagues of Breslau

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Det är ju trots allt som så, att när det gäller raffel och spänning kan få länder klå Polen.

... Fast nu ljuger jag. Jag vet inte om jag någonsin har sett en polsk thriller eller en polsk snutfilm.

THE PLAGUES OF BRESLAU har av någon anledning inte förärats en svensk titel på Netflix. Inte nog med att den försetts med en engelsk titel, om man inte själv ändrar inställningarna och väljer originalspråk, få man filmen dubbad till engelska. Väldigt dumt.

För regin står en herre vid namn Patryk Vega. Han har visst gjort en hel del film och TV, men jag har förstås aldrig sett något av honom. Jag noterar att han 2012 gjorde en film som heter "Hans Kloss. Stawka wieksza niz smierc". Jodå - det är en ny film om Kapten Kloss! Kapten Kloss var en gestalt som var populär i Sverige för drygt 50 år sedan, det visades en polsk TV-serie om denne andra världskrigshjälte, det kom ut böcker, och han hade en egen serietidning.
THE PLAGUES OF BRESLAU är en snutthriller med starka drag av SE7EN. En död man hittas på en marknad, han är insydd i kohud som krympt och därmed dödat honom, och han har ett ord inristat på magen. Ett dygn senare rymmer två hästar ur ett stall, det visar sig att de har en man bunden mellan sig och som slits itu. Även han har ett ord inristat på kroppen. Så fortsätter det, en om dagen, folk mördas på utstuderade sätt hämtade från 1700-talet.

Den som försöker lösa fallet är en bittra polisen Helena Rus (Malgorzata Kozuchowska), som sörjer en pojkvän och som är rejält nergången. Till sin hjälp har hon den ännu mer nergångna Magda (Daria Widawska), som är en jävel på att hitta ledtrådar. De sargade liken staplas på hög och frågan är vad de har gemensamt. Upplösningen är lätt överraskande.

Patryk Vegas film har bitvis ett riktigt bra filmfoto, och framför allt har den rejält snaskiga våldsinslag. Filmen gottar sig i groteska mord, sargade kroppar och detaljerade obduktioner.
Dock blir det aldrig riktigt spännande. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket gör det aningen svårt att engagera sig. Det här är en orgie i fulhet och fula gestalter. Den felklippta Helena Rus är glåmig, Magda ser ut som Thomas Brolin en dålig dag - dessutom äter hon grovt bröd med inlagd gurka (inget smör) och pratar med mat i munnen. Allting ser ut att lukta vått ylle och T-sprit. Jag blev uppriktigt glad när jag upptäckte att skådisarna inte alls ser ut så här i vanliga fall.

I vilket fall: THE PLAGUES OF BRESLAU är en helt okej film. Den varar bara drygt en och en halv timme, den har bra tempo, och en del intressanta inslag. Plus i kanten för giljotinen.








(Netflixpremiär 22/4)

torsdag 23 april 2020

Netflix: Träskets tystnad

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en spansk Netflixfilm. Det har blivit några stycken den senaste tiden. Till skillnad från övriga spanska filmer jag sett på sistone, tycker jag att TRÄSKETS TYSTNAD, regisserad av Marc Vigil efter en roman av Juanjo Braulio, är rätt bra.

... Åtminstone tror jag att jag tycker att den är rätt bra. Jag tror nämligen inte att jag hängde med alla turer i intrigen. Ja, ni vet hur det är: när folk börjar prata om politik på spanska är det lätt att tappa uppmärksamheten.

Pedro Alonso spelar en framgångsrik deckarförfattare som går under betäckningen Q. Vad hans många läsare inte vet, är att Q även är en bestialisk mördare. För att göra sin nästa bok mer angelägen, kidnappar han Q en före detta politiker som visat sig vara korrupt och iblandad i skandaler. Q låser in politikern i ett rum, och sedan skriver Q ner det hans fånge vrålar. Därefter mördar- och styckar Q politikern.
En besynnerlig knarkdrottning, La Puri (Carmina Barrios), som är en av de mest frånstötande uppenbarelser jag sett på film, undrar vart politikern tagit vägen, så hon skickar ut sin bäste torped, Falconetti (William Smith? Nej, men Nacho Fresneda) för att leta upp honom. Falconetti går hårt fram och hittar snart ett spår som pekar mot Q.

