Bio: Crawl

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Efter MIDSOMMAR och POLAROID var CRAWL precis vad jag behövde.

Jag upptäckte att jag i princip var den ende som skrev en negativ recension av MIDSOMMAR. De flesta andra har hyllat den, och tycker att den är så bra, så bra, eftersom den inte är en skräckfilm, utan något bättre: ett drama om att vara människa! Ja, eller något ditåt. Skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm, en film för folk som behöver något slags alibi för att se skräck. Och vad tycker vi om sådant? Jävla trams, det är vad vi tycker!

CRAWL, däremot! Här handlar det om 87 minuter stenhård, blodsprutande, intensiv skräck. Ni vet, sådant filmkonsten uppfanns för.

Männen bakom CRAWL är Sam Raimi och Alexandre Aja, den förstnämnde har producerat, Aja har regisserat. Michael och Shawn Rasmussen står för manus. Raimi och Aja är förstås killar som kan sin sak. Fransmannen Ajas karriär är lite ojämn, minst sagt, och innehåller en del lågvattenmärken som MIRRORS och NIO LIV, men det går inte att komma ifrån att grabben älskar skräck och vet hur man gör film.

CRAWL utspelar sig i Florida, men filmen är inspelad i Serbien. Ja - detta är a Serbian film! I eftertexterna kan man läsa "Serbia creates film". Ja, vi vet. Serbien är beryktat för detta!

Filmens handling är synnerligen enkel. Kaya Scodelario spelar tävlingssimmaren Haley, vars far (Barry Pepper) inte svarar i telefon. En orkan är på väg, så Haley beger sig till villan farsan bor i. På vägen passerar hon en alligatorfarm. Ovädret blir hela tiden värre. Polis har spärrat av vägen och försöker få Haley att vända om, men hon trotsar dem och kör vidare.

Väl framme i huset hittar Haley farsgubben nere i källaren. Han är skadad - han har attackerats av en alligator, som rymt från farmen och som gömmer sig i källaren. Källaren börjar fyllas med vatten, och det visar sig att det inte bara är en alligator där nere - de är flera stycken, och ytterligre ett gäng simmar hotfullt runt det översvämmade huset. Att ta sig levande därifrån verkar vara en omöjlighet. Kommer Haley att få nytta av sina talanger som simmare? Kommer hon att få crawla? Snacka om det!

Detta är hela handlingen. Det förekommer ytterligare några rollfigurer, de flesta av dem bits i stycken så att blodet sprutar, men det är Haley och hennes far, och deras desperata flykt våning för våning, som hela tiden står i fokus.

Som jag nämnde inledningsvis, är detta en intensiv film. Ofta är det spännande på riktigt. Dock känner jag mig tvingad att sänka betyget ett snäpp, eftersom filmen, trots dess korta speltid, blir en aning tjatig mot slutet, med den ena alligatorattacken efter den andra.

Alligatorattackerna är effektiva och känns realistiska, eftersom man använt sig av riktiga alligatorer, kombinerat med modeller och datoranimationer, och inte enbart det sistnämnda. Jag är väldigt glad att jag inte jobbade på inspelningen av CRAWL. Skådespelarna ligger och plaskar i vatten större delen av filmen. Det måste ha varit vansinnigt obehagligt.

 

 

 

 

(Biopremiär 24/7)

Bio: Polaroid

Foton copyright (c) SF Studios

För några veckor sedan gick CHILD'S PLAY, det vill säga nyinspelningen av DEN ONDA DOCKAN, upp på bio. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades - och till på köpet var jag bortrest. Nu verkar filmen dessutom redan ha försvunnit från biograferna.

Redan nu kommer det en ny skräckfilm av Lars Klevberg, norrmannen som regisserade CHILD'S PLAY. Dock har han inte hunnit göra två filmer på väldigt kort tid. POLAROID skulle ha haft biopremiär redan sommaren 2017, men filmen lades på hyllan på grund av Harvey Weinstein-skandalen. Weinsteins bolag var inblandat i filmen.

