Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.

Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.

Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.

  







(Netflixpremiär 27/11)

Uppdatera bokmärket!

Foto copyright (c) Studio S Entertainment

Som en del av er kanske märkte, brakade TOPPRAFFEL! ihop förra veckan. Vad som hände var att när jag själv skulle titta på en av mina recensioner på min mobil, på vilken jag kör Chrome, dök det upp ett meddelande som varnade för att sidan inte är säker. TOPPRAFFEL! var inte direkt farlig - men sidan saknade en säker HTTPS-omdirigering.

Jag försökte ändra detta i inställningarna, vilket visade sig vara svårare än jag trodde, i fallet TOPPRAFFEL! räckte det inte med att bara ändra reglaget. Synkningen med mitt domännamn, toppraffel.se, försvann och sidans DNS-inställningar behövde justeras. Företaget min domän ligger hos hjälpte till med detta, men det tog några dagar innan adressen fungerade igen.

Men! Jag har upptäckt att en del läsare har problem beroende på vilken dator och/eller webbläsare de använder. Det är inte alltid det räcker med att bara knappa in "toppraffel.se" för att komma till förstasidan. Jag har alltså Chrome på mobilen, men Firefox på datorn, och för mig funkar det utan problem på dessa två webbläsare. Men - när jag testade med Edge gick det inte. Jag var tvungen att inleda med att skriva ut "www". Ett par av mina vänner måste skriva ut "www" även när de använder Firefox och Chrome.

Detta är rätt märkligt, jag förstår inte hur det kan bli olika resultat med samma webbläsare. Men i vilket fall - för att alla ska vara på den säkra sidan och garanterat komma till förstasidan utan problem, uppdatera bokmärket till:

https://www.toppraffel.se

... Och som synes fungerar nu HTTPS-omdirigeringen. 

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.

KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.

KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.

   






(Biopremiär 29/11)

Bio: The Lighthouse

Foton copyright (c) UIP Sweden

Visst är det intressant att vissa filmer visar sig vara exakt så som man förväntat sig att de är. Som till exempel Robert Eggers' THE WITCH (eller THE VVITCH, som vissa vill stava titeln) från 2015. Jag såg inte THE WITCH förrän häromdagen; kvällen innan pressvisningen av THE LIGHTHOUSE, Eggers' nya film.

Anledningen till att jag inte sett THE WITCH förrän nu, är helt enkelt att jag inte känt mig lockad. Visst blev den kritikerrosad och många älskar den, men efter att ha sett bilder och klipp, och läst recensioner, kände jag på mig att det här nog är urtypen för en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm.

Så såg jag då THE WITCH, och jodå: den var precis så som jag trodde att den skulle vara! Filmen ser ut som ett bygdespel på Skansen, med en lokal amatörteatergrupp utklädda i 1600-tals-kläder. Alla pratar med konstig dialekt. Färgerna är så urblekta att filmen i det närmaste är i svartvitt. Filmmusiken låter som om någon stämmer sin fiol. Tempot är långsamt, spänningen är obefintlig, men så plötsligt blir den lite intressant - men då är det bara fem minuter kvar. Konstnärligt värre, alltså. Jag älskar gamla brittiska 70-talsfilmer på samma tema, till exempel THE BLOOD ON SATAN'S CLAW från 1971, men de har ett helt annat anslag än THE WITCH.

THE LIGHTHOUSE är bättre. De senaste åren har jag sett en handfull skräckfilmer som utspelar som utspelar i fyrar, ibland till och med på ensliga öar med en fyr på. Här har vi alltså ännu en.

Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrskötare som anländer till en minst sagt ogästvänlig ö i New England, på vilken det bara finns en gammal fyr. Dafoe är Wake, den gamle veteranen som bestämmer, Pattinson är den unge Winslow, som får finna sig i att lyda. De ska rusta upp fyren och efter två veckor kommer en båt och plockar upp dem.

På grund av en storm blir de kvar på ön. Wake super, Winslow plågas, fiskmåsarna går Winslow på nerverna, Wake blir förbannad när Winslow ger sig på fiskmåsarna, eftersom döda sjömän själar lever vidare i dessa fåglar. Winslow hittar mystiska saker på ön, han ser syner i vilka han konfronteras med en sjöjungfru, och både Winslow och Wake blir alltmer vansinniga i en historia som hämtar inspiration bland annart från den grekiska mytologin.