Ovanstående handlingsreferat blandas upp med en tråd om husbyggen och andra politiska intriger. Dessutom är det mycket möjligt att inget av ovanstående faktiskt händer och att Q inte alls är en psykotisk mördare - handlingen kan mycket väl bara vara den nya bok han skriver.
Filmfotot är överraskande bra i TRÄSKETS TYSTNAD. Filmen blir aldrig riktigt spännande eller engagerande, men här finns ett flertal bra scener. Det här är en blodig thriller som ibland tangerar skräckfilm. Dock trodde jag att filmen skulle utspela sig i ett hus på styltor ute i ett träsk, men där sket jag mig på tummen.
     







(Netflixpremiär 22/4)

lördag 18 april 2020

Netflix: Ondskans arv

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg den spanska deckaren ONDSKANS ARV på Netflix, en film som visade sig vara andra delen i en trilogi. Den första delen, som jag inte sett men som ligger på Netflix, heter DEN OSYNLIGE VÄKTAREN. Om jag vetat att ONDSKANS ARV är en (fristående) uppföljare, hade jag förstås sett den första filmen först. Den tredje delen har inte släppts än.

ONDSKANS ARV var inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara. För regin står Fernando González Molina, och de här filmerna bygger på böcker av Dolores Redondo. Jag gissar att hon är en spansk motsvarighet till de svenska deckardrottningarna. Jag har aldrig läst några böcker av dessa svenska deckardrottningar, men jag har sett några filmatiseringar, och det finns ett flertal likheter med ONDSKANS ARV.

Filmens inleds med en kort prolog som utspelas under spanska inkvisitionen. En kvinna föder en dotter, hon blir sedan påkommen av munkar, tror jag att de är, när hon bär på ett sönderbränt bebisskelett. Hopp till nutid och polisen Amaia Salazar (Marta Etura) är gravid. Hon ska närvara vid en rättegång, men brottslingen hittas död på toaletten, han har begått självmord och en lapp med texten "Tarttalo" hittas i hans byxor.
Amaia föder sitt barn, hennes amerikanske pojkvän eller make (engelsmannen Benn Northover) tycker att Amaia jobbar för mycket, och fler människor hittas döda, de har tagit livet av sig på snaskiga sätt och hela tiden hittas texten "Tartatalo" intill kropparna.

Handlingen är rörig och jag tappade ärligt talat tråden halvvägs in, så när filmen nådde fram till upplösningen hade jag inte riktigt koll på vad som skedde och vilka de inblandade var. Orsaken till att jag tappade tråden är att ONDSKANS ARV varar över två timmar, och alldeles för mycket tid läggs på Amaias bebis, på hennes privatliv, och en massa scener som inte leder någonvart.
Filmfotot är bra, det vilar en olycksbådande, hotfull stämning överanrättningen, och själva mordgåtan är intressant - lite ockultism, präster, ritualer, och blod. Skådespeleriet är väl också bra. Men filmen liksom bara rullar på hela tiden, nya scener, nya rollfigurer, den rör sig inte framåt utan i sidled. Kollegor brukar påpeka att till exempel Camilla Läckbergs och Liza Marklunds framgångar beror på att deras hjältinnor ägnar sig åt vardagliga sysslor de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Nu är Amaias bebis viktig för handlingen och upplösningen, men jag ser helst filmer utan bebisar. Den här filmen är mycket tråkigare än den borde vara.
 









