fredag 20 september 2019

Bio: Rambo: Last Blood

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När Charles Bronson var i 60-årsåldern kallades han "våldsfarfar" i tidningen Scandinavian Film & Video. År 2019 är Sylvester Stallone 73 - och här kan vi verkligen prata om våldsfarfar.

Det var ungefär när Bronson var i 60-årsåldern vi första gången fick se John Rambo på stor duk. Året var 1982, Stallone var 36, och filmen hette förstås FIRST BLOOD. Jag var fjorton år när jag såg FIRST BLOOD på Imperial i Landskrona. Jag tyckte antagligen att FIRST BLOOD var det tuffaste jag någonsin sett, men konkurrensen var hård 1982.

Kort därpå upptäckte jag att FIRST BLOOD bygger på en roman från 1972 av David Morrell - och minsann, det var ju Bra Böcker-boken "Tvekampen", som stått på mina föräldrars bokhylla sedan jag var liten glytt - som barn hade jag fascinerats av den stiliserade dödskallen på omslaget. Som tonåring läste jag boken, och tyckte att den var ohyggligt bra - och jag blev lite konfunderad när Rambo dog på slutet. I filmen överlevde han ju.


I boken saknar Rambo även förnamn. I förordet till en nyutgåva skriver Morrell att det var Hollywood som döpte honom till John, eftersom man skulle associera till "When Johnny comes marching home". Efternamnet Rambo tog Morrell från Rimbaud, av alla människor, och äpplesorten Rambo, som framodlats av en kille från Ramberget i Göteborg som utvandrade till Amerika och tog sig namnet Rambo.

FIRST BLOOD var en förhållandevis realistisk film. Vietnamveteranen John Rambo lider av PTSD och jagas ut i skogen av polisen, som inte gillar lösdrivare. Rambo, som tränats till en dödsmaskin oförmögen att stänga av sin mördarinstinkt, försöker överleva och slår tillbaka. Det här är en riktigt bra film.

Det var dock först med RAMBO: FIRST BLOOD PART II, 1985, som Rambogestalten blev den populärkulturella figur vi är bekanta med idag. Rambo har förvandlats till en närmast övermänsklig krigsmaskin, som med sin pilbåge skickas till Vietnam för att hämta hem kvarglömda amerikanska krigsfångar. När RAMBO II kom blev den extremt omdiskuterad, den ansågs vara en kraftigt politisk film, Reagan använde sig av Rambo i sina kampanjer. Rambo pangade ryssar och vietnameser hej vilt. Den var urtypen för en reaktionär film. Enligt filmmanusförfattaren Josh Olson (A HISTORY OF VIOLENCE) var dock filmen antagligen inte tänkt att tas på allvar. 34 år senare är det det svårt att ta RAMBO II på allvar.

En film det är ännu svårare att ta på allvar, är den rätt konstiga RAMBO III från 1988, en film som drabbades av en rad problem under inspelningen. Här ska Rambo befria sin vän överste Trautman, som tagits till fånga av lea ryssar i öknen. Det bär sig inte bättre än att Rambo hjälper talibaner (!) i kampen mot ryssarna. Här är Rambo om möjligt ännu mer överdrivet orealistisk och serietidningsartad - om jag, i egenskap av serieförfattare, tillåts använda denna för mitt skrå nedsättande liknelse.

När Rambo 2008 återvände i en fjärde  film, gjorde han det med besked. Filmen, som bara heter RAMBO (eller JOHN RAMBO i vissa länder), är en gravallvarlig historia, där man försökt göra Rambo till en betydligt mer realistisk gestalt. Han är en sorgsen man som insett att det enda han kan är att döda. Han vill hålla sig för sig själv, men han tvingas åka till Burma, där han slaktar hundratals onda soldater. RAMBO från 2008 är en av de våldsammaste och blodigaste filmer som någonsin gjorts. Filmen slutar med att han åker hem till farsan i Arizona.


