tisdag 31 december 2019

2010-talets mest lästa på TOPPRAFFEL!

Foto copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film
Det går att kolla upp diverse statistik över TOPPRAFFEL! - till exempel går det att se vilka sökord folk använder för att hitta hit. Det är ofta riktigt märkliga ord och meningar folk sökt på. Det går att se vilka länder besökarna bor i (utanför Skandinavien varar besöken oftast ett par sekunder, eftersom de upptäcker att sidan är på svenska), och så går det förstås att se hur många klick de olika texterna får.

Eftersom det idag inte bara är årets sista dag, utan även decenniets sista, tänkte jag lista 2010-talets mest lästa texter på TOPPRAFFEL!, de listas i klickordning, det vill säga flest klick först.

Att min Sean Banan-recension toppar är knappast oväntat. Den sågningen fick en enorm spridning. Det har hänt att folk jag aldrig träffat kommit fram på tillställningar och sagt "Ha ha, det var ju du som skrev den där Sean Banan-recensionen!".

Rent allmänt får mina sågningar flest klick. En del av texterna på denna topplista är mer oväntade. Den om snuskiga julrim är en av mina sämsta och dummaste texter, men varje år när det går mot jul klickar folk som galningar på den.

Att BRÖDERNA KARLSSON ständigt får nya klick överraskar, eftersom jag knappt minns den filmen. Att en liten film som BURIED kom med är också förvånande.

Nå - här är listan:

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA
KISS OCH GITARRISTEN SOM FÖRSVANN
SNUSKIGA JULRIM
SÅ OCK PÅ JORDEN
EN GÅNG I PHUKET
BRÖDERNA KARLSSON
LOOPER
OPERATION RAGNARÖK
LYRRO - UT OCH INVANDRARNA
BURIED

... Med detta tackar jag för 2019 - och för 2010-talet. Väl mött 2020!

måndag 30 december 2019

Serier: Fantomen 2019

FANTOMEN 2019
Bokförlaget Semic

Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.

För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.

Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.

Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.
George Olesen & Keith Williams.
Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.

Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.
Bill Lignante.
Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!
Anthony Spay.

lördag 28 december 2019

2010-talets bästa filmer?

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser att landets filmkritiker håller på att sammanfatta decenniet som gått och lista 2010-talets bästa filmer. Tja, det bör kanske jag också göra? Går det?

Göteborgs-Posten listade decenniets bästa svenska filmer. Det kan jag omöjligt göra. Jag kommer nämligen inte på några svenska filmer som passar in på topplistor över filmer som är riktigt, riktigt bra. Jag har dock sett ett par svenska filmer som är rätt bra. Jag har sett betydligt fler usla svenska filmer. 2010-talet gav oss bland annat de oförglömligt usla filmerna SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SÅ OCK PÅ JORDEN. Just det, vi fick även den fullkomligt osebara DYKE HARD, vilken fick delar av publiken på pressvisningen i Göteborg att lämna salongen, samt den festligt kassa zombiefilmen OPERATION RAGNARÖK

2019 var ett riktigt uselt år för svensk film, publikmässigt sett, och det har diskuterats varför biopubliken väljer bort svensk film. Filminstitutet och producenter har diverse långsökta teorier, men ärligt talat: det är väl inte så konstigt att folk inte ser på svenska filmer? Svenska folket sitter och längtar efter Lasse Åberg-filmer och liknande. Istället produceras det ena trista dramat efter det andra.

Landskrona Posten/Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad publicerade häromdagen en lista med vad de anser är 2010-talets absolut bästa filmer. Jag har sett de flesta av filmerna på listan och där finns inte en enda film jag skulle placera på en topplista. Jag känner killen som gjort listan, och han har i princip sammanställt en tvärtom-lista. Här hittar man flera av de tråkigaste filmer jag sett. En del av filmerna har jag helt förträngt, eftersom jag tyckte att de var totalt ointressanta. På listan finns bland annat TURINHÄSTEN, en film som är lite intressant, eftersom dess utstuderade tråkighet fascinerar.

Okej. Vilka filmer tycker jag själv är decenniets bästa? Sedan jag lämnade Malmö och flyttade till Göteborg, har jag sett- och recenserat betydligt färre biopremiärer. 2013 recenserade jag 221 filmer (filmer på DVD oräknade). De senaste åren har det dock bara blivit en eller två filmer i veckan. Detta beror dels på att det är lite besvärligare för mig att ta mig till biograferna, men framför allt på att jag ju gjort comeback som serieförfattare på bred front, och jag har helt enkelt inte tid att se- och skriva om allt som visas på bio. Sedan får jag väl även säga att det är frätt skönt att slippa se allt som visas. I Malmö såg jag allt - och det var mest för att jag gjorde en grej av att jag recenserade allt. Jag led mig igenom hundratals filmer. Jag kan ha missat många riktigt bra filmer de senaste fem åren, men jag har garanterat missat betydligt fler outhärdliga filmer.
Jag gjorde så här: jag letade upp de filmer jag tilldelat högsta betyg 2010-2019. Därefter plockade jag bort ett par filmer jag så här i efterhand känner att de kanske inte är så jättebra, det händer att beslutet att sätta högsta betyg är förhastat. En film jag tog bort är MAD MAX: FURY ROAD. Jo, den var fullkomligt omtumlande - på bio. När jag senare såg om den på Blu-ray tyckte jag att den var ... mindre omtumlande. Den är definitivt inte dålig, men den förlorar på att inte ses på stor duk. Ett par av de filmer jag gett en femma kommer jag knappt ihåg, så de ströks.

