DVD/Blu-ray/VOD: Rolling Thunder

ROLLING THUNDER (Studio S Entertainment)

Paul Schrader är en man som levt högt på att han skrev manus till TAXI DRIVER och TJUREN FRÅN BRONX. Förutom dessa två klassiska filmer, har Schrader skrivit- och ibland även regisserat en hel del slätstrukna filmer, och en del mindre bra. Manuset till ROLLING THUNDER har Schrader krivit tillsammans med Heywood Gould, och Schrader hävdar att storyn förändrades ganska radikalt på vägen från hans första utkast till den färdiga filmen. Filmen gick även från 20th Century Fox till American International Pictures. Om det verkligen stämmer att Fox tyckte att den färdiga filmen var allldeles för våldsam låter jag vara osagt.
John Flynn har regisserat ROLLING THUNDER; en hämnarfilm som för tankarna till Sam Peckinpah. Det här känns lite grann som en pratig Peckinpah-film. William Devane spelar en major som kommer hem från Vietnam. Han tilldelas en låda med en stor summa silverdollar som tack för tjänstgöringen. Dessa silverdollar vill ett gäng svettiga kräk komma över.
De svettiga kräken tar sig in hos majoren; de mördar hans fru och son, de kör ner majorens högra hand i avfallskvarnen, de skjuter honom, och lämnar honom i tron att han är död. Självklart är han inte död. Tillsammans med en ung tjej (Linda Haynes), som tror att de ska på semester, åker majoren till Mexiko, där han letar upp de svettiga kräken, han ringer en militärkompis (Tommy Lee Jones), och så kan den blodiga hämnden börja.
När ROLLING THUNDER gick upp på bio i Sverige 1977 hade biografbyrån gjort fem feta klipp på sammanlagt drygt sex minuter. I stort sett alla vålds- och actionscener hade kortats eller plockats bort helt och hållet, vilket renderade filmen obegriplig. Jag har inte sett den versionen. Jag har ett svagt minne av att jag såg filmen på en hylla i en videobutik, men jag minns inte om jag hyrde den. Däremot såg jag filmen på TV, oklippt, någon gång på 1990-talet, och jag blev lite besviken.
Den här filmen har en tuff titel och en tuff affisch. Bitvis är filmen även tuff. Men - den är inte så bra som jag vill att den ska vara. Det är något som saknas, filmen lyfter aldrig riktigt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som fel. Kanske är det Devane i huvudrollen? Han har ett och samma degiga ansiktsuttryck filmen igenom, han ser likgiltig ut vad som än händer, och det är svårt att känna något för rollfiguren.
Nåja, ROLLING THUNDER är trots mina invändningar hyfsad; den är helt okej, och slutuppgörelsen är minnesvärd. Den som förväntar sig fetaction från början till slut lär dock bli besviken; det här är till stora delar ett drama.
Filmen fick även ge namn åt Quentin Tarantinos kortlivade distributionsbolag Rolling Thunder Releasing.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Invasion U.S.A.

INVASION U.S.A. (Studio S Entertainment)

En eftermiddag på 1990-talet ringde telefonen hemma hos mig. Det här var på den tiden då man fortfarande hade telefoner kopplade i telefonjack i väggen. När jag svarade hörde jag Gunnar Rehlin i andra änden. Han hade ringt för att tipsa om att en TV-kanal samma kväll skulle visa Joseph Zitos gamla, fina INVASION U.S.A. från 1985. "Chuck Norris' allra sämsta film!" sa Gunnar. Jag korrigerade honom: "Nej, det är Chuck Norris' bästa film!"

För så är det ju: INVASION U.S.A. är fantastiskt skojig och underhållande.

På 80-talet var det här en sådan där film alla ville se. Inte för att den var särskilt bra, utan för att den totalförbjudits inte bara en, utan två gånger. Andra gången den granskades, 1986, hade distributören först klippt bort sjutton (17!) minuter action, men det hälpte inte - Zitos film ansågs fortfarande vara skadlig för vuxna svenskar, som alltså inte kunde tänka själva på den tiden.

På 80-talet var ett totalförbud en kvalitetsstämpel. Det spelade ingen roll om en film egentligen var kass - om den förbjudits var man tvungen att se den.
Varför just INVASION U.S.A. förbjöds trots alla klipp är lite svårt att säga. Pro-amerikansk, ja, antikommunistisk, ja, och en jävla massa pangande och explosioner - men det här är bara en dum actionfilm. Den är inte anvärkningsvärt blodig och sadistisk.

Gamle, fine Richard Lynch spelar den kommunistiske terroristen Rostov, som samlar ihop en hel armé kommunistiska terrorister, och invaderar USA. Det är ingen gigantisk invasion, eftersom det här är en film från legendariska lågbudgetbolaget Cannon. Men ändå. Terroristerna slår till i juletid och spränger julgranar och har sig, och julhandeln blir stressigare än vanligt.

Den ende som kan stoppa Rostov är hans gamle fiende Matt Hunter, en före detta CIA-agent som numera häckar i Floridas träskmarker. Matt Hunter. Matt Hunter! Man hör på namnet att han är hjälten. Man hör på namnet hur tuff han är. Självklart är det Chuck Norris som spelar Matt Hunter, och han är klädd helt i jeans. Jeansskjorta, jeansbyxor, skägg och dansbandsfrisyr. Det skojar man inte bort.

Beväpnad med två MAC-10 i axelhölster gör Matt Hunter saken kort med fulingarna. Han säger "Time to die!" och slår, sparkar, skjuter och spränger kommunister för glatta livet.
Det är flängt och jag har svårt att förstå att moralens väktare faktiskt tog det här på allvar en gång i tiden.

Gamle, fine Billy Drago har en liten biroll, och filmmusiken av Jay Chattaway är riktigt bra.
Ska du bara köpa en actionfilm på Blu-ray i år, är det förstås INVASION U.S.A. du ska köpa.