Den nya RAMBO: LAST BLOOD är regisserad av Adrian Grünberg, som gjorde GET THE GRINGO. Rambo knaprar mediciner och föder upp hästar på sin ranch i Arizona. Hans hobby verkar vara att gräva tunnlar under ranchen - nej, det kommer ju inte som en överraskning att han får användning av dessa tunnlar vad det lider. Rambo är trött och sorgsen, men han älskar sin tonåriga niece Gabrielle (Yvette Monreal) som vore hon hans dotter. Gabrielle vill åka till Mexiko för att leta upp sin far, som övergav henne när hon var liten. Rambo säger nej, det är en dum idé, för det finns gott om onda män därute, i synnerhet i Mexiko, men inte fan lyssnar Gabrielle med det örat, så hon åker till Mexiko.

Innan man hunnit säga "Gabrielle drogas och kidnappas av en grym mexikansk kartell", har Gabrielle drogats och kidnappats av en grym mexikansk kartell, och förpassats till en smutsig bordell. Rambo får reda på detta, stoppar på sig kniven, och åker till Mexiko.

Det går inte så bra för Rambo till en början. Han åker på rejält med stryk, men eftersom de grymma gangstrarna även är korkade, låter de Rambo leva. Paz Vega spelar en journalist som hjälper Rambo att komma på benen igen. Rambo beslutar sig för att ta kål på hela kartellen så att blodet sprutar.

RAMBO: LAST BLOOD är den svagaste av Rambofilmerna. Storyn är lite väl simpel, och den är rätt småskalig jämfört med de tidigare, bombastiska filmerna. Jag minns att jag för sådär tjugo-trettio år sedan läste något om att Stallone planerade att göra en film där Rambo letar efter sin kidnappade dotter. Det dröjde alltså till 2019 innan en liknande story blev film.

När det började dyka upp bilder ur filmen med Rambo iförd cowboyhatt till häst, gissade jag att Stallone gjort ett slags westernfilm om Rambo - vilket skulle varit perfekt. Pampiga westernlandskap efter de tidigare filmernas djungel- och ökenmiljöer. Men så blev det inte. Bulgarien agerar stand-in för Mexiko, och filmen utspelas i några mexikanska byggnader, och på Rambos ranch.

Den här gången är Rambo något av The Punisher, eller Mack Bolan. Han är ute efter hämnd och utplånar knarkmaffian. Det skulle nästan kunna vara vilken actionfilm som helst, Rambo skulle nästan kunna vara vilken actionhjälte som helst - om det inte vore för den genuina sorgsenhet Stallone utstrålar i rollen. Säga vad man vill om Rambo, men Sylvester Stallone är övertygande som en dödsmaskin som reducerats till ett skal.

Paz Vegas rollfigur är lite märklig, hon har inte mycket att göra i filmen, och försvinner ur handlingen. LAST BLOOD är bara 89 minuter inklusive väääldigt långa eftertexter, så det är möjligt att många av Paz Vegas' scener klippts bort.

Men nu spelar ju ofta en tunn handling ingen roll när det handlar om actionfilmer. Det är action vi vill ha. Levererar LAST BLOOD på den fronten? Ja, jösses, pojkar och flickor. Slutuppgörelsen i RAMBO: LAST BLOOD är antagligen det hårdaste jag någonsin sett. Jävlar, vad hårt det är! Brutalt, sadistiskt, och extremt blodigt. Varför skjuta sin fiende med ett skott när man kan halshugga honom? Eller skiva huvudet? Slemma mexikanska skurkar skjuts, knivhuggs, sprängs, spetsas på hötjugor, de delas på längden och tvären, kroppsdelar och organ far all världens väg, Rambo spelar The Doors och säger att han ska slita hjärtat ur bröstet på ligans ledare. Det här är action endast för härdade - eller som en farbror sa efter pressvisningen: "Var det inte lite övervåld?".


LAST BLOOD har anklagats för att vara rasistisk; alla mexikaner är onda, grymma, kriminella, och gärna även fula och svettiga. Och visst är det så. Precis som alla vietnameser, ryssar och burmeser i de tidigare filmerna - för att inte tala om alla bleka, rödlätta poliser i FIRST BLOOD. Men det hade ju inte blivit någon film om skurkarna vore alldagliga och nyduschade - mexikaner eller ej.