(Netflixpremiär 17/4)

Netflix: Jord och blod

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

JORD OCH BLOD, producerad direkt för Netflix, är ännu en fransk actionfilm av Julien Leclercq. Jag har sett ett par av Leclercqs tidigare filmer, och jag har recenserat en av dem; RÅNARNA, vilken släpptes 2016. Jag läste om min recension av den och konstaterar att jag nästan kan återanvända den rakt av för att beskriva JORD OCH BLOD.

Den nya filmen handlar om Saïd (Sami Bouajila), som äger ett sågverk. Detta tänker han sälja. Men det visar sig att en av hans anställda tvingats gömma kokain i byggnaden. Ett gäng grymma och beväpnade gangsters beger sig till sågverket för att hämta knarket, men Saïd är inte den som är den - han hämtar bössan och ser till så att buset decimeras en i taget.
JORD OCH BLOD varar 80 korta minuter. Efter en inledande rånsekvens med gangstrarna, förflyttas vi till sågverket i skogen, och det händer i princip ingenting alls under 40 minuter. Rollfigurerna presenteras inte närmare, en döv tjej som har en av huvudrollerna är möjligtvis Saïds dotter, men jag vet inte säkert (jag kan ha tittat bort när relationen nämndes). I början sitter Saïd och samtalar med en kvinna, som inte presenteras och som genast försvinner ur handlingen. Det pratas inte så mycket. Folk går omkring. Eftersom filmen går i dova, jordiga färger, vädret är grått, och det ser ut att vara fuktigt överallt, känns det här som ett franskt drama från Folkets bio; en viktig och angelägen film om verklighetens människor som sällan gör något av allmänt intresse. Om man nu inte är sågverksfetischist.

Sedan, halvvägs genom filmen, slår skurkarna till, och filmen förvandlas till en ultravåldsorgie. Folk skjuts- och huggs ihjäl, en får handen avkapad med en bandsåg, bilar sprängs, den döva tjejen jagas i skogen. När blodet sputat färdigt är filmen slut.
Som våldsam våldsunderhållning blir det rätt okej efter ett tag. Men filmen är besynnerligt tunn. Jag brukar ofta klaga på att filmer numera är åt helvete får långa - men den här är för kort. Vidare är JORD OCH BLOD fullkomligt humorbefriad. Den är gravallvarlig från början till slut.

OBS att man själv måste ändra filmens språk till franska i Netflix' inställningar i nedre högra hörnet, annars får man den dubbad till amerikanska.

Betyget är tveksamt, men solen skiner idag, så jag är snäll.








(Netflixpremiär 17/4)

onsdag 15 april 2020

VOD: The Rhythm Section

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Plötsligt dök en ny trailer trailer upp med alltför jämna mellanrum i mina flöden i sociala medier. Blake Lively fajtas och har sig i något som heter THE RHYTHM SECTION och som nu finns att se på diverse streamingplattformar. Det såg lovande ut, så jag såg filmen.

Filmen bygger på en roman från 1999 av Mark Burnell, det är visst den första i en serie böcker. För regin står Reed Morano, av en ren tillfällighet fyller hon 43 just idag när jag skriver detta. EON, bolaget bakom James Bond-filmerna, har producerat.

THE RHYTHM SECTION gick upp på bio i USA i januari, här i Sverige har den nu förpassats direkt till streaming. Detta beror inte enbart på att biograferna håller stängt. Efter att jag sett filmen läste jag nämligen att det är den största floppen på 14 år bland de filmer som haft premiär på över 3 000 biografer i USA. Filmen kostade ungefär 50 miljoner dollar att göra, och sammanlagt drog den in knappt sex miljoner runt om i världen. En förlust på 44 miljoner dollar, alltså.

Jag förstår varför filmen råfloppade. Det här är nämligen jävligt dåligt.