Att THE LIGHTHOUSE är en utstuderat konsnärlig film står klart redan när den rullar igång. Inte nog med att den är svartvit, filmformatet är även beskuret så att bildytan närmast är kvadratisk. Kanske för att göra filmen mer klaustrofobisk, som fallet var med FISH TANK?

Dafoe och Pattinson är båda dugliga skådespelare, men här är de utspökade med mustascher och lösskägg, de pratar med konstig dialekt, och de tar i för kung och fosterland, de fläskar på med hela registret. I synnerhet när de blir galna. Överspel? Jo, jag vill nog påstå det.

Vid flera tillfällen sitter Wake och Winslow mittemot varandra vid ett matbord och blänger. I svartvitt. Och det slog mig: vänta nu här - är detta en amerikansk version av TURINHÄSTEN? Två skådisar, en plats, entonig musik, svartvitt, de sitter och äter. Hästen är utbytt mot måsar. Turinmåsen?

THE LIGHTHOUSE är lite för uppfylld av sig själv, den är utstuderad in i minsta detalj. Men - jag tyckte att den var rätt bra. Tills jag tröttnade. Jag vill nog hävda att THE LIGHTHOUSE är en halvtimme för lång. Det är väldigt utdraget och aldrig riktigt engagerande. Filmfotot är strålande, det är jättesnyggt, och miljöerna är inspirerande, men att sitta och titta på två överspelande ötokar i nästan två timmar är inte min kopp te. Jag sänker mitt betyg ett snäpp.

Vill jag ha långsamt och konstnärligt, väljer jag Jean Rollin.

        

 







(Biopremiär 22/11)

Bio: 21 Bridges

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

21 BRIDGES. Av någon anledning kommer jag ihåg talet 21 - kanske beroende på att det finns flera andra filmer med talet i titeln, eller på att det var ett frågesportprogram på 1970-talet, eller beroende på att det är ett kortspel. Däremot kunde jag omöjligt komma ihåg "bridges" innan jag såg den här filmen. "Jag ska se den där nya filmen, 21 ... vad det nu var för något". 21 broar? Vad är det för trist titel på en actionfilm?

Filmen heter som den gör, eftersom den utspelar sig på Manhattan, och det finns tydligen 21 broar som leder till- och från Manhattan. Men - när de började spela in filmen, skulle den faktiskt heta 17 BRIDGES. Detta beroende på att de räknat fel! Detta är sant.

Oavsett titel, är detta en överraskande tuff, våldsam, mörk och gritty snutfilm. I Amerika är den Rated R, med allt vad det innebär i form av blod och svordomar, dock saknas förstås nakenscener, det är trots allt 2010-tal, då våld är mer accepterat än naket.

Två tungt beväpnade brottslingar; Michael (Stephan James) och Ray (Taylor Kitsch), båda före detta elitsoldater, tar sig in på en restaurang för att stjäla 30 kilo kokain, som restaurangägaren har inlåst i källaren. De 30 kilona visar sig vara 300, och när Michael och Ray ska lämna stället dyker plötsligt, till synes av en slump, ett helt gäng uniformerade poliser upp. En våldsam eldstrid uppstår, och samtliga poliser skjuts ihjäl av Ray, eftersom Michael tvekar inför att döda folk, i synnerhet poliser. De två rånarna flyr, ytterligare personer dödas, och Manhattan spärras av.

Chadwick Boseman spelar polisen Andre Davis, som har överste Worubu-skägg, och vars far var en duktig polis som dog i tjänsten. Andre håller på att utredas internt, eftersom han har en tendens att skjuta ihjäl bovar och banditer. Själv hävdar han att han alltid handlat i självförsvar och aldrig skjutit först. Att Andre inte ljuger förstår vi, eftersom han är en väldigt reko och ärlig kille, som vet att föra sig och som tar hand om sin sjuka gamla mor. Poliskaptenen McKenna (JK Simmons) gillar dock inte Andre, McKenna hetsar gärna upp sig när han pratar om de stackars mördade poliserna.

Andre paras ihop med Frankie Burns (Sienna Miller) från narkotikaroteln, och deras jakt, vilken pågår under en natt, skildras parallellt med Michaels och Rays flykt. Både Andre och Michael börjar, på varsitt håll, inse att det är något som inte stämmer med det hela.