Adrian Grünberg har alltså gjort en ganska generisk slentrianactionfilm, som räddas av fläskig fetaction, och av Stallones närvaro. Men jag tittar hellre på sådant här, än på den typ av polerad PG-13-action som är vanligast nuförtiden.

Jerry Goldsmiths excellenta ledmotiv återanvänds av Brian Tyler på soundtracket. Under eftertexterna visas klipp ur de tidigare filmerna. Fillmen är postproducerad i Göteborg, och både Film i västs logotype och Peter Possnes namn syns i eftertexterna, vilket känns lite surrealistiskt.

Sylvester Stallone lär visst snart återkomma i THE EXPENDABLES 4, och häromdagen kunde man läsa att han planerar uppföljare till både COBRA och TANGO & CASH.

Själv hoppas jag på att Mark Gregory återkommer i en THUNDER 4. THUNDER-filmerna var ett italienskt Ramboplagiat.

 

 





(Biopremiär 20/9)

torsdag 19 september 2019

Bio: Ad Astra

Foton copyright (c) 20th Century Fox

AD ASTRA. Det låter som ett läkemedelsföretag. "Var jobbar du någonstans nuförtiden?" - "Jag har fått nytt jobb på Ad Astra i Lund".

Men det är det inte, nej, AD ASTRA - mot stjärnorna - är en ny film av James Gray, som gjorde THE YARDS och WE OWN THE NIGHT. Producent är Brad Pitt, som även innehar huvudrollen som astronauten Roy McBride.

Främst av allt är AD ASTRA en av de tråkigaste filmer jag någonsin sett. Filmen är ett uthållighetstest enbart för extrema självplågare. Det här är så vansinnigt jävla skittråkigt att jag fick sitta och örfila mig själv under speltiden för att kvickna till, och jag tittade på klockan oavbrutet.

Det är några år in i framtiden, och Roy McBride utses för att skickas ut i rymden, där han ska leta upp en försvunnen rymdstation. Ombord på stationen finns Roys farsa Clifford (Tommy Lee Jones), man man trott dog ett par decennier tidigare, men som verkar vara vid liv - och besvärlig. Roy måste hämta hem farsgubben.


Till en början har Roy Donald Sutherland med sig på resan, men han blir kass redan närde kommit till Månen, och Roy ska vidare till Mars. Sedan blir besättningen ombord på raketen till Mars lite snea på Roy, så tumult utbryter och alla dör utom Roy, som fortsätter ensam. Fast ibland tänker han på sin fru, som spelas av Liv Tyler i ett par scener.

AD ASTRA känns som en film gjord av en jävligt pretentiös gymnasieelev. Bilderna är fantastiskt flotta och maffiga; rymdskepp och astronauter och grejor, det är pampigt och svindlande. Men i övrigt är det är så pretentiöst att det blir parodiskt och löjeväckande. Filmen är låtsasdjup. Brad Pitt agerar berättarröst, hans medvetandeflöde halvviskas fram. Ibland tittar Liv Tyler in i kameran och viskar någonting. Ibland får vi se minnesbilder på Brad Pitt och Liv Tyler där de håller om varandra, eller står i ett landskap med utslagna armar. Filmens tempo är så långsam att filmen kan misstas för att vara död.

... Men värst av allt är musiken. En konstant ljudmassa som låter som elektronisk avslappningsmusik. Som om vi hamnat på en tvåtimmars rymdkurs i yoga. Rymdyoga. Även under filmens två konstiga actionscener, varav den första - i vilken de överfalls av pirater på månen - är obegriplig, spelas seg avslappningsmusik.


Filmen handlar om livet, döden, eventuellt utomjordiskt liv, mänsklighetens överlevnad, och kosmos. Men för min del handlade filmjäveln mest om att den skulle ta slut, så att jag kunde släppas ut ur salongen, gå på dass, och åka hem.

Jag skulle vilja släppa ner AD ASTRA i Rambos underjordiska tunnlar, så att Rambo kan sätta en skarpslipad högaffel i den.

 

 







(Biopremiär 20/9)

onsdag 4 september 2019

Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.
Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".
Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.










(Biopremiär 6/9)