Serier: Gaston: Den kompletta samlingen 1. 1957-1962

GASTON: DEN KOMPLETTA SAMLINGEN 1

1957-1962

av Franquin, Yvan Delporte och Jidéhem

Cobolt

Förra året fyllde serien om Gaston 60 år. Detta firade Cobolt Förlag genom att ge ut en specialvolym med "de bästa" Gastonavsnitten; "Grattis, Gaston!" hette boken. Om avsnitten i den boken verkligen var de absolut bästa kan man förstås diskutera.

I min recension av födelsedagsboken, nämnde jag att Cobolt under 2018 skullle börja ge ut Gaston komplett - och här har vi nu volym ett av den kompletta samlingen. Sex volymer ska de bli, med de sammanlagt 913 skämten publicerade i kronologisk ordning.

Redan 2007 släppte Egmont en Gastonbox som sades vara komplett. Den innehöll de nitton seriealbumen uppdelade i sju böcker, instoppade i en box. Av någon anledning hade Egmont valt att ge ut serien i ett format som var betydligt mindre än det ursprungliga albumformatet. Hur pass komplett boxen var minns jag inte, jag tror att det saknades en del grejor.

I Cobolts nya utgåva saknas i princip ingenting alls, här återfinns även reklamserier med Gaston och en del andra teckningar, samt extramaterial i form av artiklar. Eftersom detta är en bok från Cobolt, är det en tjusig utgåva - inbunden, 176 sidor, utmärkt tryck och papper. Dessutom guldtryck på ryggen!

Gaston började dyka upp i tidningen Spirou på fristående bilder utan någon förklaring. Nicke och Spirou undrade vem det var. Dessa bilder utvecklades snart till skämtteckningar, och kort därpå fick Gaston en egen serie med halvsidesavsnitt.

Har man läst Gaston undrar man kanske var han kommer ifrån, vad han har på Spirous redaktion att göra, och varför han får jobba kvar. På en av de första skämtteckningarna berättar Gaston för Spirou varför han plötsligt dykt upp: någon - hans minns inte vem - har anställt honom. Vad han skulle arbeta med minns han inte. Ett eget rum har han i alla fall. Nu när jag tänker efter, är det ju lite som när George Costanza i SEINFELD varje dag gick till en arbetsplats där han låtsades jobba.

Gastons huvudsakliga uppgift på tidningen verkar vara att sortera post. Det verkar för övrigt vara det enda de gör på redaktionen de första åren. Nicke läser brev och letar ibland efter artiklar. Gaston får sällan något gjort, eftersom han föredrar att ägna sig åt uppfinningar, vilka alltid leder till kaos och katastrofer, eller så sover han.

Den allra första bilden på Gaston.

Det dröjer länge - antagligen tio år - innan Gastonserien finner sin form (och Franquin sin stil), och blir den serie vi alla är bekanta med och älskar. De första åren är Gaston lite ojämn, men serierna i denna volym är absolut inte dåliga, faktum är att de är betydligt roligare är jag mindes dem som. Ett par av dem fick mig att skratta högt. Men, det är aningen trevande i början, när Franquin och hans kompanjoner av allt att döma inte riktigt vet vad de ska göra med figuren. De allra första serierna, som handlar om att Gaston köpt en säck nötter, är inte roliga alls. Tack och lov tar det sig ganska snabbt.

(Klicka för större)

I början var seriens teckningsstil annorlunda. Franquin tecknade då Spirou, och Gaston - som tuschades av Jidéhem - gjordes i samma stil. Linjerna är rena, kontorsmiljöerna är kliniska, och Gaston själv ser mest ut som en 50-talstonåring, snarare än den, tja, lurviga, trolliknande figur han kom att bli under 1970-talet. Det var först efter att Franquin lämnat Spirouserien 1968, som teckningsstilen blommade ut till den virtuosa, svampiga, sotiga stil vi förknippar Gaston med.

Den här boken inleds med ett långt förord om André Franquins liv och karriär. Tyvärr slutar förordet innan man kommit fram till Gaston - men jag antar att fortsättning följer i nästa volym.

På flera ställen i boken dyker det upp serier med rubriken "Gastonreklam", i vilka Gaston och Nicke propagerar för läskedrycken Apelsinsoda. Detta är autentiska annonser för en läsk som hette Orange Piedbœuf. Ja, jag frågade översättaren Björn Wahlberg. Dessa reklamserier är inte numrerade, och jag vet inte om de ingår bland de utlovade 913 skämten.

Vidare figurerar en gestalt vi aldrig får se; direktör Dyppel. I original heter han Dupuis - och är förstås förlagschef på Dupuis, förlaget som ger ut Spirou och Gaston på franska.

Gaston har vunnit en ko på lotteri och förvarar den på kontoret, eftersom han inte har plats till den hemma hos sig. Just den här rutan fick mig faktiskt att skratta till högt!

Jag minns inte hur det såg ut i Carlsens Comics gamla utgåvor, men i denna samlingsvolym har de allra flesta av Franquins ljudord behållits i bilderna. Björn Wahlbergs översättning är som vanligt utmärkt - men ska jag anmärka på något, är det textningen. Man har tagit fram ett nytt typsnitt byggt på Franquins handstil. Detta typsnitt ser bra ut i teorin - men funkar sämre i praktiken. Det är möjligt att det bara är jag som känner så, men jag upplever texten som lite svårläst - och framför allt tröttande. För min del blev det rätt tungläst och jag fick oft pausa för att inte få huvudvärk. Nu är jag förvisso närsynt, så det är kanske det som spelar in, men det kändes genast behagligare när jag läste en gammal handtextad Fantomenserie direkt efteråt.

Hur som helst - textningen är inget som ska hindra er från att införskaffa detta praktverk. Och detta är alltså bara början - precis som med Blueberry, blir serien hela tiden bättre. Således är de återstående fem volymerna verkligen något att se fram emot!