Ett bättre namn på POLAROID vore "Déjà vu". Det här känns verkligen som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare, och jag kollade förstås om det är en nyinspelning av något jag sett. Så är inte fallet, filmen bygger på en kortfilm Klevberg gjorde 2015. Men detta är en film av samma typ som THE RING och SHUTTER med flera filmer; den handlar om ett besatt föremål vars ondska sätter igång en kedjereaktion, och här finns inga som helst överraskningar. POLAROID är vansinnigt ointressant.

Kathryn Prescott spelar den lite utstötta Bird - ett passande namn, eftersom den späda Prescott onekligen ser ut som en liten fågel. Bird är fotointresserad och hennes mor har en antikaffär. En dag kommer det in en polaroidkamera från 70-talet. Bird börjar använda den - men den är, förstås, besatt. På bilderna hon tar av sina vänner dyker det upp en skuggfigur, och snart mördas vännerna en i taget. Skuggfiguren förflyttar sig från foto till foto. Om man försöker förstöra ett foto, skadas de som är på bilden i verkligheten. Bird och hennes kompisar, vars antal raskt reduceras, försöker komma på varför kameran är besatt, och hur de ska kunna stoppa ondskan.

POLAROID innehåller en del riktigt fåniga repliker, och handlingen är lite väl ologisk, även om logik aldrig varit genrens styrka. Mitch Pileggi spelar sheriff, Grace Zabriskie från TWIN PEAKS har en liten roll som otäck tant, och dessa två skänker viss klass. POLAROID är egentligen inte sämre än många andra liknande skräckfilmer, men den är totalt likgiltig, och jag förstår inte vad den ska upp på bio och göra.

Visst hoppade jag till i biofåtöljen några gånger - men det berodde inte på att filmen är särskilt skrämmande, utan på att det är svårt att inte hoppa till när det fläskas på med jump scares; när någonting far mot kameran och musiken plötsligt brölar till.

Ett plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 28 minuter. Den är alltså en hel timme kortare än MIDSOMMAR! Ari Aster borde ta lärdom av detta.

   









(Biopremiär 19/7)

DVD/Blu-ray/VOD: Godzilla: Återkomsten

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN (Studio S Entertainment)

Den senaste amerikanska Godzillafilmen; GODZILLA II: KING OF MONSTERS, tyckte jag var rätt outhärdlig - bara en massa monsterfajter i mörker, och jag längtade ut från biografen. Jag tänkte att så här var väl inte de japanska Godzillafilmerna, vilka jag minns som rätt charmiga. Å andra sidan har jag inte sett de japanska filmerna sedan 1990-talet, då (vad jag tror var) allihop släpptes på VHS - de som kommit sedan dess har jag inte sett. Visst genomgick japanska Godzilla olika faser och olika grader av allvar, eller brist på allvar, men jag tyckte att de var kul och underhållande.

Så ser jag då en ny, japansk Godzillafilm - SHIN GOJIRA, eller  GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, från 2016 ... och den visar sig vara mördande tråkig.

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, i regi av Hideaki Anno och Shinji Higuchi, är en reboot, en nystart. Det här är ett försök att göra en realistisk skildring av hur det skulle gå till om Godzilla för första gången anfaller dagens Japan.
Vill vi se en realistisk skildring av detta? Efter att ha suttit igenom filmen är svaret på denna fråga: NEJ!

Visst är scenerna där Godzilla demolerar städer maffiga och häftiga. Men! Dessa scener upptar sammanlagt ungefär en  kvart. Resten av den två timmar långa filmen består av gravallvarliga japaner i kostym som sitter i möten. Politiker och militärer. Namn och titel skrivs ut i bild, som om vi skulle lägga det på minnet.

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN är en skildring av japansk byråkrati, och är man intresserad av japanska sammanträdeslokaler och kontor - och av heltäckningsmattor - får man sitt lystmäte. Istället för fläskiga scener med monster, får vi oändliga scener med folk som sitter ner och pratar. Och det är fruktansvärt ointressant och tråkigt. Om man inte är byråkrat själv och går igång på sånt här.