Jag listar filmerna i bokstavsordning. Två av filmerna är över 40 år gamla - men eftersom de fick svensk biopremiär under 2010-talet tog jag med dem ändå. Jag märker att amerikanska filmer dominerar, men det är ju lätt hänt. Av en händelse är tre av filmerna regisserade av Quentin Tarantino - vilket överraskar mig själv, eftersom jag inte längre är så förtjust i hans tidiga filmer; de han slog igenom med. Jag såg nyligen om PULP FICTION, och den höll inte alls. Av någon anledning var det många som valde att missförstå årets Tarantino-film och blev skitarga. Folk är konstiga.

Här är min lista - 2010-talets bästa filmer enligt TOPPRAFFEL!: 

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (2013)
CRAZY HEART (2010)
DEEP RED (1975/2018)
DJANGO UNCHAINED (2013)
JOKER (2019)
NEBRASKA (2014)
NIGHTCRAWLER (2014)
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD (2019)
SUSPIRIA (1977/2017)
THE ARTIST (2012)
THE HATEFUL EIGHT (2016)
THE SKIN I LIVE IN (2011)
THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI (2018)

Inte en enda superhältefilm! Och inga science fiction-filmer. Några actionfilmer finns inte heller med på listan - men ska jag nämna decenniets bästa actionfilmer, blir det nog JOHN WICK och JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Sedan får Tom Cruise kasta sig mellan hustak bäst han vill.

THE SKIN I LIVE IN kan väl klassas som skräckfilm, men i övrigt har skräcktrenderna under 2010-talet inte varit så kul. Dels har det handlat om snälla PG-13-filmer, oftast i spökfacket, och dels har handlat om pretentiösa skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilmer, typexempel är THE BABADOOK, HEREDITARY och MIDSOMMAR. Dock gillade jag den nya  versionen av SUSPIRIA, även om det mer är en arthouse-film än skräck.

Jag antar att många läsare vill att jag gör en lista över decenniets sämsta filmer, men det skulle ta alldeles för lång tid. Konkurrensen är för hård.

Uppdatering 9/1 2020: När jag såg Sam Rockwell i JOJO RABBIT insåg jag att jag ju missat THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI på min lista - så nu är den tillagd.

tisdag 24 december 2019

TOPPRAFFEL! önskar god jul

Jasså, jaha. Är det redan jul igen? Var det inte jul alldeles nyligen? Var det förra året?
Nåja. Jag ber att få tillönska mina läsare en god jul! Ät tills ni storknar och se till att få många julklappar.

lördag 21 december 2019

En gammal TV-film: Illdåd (1982)

Nu ska det handla om en gammal amerikansk TV-film. Jag har velat se om den här filmen i över 35 år.

Min syster och jag har skojat om ILLDÅD sedan den visades på svensk TV i början av 1980-talet. Riktigt vad den handlade om mindes vi inte, men det var en rysare i vilken en mördare maskerad meden strumpa över huvudet hummade på en melodi medan han smög på sina offer. Jag kom ihåg att skådisen om spelade polisen liknade Danny Kaye och jag hade för mig att rollfiguren även hette Kaye - och att det på slutet avslöjades att han hette Danny i förnamn.

Min syster och jag såg den här filmen hemma hos släkten i Sävedalen, och den främsta anledningen till att vi minns den, är för att efter att den var slut gick syrran på toaletten. Under tiden drog min morbror ett par strumpbyxor över huvudet och gömde sig i den mörka hallen utanför toaletten. När syrran kom ut igen, började min morbror att humma. Jävlar, vad syrran skrek!

Eftersom jag inte kom ihåg vad filmen hette, vem som regisserat eller vilka som var med, kunde jag inte ta reda på vad det här var för film. Men förra året satte jag mig ner och gick igenom TV-tablåerna för TV1 och TV2 varje sommarkväll under 80-talets första år, och till sist hittade jag den.
Det handlar om TV-filmen FANTASIES, även känd som THE STUDIO MURDERS, visad på amerikansk TV i januari 1982, och som TV1 visade klockan 22:15 den 30:e juli 1983 under titeln ILLDÅD. För regin stod William Wiard. Eftersom det nu visat sig att en omtänksam själ laddat upp filmen på YouTube, har jag sett om den efter 36 år.

Filmen inleds med att en osympatisk skådespelare tillsammans med en blond brutta tittar på den ohemult populära TV-serien "Middleton, USA", i vilken han medverkar. Han skickar hem tjejen, och då visar det sig att en skum typ ruvar i skuggorna i hans hem. Den maskerade inkräktaren slår ihjäl skådisen med ett baseballträ.