TOPPRAFFEL! sörjer: Russ Heath

Avdelningen för serietecknare som har gått bort, men som jag trodde var döda sedan länge.
Den här gången gäller det Russ Heath, som kilat vidare till den stora ateljén ovan molnen. Han blev 91 - och höll faktiskt på att publicera sig i tidningar fram till 2011, då han var 85, och han verkar ha fortsatt att teckna därefter.
Jag läser ett par olika nekrologer över Heath, och de nämner alla de berömda tavlor Roy Lichtenstein målade efter förlagor av Heath. Lichtenstein plockade lösryckta rutor ur gamla krigsserier och förstorade dem. Lichtenstein tjänade miljoner, Heath fick ingenting, och det nämndes inte att det egentligen var han som tecknat bilderna.
Själv tänker jag inte främst på Lichtensteins tavlor när jag ser Russ Heaths namn. Jag tänker på två helt andra grejor - vilka de flesta nog inte tänker alls på.

Den 84-årige Russ Heath kommenterar Roy Lichtenstein.

Dels tänker jag på ett äventyr med Stan Lyndes Latigo som gick i Fantomen. Latigo var den westernserie Lynde skapade efter att han lämnat Rick O'Shay. Det var en ganska traditionell western, ibland lite väl präktig och religiös, men ett avsnitt tyckte jag var fantastiskt bra. Jag har inte läst om serien sedan den trycktes i Fantomen och jag har inte tidningen tillgänglig (om jag nu råkar ha den), men jag vill minnas att den handlar om Latigos bakgrund. Serien var tuffare än vanligt - och den var fantastiskt snyggt tecknad. Russ Heath hade assisterat Stan Lynde på avsnittet, och jag minns att jag reagerade på att den var signerad av dem båda två.

... Men framför allt tänker jag på tidningen Jonah Hex Spectacular #1 från 1978. Denna tidning innehöll serien "The Last Bounty Hunter" av Michael Fleisher och Heath. Det här är serien om Jonah Hex död. En märklig, stämningsfull och bisarr serie med osedvanligt tjusiga teckningar av Heath. Den åldrade prisjägaren Hex dödas, stoppas upp, och ställs ut på ett kringresande tivoli.
1947 fick Russ Heath anställning på Timely Comics, förlaget som senare blev Marvel Comics. För Timely ritade Heath en rad westernserier, men även superhjälteserier. Senare hamnade han på DC Comics, åt vilka han ritade krigsserier.

Russ Heath jobbade även åt andra förlag, det hände att han assisterade Harvey Kurtzman och Will Elder på deras Little Annie Fanny i Playboy, han jobbade med dagspresserier, och han tecknade annonser. Heath tilldelades flera priser under sin karriär och 2009 valdes han in i The Will Eisner Comic Book Hall of Fame.

RUSS HEATH

1926 - 2018

R.I.P.

-->

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 6

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 6
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

När jag recenserade Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om serietidningen SM-Special nummer 3/1980, eftersom denna tidning innehöll den första Blueberryserie jag läste. I SM-Special hette äventyret "Tsi-Na-Pah", Carlsen Comics gav senare ut serien som album med titeln "Spräckta näsan".

Varför SM-Special valde att publicera just detta äventyr kan man undra. Jovisst, det var helt nytt - det hade gått som följetong i Frankrike under 1979 och samlats i album 1980 - men det är det artonde äventyret med Blueberry, och inte nog med det: vi kastas mer eller mindre in mitt i handlingen.

Detta hindrade mig inte från att tycka att det var den häftigaste och snyggast tecknade serie jag någonsin sett - och då hör det till saken att serien i SM-special förminskats till serietidningsformat, den var i svartvitt, och texten i pratbubblorna var maskinsatt och ful. Dessutom var albumet uppdelat på två nummer, och det tog väldigt lång tid innan jag kom över nummer 4/1980 och kunde läsa fortsättningen.

Detta album ingår i den senaste volymen av Samlade äventyr. De tidigare böckerna har innehållit tre album per volym, den här gången får vi fyra. Dessa är "Fredlös", som gick som följetong i Pilote Hebdo 1973 och samlades som album 1974, "Angel Face", som gick i Nouveau Tintin 1975 och släpptes som album samma år, "Knäckta nästan" (som "Tsi-na-pah"/"Spräckta näsan" nu heter), vilken gick i Métal Hurlant 1979 och kom som album 1980, och "Den långa marschen", följetong i Super As 1980 och album samma år.

Jag känner några som köpt de två-tre första samlingsvolymerna med Blueberrys äventyr, och som undrat vad det är för speciellt med serien; varför många kallar den "världens bästa westernserie". Om man aldrig tidigare läst Blueberry kan jag förstå att man undrar. De första albumen är väldigt traditionella. Löjtnant Blueberry må vara lite strulig, men han är en ganska vanlig westernhjälte, och handlingen är av en typ vi sett oräkneliga gånger tidigare - det är "indianer och vita" av gammal Hollywoodmodell. Jean Girauds teckningar var inte heller de så där särdeles imponerande.

När man läser denna den sjätte samlingsvolymen, konstaterar man att Blueberrys äventyr under 1970- och 80-talen inte bara förändrades och blev en betydligt bättre serie, den förvandlades och blev i princip en annan serie.

"Fredlös" tar vid där det tidigare albumet; "Ballad om en kista", slutade. Den ständigt otursförföljde Mike Blueberry sitter fängslad och ska transporteras med tåg. Tåget stoppas av några rånare och Blueberry lyckas fly. Det är bara det att Blueberrys flykt är en del av en större plan. Det var meningen att Blueberry skulle komma undan - något Blueberry själv inte hade en aning om.

Det visar sig att Blueberry ska användas som syndabock. Ett gäng skurkar planerar att mörda president Grant. De har anlitat proffsmördaren Angel Face för jobbet, men tanken är att det ska framstå som att det är Blueberry som är mördaren.

"Angel Face".

Albumet "Angel Face" handlar om attentatet mot Grant, vilket självklart inte går som vare sig skurkarna eller Blueberry tänkt sig. Trots att Blueberry räddar livet på Grant (nej, det här är ingen spoiler, vi vet ju att president Grant inte lönnmördades i Durango) är det han som misstänks för mordförsöket. Blueberrys situation är minst sagt hopplös och det verkar aldrig finnas någon utväg, dyker det upp någon som eventuellt kan rentvå honom, blir denna person snart dödad. President Grant hör fel och tolkar "Du måste benåda Blueberry" som "Det var Blueberry". För Mike Blueberry är uttrycket "att vara nere i skiten" en underdrift.

