Mitt eget förhållande till Stan Lee är lite kluvet. Jag tyckte att Lee var en lika fascinerande som inspirerande man - och samtidigt tyckte jag att han var lite irriterande. Ständigt leende, ständigt entusiastisk, men kanske lite småfalsk. Stan Lee kändes väldigt amerikansk; han syntes och hördes, men gömde sig bakom en leende fasad.
Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier - och jag kan knappast kallas Marvelfantast. Detta hänger antagligen ihop med att när jag var barn, var Marvelserier sällsynta i Sverige. De superhjälteserier jag läste var de gamla vanliga trotjänarna från DC Comics; Läderlappen och Stålmannen och de där. Jag föredrog dock Fantomen framför DC:s superhjältar.
Redan på 1960-talet hade det gjorts försök att ge ut Marvelserier i Sverige. Det kom ett par relativt kortlivade, svartvita tidningar. Jag är för ung för att ha kunnat köpa dem när de kom ut, och när jag var barn på 70-talet var 60-talets svartvita tidningar sällsynta på antikvariat.
![]() |
Den allra första Marveltidning jag läste. |
![]() |
Som barn undrade jag varför det står "Börjar idag!" på omslaget. Det undrar jag fortfarande. Det var ju ingen dagstidning. |
Red Clowns Marvelutgivning blev kortlivad, det kom inte alltför många nummer.
![]() |
På 1970-talet presenterades serier från 60-talet som 80-talets äventyr. |
Jag ville ha mer. Problemet var att det inte fanns så mycket Marvel att tillgå i slutet av 70-talet, när jag var 10-11 år. Ibland hittade jag gamla Red Clown-tidningar på antikvariat. Det kom nya nummer av Atlantics titlar varje månad, titlarna blev fler, men det var inga enorma mängder som släpptes. Således läste jag mest andra serier än Marvels superhjälteserier.
![]() |
Varför kunde tidningen inte bara heta Fantastiska Fyran? |
Men de vanliga Marvelserierna läste jag knappt alls. Således blev det inte så mycket Stan Lee för min del. Vore jag 5-6 år yngre än jag är, är det mycket möjligt att jag varit storkonsument av Marvel under 80-talet.
Många hävdar att Stan Lee var den mest betydande personen för amerikanska serier. Om han var den mest betydande vet jag inte - seriemediet hade funnits ett drygt halvsekel när Lee kastade sig in i branschen, och flera pionjärer hade gjort betydande insatser innan dess. Däremot var Stan Lee den mest inflytelserika personen i mediet, och om det inte vore för Lee, hade amerikanska serier inte sett ut som de gör idag - och som de sett ut de senaste 60 åren. Dessutom var Stan Lee inte bara Marvels, utan i princip hela den amerikanska seriebranschens ansikte utåt. Han tyckte om att synas - och han syntes ofta. Det var honom man associerade med superhjälteserier.
![]() |
Ett svartvitt specialalbum utgivet av Red Clown 1975.Jag köpte det begagnat. Äventyret skulle fortsätta i nästa album - vilket aldrig kom ut. |
De senaste decennierna har en hel del seriemänniskor ägnat sig åt ärekränkning. De har försökt framställa den tidigare så älskade Stan Lee i dålig dager. "Han gjorde nästan ingenting själv! Det var andra som hittade på figurerna! Det var andra som skrev äventyren!".
... Men! Som vuxen läste jag om de första hundra numren av Spindelmannen; det vill säga hela 1960-talet, när Stan Lee stod för manus, och Ditko och senare Romita tecknade. Och då insåg jag Stan Lees storhet. Det är mycket möjligt att Lee och Ditko hittade på historierna tillsammans, det var kanske till och med så att Ditko hittade på det mesta. Men - det är Stan Lees dialog som lyfter de här serierna. Det var Lees touch som gjorde Marvelserierna till den succé de kom att bli. Detta blev extra tydligt när Steve Ditko och Jack Kirby lämnade Marvel, efter bråk med Lee, för att istället jobba åt till exempel DC Comics, och skriva sina egna serier. Dessa serier blev sällan speciellt bra.
![]() |
Så här såg Stan Lees manus ut. Notera att Jack Kirby alltså fick tre (3) rader att jobba med! Dessa skulle han bygga ut till cirka tjugo sidor. (Klicka på bilden, så blir den läsligare) |
1992 besökte Stan Lee Bokmässan i Göteborg. Jag var på en presskonferens och ett seminarium med honom. Vid det ena tillfället ville han mest prata om den Spindelmannenfilm James Cameron skulle göra. Vi fick se en teasertrailer utan rörliga bilder. Filmen blev förstås aldrig gjord. Vid det andra tillfället satt det en ung, skånsk kille längst fram och ställde frågor på den absolut sämsta engelska man kan föreställa sig - bland annat frågade han "Who you best painter?". Ingen förstod någonting. Jag köpte en tidning som jag fick signerad av Lee. Vi skakade hand och han frågade vad jag jobbade med. Några år senare ställde Fantomens skapare Lee Falk samma fråga, efter att ha signerat en tidning åt mig. Mitt möte med Stan Lee blev inte längre än så. Inte heller mitt möte med Lee Falk.
Stan Lee har figurerat i media ovanligt ofta det senaste året. Inte beroende på hans verk, utan på att han varit änkling, gammal, sjuk - och utnyttjad. Hans affärspartner blåste honom på pengar, men även andra har försökt tjäna pengar på honom. Lee gav intryck av att vara väldigt illa däran och förvirrad. Affärspartnern åkte dit till slut och Stan Lee verkar ha fått ordning på torpet innan han nu slutligen begav sig till det stora serieparadiset ovan molnen.
Jag avstår från att skriva om Stan Lees långa karriär, om de serier han jobbat med. Jag låter även bli att skriva om varför hans superhjälteserier blev så populära, vad det var som utmärkte dem och vad som tilltalade läsarna. Ni kan läsa spaltmil om detta annorstädes.
Innan jag sätter punkt måste jag dock berätta om hans namn. Stan Lee, alltså. Han hette egentligen Stanley Lieber - och han drömde om att en dag skriva Den Stora Amerikanska Romanen. I väntan på detta började han att skriva seriemanus. Namnet Stanley Lieber ville han använda till Den Stora Amerikanska Romanen, så istället skrev han Stan Lee på serierna. Men det blev aldrig någon stor, amerikansk roman skriven. Istället blev serieförfattaren Stan Lee berömd - och Stanley Lieber bytte namn.
STAN LEE
1922 - 2018
R.I.P.
-->
0 kommentarer:
Skicka en kommentar