Därefter presenteras vi för TV-seriens skapare, Carla Webber (Suzanne Pleshette), som pratar inför ett gäng studenter, varav en är en traderöv som tycker att "Middleton, USA" är skräp. Jag kommer här på mig med att tycka att vår hjältinna är märkligt lik Siw Malmqvist. Samma leende, samma lite cigarrettspruckna röst, samma kroppsspråk och framtoning. Jag tänkte på Siwan under resten av filmen.

Och så är dags för polisen som ska lösa fallet att dyka upp. Han heter inte alls Kaye, utan Flynn - och en bit in i filmen tvingas han klämma ur sig att han heter Errol i förnamn. Jag hade för mig att detta avslöjades i sista scenen, men det var knappt halvvägs in. Flynn spelas av Barry Newman, och tja, han är med god vilja lite lik Danny Kaye.
Någon utanför bild spionerar på Carla och skådisarna i filmen, flera scener visas ur mördarens synvinkel medan han uppsluppet hummar på en melodi - hum-hum-hummm-hum-hum-hummm ... (Det ska tydligen vara "Pop Goes the Weasel", men det kunde jag inte höra.)

Ytterligare ett par skådisar i TV-serien mördas av mannen med en strumpa över huvudet, men chefen för produktionsbolaget som gör "Middleton, USA" (Robert Vaughn) tycker inte att det är hela världen, det är bara att ändra i manus.

Carla och Flynn blir kära i varandra. Så fint!

En av TV-seriens skådisar är otrevlig och skum. Mot slutet dyker han upp med en revolver och tänker mörda Carla, men han trillar och råkar skjuta ihjäl sig själv. Var det han som var mördaren? Var det så enkelt?

Nej, så enkelt var det inte. Flynn räknar ut att den otrevlige skådisen inte kan ha varit mördaren, så han kastar sig i bilen och kör hem till Carla. Carla bor vid stranden och brottas i vattenbrynet med en kille jag tror är Carlas dotters pojkvän. Det visar sig att han är så besatt av "Middleton, USA" att han blir förbannad på rollfigurerna på riktigt och vill döda dem. Flynn kastar sig i vattnet och arresterar mördaren.

Flynn och Carla står blöta på stranden om omfamnar varandra, och då hör vi en röst som hojtar "Cut! That's our movie!". Kameran ändrar vinkel och vi ser ett filmteam på stranden. Jasså, filmen vi just sett var alltså bara en film. Så dumt.
ILLDÅD var inte alls som jag mindes den. Jag kom ihåg den som en rätt spännande slasher, en thriller som tenderade skräckfilm. Men icke. Det här är ett väldigt snällt drama och ganska typiskt för TV-filmer från den här tiden. Det är slätstruket, kanske lite småtråkigt, men trevligt - om man gillar amerikanska TV-filmer från 1970- och 80-talen. Det finns trots allt många pärlor från den perioden. ILLDÅD tillhör inte pärlorna, handlingen är för dum, men det är lite kul att se bakom kulisserna-scener från skapandet av TV-såpor, med författarmöten och liknande. Flera av de medverkande var stjärnor i det tidiga 80-talets TV-såpor.

Det kommer nog att dröja ytterligare 36 år innan jag ser om den här filmen, men jag har sett mycket annan skit som är mycket värre än det här.    

onsdag 18 december 2019

Bio: Star Wars: The Rise of Skywalker

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Carrie Fisher är minsann driftig för att ha varit död i snart tre år. Inte nog med att hennes rollfigur general Leia medverkar överraskande mycket i den nya STJÄRNORNAS KRIG-filmen; STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER - hon har även lyckats få top billing. Hon står först i rollistan. Mark Hamill,som bara medverkar ett par minuter som Luke Skywalker, har fått second billing.

Att Carrie Fisher lyckas medverka från andra sidan graven beror på att regissören JJ Abrams gjort en Ed Wood. Han har tagit bortklippta scener med Leia från de två senaste filmerna i serien; THE FORCE AWAKENS och THE LAST JEDI, och anpassat manuset så att Fishers repliker passar in. Ja, och så har man trixat lite digitalt också, förstås. I en kort scen skymtar en ung prinsessan Leia, då är hon datoranimerad och ser ut att vara hämtad ur ett TV-spel.

I min recension av STAR WARS: THE FORCE AWAKENS skrev jag om mitt förhållande till STJÄRNORNAS KRIG, så det hoppar jag över nu, men - igår satte jag mig ner och tittade på HJÄLTARNAS KARAVAN: EWOKERNAS ÅTERKOMST från 1984 och EWOKS - FLYKTEN FRÅN ENDOR från 1985, två barnfilmer gjorda för TV. I Sverige fick de biopremiär och släpptes senare på video, men jag hade aldrig sett dem tidigare. Det mest anmärkningsvärda med dessa filmer är att Statens Biografbyrå gjorde nio (9) grova klipp i HJÄLTARNAS KARAVAN för att den skulle kunna bli tillåten från sju år i Sverige! FLYKTEN FRÅN ENDOR klipptes det inte i - och den blev barnförbjuden på bio! Vi pratar alltså barnfilmer här.