"Fredlös" och "Angel Face" är fantastiskt bra tecknade av Jean Giraud, och både handling och berättarteknik blir alltmer komplex. Men! Nu kommer vi fram till "Knäckta näsan". Och här - här peakar Jean Giraud som tecknare.

Jag är lika imponerad idag av teckningarna i "Knäckta näsan" som jag var när jag första gången läste serien för 38 år sedan. Antagligen är jag ännu mer imponerad idag. Jag förstår inte hur karln klarat av att teckna det här, hur han har orkat. Allting, precis allting, är osannolikt imponerande. Naturvyer man kan sjunka in i, lokaler som luktar svett och tobak, människor som trots att de bara agerar statister i bakgrunden fått individuella, uttrycksfulla ansikten. Perspektiv är väl valda och det är driv i berättandet. Som tolvåring minns jag att jag i synnerhet imponerades av en scen där Blueberry ska fånga en örn. Denna scen fick mig även att inse hur stor en örn faktiskt är - som liten gosse tänkte jag mig att en örn kanske är lite större än en kråka.

När "Knäckta näsan" börjar har det gått ett år eller två (uppgiften varierar) sedan händelserna i "Angel Face", och Blueberry lever bland indianer. Hövdingen Cochise vill leva i fred med de vita, medan hetsporren Vittorio vill strida. Både Vittorio och Blueberry är förälskade i Cochises dotter Chini, som kan tänka sig att gifta sig med en av dem.

Till ett närliggande fort anländer Wild Bill Hickock och några andra. Hickock är på jakt efter den efterlyste Blueberry. Självklart går det mesta åt skogen, och trots att Blueberry lever med indianerna, får han rycka in och försvara kvinnor och barn fortet när det attackeras.

"Knäckta näsan".

Jean Giraud arbetade uppenbarligen ut sig totalt när han tecknade "Knäckta näsan", för i "Den långa marschen" har han ändrat stil igen. Det är fortfarande otroligt snyggt, men nu är linjerna ledigare och bilderna är inte överfulla av skraveringar. Giraud har över dessa fyra album förvandlats från Giraud till Moebius; den signatur han använde sig av när han tecknade science fiction. Stilen i "Den långa marschen" känner vi igen från Moebius' serier, som till exempel "Inkalen". Tydligen tuschades tio sidor av en då ung tecknare Giraud tagit under sina vingar; Michel Rouge, men det är absolut inget som märks, och Giraud fixade till dessa sidor i efterhand.

Mike Blueberry har åter tagits till fånga och i "Den långa marschen" görs ett nytt, avancerat fritagningsförsök. Bifigurerna Chihuahua Pearl, Red Neck och Jimmy McClure återkommer i albumet, och jag behöver väl inte påpeka att historien inte avslutas här, utan fortsätter i nästa album, som förstås kommer i nästa samlingsvolym.

I vanlig ordning innehåller boken intressant extramaterial i form av ett förord och en artikel om Jean-Michel Charlier. Förordet bör man läsa efter att man läst de fyra albumen, eftersom författarna Stéphane Beaujean och Vladimir Lecointre redogör för handlingen i detalj. I förordet berättas om Girauds konstnärliga utveckling till Moebius, och om de problematiska förhållanden under vilka Giraud och Charlier arbetade på 70-talet. De fick strul med rättigheterna till sin serie, och de hoppade mellan olika magasin. "Knäckta näsan" gick som följetong i Métal Hurlant, science fiction-tidningen Moebius var med och startade; en tidning som hade betydligt mer vuxna läsare än de barn- och ungdomstidningar Blueberry tidigare gått i. Men under 70-talet blev Blueberry en westernserie som inte längre riktade sig till barn. Serien hade blivit ett avancerat och våldamt drama.

"Den långa marschen".

Artikeln om Jean-Michel Charlier, skriven av tecknaren Patrice Pellerin, är intressant. Det är synd att Charlier är död, eftersom det är mycket jag skullle vilja fråga honom om. Till exempel står det att han skickade ett par manussidor i taget till sina tecknare, och inte kompletta manus. Men hur gjorde han om han ville ändra något i efterhand? Jag själv skriver manus till tecknade serier, och jag går ofta tillbaka och ändrar och lägger till saker i efterhand när jag får bättre idéer. Dessutom har jag redaktörer som läser- och godkänner mina manus innan de skickas ut till tecknarna. Jag vet att Lee Falk lämnade manus till sina Fantomenstrippar allt eftersom, vilket ledde till problem när Falk var ute och reste och ibland struntade i att leverera det han skulle. I förordet till denna bok läser jag att ett gäng manussidor till "Angel Face" inte kom fram alls, och att Giraud då själv hittade på vadsom skulle hända.

Jag har hört att en del har anklagat Blueberrys äventyr för att innehålla rasistiska inslag. Den kinesiske tortyrexperten i den förra samlingsvolymen var ett extra tydligt exempel på detta. Men, att göra en western som inte är rasistisk är en omöjlighet, eftersom det är en genre som bygger på rasism, det är en värld som är rasistisk - det handlade om att utplåna ursprungsfolkningen och andra oönskade existenser. Men måste till exempel alla mexikaner vara så onda och fula? Tja, nu hör ju detta genren till, de flesta spaghettiwesterns är fulla av mexikanska banditer (dock är det bara banditerna som är onda och fula, inte byborna). Men om man tänker efter är nästan samtliga individer, oavsett rastillhörighet, i Blueberrys äventyr mer eller mindre onda, och ofta även fula; det är en ond och brutal värld befolkad av själviska människor. Få av gestalterna i serien kan sägas vara direkt godhjärtade, och Mike Blueberry själv är inte helt igenom god och heroisk - han vill mest vara ifred och slippa jagas av både skurkar och lagens väktare.
Nu ser vi fram emot Samlade äventyr volym sju. 

