Bio: Bohemian Rhapsody

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Filmbiografier om artister och rockband kan delas in i tre kategorier.

De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn:

THE DOORS, ELVIS, THE RUNAWAYS.

De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn, med tilläggen "The" och"story":

THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY.

De filmer vars titel består av namnet på en av artistens eller bandets hitlåtar:

LA BAMBA - och nu BOHEMIAN RHAPSODY.

(Ni som tänker kommentera och påpeka att det faktiskt finns fler kategorier: gör inte det.)

Den fick alltså premiär till sist, filmen om Freddie Mercury och Queen. Inspelningen var minst sagt problematisk. Regissören Bryan Singer bråkade ofta med huvudrollsinnehavaren Rami Malek, omtagningarna var oräkneliga. Ja, och sedan gick ju Bryan Singer och fick sparken. Han dök inte upp igen efter att ha varit ledig över Thanksgiving och han skyllde på familjeangelägenheter - men det var nog snarare alla bråk under inspelningen som var orsaken. Dessutom hade MeToo börjat spöka. Singer har under hela sin karriär anklagats för att ha förgripit sig på unga män och pojkar, och nu var det någon som till slut anmälde honom. Tydligen hann Singer regissera cirka 85% av BOHEMIAN RHAPSODY innan han slängdes ut och ersattes av Dexter Fletcher. I förtexterna nämns dock bara Singer.

Vad som är kul med filmer om artister är att de kan vara bra, intressanta och medryckande även om man inte gillar artisten eller bandet i fråga. Nej, jag har aldrig gillat Queen. En del av deras större hits ligger någonstans mellan fotbollshejaklack och after ski på puben, andra är bara usla ("Radio Gaga"), några är mest pretentiösa. Jag minns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet, antagligen var det "Rockdepartementet", eftersom jag lyssnade på det varje vecka (det var det enda program som spelade hårdrock på den tiden). De hade ett längre inslag om Queen, och den kvinnliga programledaren sa att hon tyckte att det var intressant med ett band där ingen av medlemmarna kan kallas snygg. Detta tänker jag på varje gång jag hör Queen spelas.

BOHEMIAN RHAPSODY är en väldigt konventionell filmbiografi. Singers film berättar historien om Queen från A till Ö, och detta på ett sätt som känns igen från åtskilliga liknande filmer. Alla klassiska greppp finns med, inklusive en töntig scen som känns igen från Oliver Stones THE DOORS. Ni minns säkert scenen där Kyle Maclachlan försöker få rätt på introt till "Light My Fire", en makalöst fånig scen. Det finns en liknande scen, eller kanske till och två scener, i BOHEMIAN RHAPSODY. Här finns även pålitliga ingredienser som sångtexter som skrivs på lappar, och namn på städer som flyger över filmduken under turnéerna.

Det går verkligen undan i den här filmen. Freddie Mercury hinner knappt bli ny sångare i det lilla  lokala bandet Smile, innan de bytt namn till Queen och plötsligt turnerar jorden runt. Det är förvisso bra att det går undan, filmen hinner inte bli tråkig, men jag hade nog gärna sett att de första framgångarna skildrats lite mer detaljerat - denna tid var ju den roligaste i bandets historia. Tycker jag.

Freddie Mercury dog i aids 1991 - samma dag som Eric Carr (Mercury fick helsidor, uppslag och bilagor, stackars Carr fick notiser). Tack och lov slipper vi en ingående skilding av sjukdomstiden - filmen väljer att sluta med Live Aid-galan sommaren 1985. Mer eller mindre hela framträdandet med Queen återges.

Jag tyckte att verklighetens Freddie Mercury såg rätt skojig ut. Rami Malek ser snarare lite obehaglig ut. Jag kan inte bestämma mig för om han ser ut som Prince med löständer, eller som om Borat klätt ut sig till Freddie Mercury. Jag inbillar mig att Gwilym Lee, som spelar Brian May, är ganska lik - men de övriga i bandet ser mest ut som Bad News on Tour. Förutom en, som ser ut som Nigel i THE YOUNG ONES.