HJÄLTARNAS KARAVAN är mer eller mindre osebar, det händer ingenting, det är bara snällt och trist. Men i FLYKTEN FRÅN ENDOR har man nästan fått till det riktigt bra. Filmen gjordes av killarna som senare skrev manus till PITCH BLACK med Vin Diesel, och det är ett äventyr med både slemma skurkar och strålpistoler. Faktum är att även om helhetsintrycket dras ner av ungjäveln i huvudrollen och för många ewoker, så känns FLYKTEN FRÅN ENDOR nästan mer som en "riktig" STJÄRNORNAS KRIG-film än de som gjorts efter JEDINS ÅTERKOMST. Det är synd att John Williams' ledmotiv inte användes.

Jag gillade den monstruöse kung Terak och hans rövargäng, som kallades marauders. Jag skulle gärna se mer om dem - att Terak dog på slutet i FLYKTEN FRÅN ENDOR är väl inget hinder. Terak och hans marauders är betydligt bättre och roligare än traderöven Kylo Ren (Adam Driver) i de tre senaste filmerna. Kylo Ren framstår mest som en brådmogen, bortskämd, irriterande snorunge - han är inte mycket till superskurk.
Efter att ha sett STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER känner jag att ... jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag tycker ingenting om den här filmn, vilken påstås avsluta Skywalker-sviten (Äh, det kommer säkert fler!), och jag tyckte mest att den var tråkig.

En orsak är att handlingen bara är en tjatig omtuggning av tidigare filmer, det är bara fullkomligt ointressant och likgiltigt, och det är lite för stökigt och rörigt, med nya rollfigurer och världar som aldrig riktigt presenteras.

En annan orsak till att jag tycker att det här är tråkigt, är att rollfigurerna är rätt trista och ointressanta. Jag kom inte ens ihåg vad de nya hjältarna heter! George Lucas skrev om de ursprungliga gestalterna från den första filmen för att han ville skriva om den, och de bygger på en klassisk uppsättning hjältar: bondpojken som blir hjälte, prinsessan i nöd, cowboyen som hjälper till, och en nattsvart skurk. Rollfigurerna i den senaste trilogen har skapats på kommando enligt mallar, det är den typ av gestalter som brukar användas i blockbusters tänkta att dra en stor, bred och blandad publik världen över.

Vad handlar THE RISE OF SKYWALKER om? Tja ... Den onde Kylo Ren vill bli ännu mäktigre. Den gamle kejsaren häckar i en grotta och vill se Rey (Daisy Ridley) död, eftersom hon är den mäktigaste jedin (hon är så mäktig att hon kan hejda flygande rymdskepp genom att vifta med handen). Poe (Oscar Isaac) och Finn (John Boyega) flyger omkring tillsammans med C-3PO (Anthony Daniels) och Chewbacca (Joonas Soutamo), och pangar stormtroopers. Leia smider planer, den illasinnade general Pryde (Richard E Grant) är vred, men han är filmens största behållning, eftersom han ju trots allt är Richard E Grant. Freddie Prinze Jr är visst med någonstans, men honom såg jag inte.

En ny figur är Zorii Bliss, som spelas av Kerri Russell. Hon verkar vara något slags småskurk och gammal kompis till Poe. Av någon anledning bär hon mask och vi får bara se hennes ögon under ett par sekunder. Zorii är rätt cool, så det är synd att hon knappt medverkar alls och inte presenteras ordentligt. På en planet träffar de vad jag först trodde var Scary Spice. Roligast av de nya figurerna är en spexig liten varelse som rensar C-3PO:s minne. Jag har glömt vad han hette, men han borde få en egen film tillsammans med Zorii Bliss.  
En del av stjärnorna från de tidigare filmerna dyker upp i små korta inhopp. Lando Calrissian (Billy Dee Williams) är nu härligt tjock, Han Solo (Harrison Ford) har fått gubbnäsa, och Luke Skywalker ser ut att spela hammondorgel i ett progressivt rockband från 1972.

Efter en massa strider i rymden och på olika planeter leder det hela fram till ett slut vi kunde gissa utan större problem. Inga överraskningar här, inte. Allting är förutsägbart. Inget ont ont förutsägbara filmer, det finns gott om filmer som är jättebra trots att de är rätt förutsägbara, men THE RISE OF SKYWALKER är nog den tråkigaste filmen i STJÄRNORNAS KRIG-serien. Hittills. Nästa del kommer väl om två veckor. Det kommer ju nya hela tiden, känns det som, plus spin-offs som ROGUE ONE och SOLO.

Jag gillar att en av X-Wing-piloterna traditionsenligt är skittjock. John Williams pampiga musik brölar på som vanligt, men magin i filmerna är som bortblåst. Det var denna magi som gjorde STJÄRNORNAS KRIG och RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA så bra. De nya filmerna känns mest som Marvels superhjältefilmer.