Den amerikanska skådespelerskan Blake Lively spelar den brittiska tjejen Stephanie Patrick. Hennes familj har omkommit i en flygolycka. Ett par år efter katastrofen lever hon av någon oförklarlig anledning som prostituerad. Varför då? För att hon saknar sin familj? För att hon inte ville behålla sitt jobb, vad det nu kan ha varit?
En dag dyker det upp en journalist hos Stephanie. Han säger att olyckan inte alls var en olycka, det var ett terrordåd, och han har kommit på vem som låg bakom. Och nu vill han av någon anledning att Stephanie ska hämnas, eller vad det nu är han vill. Han mördas kort därpå.

Utan större problem hittar Stephanie den misstänkte, men avstår från att skjuta honom. Istället åker hon till Skottland, där hon i en stuga i obygden hittar MI6-agenten Iain Boyd (Jude Law), som verkar tycka att det är en bättre idé att utbilda Stephanie till mördare, än att låta MI6 ta hand om fallet. Den helt oerfarna Stephanie får en kort utbildning i att slåss, skjuta och köra bil, och hon får även bada i kallt vatten, och därefter anses hon lämplig att skickas iväg till främmande länder för att jaga terrorister. Hon har inga större problem att hitta skurkarna.
Inte nog med att THE RHYTHM SECTION är alldeles för långsökt och ologisk, det är dessutom en mördande tråkig film. Den actionpackade trailern ljuger. Det här är märkligt amatörmässigt. Filmen saknar nerv helt och hållet, här finns ingen puls, ingen rytm, det är remarkabelt ospännande, och det går frustrerande långsamt. Filmfotot är tråkigt. Morano verkar inte veta hur man berättaren historia, och de relativt få actionscenerna är illa iscensatta. Filmmusiken är sövande - enligt förtexterna är det Hans Zimmer som står för musiken, men det är Steve Mazzaro om komponerat; Mazzaro ingår i Zimmers team.

Det finns ingen som helst anledning att se den här filmen.


måndag 13 april 2020

Serier: Fjodor X 2

FJODOR: HUX FLUX
FJODOR TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET
av Pelle Forshed
Rabén & Sjögren

Jag funderade en stund.

Läste jag barnserier när jag var barn? Alltså, regelrätta barnserier, serier som enbart riktar sig till mindre barn, och inte allåldersserier, de flesta funny animal- och humorserier; sådana som även ungdomar och vuxna kan läsa och ha behållning av.

Min lillasyster läste Bamse, Bobo och Pellefant, och jag läste ibland hennes tidningar, men själv föredrog jag ganska omgående fransk-belgiska albumserier som Tintin och Spirou, superhjältar; framför allt Läderlappen, westerntidningar som Tomahawk, och annat som hade spännande, fina, detaljerade bilder, som fick mig att vilja rita egna serier. Jag var bara fem år när jag upptäckte Svenska MAD, och då var det nog kört för min del vad gäller barnserier. Detsamma gäller barnböcker - jag gillade smått surrealistiska barnböcker av folk som Roald Dahl och Ole Lund Kirkegaard, men så snart jag kunde läsa kastade jag mig över äventyrsböcker och ungdomsdeckare.

Barnprogram på TV konsumerade jag förstås, eftersom vi satt varje kväll under 1970-talet och tittade, oavsett om vi gillade det som visades eller ej. Vi ville se Scooby-Doo, men fick istället alltid en skäggig kille med Gustav Vasa-frisyr som spelade tvärflöjt. Men! Ibland kunde det hända att "Kalles klätterträd" visades - och det var ett program jag gillade! Jag kan fortfarande titta på "Kallles klätterträd" med stor behållning.

... Och när jag läser Pelle Forsheds två nyutkomna serieböcker om Fjodor tänker jag på "Kalles klätterträd", här finns en del likheter vad gäller både innehåll och teckningsstil.

Det är möjligt att jag läst något av Forshed i tidningen Hjälp; versionen från 2008, men jag har aldrig läst Stockholmsnatt, eller hans album på Kartago. Fjodor har jag aldrig tidigare hört talas om, "Hux flux" är visst en utökad utgåva av en bok från 2017.