Bäst i filmen är Mike Myers som EMI-chefen Ray Foster. Myers gör alla sina scener sittande bakom ett skrivbord, och ser ut och låter som en figur i en Austin Powers-film. Foster var, enligt filmen, den som bekostade inspelningen av låten "Bohemian Rhapsody", men som sedan inte ville släppa den. I Myers tolkning säger Foster att inga tonåringar kommer att sitta i sina bilar och headbanga till den här låten!

Trots att jag alltså inte tillhör Queens fans, tycker jag att filmen, och de många konsertinslagen, är medryckande. Det blir lätt så när det är bra iscensatt och man ser det på stor duk i en biograf. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag förstås ingen aning om, eftersom jag aldrig intresserat mig för bandet, men jag har förstått att väldigt mycket är förenklat, och en del är direkt felaktigt - till exempel hade Mercury inte diagnostiserats med aids när han uppträdde på Live Aid-galan. I USA fick filmen en snäll PG-13-gräns, men den innehåller trots detta en del dekadenta fester, droger, och homosexuell kärlek, vilket antagligen gör den kontroversiell i Amerika, där det är okej med våld men inte med svordomar.

Den som väntar på att ledmotivet från Blixt Gordon-filmen ska spelas, vilket jag gjorde, väntar förgäves.

(Biopremiär 31/10)

Bio: The Girl in the Spider's Web

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag läser mina recensioner av de tidigare Millenniumfilmerna - MÄN SOM HATAR KVINNOR, FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES och THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO - och förvånas över de höga betyg jag gav dem. Var de verkligen så bra?
Nej, det var de nog inte. Jag var snällare med betygen förr, och läser man texterna stämmer de inte riktigt överens med betygen. Dock tyckte jag att David Finchers amerikanska film THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO var bättre än det svenska originalet; MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag tyckte att Rooney Mara var en bättre Lisbeth Salander - Noomi Rapace var så introvert och konstig, att hon var i vägen för handlingen. Om Salander inte blandat sig i leken, hade fallen lösts betydligt snabbare.
Finchers film blev inte den succé man räknat med, Stieg Larssons två övriga böcker i trilogin kom aldrig i amerikanska versioner, och när man nu sju år senare gjort en ny MILLENNIUM-film, bygger den på David Lagercrantz' bok "Det som inte dödar oss". Lagercrantz blev ju den som fick ta över författandet av bokserien, men jag har inte läst någon av hans två böcker. Jag har å andra sidan inte läst Stieg Larssons böcker heller.*
Rooney Mara och Daniel Craig, som spelade Mikael Blomkvist i förra filmen, är inte med i THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB, som regisserats av Fede Alvarez; han som gjorde nyinspelningen av EVIL DEAD och nu senast DON'T BREATHE. Engelska Claire Foy gör Lisbeth Salander, medan svensk-isländske Sverrir Gudnason är Blomkvist. Fast han är inte Blomkvist så mycket. Rollen är så blek och onödig att den närmast är försumbar.
Hur pass nära boken den här filmen ligger har jag ingen aning om, men manusförfattarna verkar ha tagit sig stora friheter. Lisbeth Salander har fått en helt ny bakgrundshistoria, så filmen är snarare en reboot än en uppföljare.