Bio: The Equalizer 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Innan pressvisningen läste jag om min recension av Antoine Fuquas THE EQUALIZER från 2014 - eftersom det enda jag kom ihåg av den, var att den byggde på en gammal TV-serie jag aldrig sett. Jag konstaterade att jag gillade den första filmen, och jag kom ju ihåg den när jag väl läste vad den handlade om. Det var en hård jävla film!

Således tänkte jag att det kunde bli kul med denna uppföljare, åter i regi av Fuqua. Och jodå, återigen är det en hård jävla film. Men - det är också en sämre film. Fast inte till en början.

Denzel Washington är tillbaka som den mystiske Robert McCall, en man med ett förflutet som någon typ av hemlig agent; proffsmördare åt regeringen. Numera försörjer han sig som Lyftchaufför - Lyft är en konkurrent till Uber. Han bor i en liten lägenhet i Boston, men trots att det är en hyresrätt har  han själv byggt om den, och låter måla om köket. Fast det får man kanske göra med amerikanska hyreslägenheter?

McCalls största intresse är att sitta hemmma och läsa romaner som "På spaning efter den tid som flytt", och han verkar ha hur mycket pengar som helst. Hans andra intresse är att hjälpa folk i nöd. Ibland nöjer han sig med att erbjuda jobb åt den unge grannen som hamnat i dåligt sällskap, men oftast hjälper han till lite mer handgripligt - vilket resulterar i att onda mäns armar, ben och nackar knäcks, om de inte får en kniv i sig, eller en pistolkula.

Det är lite svårt att redogöra för vad THE EQUALIZER 2 handlar om. Det ta nämligen en faslig tid för handlingen att komma igång, och när den väl startar, är den mer än lovligt luddig. Skurkar tar sig in i en lägenhet i Bryssel, och en man och hans fru mördas. McCalls tidigare chef, eller vad hon nu var (Melissa Leo), reser till Bryssel för att utreda, men mördas hon med.

Nu tänker vi att McCall minsann ska åka till Bryssel för att knäcka nacken på buset, men icke. Det behöver han inte. Buset befinner sig nämligen i Amerika, där de tänker mörda alla som kan tänkas avslöja dem. Ett av de blivande offren är förstås McCall. Det tar inte lång tid innan McCall listat ut vem som ligger bakom det hela, och i en bra scen hamnar han framför samtliga skurkar på en gata i ett villakvarter. McCall säger att han tänker döda dem allihop. Han vet vad han vill, den mannen.

Här ovan skrev jag att det inte tar lång tid innan McCalll listar ut vem som är skurken. Men när jag tänker efter tar det rätt lång tid. Filmen innehåller nämligen en mängd parallella trådar, vilka tar god tid på sig och som i en del fall inte leder till någonting. McCall pratar uppbyggligt med den unge grannen han sätter i arbete. McCall pratar med en gammal judisk farbror, som letar eftersin sin syster, som försvann under andra världskriget. Den sistnämnda tråden är fullkomligt överflödig, eftersom den inte har någonting alls med filmens handling att göra. Det hade dock varit skojigt om McCall råkat hitta systern medan han jagade skurkar.

Precis som den första filmen, är det här ibland extremt våldsamt. McCall är brutal och det sparas inte på blodet. Slutuppgörelsen är lång och utspelar sig på en plats som säkert är tänkt att vara unik och spännande, men dessa scener leder bara till en lång rad frågor. Jag skulle gärna vilja ställa dessa frågor här, men det kan jag inte göra, för då spoilar jag slutet.

THE EQUALIZER 2 börjar bra, en stor del av filmen är rätt bra; det är lite ointressant, men rätt okej ändå. Ibland är det lite för otroligt, McCall är lite för duktig på alla sätt, och när jag under filmens andra halva inser att handlingen inte kommer att ta en oväntad vändning, börjar intresset dala.

Fast det är inte direkt dåligt, det här. Denzel Washington är bra i huvudrollen, och även övriga skådisar gör bra ifrån sig. Pedro Pascal spelar McCalls före detta agentkollega, och Bill Pullman har en liten roll. Actionscenerna är bra och fläskiga. Filmmusiken är stämningsfull, och Antoine Fuqua vet hur man skapar spänning - även när det inte är särskilt spännande.

  

(Biopremiär 24/8)

Bio: The Spy Who Dumped Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag förväntade mig att THE SPY WHO DUMPED ME, med manus (tillsammans med David Iserson) och regi av Susanna Fogel, skulle vara ännu en gapig, påfrestande actionkomedi i stil med HOT PURSUIT, som också hade kvinnor i huvudrollerna. Fogels film är förvisso lite gapig mellan varven - men det här visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Mila Kunis och Kate McKinnon spelar bästa vännerna Audrey och Morgan. När filmen börjar fyller Audrey 30, och en väninna till henne säger att hon inte trodde att en tjej som Audrey kunde ha en så snygg pojkvän - underförstått att Audrey är tråkig och alldaglig. En lite märklig scen - eftersom det är Mila Kunis det handlar om, och hon ser mest ut som den filmstjärna hon är.
Nå. Den ovan nämnde pojkvännen - Drew (Justin Theroux) - har precis gjort slut med Audrey via SMS, så han står inte högt i kurs. Men vad Audrey inte vet, är att Drew är hemlig agent. Plötsligt dyker Drew och en massa fientliga agenter upp hemma hos Audrey, och Drew skjuts ihjäl. Innan han dör ber han Audrey överlämna en liten plasttrofé till en kontakt i Wien.
Efter en del dividerande far Audrey och Morgan iväg till Wien. Efter sig har de inte bara en massa onda, mordiska agenter, utan även den engelske MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) och dennes amerikanske kollega. De två tjejerna far runt till olika europeiska länder (det mesta verkar dock vara inspelat i Ungern), och liken travas på hög.