Fjodor är en gosse i lågstadieåldern. Han är lite blyg och osäker, men han är nog som barn är mest. Varje bok innehåller en handfull korta episoder i vilka Fjodor upplever vad som till en början är vardagsrealistiska händelser, men som efter ett tag flippar ut i relativt orealistiska tokigheter. Om Fjodor verkligen upplever de här grejorna - som att han råkar flyga iväg med en drake som fastnat i en lövblåsare - eller om han bara fantiserar låter jag vara osagt, och det spelar egentligen ingen roll.

Vad som är lite intressant är att om man bortser från att det förekommer TV-spel i ett avsnitt, så skulle historierna kunna utspela sig på 1970-talet. Fjodors cykel liknar den jag hade när jag var i lågstadieåldern, han har Tintin på väggen, det hålls en klassfest av exakt samma stuk som när jag var barn.

Forsheds teckningar är enkla och effektiva, det är flyt berättandet, och historierna är rätt lustiga. Plus för att här inte finns några övertydliga pekpinnar eller andra skönhetsfläckar. Fjodor är rejäl underhållning för barn.

torsdag 9 april 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Mort Drucker

Häromveckan fyllde den legendariske tecknaren Mort Drucker 91 år.

Igår dog han.

Det första jag tänker på när jag hör hans namn, är en specifik serie. Jag tänker på parodin på Stanley Donens thrillerkomedi CHARADE från 1963, vilken publicerades i Svenska MAD nr 7/1964 under titeln "Charader".

Denna tidning fanns bland min mosters MAD-tidningar från 60-talet, vilka låg hemma hos mormor och morfar när jag var barn, jag jag läste dessa tidningar nästan religiöst. Just "Charader" minns jag extra väl. Jag var bara i femårsåldern, och jag förstod inte att det var en parodi på en film - och att serien var avsedd att vara rolig. Mort Druckers eleganta karikatyrer var så pass realistiska att jag trodde att det var en riktig thrillerserie, och jag tyckte att det var spännande när George Kennedys krokförsedda mördare attackerade.
Så här, 56 år efter att serien publicerades, undrar jag varför man inte kom på en roligare MAD-titel än "Charader", och jag får nog tillstå att George Kennedy inte är sig lik.

Mort Drucker började jobba för MAD Magazine 1956 - och han höll på fram till 2011! Det var främst film- och TV-parodier han tecknade, Drucker. Ibland gjordes dessa parodier av andra tecknare, som Angelo Torres och engelsmannen Harry North, och som barn på 70-talet såg jag ibland inte skillnad på Druckers och Torres' teckningar. Det dröjde tills jag blev lite äldre innan jag lätt kunde skilja dem åt - inget ont om Torres, men Drucker var den bättre av de två. 

Eftersom Mort Drucker är så intimt förknippad med MAD; hans namn är synonymt med filmparodier, är det lätt att glömma att han även gjorde annat.

I slutet av 1940-talet fick Mort Drucker anställning på DC Comics, där han bland annat spöktecknade en del serier. 1950 började han att frilansa och ritade serier åt flera förlag; DC, Atlas (som senare blev Marvel), Dell med flera. Han ritade alla möjliga typer av serier.
1955.
I mitten av 1980-talet prenumererade jag på den amerikanska tidskriften Cartoonist PROfiles, en facktidning om- och för främst dagspresserier. I denna presenterades serien Benchley av Jerry Dumas och Mort Drucker. Benchley var en politisk satirserie som publicerades i dagspressen 1984-1987. Den utspelade sig i Vita huset och handlade om en kille som var den dåvarande presidenten Ronald Reagans rådgivare. Jag har aldrig läst Benchley, inte mer än de exempel som illustrerat artiklar om serien, och det är nog tveksamt om jag skulle uppskatta den. 

Mort Drucker var en av världens främsta satirtecknare och karikatyrister - kanske den allra främsta.