Handlingen ... Ja ... Handlingen är en enda röra, det är en rätt ofokuserad historia, det här, där de olika trådarna glöms bort under stora delar av speltiden. För att vi inte ska märka de logiska luckorna, brassas det på med en massa action och jakter istället.
Stephen Merchant spelar en herre vid namn Frans Balder, som uppunnit ett datorprogram med vilket man kan hacka all världenskärnvapenarsenaler. Balder kommer på att det nog inte är så bra att USA sitter på detta program, vilket de gör, så han kontaktar Lisbeth Salander och ber henne hacka datorn i Amerika, och sno programmet. Det gör hon.
Onda existenser anländer till Stockholm för att stjäla datorprogrammet och döda Balder. De lyckas med det sistnämnda, de kidnappar även Balders unge son, som är den ende som kan räkna ut programmets lösenord, och eftersom Salander är i vägen lyckas bovarna se till så att alla misstankar riktas mot henne. Mikael Blomkvist måste hjälpa henne. I handlingen figurerar även en amerikansk agent (Lakeith Stanfield), en mystisk chef på SÄPO (norskan Synnøve Macody Lund), och Salanders illasinnade syster (holländskan Sylvia Hoeks).
Den här gången är Lisbeth Salander närmast en superhjälte - hon är nu något slags brottsbekämpare, en regelrätt vigilante, och hon kan allting. Verkligen allting. Hon vet hur allting funkar. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med en mobiltelefon och en laptop. Salander hackar allting på några sekunder tack vare sina magiska krafter. Tur har hon också. En riktig jävla tur. Jag skrattade när Salander blir nedslagen och drogad i ett badrum - hon ligger utslagen på golvet, förlamad, men lyckas vifta med armen. En pillerburk trillar ner framför henne - och den råkar innehålla amfetamin, som hon krossar och snortar, och så kommer hon på fötter igen. Tänk om det istället var en tub Treo som trillade ner från hyllan. Då hade filmen slutat där.
Lika festligt är det under en biljakt på en bro, under vilken Salander utan att tveka stannar, klättrar upp för en stege, trycker på en knapp, och öppnar bron så att skurkarna inte kan följa efter. Självklart visste hon var denna knapp fanns.
Så här fortsätter det. Det blir rätt fånigt, det blir alltför otroligt, de rena sammanträffandena är många, och jag undar vad alla håller på med.

THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB är även något av öppna mästerskapen i märkliga accenter. Stephen Merchant och Synnøve Macody Lund pratar brittisk engelska, den amerikanske agenten amerikansk engelska, medan alla andra pratar med "svensk" brytning. Den ende som pratar normalt, är Sverrir Gudnason. Han pratar engelska som en yngre, modern svensk gör idag. När de övriga pratar låter det inte klokt, och jag undrar om de ska föreställa östeuropeer eller finnar, eller vad de ska vara - eftersom de inte låter som svenskar. Claire Foy låter som en döv som lärt sig prata, hennes accent är fantastiskt konstig. Skådespelarnas märkliga dialekter är faktiskt väldigt irriterande och stör helhetsupplevelsen. Om alla istället pratat brittisk och amerikansk engelska är det möjligt att jag upplevt filmen som aningen bättre. Stephen Merchant stämmer möte på Centralbron och säger att de ska ses "at the Centralbrånn". På några skyltar inne på SÄPO:s kontor står det SAPO.
Alvarez film innehåller en hel del grovt våld, det är eldstrider, slagsmål och kreativ tortyr. Stämningen är genomgående mörk. Men - eftersom filmen bitvis är så sanslöst fånig och ologisk, känns det inte så mörkt som det nog är tänkt att det ska vara.
En av filmens allra sista scener är identiskt med en av de allra sista scenerna i DAREDEVIL med Ben Affleck, vilket gör superhjältekopplingen starkare.
Ja, just det, jag höll ju på att glömma. Mikael Persbrandt har en liten roll som Lisbeth Salanders grymme pedofil till far.    

*Det är fler än David Lagercrantz som skriver nya berättelser om Lisbeth Salander. Efter att ha skrivit manus till de franska serieversionerna av Stieg Larssons böcker, fick Sylvain Runberg tillstånd att skriva nya äventyr. Jag har inte läst de här seriealbumen, jag tror inte att de publicerats på svenska i Agent X9 (eller så har de det), men Runberg är en begåvad författare.

 









(Biopremiär 26/10)

Serier: Borgia

BORGIA
av Alejandro Jodorowsky och Milo Manara
Albumförlaget

Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet - inte vad jag kommer ihåg.

Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album "Click" var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.
Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).

Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!

Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.

Den 214 sidor långa samlingsvolymen "Borgia" kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.

(Klicka för större bild)

Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde- och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.

Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till "Borgia" är ren fiktion - eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia. Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett - en tvåhövdad unge.

Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.

(Klicka för större bild)

"Borgia" känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ - SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.

Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.

Jag tycker dock att "Borgia" är en fascinerande serie - eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.

Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor - och även unga män - ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.

Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.

(Klicka för större bild)

Men ...

Är "Borgia" bra?

Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett "bra" album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande - och en orgie i sex och våld. Folk som gillar "vanliga" filmer lär inte uppskatta CALIGULA.

Och detsamma gäller seriealbumet "Borgia". En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett "Urk!".

... Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att "Borgia" kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna - det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt "Borgia". Har namnet glömts bort - eller vill personen i fråga vara anonym?

För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.    

Bio: Halloween

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång när jag gick på högstadiet, det kan ha varit 1981, hade en klasskompis - rättare sagt: hans storebror - hyrt John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT, alltså den första HALLOWEEN-filmen från 1978. Tanken var att vi skulle se den hos klasskompisen efter skolan. Det var bara det att vi inte tänkt på att det var en hyrfilm som skulle returneras, så den var tillbakalämnad när skoldagen väl slutade.

Det dröjde sedan rätt många år innan jag faktiskt lyckades se ALLA HELGONS BLODIGA NATT, jag tror att jag hyrde den på A-Video i Helsingborg. Vid det laget hade jag redan hunnit se flera blodiga slasherfilmer och jag blev allt lite besviken när jag väl såg Carpenters prototyp - den var ju mycket tamare än FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

Sedan dess har jag sett filmen flera gånger. Jag har säkert nämnt det flera gånger här på TOPPRAFFEL!, men jag har aldrig varit någon större anhängare av vare sig HALLOWEEN eller John Carpenter. Jag såg om ett par Carpenterfilmer i somras, BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA och PRINCE OF DARKNESS; två filmer jag inte sett sedan de kom på 1980-talet och som jag då tyckte var usla, men som överraskande många hyllar som bortglömda mästerverk. Jag tyckte fortfarande att de var usla. Carpenter har gjort ett par filmer som är bättre (THE THING), och flera som är ännu sämre.

HALLOWEEN från 1978 har frän filmmusik, den har Jamie Lee Curtis, och mördaren Michael Myers ser ju cool ut i sin vitmålade William Shatner-mask, men jag tycker fortfarande att det känns som att filmen till större delen består av att Donald Pleasence står i en buske och säger "Eeeeevil!".

HALLOWEEN-serien är en ganska märklig filmserie och lite svår att hålla ordning på. Men - så här ser den ut:

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2/HALLOWEEN II (1981). Den här tar vid där den första filmen slutar. Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode och spenderar filmen på ett sjukhus, där Michael Myers härjar. Filmen innehåller betydligt fler mord och mer blod än den första. Även Donald Pleasence återvänder som Michael Myers-jägaren dr Loomis. Det påstås att producenterna var missnöjda med filmen, som regisserats av Rick Rosenthal, och plockade in John Carpenter, som tvingades filma lite extra våld och blod.

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 3/HALLOWEEN III: SEASON OF THE WITCH (1982). Man fick för sig att istället för att låta Myers återkomma, skulle nu HALLOWEEN-filmerna vara fristående skräckfilmer på temat halloween. Engelsmannen Nigel Kneale (som bland annat skrivit några klassiker från Hammer) skrev den ursprungliga storyn, men den förvanskades så pass mycket, att Kneale stämde filmbolaget och fick sitt namn borttaget. Alla hatade denna märkliga film när den kom, men idag har den omvärderats. Jag tycker den är rätt kul.

*HALLOWEEN 4: THE RETURN OF MICHAEL MYERS (1988). Michael Myers återvände och härjade loss i en ganska slätstruken film, men den är åtminstone bättre gjord än mycket annat i genren. Även dr Loomis återvände.

*HALLOWEEN 5: THE REVENGE OF MICHAEL MYERS (1989). Den här tyckte många var osmaklig när den kom, eftersom Myers jagar en liten flicka. Flickan spelades av Danielle Harris, som fortsatte i genren och som nu är lite av en skräckdrottning. Dr Loomis var också tillbaka.