Jag hade grava problem med att behålla uppmärksamheten när jag såg filmen. Jag började tänka på annat och pyssla med annat.

Alltså: nu har vi fått en Godzillafilm med alldeles för mycket action, och en med alldeles för lite action. Hur vore det med en Godzillafilm som ligger någonstans mittemellan dessa två ytterligheter?

DVD/Blu-ray/VOD: The Witch in the Window

THE WITCH IN THE WINDOW (Njutafilms)

WE GO ON hette en hyfsad spökfilm som kom häromåret. Den var egentligen inget specielllt, men lite intressant, vilket gjorde att den höjde sig en aning över resten av all lågbudgetskräck som översvämmar marknaden.
Nu är en av männen bakom WE GO ON; Andy Mitton, tillbaka med en ny spökfilm, och på en del sätt är resultatet bättre den här gången. Alex Draper spelar Simon, som köpt en gammal nedgången kåk på vischan i Vermont. Tanken är att han ska rusta upp huset och sälja det dyrt, det är åtminstone vad Simon påstår. Tillsammans med sin tolvårige son Finn (Charlie Tacker) flyttar han in i kåken och börjar renovera och ha sig - och självklart dröjer det inte länge innan det visar sig att huset är hemsökt. För flera decennier sedan hade en kvinna, Lydia, dött där, när hon satt i sin fåtölj och tittade ut genom fönstret. Och jodå, visst dyker Lydia upp där i fåtöljen, stirrande ut genom fönstret.
THE WITCH IN THE WINDOW är en lågmäld och finstämd film. Antalet medverkande är litet, och skådespeleri och dialog är kanske lite teatraliskt, men å andra sidan är filmfotot överraskande bra; det är riktigt fint och stämningsfullt. Dessutom är filmmusiken melodisk, vilket är rätt ovanligt i dagens skräckfilmer, filmen har ett ordentligt musikaliskt ledmotiv.
Jag tyckte faktiskt att filmen till en början var kuslig på riktigt, under dess första halva kände jag nackhåren resa sig vid ett par tillfällen. Men det håller inte hela vägen. Det här är en kort film, bara en timme och 17 minuter, men den är trots detta alldeles för lång - handlingen utvecklar sig till en förutsägbar historia och den sista halvtimmen känns rätt överflödig. Den här berättelsen hade gjort sig bättre i det korta formatet; som ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE eller något liknande.
Vad som är otäckare än filmen, är några "recensioner" på IMDb. Ett par minuter in i filmen fälls en Trump-kritisk replik, och detta har fått reaktionära galningar på IMDb att skrika "crazy leftists" och liknande, och hata filmen. "Vi vill inte ha politik nerkört i halsen när vi ser på film!" skriker de. Det är ganska obehaglig läsning.

-->

Bio: Midsommar

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det finns ett avsnitt av KVARTERET SKATAN i vilket David Batra för första gången ska fira jul med sin flickväns familj, och det visar sig att de har helt egna, fullkomligt bisarra jultraditioner. Jag satt och tänkte på detta när jag såg Ari Asters nya, och delvis svenskproducerade, skräckfilm MIDSOMMAR. Jag tänkte "Kvarteret Skatan firar midsommar" och fnissade för mig själv.

Ari Aster långfilmsdebuterade förra året med skräckfilmen HEREDITARY, en film många älskade och tyckte var fruktansvärt otäck. Själv tyckte jag att den var alldeles för lång, alldeles för pretentiös för sitt eget bästa, och att slutet var närmast löjeväckande. HEREDITARY är dock bättre än MIDSOMMAR, som flaxar omkring farligt nära kalkonstämpeln - tycker jag som svensk. Jag ser i sociala medier att överraskande många amerikaner, vilka förstås inte vet någonting om svensk midsommar, uppskattar filmen. "En intelligent skräckfilm för vuxna," skrev en känd amerikansk serietecknare häromdagen.

Att göra skräck på temat midsommar är en bra idé, och det har gjorts förr - till exempel kom det 2003 en dansk rysare om några ungdomar som åker till Sverige för att fira. Jag recenserade den filmen någonstans, och den var väl okej om än inget speciellt. Det gjordes även en amerikansk version av den danska filmen, SOLSTICE heter den, men den har jag inte sett.