Vad det är som inte stämmer är inte svårt att räkna ut. Redan när poliserna dyker upp och knackar på restaurangdörren i början tänker man att det här kommer att handla om korrupta poliser. Kan det vara så enkelt? Tydligen. En av den här filmens svagheter är att absolut ingenting kommer som en överraskning, alla vändningar signaleras långt i förväg. Dessutom förekommer det lite för många rena sammanträffanden - Michael och Ray befann sig på restaurangen av en ren slump när poliserna anlände, och de fortsätter att hamna på rätt/fel ställen av en ren slump. Detta gör att manuset känns lite slappt.

En annan svaghet är BLACK PANTHER-stjärnan Chadwick Boseman i huvudrollen. Han är väl en okej skådis - men han ser alldeles för snäll och helylle ut för den här rollen. Jag inbillar mig att filmen skulle fått ett rejält lyft om vi istället sett till exempel Idris Elba som Andre Davis.

Filmens styrka är att den alltså är riktigt tuff, och att den ofta påminner om 1980-talets neonblänkande actionfilmer. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid i ett regnvått New York, och storstadsstämningen ar det inget fel på (fast det mesta av filmen är inspelat i Philadelphia). Även filmmusiken, av Alex Belcher och Henry Jackman, för ibland tankarna till 80-talet och filmer som DIE HARD. Ja, och sedan medverkar ju JK Simmons, och han tillhör förstås våra favoritskådisar. Regissören Brian Kirk har tidigare mest gjort avsnitt av TV-serier.

21 BRIDGES har en dum titel, och den är lite väl tunn och förutsägbar, men filmen är helt klart underhållande och bättre än mycket annat i genren. Görs det ytterligare en film om Andre Davis kommer jag att se den med nöje. 22 BRIDGES?

(Biopremiär 22/11)

Bio: Om det oändliga

Foton copyright (c) TriArt

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN och DU LEVANDE såg jag i Cannes år 2000, respektive 2007. EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON såg jag på en galapremiär i Malmö 2014. Utan att vara överväldigande entusiastisk, tyckte jag att de här tre filmerna var rätt bra, i synnerhet DU LEVANDE. Men - jag kan omöjligt hålla dem isär. Det känns som om Roy Andersson gjort samma film tre gånger.

På dagen fem år efter galavisningen av EN DUVA traskade jag genom ett regnigt Göteborg till en pressvisning av Roy Anderssons nya film, OM DET OÄNDLIGA. Vad skulle jag få se? Har han gjort samma film en fjärde gång?

Svar: ja. Fast den här gången är det mycket sämre än tidigare. OM DET OÄNDLIGA torde vara Anderssons sämsta film. Den är bara en timme och arton minuter lång, men känns oändlig. Det är en påfallande tom och tråkig film, och det är inte utan att jag misstänker att de recensenter som hyllar filmen ljuger, och är positiva enbart för att det är en film av Roy Andersson.

Återigen handlar det om en lång rad tablåer. Scener filmade med statisk kamera. En kvinnlig berättarröst inleder varje scen med säga "Jag såg en man som (gjorde något)", eller "Jag såg en kvinna som (gjorde något)". Jag tror inte att det är tillåtet att erkänna det här, men flertalet av scenerna är fullkomligt obegripliga och poänglösa. Till exempel den allra sista, i vilken en bil står på en landsväg och en man rotar under motorhuven. Berättarrösten säger "Jag såg en man som hade problem med sin bil." Efter att vi fått se gubben och bilen ett par minuter är det slut och eftertexterna rullar. I en annan scen hjälper en man sin dotter att knyta skorna i hällregn. "En resa genom livets stora och små skeenden" kallar distributören det här. Ja, snacka om små skeenden.

Här och var blänker det dock till. En scen med en kypare som häller upp vin på en restaurang är kul, liksom en scen med en tandläkare som fått nog. Bäst är de scener som handlar om en präst som drömmer mardrömmar och som tappat sin gudstro.

Filmfotot är i vanlig ordning bra, det här ser ut som Roy Anderssons filmer brukar se ut, även om de surrealistiska inslagen och de imponerande scenografierna är färre än tidigare. Liksom i de tidigare filmerna fälls de fåtaliga replikerna på ganska märkliga sätt.