*HALLOWEEN 6: THE CURSE OF MICHAEL MYERS (1995). Det här är en skitkonstig film om en märklig kult och en cowboy. Paul Rudd debuterade i den här filmen. Donald Pleasence dog under inspelningen, vilket ledde till flera kompromisser.

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT - 20 ÅR SENARE/HALLOWEEN H20 (1998). Tjugo år efter den första filmen återvände Jamie Lee Curtis som Laurie Strode. Nu är hon rektor på en skola och måste skydda sin son, eftersom Michael Myers beslutat sig för att skära ner på en Halloweenfest. Filmen var rätt hypad när den kom, men den är i ärlighetens namn inget speciellt. På slutet halshugger Laurie Michael Myers.

*HALLOWEEN: RESURRECTION (2002). Inte fan dog Michael Myers efter halshuggningen. Här dyker han upp igen - och dödar Laurie Strode! Det här är en dum och kass film.

*HALLOWEEN (2007). Rob Zombie gjorde en onödig nyinspelning av den första filmen. Hårdare, blodigare, jag har för mig att den är rätt okej, men alla rollfigurerna är, som i alla Rob Zombies filmer, osympstiska.

*HALLOWEEN II (2009). Rob Zombie följde upp med denna film, som blev allmänt hatad. Zombie berättar mer om Michael Myers, om vem han är - och försöker svara på frågor ingen ställt.

Så.

Nu!

Nu skriver vi 2018 och vi får ännu en film som bara heter HALLOWEEN - detta är alltså den tredje HALLOWEEN-filmen som bara heter HALLOWEEN! De kunde väl åtminstone bemödat sig med en undertitel? Typ HALLOWEEN: KUL GREJ PÅ VÄG TILL HADDONFIELD, ILLINOIS.

John Carpenter är en av producenterna och han står, tillsammans med ett par andra, för filmmusiiken. Regissör är David Gordon Green, som gjorde de usla PINEAPPLE EXPRESS och YOUR HIGHNESS, det är lite märkligt att han fick jobbet.

Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode. Inte nog med att hon inte dog i HALLOWEEN 8 - inget av det som hänt i filmerna från 1981 och framåt har inträffat. Greens film struntar nämligen i alla uppföljare, och fortsätter där Carpenters original slutade 1978. Åtminstone nästan. Carpenters film slutade som kanske är bekant med att Michael Myers blev skjuten, trillade ut genom ett fönster och ner på en gräsmatta - men försvann omedelbart.

När 2018 års HALLOWEEN inleds har Michael Myers suttit på mentalsjukhus i 40 år. Laurie Strodes liv har under dessa 40 år varit ett helvete. Hon är ett nervvrak med dålig kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) och tonåriga barnbarnet Allyson (Andi Matichak). Laurie, som ser ut som en röktant från Trelleborg, är beväpnad till tänderna och spenderar dagarna med att vänta på Michael Myers återkomst. Karen och Allyson tycker att hon måste lägga ner det där tramset.

Men vad händer? Jo, under en fångtransport rymmer Myers. Det är den 31:a oktober och han beger sig till Haddonfield, Illinois, för att döda Laurie - och alla som kommer i hans väg. Denna natt är Allyson på Halloweenfest, förstås, och hennes bästis sitter barnvakt. Ingen tror på Laurie förrän det är för sent.

När det gäller den här filmens handling finns det en del att anmärka på. För att vara en film som i artiklar och marknadsföring omtalas som ganska unik, är det här förvånansvärt ooriginellt. Det är i princip samma story en gång till. Tonåringar festar - och dödas. Några poliser letar efter Michael Myers - och dödas. En knepig doktor är besatt av fallet Myers, precis som dr Loomis var.