MORT DRUCKER
1929 - 2020
R.I.P.

lördag 4 april 2020

Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).
Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.
Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 










(Netflixpremiär 3/4)

söndag 29 mars 2020

Bio/VOD: Bloodshot

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det dök upp reklam för BLOODSHOT i mitt Facebookflöde. Nu går det att streama filmen online.

Jösses, jag hade helt glömt bort den här filmen. BLOODSHOT skulle ju gått upp på bio i Sverige den 13:e mars. Om den verkligen hann gå upp på Filmstaden i Göteborg innan den biografkedjan stängde på grund av coronakrisen vet jag inte - den pressvisades i alla fall inte. Dock har jag nu fått veta att filmen faktiskt visas på biografer som inte tillhör Filmstaden lite varstans i landet.

Dock förvånas jag över att BLOODSHOT inte förpassades till streamingtjänsterna direkt utan att passera gå. Vad ska det här skräpet upp på bio att göra?
Dave Wilson regidebuterar med BLOODSHOT. Filmen bygger på en serietidning jag aldrig läst. När Jim Shooter slängdes ut från Marvel Comics, startade han upp det nya förlaget Valiant. Jag tror att jag hade en eller ett par tidningar från Valiant, dock ingen med Bloodshot. Första numret av Bloodshot kom 1993, hur pass trogen förlagan Wilsons film är vet jag inte, men filmen får mig inte att vilja läsa serien.

BLOODSHOT känns som en "Best of" ihopklippt av andra, bättre filmer. Som något slags Greatest Hits of Futuristic Action Movies. 110 minuter déjà-vu. Vin Diesel spelar soldaten Ray Garrison, som i filmens tretton minuter långa prolog är ute på något uppdrag som går lite fel, och Ray och hans fru kidnappas. Både Ray och hustrun mördas.

Därefter vaknar Ray upp på en topphemlig, högteknologisk anläggning. Han har, som en Universal Soldier, återupplivats från de döda och försetts med superkrafter; han är superstark och hans kropp läker sig själv med hjälp av nanoteknik. Guy Pearce spelar dr Emil Harting, mannen bakom projektet, och han berättar allt för Ray. Ray minns dock inte vem han är.

Ray skickas ut på uppdrag, men får plötsligt RoboCop-flashbacks från sitt tidigare liv - hans minns sin fru och mordet på henne och sig själv. Innan vi hinner säga MATRIX och TOTAL RECALL visar det sig att allt Ray upplever är scener Emil knåpat ihop med sina datamaskiner. Ray manipuleras till att skickas ut på uppdrag om och om igen, han nollställs efter varje uppdrag. Det är förstås Emil som är bov här.

Men allt som sker i filmen är inte inplanterade händelser. En del sker på riktigt. Tror jag. Jag upplevde filmen som en jävla röra - eftersom jag inte brydde mig det minsta om rollfigurer och handling.
Det känns som om BLOODSHOT gjorts av en maskin. Man har matat in lite ingredienser i ena änden, och ut ur den andra änden kom en färdig film. Det här är fullkomligt själlöst och trist. Inte blir det bättre av att det är köttfärslimpan Vin Diesel som innehar huvudrollen. Han är plufsig, han ser ointresserad ut, han har samma likgiltiga känslouttryck och min genom hela filmen, och han sluddrar sina repliker. Med andra ord: han agerar precis som vanligt. Eiza González har den kvinnliga huvudrollen, hon är något slags medhjälpare till skurken, men byter sida - jag minns inte så noga. Alltså, jag såg filmen alldeles nyss, jag började skriva detta direkt efter eftertexterna, och jag har redan glömt bort vad jag såg.

Behållningen av filmen är en scen på några sekunder i vilken Vin Diesel går längs en trottoar i London. Det ser ut som om han har skitit i byxorna.

Jag tror inte att namnet Bloodshot nämns en enda gång i filmen.










(Biopremiär 13/3)