torsdag 20 juni 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Drakens år

DRAKENS ÅR (Studio S Entertainment)
Det blev ett jävla liv när DRAKENS ÅR gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.
DRAKENS ÅR utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer - och till årets absolut sämsta film.
Själv älskade jag DRAKENS ÅR när den kom. Detta var DEER HUNTER-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen HEAVEN'S GATE, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg DRAKENS ÅR första gången - det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar "My little yellow friend!" flera gånger.
Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool - kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.
Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensing leder förstås till ett blodbad.
När jag nu såg om DRAKENS ÅR, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat - en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.
Jag tycker fortfarande att DRAKENS ÅR är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!
Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter DRAKENS ÅR. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om SICILIANAREN. Cimino dog 2016.
Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på - jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?







(Filmen släpps på Blu-ray 26/6)

torsdag 13 juni 2019

Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.
- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!
- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!
Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.
Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.
Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.
Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.
Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.
High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.
En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.
I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.
En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!











(Biopremiär 14/6)

torsdag 6 juni 2019

Serier: Fantomen Kids: Kit och Heloise på äventyr

FANTOMEN KIDS: KIT OCH HELOISE PÅ ÄVENTYR
av Jens Hansegård, Mikael Sol och Jan Bielecki
Egmont Publishing
Fantomen Kids är ett album; en serie, som gör mig konfunderad - på flera sätt. Låt mig börja med det minsta frågetecknet: titeln på serien. Fantomen Kids. Okej att använda ordet "kids" istället för barn, men jag förstår inte om namnet är särskrivet - det borde stå Fantomen-kids - eller om det ska utläsas som "Fantomen: (för) kids". Än märkligare blir det med tillägget "Lee Falk's" ovanför loggan - eftersom Lee Falk inte har någonting med Fantomenkidsen att göra, mer än att han lät Fantomen bli far till tvillingarna Kit och Heloise. Dessutom är det sannerligen på tiden att de skippar anglifieringen och skriver "Lee Falks", så som vi gör i Sverige.
... Men det största frågetecknet är innehållet. En barnserie med Fantomentema. Ungefär samtidigt som Fantomen Kids startade i Sverige, drog Frew Publications i Australien igång tidningen Kid Phantom. Jag fick de två första numren av denna rätt märkliga tidning. Kid Phantom utspelar sig på 1960-talet och handlar om den nuvarande Fantomen, den 21:e, som barn. Tidningen riktar sig till barn, men tecknas i en schwungig stil som jag inbillar mig mest tilltalar vuxna - och jag får intrycket att det främst är vuxna Fantomen-fans i Australien som köper tidningen, eftersom de samlar på allt. Jag gissar att Kid Phantom är lite för udda för att kunna uppskattas av små barn.
Fantomen Kids är dock en renodlad barnserie. Målet med serien lär vara att skapa ett intresse för Fantomen och hans värld hos barn (jag gissar att åtta- till tioåringar är målgruppen), så att de senare kommer att gå över till den "riktiga" Fantomenserien.
Och jag undrar: varför?
När jag började läsa Fantomen var jag åtta år. Och jag läste den "riktiga" Fantomen. Det var mörka, tuffa äventyr tecknade av Jaime Vallvé, Heiner Bade och gänget. Förutom Fantomen läste jag tidningar som Tomahawk, med stenhårde Jonah Hex, och Pilot, som var fylld med krigsserier, och när jag fyllde tio blev det mycket Spindelmannen och Fantastiska Fyran från Atlantic Förlag.
Jag läste inga renodlade barnserier. Innan Fantomen, alltså innan jag fyllde åtta, läste jag Tintin, Spirou, Asterix, och Svenska MAD. Allåldersserier. Jag hade inget behov av småbarnsanpassade serier. Jag skulle blivit direkt förbannad om Fantomen, när jag växte upp, innehöll en renodlad barnserie.
... Så känner jag även som medelålders man. Jag läser inte alltid varje nummer av Fantomen, just nu prenumererar jag, men ibland nöjer jag mig med att köpa lösnummer. Och - när jag spenderat femtio spänn på en tidning på bara 52 sidor, kan jag bli direkt irriterad när ett antal sidor kastas bort på Fantomen Kids. Är tanken att jag ska visa upp dessa sidor för små barn i min närhet och säga "Titta här, ungar, här är nåt för er!" - ungefär som med barnsidorna i Allers och Hemmets Journal?
Fantomen Kids är tecknad av Jan Bielecki i en ruffig stil som alternerar mellan att vara slarvigt elegant och enbart hafsig. De två första historierna har skrivits av Disney- och barnboksförfattaren Jens Hansegård, medan Fantomenredaktören Mikael Sol har skrivit det tredje och sista äventyret.
Fantomen Kids är mer Bamse än Fantomen. Seriens karaktär ligger rätt långt ifrån den ordinarie Fantomenserien. Det här känns mest som en Kamratpostenserie från 80-talet - inbillar jag mig, eftersom jag aldrig någonsin läst Kamratposten. När jag var barn och tonåring lyfte vissa vuxna ibland fram Kamratposten och serierna i denna som något bra och viktigt man skulle läsa istället för Fantomen och Spindelmannen. Jag ryggade alltid tillbaka när jag som barn utsattes för korrekt barnkultur.
Fantomen Kids, som alltså handlar om Fantomens barn, är en uppbygglig serie och en väldigt utstuderad sådan - allting är genomtänkt så att det ska bli så korrekt som möjligt. Heloise är den grabbiga och tuffa av tvillingarna, Kit är en tönt.
De tre äventyren är enkla bagateller, den andra historien är den bästa, eftersom den i princip är ett Scooby-Doo-äventyr med en skurk utklätt till monster. Den serien är även aningen bättre tecknad.
Jo, jag vet. Jag tillhör inte målgruppen för det här albumet. Jag har nog aldrig tillhört målgruppen. Och det är mycket möjligt att mindre barn som aldrig hört talas om Fantomen kommer att uppskatta och ta till sig de här serierna. Men jag tror inte att Fantomen Kids kommer att få dem att vilja läsa den riktiga Fantomenserien.
Jag har absolut inget emot att Fantomen Kids-serien görs, det här är ingen dålig serie, men den gör sig nog bäst i fristående publikationer, som detta album. Och, jag tror faktiskt att serien hade fungerat bättre om den handlat om ett helt annat syskonpar om inte är släkt med Fantomen.
Slutligen: i början av 80-talet beställde jag ett nummer av Spidey Super Stories. Jag gick efter titeln, jag visste inte vad det var för tidning. Spidey Super Stories var en barntidning med Spindelmannen som Marvel gav ut mellan 1974 och 1982. Det intressanta med denna, var att den innehöll vanliga äventyr med Spindelmannen, i vilka han mötte sina vanliga ärkefiender, men serierna var lite enklare berättade än i de ordinarie tidningarna. Serien tecknades i traditionell stil, John Romita var inblandad. Det var nog större chans att amerikanska ungar som läste Spidey Super Stories gick över till Amazing Spider-Man, än att svenska ungar som läser Fantomen Kids ger sig på originalet.
... Å andra sidan var Lee Falks egen version av Fantomen ibland en barnserie. Troligen omedvetet. 

onsdag 5 juni 2019

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.
Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!
Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.
Magneto gör en magnetisk gest.
Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 
Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.










(Biopremiär 5/6)