I vanlig ordning är logiken inte den bästa. Varför är det så få poliser som jagar Myer när de vet att han rymt? Det måste väl finnas fler än landsfiskalen och fjärsman i trakten. Och varför i hela världen tänder de inte lamporna när de vet att Myers gömmer sig i någon vrå? Tänd i taket, för fan! Då är chansen större att ni hittar honom!

Men!

Det spelar ingen roll att handlingen är dum och ologisk.

David Gordon Greens HALLOWEEN är nämligen en jävligt intensiv skräckfilm. Jag har sett hundratals slashers, jag känner till genrens mekanik, jag kan inte överraskas. Trots detta tyckte jag faktiskt att HALLOWEEN var riktigt spännande och engagerande. Spännande på riktigt, alltså. Jag kan väl inte påstå att jag sympatiserade med de flesta av rollfigurerna som stryker med, många är där bara  för att slaktas - men scenerna där Myers har ihjäl folk är riktigt, riktigt effektiva.

Anledningen till att filmen funkar så bra, är att regin är bättre än i de tidigare filmerna, liksom de flesta av skådespelarna. Jamie Lee Curtis (som märkligt nog ser ut som Bruce Willis i ful peruk) är inte oväntat jättebra, men även hennes familj är bra - de framstår som riktiga människor. En del humor är lika oväntad som välkommen.

När det gäller våld och splatter levererar filmen. Den innehåller många fler mord än de tidigare filmerna, och dessa mord är rätt snaskiga och brutala. Som så ofta är fallet, är slutet inget hinder för en uppföljare och den allra sista bilden fick mig att associera till FRIDAY THE 13th: THE FINAL CHAPTER.

Det finns en del bildcitat från 1978 års ALLA HELGONS BLODIGA NATT; ett par närmast identiska scener, och minsann om det inte är Nick Castle som spelar Michael Myers - han som var bakom masken 1978. Även PJ Soles; Lynda i originalfilmen, dyker upp i en liten roll som lärare.

HALLOWEEN 2018 är en film över förväntan. Jag är rätt nöjd.

    

    

(Biopremiär 19/10)

Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories

Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...

... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.

När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.

Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.

YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.

Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.

Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.

Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.

Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.

Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.

Det tyckte jag var roligt!

... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.

För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.

(Biopremiär 19/10)
 

Serier: Legenden om Tex Willer 1: Hämnaren

LEGENDEN OM TEX WILLER 1
"HÄMNAREN"
av Mauro Boselli, Stefano Andreucci och Matteo Vattani
Ades Media

Jag har egentligen ingen relation alls till den italienska westernserien Tex Willer. När jag var barn hade jag bara ett fåtal nummer, varav ett på norska. Efter att sedan 1950-talet gått i några olika tidningar, fick Tex Willer 1971 sin egen tidning i Sverige; först hette den Kansasserien, och kom ut på Williams Förlag. 1977 tog Semic över utgivningen, och kallade tidningen Tex Willer. 1982 lades den ner.
Som barn tyckte jag att det var något förföriskt med Tex Willer-tidningen. Alltså själva tidningen. Den var i lite mindre format, den var tjock, och när Semic tog över använde man målade omslag av samma typ som förekom på kioskwesterns - vilket kunde innebära att Charles Bronson figurerade på omslagen. Mot slutet gick tidningen upp i format och liknade en vanlig serietidning.
Tex Willer såg spännande ut, men innehållet infriade aldrig mina förväntningar. Dels handlade det, åtminstone i de få nummer jag hade, om fortsättningsserier; jag fick varken början eller slutet på historierna. Dels tyckte jag redan som barn att serien var riktigt mossig, med stela, trista teckningar. Den kändes antik redan för 40 år sedan.
I Norge och Finland kommer Tex Willer fortfarande ut, av någon anledning är serien ohemult populär i dessa länder, och i hemlandet Italien är den än mer populär. Utseendemässigt har serien förändrats sedan jag var barn; Joe Kubert tecknade ett långt äventyr 2001, och jag såg ett norskt album som innehöll en serie tecknad av Jordi Bernet; den såg väldigt lockande ut.

Sådana här omslag fick mig att vilja läsa tidningen.