Ari Asters MIDSOMMAR inleds i ett vintrigt Amerika på deppigast möjliga sätt. Den unga Danis (Florence Pugh) syster begår självmord och tar föräldrarna med sig i döden. Dani, som dessutom har en fnurra på tråden med sin pojkvän Christian (Jack Reynor), bryter förstås ihop totalt.

Denna inledning, som är mörkare än mörkast, pågår i en halvtimme, innan den egentliga handlingen börjar. Christian och tre av hans kompisar, varav en är svensken Pelle (Vilhelm Blomgren), ska åka till Sverige över sommaren, Pelle har bjudit in dem att fira midsommar i hans lilla hemby Hårga i Hälsingland. Där ska det hållas ett speciellt firande under nio dagar, ett firande som bara sker vart 90:nde år. Dani beslutar sig för att följa med.

Gänget anländer till Hälsingland - som inte alls är Hälsingland, eller ens Sverige. Filmen är inspelad i Ungern. Eftersom solen inte går ner, utspelar sig resten av filmen i dagsljus.

Hårga är en besynnerlig by, den ser ut att bara bestå av några skjul och lador utspridda på en välklippt gräsmatta. Hårgaborna bär hittepå-folkdräkter som inte alls ser ut som svenska folkdräkter. Det är rätt mycket THE VILLAGE över det här stället. Att det faktiskt bor moderna svenskar här känns otroligt - även om de sitter i ett skjul och tittar på Austin Powers.

Det första som sker när amerikanerna anländer och Pelle presenterar dem för sina vänner, är att byborna plockar fram en påse magiska svampar. Magic mushrooms. Som om det är en pryl kidsen i skogen kör med. Därefter börjar midsommarfirandet.

Det här är inget midsommarfirande jag känner igen. Inte ni heller. Ari Aster har plockat vissa attribut, som midsommarstången, han har letat upp företeelser som ättestupan, och jag vill minnas att den finns någon gammal svensk legend eller folksaga om folk som dansar tills de stupar, något som förekommer här - men i övrigt är detta ett fullkomligt bisarrt midsommarfirande Aster har hittat på själv. MIDSOMMAR känns bara som en ungersk cosplay-fest. I början hörs en snutt av en Bellman-epistel - men var är snapsvisorna? Sill och nubbe? Röjarskiva? I Hårga äts det konstig mat och dricks konstiga drycker på de konstigaste sätt. Folkmusiken låter inte som svensk folkmusik.

... Och då har jag inte ens kommit in på de riktigt bisarra inslagen i filmen, de som gör filmen till en skräckfilm. I Hårga har man sitt eget sätt att se på liv och död, och det står snart klart varför Pelle bjudit dit sina vänner. Döden kontrolleras på ett handgripligt sätt i Hårga, vilket leder till ett par grova splatterscener. Avlande av barn sker även det under kontrollerade, rituella former.

Publiken på pressviningen i Göteborg skrattade under visningen. Jag skrattade. Och vi skrattade när det nog inte var meningen att vi skulle skratta. Jag skrattade åt de märkliga danserna och ritualerna som inte känns det minsta svenska. Det ofta förekommande handviftandet är extra märkligt. MIDSOMMAR utvecklas till Monty Python-versionen av THE WICKER MAN. När det i en scen ska dansas och man ställt sig i ringar runt midsommarstången och står tysta en lång stund, då fick jag lust att hojta "Små grodorna, små grodorna!". När en av byborna plötsligt försöker trycka ner en hel sill (!) i halsen på stackars Dani, ville jag skrika "Du ska ha fisk!", som dr Alban gjorde i Sean Banan-filmen. Mot slutet kläs en av huvudpersonerna i ett berg av blommor, det ser ut som en färgglad Jabba the Hut på picknick. En av Christians kompisar är en sådan där störig, ung amerikansk turist som inte kan bete sig i utlandet.