THE SPY WHO DUMPED ME visar sig vara en actionkomedi med väldigt kraftig betoning på action. Actionscenerna är många, de är välgjorda - och de är blodiga. Bitvis ser det ut som en 80-talsfilm; snytingarna är hårda, hjärnsubstansen sprutar, bilar och motorcyklar flyger i luften.
Samtidigt är dialogen förhållandevis välskriven - åtminstone om man jämför med andra vulgokomedier. För det är en vulgokomedi, det här. Svordomarna är oräkneliga, det är ibland tramsigt, men jag kom på mig med att tycka att mycket var kul - i synnerhet ett fånigt bajsskämt. Att det funkar beror på att Kunis och McKinnon kan leverera replikerna, och på att deras rollfigurer är rätt sympatiska, och inte så där irriterande de brukar vara i den här typen av film.
Dock kan kombinationen av tramskomedi och splatter skrämma bort en del. Jag känner några stycken som skulle tycka att THE SPY WHO DUMPED ME är jätterolig - men jag kan inte rekommendera filmen till dem, eftersom de inte klarar av att se ultravåld i enorma mängder.

Gillian Anderson har en mindre roll som chef för brittiska underrättelsetjänsten, och jag gillade Ivanna Sakhno som mordisk rysk gymnast och tortyrexpert.
Jag får nog säga att jag tycker att den här filmen funkar bättre än den liknande SPY, som kom häromåret - det var ju en gapig och överlastad film, som inte lyckades vara så rolig som den trodde att den var. Som nästan alltid är fallet med filmer nuförtiden, är Susanna Fogels film alldeles för lång med sina 117 minuter. Jag tyckte förvisso inte att det blev tråkigt, men filmen hade mått bra av att klippas ner med tjugo minuter.
Ja, just det, även Jane Curtain och Paul Reiser dyker upp i småroller.

  







(Biopremiär 24/8)
-->

DVD/Blu-ray/VOD: Becoming Bond

BECOMING BOND (Studio S Entertainment)

I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är en av de bästa James Bond-filmerna, kanske den allra bästa, och George Lazenby - som ju bara spelade Bond en gång - är den ende av Bondskådisarna som faktiskt ser ut att kunna göra det James Bond gör på riktigt. Roger Moore hade stuntman bara för att promenera.
En film om George Lazenbys karriär låter minst sagt intressant. Tyvärr är BECOMING BOND, i regi av Josh Greenbaum, inte den film om Lazenby jag helst vill se.
Filmen inleds med att George Lazenby sätter sig i en fåtölj och låter sig intervjuas. Tyvärr nöjer Greenbaum sig inte med detta; med att göra en rak dokumentär. Istället har han valt att dramatisera det Lazenby berättar, och större delen av filmen är därför en spelfilm. Josh Lawson spelar George Lazenby - Lawson ser ibland ut som Robin Williams, och ibland som Aaron Eckhart, men aldrig som George Lazenby.
Lazenby berättar om sin barndom och uppväxt i Australien, om sina kärleksaffärer där, och jobbet som bilförsäljare. Han hamnade så småningom i London, där han fortsatte att sälja bilar tills han blev upptäckt av en fotograf, som gjorde Lazenby till fotomodell. Han lärde känna en kvinna, i filmen spelad av Jane Seymour, som tipsade om att man sökte en ny Bondskådis efter Sean Connery. Lazenby snackade till sig jobbet, men fick nog av hela branschen efter en film och hoppade av.
De dramatiserade scenerna är tyvärr rätt töntiga. Det är lite småtaffligt gjort, det ser märkligt lågbudget ut, och det är ganska illa spelat och skrivet. Det påminner mest om sketcher om George Lazenby.
Men det som irriterar mest med BECOMING BOND är att den slutar med att han gjort I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. Lazenby säger att han därefter ägnade sig åt motorsport, gifte sig, och bildade familj. Slut.
... Inte ett ord om att han faktiskt fortsatte att göra film! George Lazenby har 61 credits på IMDb. Han medverkade i actionfilmer i Australien och Hongkong, han var med i italienska thrillers, han har dykt upp i mängder av TV-serier. Det var denna karriär jag var nyfiken på och ville veta mer om! Hans uppväxt är förhållandevis ointressant, och berättelsen om hur han blev Bond är uttjatad. Men den långa B-filmskarriären - där hade det funnits något kul att behandla!
Betyget nedan är i snällaste laget - men eftersom det är en film om George Lazenby är jag snäll.
Förutom att finnas ute på DVD, streamar filmen även på C more Play.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Kanonen vid San Sebastian

KANONEN VID SAN SEBASTIAN (Studio S Entertainment)

En film med Charles Bronson jag inte tidigare sett, med musik av Ennio Morricone jag inte tidigare hört. Det lät ju onekligen intressant. I diverse artiklar och recensioner omnämns KANONEN VID SAN SEBASTIAN från 1968 som spaghettiwestern. Det är en sanning med modifikation. Det här är en fransk-italiensk-mexikansk-amerikansk samproduktion, helt och hållet inspelad i Mexiko - och dessutom utspelar den sig i Mexiko år 1746, vilket väl inte riktigt gör den till en western överhuvudtaget.
Fransmannen Henri Verneuil står för regin, han är främst känd för en lång rad Belmondo-raffel. Anthony Quinn innehar huvudrollen som banditen Leon. Av diverse skäl misstas han för att vara präst i den lilla hålan San Sebastian - nej, det handlar alltså inte om den spanska staden med en känd filmfestival. Charles Bronson har en förhållandevis liten roll som ledare för ett banditgäng. Både en ilsken indianstam och Bronsons banditgäng ger sig på San Sebastian, och Leon, som bara vill hålla sig undan lagen, tvingas agera hjälte.
KANONEN VID SAN SEBASTIAN inleds med en rätt frän öppningsscen och tuffa förtexter. Därefter blir det betydligt tråkigare. Det är segt, händelsefattigt, och odramatiskt. Först i slutscenerna blir det lite action. Filmfotot är inget specielllt, åtminstone inte jämfört med de samtida italienska westernfilmerna. Regin är ganska anonym. Filmen ger ett gammaldags intryck, den ser ut att vara mycket äldre än den är. Inte ens Morricones filmmusik lyckas sticka ut.
Ett recensionscitat på DVD-omslagets baksida jämför filmen med Sergio Leones klassiska filmer - men Verneuil var knappast någon Leone.

-->

Bio: The Meg

Foton copyright (c) Warner Bros.

Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.

Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film - de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul - åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.

Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.

Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.

Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som "He looks heroic and he walks fast!". Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon - en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.

Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas' exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende  som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.

Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.

Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.

Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.

Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter - men filmen visade sig vara överraskande ... tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen - ähum - trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land - den där forskningsstationen är inte så kul.

När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla - och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.

Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/8)

DVD/Blu-ray/VOD: Dagmar's heta trosor

DAGMAR'S HETA TROSOR (Studio S Entertainment)

Den svenska synden. Ett ämne jag inte behandlat på väldigt, väldigt länge. Jag och mina kompisar tillbringade en stor del av 1990-talet med att leta upp-, se- och skriva om gamla, obskyra, konstiga svenska filmer från främst 60- och 70-talen. En på 90-talet bortglömd filmskatt ingen brydde sig om.

En helt ny värld öppnade sig för mig. Tänk att det faktiskt producerades flängd underhållningsfilm i Sverige; att det gjordes filmer som i bästa fall var lika fräna och udda som de italienska, franska och spanska filmer jag storkonsumerade. Mina recensioner av-, och krönikor och artiklar om dessa filmer publicerades i dagspress och tidskrifter, och tanken var att det med tiden skulle bli en bok. Det blev aldrig en bok - av mig och mina vänner. Flera år senare kom det dock en bok, författad av en helt annan kille.

DAGMAR'S HETA TROSOR (jo, jag vet, jag retar mig också på apostrofen i titeln, men det står så på originalaffischen) från 1971 tillhör de sexploitationfilmer jag faktiskt aldrig lyckades se när jag samlade- och tittade som värst på sådant här. Det är först nu jag äntligen fått se den.

Det här är en svensk-dansk-amerikansk samproduktion i regi av Vernon P Becker, som gjorde CHAMPAGNEGALOPP. Filmen utspelar sig i Köpenhamn, där exteriörscener har filmats, men alla interiörer verkar vara inspelade i Sverige - det förekommer en del svenska förpackningar (Edets toalettpapper, till exempel), och lägenheterna ser mer svenska än danska ut.

Diana Kjaer spelar Dagmar, svensk call-girl i Köpenhamn, och vi får följa vad som händer under en dag i hennes liv. Efter två år som prostituerad ska hon flytta hem till Sverige och gifta sig. Det hinner dock hända en väldig massa innan hon slutligen åker iväg - samtidigt som det egentligen inte händer någonting alls.

DAGMAR'S HETA TROSOR består av en lång rad löst sammanhållna scener, varav en del är sketchartade. Dagmars kunder kommer på besök. Dagmar besöker sina kunder. Dagmars väninnor och kollegor får besök av kunder. Det förekommer en liten gnutta naket, men alla sexscener sker utanför bild.

Filmens stora behållning är alla kända namn som flimrar förbi, ofta i minimala roller, och det är inte utan att man undrar hur de hamnade i den här filmen. Gus Dahlström är en målare som distraheras av Dagmar (det blir tokigt!), John Harryson är ryss, Tor Isedal är gangster, Tommy Blom från Tages spelar Dagmars bror, Göthe Grefbo vill att hans töntige son ska förlora oskulden, Poul Bundgaard är en dirigent som svettas, Solveig Andersson är med ett par sekunder, Ole Søltoft dyker upp först på slutet (han spelar svensk!), och även Inger Sundh (JAG, EN OSKULD 2) och Anne Grete Nissen (MAZURKA PÅ SÄNGKANTEN, UTAN EN TRÅD) medverkar. Jag har säkert glömt några i denna uppräkning.

Les Baxter (!) har komponerat filmmusiken, låten som spelas under förtexterna är härligt svängig, och Tony Forsberg (PICASSOS ÄVENTYR, KORPEN FLYGER) står för det ganska rudimentära filmfotot. Filmen är på engelska, dialogen är uppenbart eftersynkroniserad, men jag har svårt att avgöra om några av skådespelarna gör sina egna röster. Ibland låter det nämligen som om de svenska skådisarna bryter på svenska, medan de danska bryter på danska.

Den lite fulsnygga Diana Kjaer var en raffig dam, och hennes lägenhet i filmen är hemtrevlig - jag gillar den stora hallen med bruna tapeter. DAGMAR'S HETA TROSOR må handla om synd, men det vilar något trevligt oskuldsfullt över den här filmen.

I DVD-asken ligger ett nytryck i A3-format av den svenska originalaffischen, men den amerikanska affischen på baksidan. Filmens pressbok ligger som DVD-rom på skivan.

Jag kan väl knappast hävda att det här är en bra film; manuset är extremt tunt, men den är fascinerande, och den är kul att titta på. Skandinavien på 70-talet var inte bara tristess och nävgröt.

DVD/Blu-ray/VOD: Revenge

REVENGE (Njutafilms)