1985 gjordes en italiensk film om Tex Willer; TEX EL IL SIGNORE DEGLI ABISSI. Den gamle, fine spaghettiwesternhjälten Giuliano Gemma spelade Tex, medan William Berger var Kit Carson. Jag såg den här filmen för inte alltför längesedan. Den är kul som kuriosa, men om jag hävdar att den är bra, ljuger jag - för den är kass.
2018 fyller serien om Tex Willer 70 år - och gör comeback på den svenska marknaden, denna gång med ett inbundet album i färg. Jag har faktiskt sett fram emot detta album, efter att ha sett bilder ur det blev jag sugen på att läsa serien - det såg lika läckert som lockande ut. Tydligen skulle det här även vara något slags nystart, eller reboot, som det heter på svenska, vilket ju är bra - man behöver inte ha läst Tex Willer i 70 år för att kunna hänga med.

Tja, snyggt är det ju. Stefano Andreuccis linjer är hårda, men helt anpassade för Matteo Vattanis flotta och stämningsfulla färgläggning. Resultatet är fantastiskt tjusigt. Visst, lite för digitalt emellanåt, men så är det ju nästan alltid nuförtiden.
Vad gäller innehållet lämnar serien tyvärr en hel del att önska. Vem är Tex Willer? Enligt det här albumet är han en snubbe som mördar folk. Och han har en gul skjorta. Han har ingen som helst personlighet. Tex ska hämnas mordet på sin far, och skjuter ihjäl mördarna. Detta är i princip allt som händer; nedskjutningarna är utspridda över hela albumet. Tex och de övriga medverkande presenteras inte närmare. Jag vet inte om övriga gestalter figurerat i serien tidigare, men vi förväntas nästan veta vilka alla är. Dessutom kastas vi rakt in i handlingen, Tex har redan börjat hämnas.

Dock är detta bara del ett. Historien fortsätter i ett kommande album. Förhoppningsvis tar det sig. Kanske behöver serien några album på sig för att komma igång. Men - det är bara att konstatera att "Hämnaren" är en snyggt tecknad besvikelse.  
-->

Bio: Venom

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Venom är en Marvelfigur jag inte har någon som helst relation till. Jag tror inte att jag har läst någon serie där han förekommer. Venom skapades av David Michelinie och Todd "Klåpar'n" McFarlane, och den sistnämnde försökte jag undvika så gott det gick. Jag läste ett par av de Spindelmannenserier han uppmärksammades för, och jag förstod aldrig hans storhet. Hans egen serie Spawn var ännu värre. Jag köpte de första numren, men tyckte att det var en fullkomligt oläslig tidning.

Förklaringen till uselheten fick jag i en lång intervju med Todd McFarlane i en amerikansk tidskrift. Han berättade att han brukade rita en massa "coola" seriesidor. Sedan lade han ut dessa på golvet. Därefter sorterade han dem i något slags ordning, och så hittade han på en handling som passade till detta. Jo, jag vet, det låter lite väl skruvat, och antagligen överdrev McFarlane, men det kan inte ligga långt från sanningen. Fast serien gick hem hos amerikanska fanboys.

Jag påminns om att Venom figurerade i Sam Raimis SPIDER-MAN 3. Jag har inte sett den filmen sedan premiären, och jag minns inte så mycket.

Nya filmen VENOM, i regi av Ruben Fleischer (ZOMBIELAND), är den första filmen i the SUMC - Sony's Universe of Marvel Characters. Jo, denna nya filmsvit heter så. Sony har rättigheterna till drygt 900 Marvel Comics-figurer. Och, tja, jag kan väl inte påstå att filmsviten börjar så där jättebra.

VENOM inleds med att en rymdfarkost - en amerikansk, inte utomjordisk - kraschlandar på jorden. Astronauterna dör. En av dem heter Jameson, och jag tänkte att det där måste vara Jonah Jamesons son; astronauten som förvandlas till varulv - men nej, Jameson dör på en gång.

