tisdag 29 januari 2019

Serier: MAD - De största tecknarna 3: Don Martin 1965-1973

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 3: DON MARTIN 1965-1973
av Don Martin
Cobolt Förlag
Jag läste den senaste, flotta samlingsvolymen med Don Martin-serier ur MAD, om kom att tänka på något jag tidigare inte reflekterat över.
Många tecknare har en distinkt stil som man känner igen på en gång. Men, de flesta tecknare tillhör en viss tradition, en viss skola. I Belgien och Frankrike har vi till exempel klara linjen-stilen och Marcinelle-skolan, i USA den realistiska äventyrsstilen, och så vidare. Vi ser omedelbart att det är Franquin eller Gil Kane som tecknat, men de håller sig till vissa traditioner.
Men så har vi Don Martin. Jag kan omöjligt komma på någon stil, någon tradition, han tillhör; någon annan tecknare han påminner om. Inte mer än att han gjorde humorserier i en skämtteckningsstil. Efter Don Martins genombrott på 1960-talet har det kommit tecknare som inspirerats av honom (här i Sverige hade vi ju till och med en stolle som plagierade Martin), men jag inbillar mig att Martin var osedvanligt unik när han först dök upp.
En serietecknare som inspirerats av Don Martin är Peter Bagge, och Bagge står för ett av förorden till den här boken. Bagge talar sig varm för en serie som heter "Hans vän, Ben", och som i denna volym publiceras på svenska för första gången. "Hans vän, Ben" är en parodi på TV-serien "Gentle Ben" med Clint Howard. Martins parodi gjorde enormt intryck på Peter Bagge när den publicerades på 60-talet, och han tycker fortfarande att den är bland det bäst som publicerats i MAD.
Jag kan väl inte påstå att jag håller med. "Gentle Ben" har aldrig visats på svensk TV, vilket gör parodin svårbegriplig - jag har ju ingen aning om hur originalet var. Men visst, teckningarna är förstås kul.
Peter Bagge skriver även att Don Martin aldrig fick i uppdrag att göra något liknande igen; det vill säga film- och TV-parodier, men detta stämmer inte. I början av 80-talet tecknade han MAD:s parodier på CONAN - BARBAREN och EXCALIBUR, och det är möjligt att han gjorde fler parodier jag inte sett.
Den här tyckte jag var jättekul när jag var barn.
Jag inbillar mig att jag de senaste 45 åren läst allt Don Martin producerade för MAD. Detta stämmer förstås inte. Martin var produktiv, och jag har självklart inte läst alla nummer av MAD, eller ens alla MAD-pockets av Martin. Denna samlingsvolym innehåller en hel del sidor jag aldrig tidigare sett - eller så har jag glömt bort dem. Många av serierna är klassiska, och jag minns när jag som barn läste dem för första gången.
Åren 1965-1973 stod Don Martin på toppen av sin karriär. Allt i den här boken är inte roligt; ett par serier är lite märkligt tunna, men mycket är roligt - ibland riktigt roligt. Jag kom på mig själv med att ibland skratta till högt när jag läste. Som bekant ska det mycket till för att man ska skratta högt när man är ensam. Åtminstone för min del.
En stripp i boken fick mig att reagera lite extra. För ungefär 30 år sedan skrev jag ett avsnitt av Åsa-Nisse, i vilket Nisse hyr TV-spelet "Älgjakt 3000" av Sjökvisten. Nisse spelar spelet, men lyckas aldrig träffa älgen med ljuspistolen. I sista rutan skjuter han sönder TV:n med sin jaktbössa. Se på fan om inte Don Martin gjort en serie med precis samma poäng! Och jag tror inte att jag någonsin läst den tidigare.
Det här skämtet funkade lika bra med Åsa-Nisse!
Slutligen: samma dag som jag skriver detta, nåddes jag av nyheten att Cobolt Förlag köper Kartago. Jepp, Bonnierförlagen gör sig av med sitt serieförlag. Kartago blir nu ett imprint hos danskägda Cobolt. Svenska Cobolt går nu från att vara ett trevligt litet förlag till att bli en maktfaktor i Seriesverige. Pensionerade Rolf Classon återvänder som Kartagos förläggare.
Vad händer härnäst? Albumförlaget köper Egmont?

0 kommentarer:

Skicka en kommentar