Några av filmens producenter är svenskar, liksom några av de som arbetat bakom kameran, och framför kameran ser vi flera svenska skådespelare - Gunnel Fred har en ganska stor roll, och Liv Mjönes syns också i byn. Många bybor är visst ungrare.

MIDSOMMAR är mer besynnerlig än bra, jag tyckte aldrig att det blev spännande eller otäckt, har man sett många skräckfilmer kommer ingenting som en överraskning. Filmen är åt helvete för lång, den varar två och en halv timme. Om det inte vore för att filmen är fascinerande konstig, hade jag somnat - eller gått hem.

Någon borde göra en riktig svensk midsommarskräckfilm, en film som tar fasta på svensk mytologi och vår folktros mystiska väsen. Trolsk sommarnatt och skräck, det är tacksamt och skulle kunna bli bra om det görs av begåvade filmskapare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på MIDSOMMAR. Nåja, filmfotot är riktigt bra, och filmen besitter ett visst underhållningsvärde på grund av sin flängdhet, så jag sätter en tvåa. Men se filmen på egen risk. Filmen är i alla fall bättre än den trista och dumma Netflix-rysaren THE RITUAL, i vilken Rumänien skulle föreställa norra Sverige.

(Biopremiär 10/7)

DVD/Blu-ray/VOD: Eldfödd

ELDFÖDD (Studio S Entertainment)

I min recension av THE DEAD ZONE skrev jag att det finns relativt gott om dåliga Stephen King-filmatiseringar. ELDFÖDD från 1984 är inte den sämsta av dem, men den tillhör definitivt de sämre.
Jag såg nog inte den här fimen förrän i början av 1990-talet, då jag hyrde den på video, eller om jag möjligtvis spelade in den från TV. Jag har inte sett om den sedan dess, och jag mindes i princip ingenting när jag såg om den för ett par veckor sedan, alldeles innan jag reste iväg på semester. Jag förstår varför jag inte kom ihåg något från första gången jag såg filmen - eftersom jag redan börjat glömma den igen, trots att det bara är några veckor sedan jag såg om den.
ELDFÖDD är nämligen en väldigt slätstruken film.
David Keith spelar Andy McGee, som låtit sig utsättas för drogexperiment för att tjäna lite pengar. Tillsammans med Heather Locklear får han dottern Charlie (Drew Barrymore), som på grund av experimentet besitter övernaturliga krafter - hon kan sätta fyr på saker med tankekraft.
Heather Locklears rollfigur dödas så snabbt att man knappt hinner registrera hennes existens, och den mystiska organisationen bakom experimentet jagar Andy och Charlie kors och tvärs över Amerika, eftersom de vill använda sig av Charlies superkraft.
George C Scott spelar en ond mördare i organisationens tjänst, han låtsas vara snäll och blir Charlies kompis. Martin Sheen spelar ... Tja, det har jag glömt, hans roll är försumbar. Louise Fletcher har nästan inga repliker alls i sin lilla roll.
Folk brinner upp och Drew Barrymore skriker mycket, hon har en irriterande, gäll barnröst.
För filmmusiken står Tangerine Dream. En del människor blir alldeles till sig i trasorna när Tangerine Dream nämns. Jag förstår inte varför. Tangerine Dream är astråkiga, musiken till ELDFÖDD är rövtrist, och det låter mest som avslappningsövningar till valsång. Eller något ditåt.
Mark L Lester må ha regisserat en av världens bästa filmer - COMMANDO - men hans storhetstid i Hollywood blev kort. Den inskränkte sig till ELDFÖDD och COMMANDO, därefter arbetade han till större delen med direkt på video-filmer. En bekant till mig gjorde en film för Lesters produktionsbolag, och tydligen är Lester en opålitlig lurendrejare.
Som synes medverkar många fina namn i ELDFÖDD, men regi och manus, ja, hela produktionen, är märkligt platt. Detta är en oengagerande film.
År 2002 kom en senkommen uppföljare, FIRESTARTER; REKINDLED. Jag tror att jag sett den, men jag är inte säker.