Avdelningen för filmer som visar sig vara något helt annnat än det jag trodde de skulle vara:
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
På franska och engelska. Eller, tja, nästan engelska.
Omslaget till REVENGE, med manus och regi av Coralie Fargeat, är nerlusat med recensionscitat. Det pratas om feminism, MeToo-debatten, och om att det vänds upp och ner på genren. Således förväntade jag mig att denna rape & revenge-film skulle vara en intensiv, obehaglig, politisk och utmanande film.
Det är bara att konstatera att många filmkritiker behöver se mer underhållningsfilm, B-film, och exploitation. REVENGE är skriven och regisserad av en kvinna, och huvudpersonen är en kvinna, men det behöver inte nödvändigtvis innebära att resultatet är feministiskt.
REVENGE är en slickad exploitationfilm. En blodig, våldsam actionthriller av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare, fast då i regi av män. Den enda större skillnaden mellan tidigare rape & revenge-filmer, är att den obligatoriska våldtäkten är kort och sker utanför bild, istället för att vara plågsamt utdragen över halva filmen.
Filmen är inspelad i Marocko och jag antar att det är där den utspelar sig. Richard (belgaren Kevin Janssens) är en uppenbarligen svinrik man som har en lyxvilla mitt ute i en stenöken. Dit åker han ibland med två polare för att jaga. Den här gången har han med sig sin älskarinna Jen, spelad av italienskan Matilda Lutz från RINGS; hon som är till förväxling lik Jessica Alba. Jen suger på en slickepinne (jfr LOLITA) och av någon anledning ska hon följa med och jaga.
De två andra snubbarna dyker upp, det blir kväll och de festar, och den ständigt lättklädda Jen dansar förföriskt. De tre männen är alla mer eller mindre osympatiska, och nästa dag passar en av dem på att förgripa sig på Jen medan Richard är ute. Richard blir förstås förbannad när han får veta vad som hänt, men när Jen hotar att berätta allt för Richards fru, knuffar Richard ut henne för ett högt stup. Jen spetsas på ett träd.
Redan under filmens första scener; under de första tjugo minuterna, satt jag och undrade vad det var jag tittade på. Dialogen är nämligen usel - och värre blir det när det pratas engelska. Det funkar okej när killarna pratar franska med varandra, men Jen förstår bara engelska - och när det pratar engelska ser det ut som om de inte riktigt förstår vad de säger och hur de ska fälla replikerna. Resultatet är jättekonstigt. Matilda Lutz lyckas inte fälla en enda replik trovärdigt - men hon har tack och lov nästan inga repliker alls.
Från och med att Jen spetsas på trädet är det dags för suspension on belief - nu slängs all form av logik och trovärdighet ut genom fönstret. Eftersom filmen ju går ut på att Jen hämnas, överlever hon mordförsöket. Om jag berättar hur hon tar sig ner från trädet skulle ni inte tro mig, men jag skrattade högt. Jen lyckas ta sig i säkerhet - med en gren rakt genom överkroppen, flera liter blod fattigare, går hon barfota en lång sträcka genom den stekheta öknen. Jag skrattade igen - och undrade om det är meningen att det ska vara så här roligt.
Jen kommer över ett gevär, ammuntition och en kniv, och kurerar sig i en grotta i scener som känns som hämtade ur FIRST BLOOD. Jag skattade ytterligare en gång.
Sedan följer hämnden. Den blir blodig; det fläskas på med splatter, och det är rätt underhållande. Men så tittade jag på klockan. Det hade bara gått en timme - och REVENGE varar en timme och 48 minuter. Hon tar en väldig tid på sig för att hämnas, och filmens andra halva är därför alldeles för seg och utdragen. Filmen håller på en halvtimme för länge.
Det blir lite kul igen på slutet, som är så blodigt att rollfigurerna bokstavligt talat halkar omkring på det blodsöliga golvet och trillar omkull, som i BRAINDEAD. Fast slutstriden är alldeles för lång.
REVENGE har ett fantastiskt filmfoto. Det här är en väldigt snygg film. Lyxvillans interiörer och exteriörer används på ett utmärkt sätt, liksom den stekande naturen. Men till innehållet är filmen dum. Som sagt - jag undrar om det är meningen att man ska skratta.
De enda som lär chockeras av det blodiga våldet, är de som aldrig sett blodiga våldsfilmer, och de enda som lär tycka att det är en viktig och angelägen film, är väl de som aldrig tidigare sett våldsamma filmer om kvinnor som slår tillbaka.
REVENGE är dock inte lika bäng som MÄN KAN INTE VÅLDTAS (apropå rape & revenge och suspension of belief), och den är mer underhållande.











-->

Bio: The Darkest Minds

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Hollywood gör ännu ett försök att skapa en ny HUNGER GAMES. THE DARKEST MINDS bygger på den första av fem böcker författade av Alexandra Bracken. Jag har aldrig hört talas om Bracken och hennes böcker, men jag läser att hon är ung, hon debuterade när hon var ännu yngre, och hon har bland annat skrivit en Stjärnornas krig-bok.
Jennifer Yuh Nelson (KUNG FU PANDA 2 och 3) har regisserat, och i huvudrollen ser vi Amandla Stenberg, som var med i den första HUNGER GAMES-filmen.
Utan förvarning drabbas världen av en mystisk smitta. Jag antar att det är hela världen som drabbas - men vi får bara se vad som sker i USA. Jag kan förstås ha fel, men om enbart USA drabbats blir historien ännu mer ologisk än den redan är.
Okej, den här smittan, ja. Plötsligt dör 98% av alla barn yngre än 18. Snabbt och oförklarligt. Hur vet smittan om ungarna hunnit passera 18? De överlevande två procenten utvecklar olika superkrafter, barnen delas in i olika grupper; de vanligaste mutanterna kallas gröna och anses ofarliga, medan den minsta gruppen, de orangea, även är de mäktigaste och därmed de farligaste. De vuxna är livrädda för dessa barnmutanter och regeringen håller dem därför inspärrade i läger.
När Ruby är tio år gammal hamnar hon i ett läger, där det visar sig att hon är orange - eller brandgul,som vi sa när jag var barn. Sex år senare har hon vuxit upp till Amandla Stenberg. I lägret finns en läkare (Mandy Moore), som visar sig tillhöra en organisation som kallar sig Ligan. Ligan fritar Ruby från lägret, men eftersom det är oklart om Ligan står på de ondas eller de godas sida, rymmer Ruby.

Ruby träffar på ett litet gäng tonåringar som driver omkring i en skåpbil. De letar efter en mytomspunnen plats där barn och ungdomar lever fritt. Tillvaron för de under 18 är nämligen hård - de jagas av militären och av prisjägare. Lite trevligt får dock Ruby ha melllan varven, eftersom hon blir kär i Liam (Harris Dickinson), som kör skåpbilen.
Som alltid, när det gäller den här typen av ungdomsfilmer, tillhör jag inte målgruppen. Jag är mer intresserad av de vuxnas värld i THE DARKEST MINDS, vad de onda militärerna sysslar med, och varifrån den mystiska smittan kommer. Jag föredrar också hårdare action, även om ett par scener i Nelsons film är överraskande brutala och otäcka.
Ungarnas superkrafter är ibland lite oklara och högst varierande, och jag undrar varför det är så svårt för dem att fly från regeringens soldater. De borde enkelt kunna bekämpa fienden med hjälp av sina övernaturliga trix.

