Nu ska det handla om en gammal amerikansk TV-film. Jag har velat se om den här filmen i över 35 år.
Min syster och jag har skojat om ILLDÅD sedan den visades på svensk TV i början av 1980-talet. Riktigt vad den handlade om mindes vi inte, men det var en rysare i vilken en mördare maskerad med en strumpa över huvudet hummade på en melodi medan han smög på sina offer. Jag kom ihåg att skådisen om spelade polisen liknade Danny Kaye och jag hade för mig att rollfiguren även hette Kaye – och att det på slutet avslöjades att han hette Danny i förnamn.
Min syster och jag såg den här filmen hemma hos släkten i Sävedalen, och den främsta anledningen till att vi minns den, är för att efter att den var slut gick syrran på toaletten. Under tiden drog min morbror ett par strumpbyxor över huvudet och gömde sig i den mörka hallen utanför toaletten. När syrran kom ut igen, började min morbror att humma. Jävlar, vad syrran skrek!
Eftersom jag inte kom ihåg vad filmen hette, vem som regisserat eller vilka som var med, kunde jag inte ta reda på vad det här var för film. Men förra året satte jag mig ner och gick igenom TV-tablåerna för TV1 och TV2 varje sommarkväll under 80-talets första år, och till sist hittade jag den.
Det handlar om TV-filmen FANTASIES, även känd som THE STUDIO MURDERS, visad på amerikansk TV i januari 1982, och som TV1 visade klockan 22:15 den 30:e juli 1983 under titeln ILLDÅD. För regin stod William Wiard. Eftersom det nu visat sig att en omtänksam själ laddat upp filmen på YouTube, har jag sett om den efter 36 år.
Filmen inleds med att en osympatisk skådespelare tillsammans med en blond brutta tittar på den ohemult populära TV-serien ”Middleton, USA”, i vilken han medverkar. Han skickar hem tjejen, och då visar det sig att en skum typ ruvar i skuggorna i hans hem. Den maskerade inkräktaren slår ihjäl skådisen med ett baseballträ.
Därefter presenteras vi för TV-seriens skapare, Carla Webber (Suzanne Pleshette), som pratar inför ett gäng studenter, varav en är en traderöv som tycker att ”Middleton, USA” är skräp. Jag kommer här på mig med att tycka att vår hjältinna är märkligt lik Siw Malmqvist. Samma leende, samma lite cigarrettspruckna röst, samma kroppsspråk och framtoning. Jag tänkte på Siwan under resten av filmen.
Och så är dags för polisen som ska lösa fallet att dyka upp. Han heter inte alls Kaye, utan Flynn – och en bit in i filmen tvingas han klämma ur sig att han heter Errol i förnamn. Jag hade för mig att detta avslöjades i sista scenen, men det var knappt halvvägs in. Flynn spelas av Barry Newman, och tja, han är med god vilja lite lik Danny Kaye.
Någon utanför bild spionerar på Carla och skådisarna i filmen, flera scener visas ur mördarens synvinkel medan han uppsluppet hummar på en melodi – hum-hum-hummm-hum-hum-hummm … (Det ska tydligen vara ”Pop Goes the Weasel”, men det kunde jag inte höra.)
Ytterligare ett par skådisar i TV-serien mördas av mannen med en strumpa över huvudet, men chefen för produktionsbolaget som gör ”Middleton, USA” (Robert Vaughn) tycker inte att det är hela världen, det är bara att ändra i manus.
Carla och Flynn blir kära i varandra. Så fint!
En av TV-seriens skådisar är otrevlig och skum. Mot slutet dyker han upp med en revolver och tänker mörda Carla, men han trillar och råkar skjuta ihjäl sig själv. Var det han som var mördaren? Var det så enkelt?
Nej, så enkelt var det inte. Flynn räknar ut att den otrevlige skådisen inte kan ha varit mördaren, så han kastar sig i bilen och kör hem till Carla. Carla bor vid stranden och brottas i vattenbrynet med en kille jag tror är Carlas dotters pojkvän. Det visar sig att han är så besatt av ”Middleton, USA” att han blir förbannad på rollfigurerna på riktigt och vill döda dem. Flynn kastar sig i vattnet och arresterar mördaren.
Flynn och Carla står blöta på stranden om omfamnar varandra, och då hör vi en röst som hojtar ”Cut! That’s our movie!”. Kameran ändrar vinkel och vi ser ett filmteam på stranden. Jasså, filmen vi just sett var alltså bara en film. Så dumt.
ILLDÅD var inte alls som jag mindes den. Jag kom ihåg den som en rätt spännande slasher, en thriller som tenderade skräckfilm. Men icke. Det här är ett väldigt snällt drama och ganska typiskt för TV-filmer från den här tiden. Det är slätstruket, kanske lite småtråkigt, men trevligt – om man gillar amerikanska TV-filmer från 1970- och 80-talen. Det finns trots allt många pärlor från den perioden. ILLDÅD tillhör inte pärlorna, handlingen är för dum, men det är lite kul att se bakom kulisserna-scener från skapandet av TV-såpor, med författarmöten och liknande. Flera av de medverkande var stjärnor i det tidiga 80-talets TV-såpor.
Det kommer nog att dröja ytterligare 36 år innan jag ser om den här filmen, men jag har sett mycket annan skit som är mycket värre än det här.
(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});
TOPPRAFFEL! 