 










-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Dead Zone

THE DEAD ZONE (Studio S Entertainment)

För ett par månader sedan bidrog jag med några dollar till en crowdfundingkampanj för en ny Stephen King-film. Det handlar om en låg-lågbudgetproduktion som bygger på en novell av King. Om filmen kommer att bli bra är svårt att säga, det har jag ingen uppfattning om, jag bidrag med pengar enbart för att få med mitt namn i eftertexterna till en Stephen King-film. King betydde mycket för mig när jag var tonåring.

Dåliga Stephen King-filmatiseringar finns det relativt gott om. Men det finns ju även en handfull som är bra, och ett fåtal om är riktigt bra. Den allra bästa King-filmatiseringen är utan tvekan THE DEAD ZONE. Det här är även en av regissören David Cronenbergs bästa filmer, kanske hans bästa.

Romanen "Död zon" har jag faktiskt inga minnen av, kanske beroende på att filmatiseringen är så pass stark. Första gången jag såg filmen var när den visade på TV några år efter biopremiären 1983 (varför jag inte såg den på bio vet jag inte). Den visades när jag befann mig i Lindvallen på en skidresa med familjen. THE DEAD ZONE började mitt i natten och hallåan inledde att påpeka att namnen King och Cronenberg borgar för något riktigt, riktigt otäckt.

Och jo, THE DEAD ZONE är fortfarande en vansinnigt spännande film. Men - vad  som gör den otäckare idag än när den kom, är att den lyckades förutspå framtiden.

Christopher Walken spelar läraren John Smith, som hamnar i koma efter en bilolycka. När han fem år senare vaknar upp, konstaterar han att hans fästmö Sarah (Brooke Adams) lämnat honom för en annan - och att han begåvats med förmågan att att se in i framtiden. När han rör vid en annan människa, ser John dennes framtid.

Sarah jobbar nu åt en makthungrig politiker; Greg Stillson (Martin Sheen), som siktar på att bli president. När John Smith träffar den egotrippade Stillson ser han i en vision att världen kommer att gå under. Stillson är en farlig man som måste stoppas innan han blir vald till president ...

... Och här sitter vi nu 36 år senare med den egotrippade och maktlystne Donald Trump som president i USA. För övrigt är Stephen King en fanatisk Trump-motståndare, vilket fått ett stort antal tidigare fans att vända honom ryggen. Fast man kan ju undra varför de reaktionära läsarna läste King innan Trump - King har ju alltid stått någonstans till vänster på den amerikanska skalan.

Hur som helst: THE DEAD ZONE är en makalöst bra film, fylld med utmärkta karaktärsskådespelare - här återfinns även Herbert Lom, Tom Skerritt, Anthony Zerbe, och många andra. Det här är en typ av rysare för vuxna vi sällan ser idag. Det är svårt att inte bli fullkomligt uppslukad av den här filmen.

Bio: Stockholm

Foton copyright (c) Scanbox
Ett av mina allra första TV-minnen är direktsändningarna från Norrmalmstorgsdramat 1973. Åtminstone en av sändningarna. Jag var fem år och satt hemma hos mormor och morfar, och ritade väl antagligen serier när mormor ropade från TV-rummet - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!". Så jag gick in och tittade på polisbilarna.
... Ja, det var allt. Inte mycket till anekdot, jag vet.
STOCKHOLM, med manus och regi av Robert Budreau, är en ny kanadensisk-amerikansk film som bygger på Norrmalmstorgsdramat. Väldigt löst, bör jag tillägga. Antagligen diarré-löst. Dessutom är alla namn ändrade, utom Olof Palmes.
Jag kan inte bestämma mig för om denna bisarra dramakomedi mest är fånig, eller om det är en tvättäkta kalkonfilm - eller om den bara är dålig. Sevärd är den dock - om man vill se något otroligt konstigt på bio.
Några exteriörer är filmade i Stockholm, men det mesta har gjorts i Kanada. Det är 1973 och Ethan Hawke spelar "Helsingborgsrånaren Lars Nyström", som klär ut sig till en annan rånare, Kaj Hansson. Beväpnad går han in på en bank i Stockholm, på skylten utanför står det Kreditbanken, men på reklamskyltar därinne står det bara Kreditbank. Lars, som är uppvuxen i USA och därför pratar amerikanska, skjuter i taket och skriker, men verkar glömma bort att framföra sitt ärende. Skulle han inte råna banken?