Den nya TV-serien THE MANDALORIAN har jag inte sett. När jag såg titeln trodde jag först att det var en serie som handlade om fruktodlare.










(Biopremiär 18/12)  

söndag 15 december 2019

Serier: Asterix 38: Vercingetorix dotter

ASTERIX 38: VERCINGETORIX DOTTER
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing

2019 fyller serien om Asterix 60 år, och väldigt lämpligt har det kommit ett nytt album. Det är de nya upphovsmännen Jean-Yves Ferri, manus, och Didier Conrad, bild, som ligger bakom, och till skillnad från en del andra, har jag tyckt att duons tre tidigare album har varit rätt nöjsamma - helt okej innehållsmässigt, riktigt bra utseendemässigt.

Det senaste albumet har dock fått blandad kritik i Sverige - och jag hörde att det mer eller mindre totalsågats i Frankrike. Efter att ha läst albumet har jag svårt att förstå de svenska recensenter som varit positiva till albumet. Själv hade jag märkligt svårt att ta mig igenom det.

Låt oss börja med titeln. "Vercingetorix dotter". En fullkomligt hopplös titel. Det är omöjligt att komma ihåg titeln och denne Vercingetorix namn - och de flesta kan inte uttala det. Den franska originalstavningen har med en accent, Vercingétorix, och det ska uttalas "Versändschetårrix", å:et ska närma sig ett ö. Den galliske krigaren Vercingetorix av arvernerstammen fanns i verkligheten, han dog år 46 f.Kr.

Anledningen till att jag hade svårt att ta mig igenom albumet, och lade det ifrån mig och glömde bort det flera gånger, är att jag inte blev klok på vad serien handlar om. Den verkar inte handla om någonting alls. Historien är så trist och ointressant att den närmast försvinner. De första sidorna består mest av en massa babblande. 

Ett par arvernerhövdingar med besynnerklig dialekt besöker Majestix i den galliska byn. Med sig har de arvernerhövdingen Vercingetorix tonåriga dotter Adrenaline. Romarna är på jakt efter henne, de tänker kidnappa henne och göra henne till romarinna, och arvernerna tror att hon är trygg hos gallerna. En romersk spejare som heter Seriemanix ger sig av efter Adrenaline.
Adrenaline är rebelllisk och gillar inte att göra som hon blir tillsagt, än mindre gillar hon tjejgrejer och tjejkläder. Hon smiter, och Asterix och Obelix följer efter. Seriemanix hänger på. De beger sig ut på havet. Sjörövarna blir inblandade.

... Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad som pågår. Folk jagar varandra, Adrenaline kidnappas, det blir fajting och sjöslag lite då och då. Handlingen är bara tråkig och konstig, som om Ferri inte fått rätt på sitt manus innan han var tvungen att ge det till Conrad för att inte missa deadline.

Jag gillar teckningarna, Conrad ritar snyggt, och visst finns här ett par skojiga sekvenser och repliker, men som helhet är det här inte bra.

... Och det var ett helvete att flera gånger stava till Vercingetorix i denna text.  

lördag 14 december 2019

Netflix: 6 Underground

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN är den dyraste film Netflix producerat. Den gick loss på 175 miljoner dollar. Den näst dyraste Netflix-filmen är den här; 6 UNDERGROUND, som kostade 150 miljoner dollar.

Jag hade faktiskt missat att det här är en film av Michael Bay. Jag hade sett trailern, åtminstone delar av den, och tänkte inte mer än att det är en ny actionfilm med Ryan Reynolds, som jag brukar tycka är rätt kul. Det var först när jag började titta och samtidigt letade upp filmen på IMDb som jag noterade att det är Bay som regisserat.

Han är en fascinerande kille, Michael Bay. Efter att ha regisserat så pass många filmer som han faktiskt har gjort, har han fortfarande inte lärt sig hur man gör film - hur man gör begriplig, fungerande film som inte fräter sönder åskådarens hjärna. Han vet hur man spränger saker i luften, men det är allt.

Bay ligger bakom en rad riktigt pissiga lågvattenmärken, de två senaste är TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT och 13 HOURS, men frågan är om han inte överträffar sig själv med 6 UNDERGROUND - eller jag ska kanske skriva underträffar?

6 UNDERGROUND är nämligen totalt jävla osebar. Förvisso satt jag framför skärmen från början till slut, men det var en pärs och min uppmärksamhet var knappast hundraprocentig. En kompis till mig såg filmen samtidigt, och vi chattade genom hela filmen; vi satt och kommenterade och utväxlade skämt.

Be mig inte redogöra för handlingen. Jag vet nämligen inte vad filmjäveln handlar om. Jag förstod ingenting. Men: Ryan Reynolds spelar One. Ett, alltså. Vore detta en skånsk film hade han kallats "ittan". Tyvärr är detta inte en skånsk film.
Boooom!
One är ledare för ett gäng agenter som fejkat sin egen död för att kunna operera inkognito. Mélanie Laurent spelar Two. De övriga heter Three, Four, Five, Six och Seven. Six spelas av Dave Franco, men han dör redan i början av filmen.