Ombord på farkosten finns ett utomjordiskt väsen. Eller flera stycken, kanske. En svart gegga; symbioter, som besätter folk. En ond symbiot hoppar från värdkropp till värdkropp, ungefär som i THE HIDDEN och JASON GOES TO HELL, med flera filmer. På en forksningsstation häckar den onde Carlton Drake (Riz Ahmed), som fångat in symbioterna och som använder hemlösa människor som försökskaniner till sina experiment. Experimenten slutar alltid med att människorna dör.

Tom Hardy spelar TV-reportern Eddie Brock, som har ett eget, populärt program. När han intervjuar Drake, ställer han obekväma frågor. Detta leder till att Brock får sparken från TV-kanalen. Inte nog med det, hans flickvän Anne (Michelle Williams) får också sparken på grund av Eddie, så hon gör slut och kastar ut Eddie.

Ett halvår senare har Eddie supit ner  sig och bor i en sunkig (men hyfsat stor!) lägenhet. Men av diverse skäl hamnar han på Drakes forskningsstation igen och blir besatt av en symbiot. Eftersom Eddie är tuffare än de personer det experimenterats på, överlever han. Eddie har nu Venom inom sig. Han drabbas av extrem personlighetsklyvning; han hör Venoms röst i huvudet, och ibland förvandlas han till ett svart, geggigt superhjältemonstrum.

Tom Hardy vet man aldrig riktigt var man har. Många kallar honom den bäste skådespelaren i sin generation, men jag tycker att han oftast är överspelets konung - åtminstone på den här sidan av Daniel Day Lewis. Jag ser att många amerikaner klagar på att det inte går att höra vad den mumlande Eddie Brock säger, men jag tycker att han är rätt okej i rollen. Han är inget charmtroll, men han är inte osympatisk.

Rent allmänt tycker jag att filmen VENOM är rätt okej - så länge Venom inte är med. Nästan hela filmen utspelar sig nattetid i San Francisco, och jag gillar noirstämningen. Fina bilder på ansikten i bilars backspeglar, fina miljöbilder; jag tycker nog att Fleischers film är lite snyggare än Marvelfilmerna brukar vara.

Venom och de andra monstren är dock inget vidare, och det blir genast sämre när det är dags för monsterslagsmål. När symbioterna pratar låter de som Transformers - Venom själv låter som Optimus Prime! Detta är synnerligen irriterande. Venom ser ut som en varelse som väser fram sina repliker, men icke.

Manuset till den här filmen är enklast möjliga. Fyra personer skrev manuset - och jag undrar vad de sysslade med hela dagarna. Storyn är så generisk och oinspirerad, att det närmast är en prestation att skriva något så här lamt och ooriginellt. Man har försökt göra filmen lite dark and gritty, folk säger ofta "shit", vid ett tillfälle får Eddie ur sig ett "fuck", och minsann om inte Venom basunerar  ut "pussy" - men jag hade föredragit om man istället satsat på en story med oväntade vändningar och rollfigurer som som inte plockats ur standardgalleriet.

VENOM avslutas på ett märkligt sätt. Nej, oroa er inte, här kommer inga spoilers. Men: filmens speltid är en timme och 52 minuter. Redan efter drygt 95 minuter börjar eftertexterna att rulla. Som brukligt är, avbryts dessa efter ett par minuter för en bonusscen som länkar till uppföljaren, om det nu blir någon. Sedan fortsätter eftertexterna att rulla. Bokstäverna är stora och de rullar långsamt. Jag tror det hinns med fyra låtar medan texten rullar. När det nästan är slut kommer ytterligare en bonusscen. Eller snarare en bonuskorfilm. För nu får vi plötsligt se en helt orelaterad, animerad film om Spindelmannen! Detta är tydligen reklam för den kommande INTO THE SPIDER-VERSE. Efter denna följer fler eftertexter under en minut eller två, och sedan är det slut. Sammanlagt håller detta på ungefär en kvart. Var det ett krav från Sony att filmen tvunget skulle bli 112 minuter?

... Just det: Stan Lee dyker upp i en sedvanlig cameo.

(Biopremiär 5/10)