Lars håller en handfull anställda som gisslan, en av dem heter Bianca Lind, hon spelas av Noomi Rapace iförd glasögon man kan få in satellit-TV med. Lars kräver att hans kompis Gunnar (Mark Strong) ska släppas ut från fängelset i Kalmar och föras till Kreditbanken. Gunnar anländer, de pratar om Helsingborg och Göteborg, och de sjunger Dylansånger, och plötsligt har Bianca fattat tycke för Lars.
Ibland kommer polisen på besök. Banken är omringad, och det är bara för polischefen Mattsson att knalla in och ut som han vill. Mattsson spelas av kanadensaren Christopher Heyerdahl, som pratar med samma sjungande norska brytning som i TV-serien HELL ON WHEELS. Shanti Roney spelar Olof Palme i två-tre besynnerliga scener. Han sitter ensam vid skrivbordet på sitt flotta kontor och äter middag och dricker rödvin.

STOCKHOLM är en makalöst flängd film. Den är avsedd att vara lite rolig, men det som är roligt är inte handling och repliker, utan den tafatta regin och en höga märklighetsfaktorn. Ethan Hawke och Mark Strong är två skådisar jag verkligen gillar, men om man nu spenderar pengar på flera bra karaktärsskådespelare, och dessutom tar hjälp av polismuseet i Stockholm, kunde de inte då också avsatt lite pengar till att skaffa fram autentiska polisuniformer? Poliserna i STOCKHOLM bär påhittade uniformer. Hittepå-uniformer. De ser ut som om de kommer från Syldavien, eller något ditåt.
Det är inte mycket i filmen som känns svenskt, interiörerna osar mest öststater, eller möjligen en Cronenberg-film från 70-talet. Filmen är ovanligt kort, bara 92 minuter, vilket vi tackar för, men detta innebär att allting sker lite väl snabbt. Det så kalllade stockholmssyndromet uppstår nästan omedelbar, utan någon större psykologisk uppbyggnad. På ljudspåret ligger det ofta "tokig musik" för att markera hur tokigt det här är.
Visst är det kul och fascinerande att höra skådisar som Hawke och Strong prata om olika svenska städer, men Robert Budreaus film får nog anses vara ett ganska rejält misslyckande. Det känns om om han inte riktigt vetat vilken typ av film han velat göra.
Gustaf Hammarsten medverkar en minut som taxichaufför.

  









(Biopremiär 5/7)
-->

Bio: Spider-Man: Far from Home

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Då var det superhjältedags på TOPPRAFFEL!
Igen.
Det är superhjältedags för jämnan nuförtiden, och jag tänker att det är väl få av mina läsare som bryr sig - eftersom jag själv knappt bryr mig. En typ av film som alltför sällan gjordes när jag var barn och verkligen ville se sådant, kommer nu i så pass stora mängder att även en stor del av fansen verkar tröttna.
... Å andra sidan är SPIDER-MAN: FAR FROM HOME en film om Spindelmannen, och Spindelmannen är ju den bäste superhjälten. Det är svårt att misslyckas totalt med Spindelmannen. Även om jag tyckte att THE AMAZING SPIDER-MAN 2 var en besvikelse, föredrar jag dem framför en massa andra superhjältefilmer (Sam Raimis allmänt sågade SPIDER-MAN 3 har jag inte sett om sedan den kom, den var också en besvikelse, men jag misstänker att den ändå var bättre än det mesta i genren som görs idag).