Filmen inleds med en evighetslång biljakt. Saker demoleras, blod sprutar, och jakten verkar klippt av en sockertoppad unge. I ett desperat försök att verka unga, hippa och råfräcka, skrivs de olika rollfigurernas namn - rättare sagt: nummer - ut i bild när de dyker upp. Bokstäverna skakar lite så att det blir extra coolt. Under inledningen passar man även på att hoppa lite fram och tillbaka i tiden, vilket man fortsätter med senare i filmen. Statyer och konstverk förstörs, och efter en dryg kvart är inledningen över.

Six dog alltså under biljakten. Teamet måste hitta en ny snubbe som är villig att fejka din död. De hittar en sådan kille. Därefter inleds ett nytt uppdrag. De åker till Hittepåstan i Mellanöstern, där en diktator måste stoppas, eller något åt det hållet. Fast de måste även åka till Paris och andra ställen.

6 UNDERGROUND består enbart av en lång rad jakter, eldstrider, slagsmål och explosioner; allt hysteriskt klippt. Det är fullkomligt omöjligt att följa med i handlingen. Det händer en massa saker hela tiden, men man bryr sig inte om att förklara någonting. Sådant trams hinns inte med. Varför klär en av agenterna ut sig till Björn Borg? Vilka är gubbarna han mördar på ett hotell? Varför gör han detta? Varför mördas så många? Varför märker ingen att det drösar ner dussintals lik från skyskraporna i Hittepåstan?
Badaboooom!
Vad som gör filmen än mer besynnerlig och påfrestande är all produktplacering. Det står till och med i bildens övre vänstra hörn när filmen börjar: "Programmet innehåller produktplacering". Netflix är i alla fall ärliga. 6 UNDERGROUND innehåller bisarrt mycket produktplaceringar. Filmen är enbart yta, här finns inget som helt innehåll. Det är som att bläddra i Vogue och bara titta på bilderna. Människor poserar i dyra kläder framför dyra bilar, de visar upp sina dyra prylar, de dricker sprit med flaskornas etiketter tydligt vända mot kameran, och när de dricker kaffe - vilket de gör ofta - är det svårt att undvika att notera att det är Lavazza.

Det är svårt att föreställa sig att det är de två killarna som skrev DEADPOOL- och ZOMBIELAND-filmerna som skrivit manus till 6 UNDERGROUND. Här verkar knappt finnas något manus alls. Eller så levererade duon ett bra manus som sedan totalslaktades när Michael Bay försökte filmatisera det.

6 UNDERGROUND är bland det värsta man kan se i actionväg. Sterilt, könlöst, krystat, tjatigt, ooriginellt, öronbedövande och obegåvat.










(Netflixpremiär 13/12)

söndag 8 december 2019

Serier: Julalbum X 5, svenska humoravdelningen

ÅSA-NISSE 2019
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2019
av Nils Egerbrandt
KRONBLOM 2019
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2019
av Rune Moberg och Torsten Bjarre
UTI VÅR HAGE 2019
av Krister Petersson
Bokförlaget Semic

Som så många andra sålde jag jultidningar när jag var barn på 1970-talet. Jag gick aldrig in för att sälja speciellt mycket, och jag fick inte lov att sälja till folk jag inte kände - för vad skulle hända om de plötsligt inte ville ha det de beställt? Istället besökte jag släktingar, som bjöd på kakor och lemonad.

Jag minns att jag hade några kompisar som knappt lyckades sälja någonting alls. Idag finns det tydligen en uppsjö företag och förlag man kan välja mellan om man vill sälja jultidningar. Som jag minns det fanns det bara två när jag var barn: Jultidningsförlaget och Fem Förlag. De kompisar som sällan lyckades sälja något representerade Fem Förlag. Kunderna frågade "Har du Nitti-itt Karlsen?", och det hade de inte. "Har du Kronblom då? Julstämning?" Det hade de inte heller. Fem Förlag hade mest "vanliga" böcker och seriealbum. Självklart var ett seriealbum från Carlsen, som Fem Förlag erbjöd, oftast betydligt bättre än en traditionell jultidning, men det var ju de gamla trotjänarna köparna ville ha. Jag sålde för Jultidningsförlaget, som hade de klassiska titlarna.

Jag har läst några av årets julalbum, vilka jag nu ämnar recensera. Låt mig börja med att ta upp albumen med de två figurer jag själv ägnar väldigt mycket tid åt, eftersom jag är manusförfattare till dessa serier - om än inte till innehållet i dessa två album.

ÅSA-NISSE
Jonny Nordlund, som sedan några år tillbaka ritar Åsa-Nisse lite då och då, står för fram- och baksida till Åsa-Nisses julalbum. Innehållet är dock av Bengt Linder och Gösta Gummesson. Serierna är odaterade, men det handlar om 1960-talet, kanske tidigt 70-tal.