Många kommer att analysera den här filmen sönder och samman, och skriva spaltkilometer om den. Själv tycker jag att det är så tunt och ointressant att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

OM DET OÄNDLIGA känns som en parodi på en Roy Andersson-film. En parodi på svår, konstnärlig film. Det här är ungefär som att stå och titta ut genom sitt fönster en grådaskig höstdag och notera de icke-händelser man ser nere på gården, och sedan göra film av dessa gråa icke-händelser.

Det hade slutat regna när jag kom ut från biografen.

(Biopremiär 15/11)

Bio: Countdown

Foton copyright (c) SF Studios

1983 gav Semic ut tolv nummer av tidningen Mysterie-serier, vilken innehöll diverse korta rysare ur DC Comics' olika skräcktidningar från 1970- och 80-talen. En serie i Mysterie-serier måste ha gjort intryck på mig, eftersom jag minns den 36 år senare. Jag kommer inte ihåg vad den hette på svenska, men originaltiteln är "The Death Clock", och den publicerades först i nummer 214 av House of Mystery. Robert Kanigher stod för manus, medan Sonny Trinidad tecknade.

I den här gamla serien får en man tag på en mystisk klocka som visar när man ska dö. Mannen får veta att han kommer att leva i ytterligare 79 år. I ett besynnerligt försök att tjäna mycket pengar, blir han en våghals som utför dödsföraktande stunts. Han kan ju ändå inte dö. Nej, jag vet, logiken haltar betänkligt, karln blir ju inte osårbar. I vilket fall - en kvinna dör under en misslyckad stuntuppvisning, och hennes make hämnas genom att kasta en handgranat på den våghalsige huvudpersonen. Serien slutar med att han är ett vårdpaket utan armar, ben, syn och talförmåga. Han hör läkarna säga att han förväntas dö när som helst - men han vet ju att han kommer att ligga där i ytterligare 79 år.

Jag kom att tänka på den här gamla serien när jag såg långfilmsdebuterande Justin Decs COUNTDOWN, ännu en sådan där snäll PG-13-skräckfilm riktad till tonåringar. I filmen är Countdown är namnet på en mobilapp som talar om när man kommer att dö.

I en berättelse som skamlöst lyckas kopiera- och kombinera FINAL DESTINATION och RINGU/THE RING får vi följa den unga sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail), som laddat ner appen i tron att den är ett skämt. När folk plötsligt dör på våldsamma sätt inser Quinn att appen inte är fejk - och det blir krisigt värre, eftersom Quinn bara har drygt två dagar kvar att leva.

Quinn råkar på Matt (Jordan Calloway), en kille som har ungefär lika lång tid kvar som Quinn, och tillsammans försöker de komma på olika sätt att stänga av- och avinstallera appen, vilket inte går, eller helt enkelt lura Döden.

För Döden själv dyker upp och köttar folk. Eller en av Dödens demoner. När kort tid återstår börjar nämligen de drabbade att se syner; när och kära som har dött dyker upp som spöken och zombies, och en svart skepnad attackerar.

Jag kan inte påstå att COUNTDOWN är speciellt bra. Det här är inget att skriva hem om. Lånen från andra, bättre filmer gör att det känns som at jag redan sett Justin Decs film. Samtidigt får jag väl ändå säga att filmen gör sitt jobb ganska hyfsat. Manuset är förvisso slappt, men filmen är kompetent gjord, skådisarna är acceptabla, och idén är trots allt lite intressant. I vanlig ordning slängs det in lite för många jump scares.

COUNTDOWN innehåller även en del humorinslag, varav ett par nästan är lite inspirerade. Quinn och Matt tar hjälp av en ung, stirrig katolsk präst som gillar demoner. En dryg kille i en mobilbutik undrar hur länge det kommer att fortsätta göras Marvelfilmer, när han försöker hacka appen och förlänga sin livstid - "Räcker det med 40 år?".

Nu tycker kanske en del att det är konstigt att jag ger högre betyg till den här, än till DOCTOR SLEEP. Men - COUNTDOWN försöker inte vara något annat än vad den är; en enkel popcornfilm för en ung publik, medan DOCTOR SLEEP, som för övrig blivit en stor flopp, vill vara en betydande film; den är pretentiös, högtravande, och ofta löjeväckande. Jag förstår ärligt talat inte de, vissa fall, fantastiska recensioner den filmen fått.

   









(Biopremiär 15/11)

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.

Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.

Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.

(Biopremiär 8/11)