Jag spenderade precis en semestervecka i sommarstugan. En intressant grej är att jag minns vissa serietidningar jag läste där under min barndoms sommarlov, jag associerar vissa nummer av en del serietidningar med stugan. Bland annat några nummer av Atlantics Spindelmannen i slutet av 1970-talet.
Om jag läste några Spindelmannenavsnitt med superskurken Mysterio i stugan minns jag dock inte. Jag läste några klassiska Mysterio-avsnitt även som vuxen för 15-20 år sedan, men jag måste säga att jag inte minns så mycket av figuren, mer än hur han ser ut och att han skapar illusioner. Jag minns inte vem det var under hjälmen och vad han var ute efter - och varför.
Jake Gyllenhaal spelar Mysterio i Jon Watts SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Han dyker upp som en mystisk superhjälte som hjälper agentorganisationen SHIELD att bekämpa ett monstrum som attackerar- och ödelägger städer runt om i världen. Jag vet inte om det ska komma som en överraskning att Mysterio visar sig vara en skurk med lömska planer, större delen av den unga biopubliken känner säkert inte till gestalten, men det är trots allt en av de mer välkända skurkarna från Spindelmannens klassiska epok.
Nick Fury (Samuel L Jackson, förstås) behöver Spindelmannens hjälp för att bekämpa det globetrottande monstrumet, men det blir lite besvärligt, eftersom Peter Parker (Tom Holland) - det vill säga Spindelmannen - åkt på skolresa till Europa, där han med sin klass kuskar runt mellan olika länder.
Peter Parker är störtförälskad i MJ (som aldrig kallas Mary-Jane, och som spelas av Zendaya, en tös utan efternamn), och han planerar att berätta detta för henne högst upp i Eiffeltornet. Peter blir dessutom alltmer desperat, eftersom hans kompis Ned (Jacob Batalon) plötsligt får ihop det med Betty Brant (Angourie Rice). Problem uppstår förstås när både montrum och Mysterio dyker upp och ställer till det.

 Jag tyckte att 2017 års SPIDER-MAN: HOMECOMING, även den i regi av Jon Watts, var jättebra - trots en del fundamentala fel. Jag gillar verkligen inte att Spindelmannen fått en högteknologisk dräkt tillverkad av Tony Stark, och att han jobbar åt SHIELD. Det bryter mot allt det som gjorde Spindelmannen så bra under seriens första decennier - den ensamme, nördige killen som sitter på pojkrummet om nätterna och lagar sin hemmagjorda Spindelmannendräkt. Med mera.
Den högteknologiska dräkten försvinner dock ganska snart i FAR FROM HOME, som jag tycker är en till större delen jätterolig film. Här finns mängder av skojiga scener och ett kul persongalleri - framför allt gillar jag de två töntiga lärarna som försöker hålla styr på skolklassen medan städerna de besöker brakar ihop. Historien om Peter, MJ, Ned och Betty är också lite gullig. Eftersom filmen tar vid där AVENGERS: ENDGAME slutade, har det uppstått en del märkligheter i tidslinjen, vilket jag personligen tycker är lite dumt.

Riktigt lika bra som HOMECOMING är det här nog inte. Slutet drar ner helhetsintrycket. För i vanlig ordning varar slutstriden i en evighet, säkert bortåt en halvtimme. Denna slutstrid är heller inte speciellt bra, eftersom Mysterio alltså skapar illusioner - vilket innebär att vi aldrig vet om det vi ser faktiskt händer på riktigt.
Men jag kan ha överseende med detta. Betyget här under är lite tveksamt, men jag tycker att filmen är bättre än det mesta i genren just nu.
För övrigt var Jake Gyllenhaal en av kandidaterna till att ta över rollen som Peter Parker efter Tobey Maguire. Numera är förstås Gyllenhaal alldeles för gammal. Vad som är lite lustigt är att jag nog aldrig såg Spindelmannen som ung tonåring när jag var barn, han kändes mer vuxen.
J Jonah Jameson figurerar som hastigast. Han spelas av JK Simmons - som ju gjorde rollen i Sam Raimis tre filmer 2002-2007, samt Jamesons röst i animerade TV-serier.
Slutligen: man vet att man är en medelålders karl när man inser att det numera är Spindelmannens faster May (Marisa Tomei) man sitter och suktar efter!

(Biopremiär 3/7)