Jag brukar hävda att jag gillar Bengt Linders bisarra tolkning av Åsa-Nisse - men ska jag vara riktigt ärlig har jag nu tröttnat på hans avsnitt. Linder, som alltså stod för manus, skrev närmast surrealistiska historier, helt utan tillstymmelse till logik. Episoderna är oftast sjövilda, men väldigt simpla. Linders serier har repriserats ett tag i 91:ans egen tidning, samt i tidningen Humorkavalkad, och i början kändes det fräscht och festligt - men nu är det mest tjatigt. Dock är det onekligen charmigt när Nisse utan närmare förklaring tänker leva som Tarzan i en trädkoja.

91:AN KARLSSON
Den utomordentlige 91:an-tecknaren Gert Lozell står för omslaget till 91:ans julalbum - och lustigt nog innehåller Gerts bilder ett skämt jag själv använder i en julserie i nya numret av 91:an-tidningen. Inuti albumet hittar vi i vanlig ordning enbart ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt från Året runt.

Tidigare i år läste jag samtliga 91:ans julalbum utgivna mellan 1981 och 1991. Efter ett tag blev det lite märklig läsning. Ensidorna publiceras inte kronologiskt, och ibland dyker de efter några år upp i repris.

2019 års julalbum innehåller några serier som är daterade mellan 1990 och 1994, men många är odaterade - och det är fullkomligt omöjligt att gissa när de är gjorda. Egerbrandts version av serien såg i princip alltid likadan ut, det är ingen större skillnad på 1960- och 90-tal, varken tecknings- eller innehållsmässigt. De som är daterade 1994 skulle lika gärna kunna vara daterade 1974.

Kvalitén är rätt ojämn - ibland är det smålustigt, ibland är det nästan obegripligt. Rättare sagt: jag förstår poängen, men det blir mest tunt och märkligt. De längre episoderna i serietidningen är betydligt bättre.

KRONBLOM
Kronblom är en serie jag förr brukade hoppa över, eftersom den såg så krattig ut. Numera tillhör jag seriens fans - efter att jag faktiskt började läsa avsnitten. I 91:ans tidning repriseras just nu avsnitt från 80-talets andra hälft, och det känns som om Kronblom peakade då. Det är ofta väldigt roligt på ett synnerligen eget sätt. Jag tror inte att någon utanför släkten Persson kan ta över den här serien. Humorn är speciell och oefterhärmlig.

Detta julalbum innehåller dock ensidor ur Allers ursprungligen publicerade 1999-2000. Veckotidningsversionen av Kronblom är svagare än serietidningsversionen. Precis som i fallet 91:an blir det ibland lite tunt. Men det är trivsamt att läsa Kronblom. Av någon anledning är Kronbloms julalbum klammerhäftat och tunnare än de andra, bara 36 sidor, omslaget inkluderat.

LILLA FRIDOLF 
Jag brukar berömma mig med att jag är den ende i Sverige som recenserar julalbum - men i senaste numret av Bild & Bubbla (vilket för övrigt innehåller en artikel av mig) finns ett uppslag med recensioner av årets julalbum, samtliga skrivna av en och samma kille. Jag har ingen aning om vem han är, men jag gissar att han är rätt ung - de brukar ju vara det, dagens seriefolk.

Lilla Fridolfs julalbum fick Bild och Bubblas recensent att gå i taket. Han ifrågasätter dess utgivning, eftersom seriernas samhällssyn och könsroller är förlegade. Dessutom innehåller episoderna våld i hemmet; Fridolf får ju ofta på nöten av Selma. Istället efterlyser recensenten relevanta julalbum av till exempel Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

Det är ju ganska symtomatiskt för många yngre av idag - om en äldre produkt skiljer sig markant från dagens samhällssyn, ska den rensas bort, det räcker inte med att säga att man inte gillar vad det nu handlar om och låta bli att köpa. Uppenbarligen finns det något i Lilla Fridolf som fortfarande tilltalar folk, det är förstås därför julalbumen fortfarande kommer ut. Ett julalbum av Liv Strömquist hade inte funkat alls i jultidningskatalogen.

Med detta sagt vill jag påstå att Lilla Fridolfs julalbum är det sämsta i denna kvintett. Det är jävligt dåligt. Att serien skildrar en förgången tid med andra värderingar har jag inga större problem med, det var ju så Sverige såg ut förr, serien är ett tidsdokument, men avsnitten är så fruktansvärt usla att jag skäms - och tycker att alla inblandade i produktionen borde skämmas.

Serierna är odaterade, men det handlar nog mest om 60-tal. Jag gillar Torsten Bjarres teckningar, men Rune Moberg var en fullkomligt hopplös manusförfattare. Det känns som om han hittade på samtliga episoder medan han bryggde morgonkaffet. Selma skulle drämt till honom med brödkaveln om hon fick läsa albumet. Att jag tycker att några av långfilmerna om Fridolf är trevliga beror nog mest på att jag gillar skådespelarna - frågan är om den tecknade serien någonsin varit bra. Det vilar något kallt och hotfullt över serien, den är lite obehaglig.

UTI VÅR HAGE
Låt oss avsluta med en i sammanhanget ny serie. Efter att först ha dykt upp med ett par sidor i Svenska Serier, började Uti vår hage att gå i 91:an 1983. I november 2019 tilldelades seriens upphovsman Krister Petersson Svenska Serieakademins Adamsonpris. Jo, jag var förstås på plats på scenen och assisterade vid utdelningen.

Episoderna i julalbumet är odaterade, men troligen handlar det om 90-tal. Detta är det roligaste av albumen jag tar upp här. Petersson jobbar i en traditionell, ganska typiskt svensk genre; småstad bebodd av kufar, men liksom ovannämnde Gunnar Persson, sätter Petersson sin högst personliga prägel på det han gör. Han tecknar fartfyllt och schwungigt, det är driv i berättandet, och humorn är ofta udda - och balanserar ibland på gränsen det det vulgära. Krister Peterssons stora förebild är legenden OA, vilket ibland märks tydligt.

Så där! Fem svenska humoralbum avklarade. Varsågoda! 

fredag 6 december 2019

Bio: Jumanji: The Next Level

Foton copyright (c) Sony

Nu ska jag be att få citera mig själv. Så här skrev jag 2017 i min recension av JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE:

"Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande."

Trots att jag alltså tyckte att filmen var fruktansvärd och rimligtvis borde floppa, blev den en succé, ja, en enorm succé. Åtminstone i Amerika. Ovanstående citat passar in även på upppföljaren, som återigen är skriven och regisserad av Jake Kasdan. Enda skillnaden på de två filmerna är att den nya filmen lyckas med konststycket att vara ännu sämre. Så - jag kan ge mig fan på att det här blir ännu en dundersuccé.

Det tar en evighet för handlingen att komma igång. Den första filmens tonåringar - de som den gången fick kvarsittning, hittade det mystiska TV-spelet Jumanji, och sögs in i detta magiska spel - återkommer. De är alla intetsägande och besitter varsin egenskap, varsin personlighet, så som amerikanska tonåringar på film (och även dvärgar i sagoskogen) brukar skildras, men de fick sig några uppfostrande lektioner i att vara människa i den första filmen.

Jag kom inte ihåg de här ungarna överhuvudtaget, så slätstrukna är de, men en av dem heter Spencer (Alex Wolff), och han hälsar den här gången på sin mor och sin sjuklige morfar Eddie (Danny DeVito) över julen. Eddie får i sin tur besök av sin gamle affärspartner Milo (Danny Glover), som han inte pratat med på evigheter, eftersom Eddie är sur på Milo. Av någon anledning har Spencer med sig Jumanji-spelet, och när han plötsligt är försvunnen förstår hans kompisar vad som hänt.
För att få tillbaka Spencer från spelet måste tonåringarna, trots att de inte vill, åter bege sig in i den mystiska spelvärlden, i vilken man förvandlas till sin spelfigur och får uppleva äventyren på riktigt. Av någon anledningen råkar även Eddie och Milo sugas in i spelet.

Spelfigurerna - och skådespelarna som gör dessa - är de samma som i förra filmen. Men - den här gången har något blivit fel. Tonåringarna har inte hamnat i samma kroppar som förra gången. Till exempel har Danny DeVitos Eddie blivit Dwayne Johnson, medan Danny Glover blivit Kevin Hart. Övriga spelfigurer görs av Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas och några till.

Det går nog närmare en halvtimme, jag vet inte, jag kollade inte på klockan, innan äventyret i Jumanji-världen sätter igång. Handlingen där är något krystat om att den onde härskaren Jurgen den Brutale bär en stor juvel runt halsen, och denna juvel måste stjälas för att spelet ska kunna avslutas, och tonåringarna - och gubbarna - åter kan slungas tillbaka till sina egna kroppar i sin egen värld.
Om man gjort en fem minuter lång sketch i vilken Dwayne Johnson låtsas vara Danny DeVito och Kevin Hart låtsas vara Danny Glover, hade det kunnat bli väldigt kul. Den över två timmar långa JUMANJI: THE NEXT LEVEL är allt annat än kul. Att Johnson och Hart nu är gaggiga innebär att tempot är långsamt när de två gör eller säger något. I övrigt är filmen ganska hysterisk. Men för att vara en film det händer mycket i, är det märkligt att filmen är helt stillastående. Den rör sig inte framåt för fem öre. Det smäller och brakar, hjältarna jagas av strutsar, apor och banditer, de rör sig genom djungler och snölandskap - och hela tiden är det så förtvivlat tråkigt att det kröp i kroppen på mig. Ingenting är roligt. Allting är irriterande. Jag ville gå därifrån.

Om filmen gjorts för trettio eller fler år sedan, hade vi åtminstone fått riktiga stuntmän och maffiga studiobyggen, istället för en plastig, datoranimerad sörja.

Jag hade hellre sett en film i vilken en vresig Danny DeVito sitter och gnäller i sitt kök i två timmar.










(Biopremiär 6/12)