Ruby och hennes vänner är dock sympatiska och inte sådär irriterande som ungdomar ofta är på film. Handlingen känns som en kombination av X-MEN och valfri zombiefilm. Självklart finns här en förrädare, som visar sig vara precis den vi tror att det är. Allting leder fram till nästa film, och alla obesvarade frågor ska väl då få sina svar. Om nu filmen inte floppar och uppföljarna därmed skrotas.
På filmaffischen ser vi hur Ruby liksom löses upp i konturerna. Detta är en effekt som förekommer ett par gånger mot slutet av filmen, och som får sin förklaring. Jag konstaterar att detta är den andra filmen jag ser i år i vilken folk löses upp - den första var AVENGERS: INFINITY WAR. Upplösning är visst grejen i år.
THE DARKEST MINDS är inte tråkig, effekterna är rätt bra, grundpremissen är intressant, men jag kommer inte att vänta andlöst på nästa del. Vad femtonåringar tycker om det här vet jag inte, men antagligen upplever de filmen som betydligt mer rafflande än vad jag gör. Låtarna på soundtracket är  fullkomligt vedervärdiga, och det förekommer en scen med skogsdisco.

 








(Biopremiär 10/8)
-->

Ännu mer toppraffel i Seriepodden

Jo, jag var ju uppe i Uppsala häromsistens och gästade Göran Sembs YouTube-program Seriepodden. Vi spelade in två avsnitt, det första hittar ni HÄR, och det andra finns härunder.
Den här gången diskuterar vi bland annat svenska satirserier, samt bristen på passion för själva seriemediet bland unga, svenska serieskapare av idag.
Göran gick verkligen igång, så det är han som pratar mest.

-->

Bio: Don't Worry, He Won't Get Far on Foot

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med en lång, engelsk titel, som är fullkomligt hopplös att komma ihåg.

DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT är Gus Van Sants nya film. Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Gus Van Sant - trodde jag. När jag satte mig ner för att skriva den här texten trodde jag att jag inte att jag sett något av honom sedan LAST DAYS, vilken jag såg i Cannes 2005. Det var en irriterande, pretentiös och ful film. Efter pressvisningen sa två kollegor, båda betydligt yngre än jag, "Oj, vad snygg den var!". Jo, numera är ju fult det nya snyggt.

Men - jag hade fel! För fem år sedan såg- och recenserade jag en film som heter PROMISED LAND. Jag har inga som helst minnen av denna film. Jag ögnade igenom min recension, men jag minns den bara ytterst vagt.

De flesta associerar nog Gus Van Sant med filmer som PÅ DRIFT MOT IDAHO och WILL HUNTING. Själv tänker jag främst på den bisarra kalasfloppen EVEN COWGIRLS GET THE BLUES (den i vilken Uma Thurman har jättetummar) och den märkliga, fullkomligt onödiga nyinspelningen av PSYCHO. Nu ser jag att det visst var Van Sant som gjorde TILL VARJE PRIS, som jag minns att jag gillade när jag såg den 1995.

DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT är en film om skämttecknaren John Callahan. Jag har ingen relation alls till Callahan - inte mer än att jag känner igen hans namn och stil; jag har sett hans teckningar i amerikanska tidskrifter. Men det är allt. Jag visste absolut ingenting om John Callahan, jag visste inte att han var rullstolsburen, alkoholist, och att han dog 2010.

Den här filmen bygger på en bok av Callahan och skildrar hans liv. Eftersom han alltså var skämttecknare hade jag såklart förväntat mig en film om hans karriär som just skämttecknare. Men där sket jag mig allt på tummen. Endast filmens sista halvtimme ägnas åt tecknarkarriären. Först får vi en och en halv timme alkoholism, rullstolar och terapisamtal.

Merparten av filmen utspelar sig under tidigt 1980-tal. Kronologin är uppbruten, och Van Sant hoppar vilt mellan den rullstolsburne Callahans samtal med en grupp anonyma alkoholister, och den spritindränkta tillvaron före bilolyckan som såg till att Callahan hamnade i rullstol, samt ett föredrag han håller som framgångsrik men kontroversiell skämttecknare.

Joaquin Phoenix spelar John Callahan; iförd röd peruk ser Phoenix nästan ut som Robin Williams' onde bror. Han är inte speciellt sympatisk, Callahan. Tvärtom är han rätt osympatisk. Han hävdade att han drack eftersom hans biologiska mor adopterade bort honom, och uppväxten var hemsk. Men även flera av de övriga rollfigurerna är osympatiska. En närmast oigenkännlig Jonah Hill spelar den rike, homosexuelle ledaren för AA-samtalen. Udo Kier gör förresten en av de övriga alkoholisterna, och det är ju trevligt. Jack Black gestaltar killen som festade med Callahan och som på fyllan körde bilen som kraschade.

Den enda som sprider ljus och värme, är Rooney Mara, som spelar den svenska flygvärdinnan Annu. Den söta Mara ser verkligen svensk ut, men brytningen hon lagt sig till med låter mest ... isländsk? Scenerna med Annu, i synnerhet hennes första uppdykande, är rätt märkliga. Men även flera andra scener och händelser är märkliga. Jag vet inte om det är ett konstnärligt grepp, eller om Gus Van Sant misslyckats med dessa scener.

Självklart hade jag hellre sett att filmen handlade om det som intresserar mig - nämligen Callahans karriär som skämttecknare. Nu är det istället ett ganska mörkt drama om alkoholism, rehabilitering, och utdrivning av inre demoner. DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT lämnade mig förhållandevis likgiltig.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/8)

Bio: Mission: Impossible - Fallout

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Medan vi lämnade biografen diskuterade jag och en kollega i vanlig ordning filmen vi just sett . Vi var överrens om att MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT var rätt bra, dock tillade jag "Men var inte den förra filmen lite bättre?". "Vilken var det?" frågade min kollega, och jag sa "Var inte det den där han klättrade på en skyskrapa?".
Men det var det inte. Jag hade fel. Nu har det kommit så många MISSION: IMPOSSIBLE-filmer - den nya är den sjätte - att jag inte kan hålla dem isär. Sekvensen med skyskrapan var med i 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL. Den förra filmen hette MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. Det var i den tjusiga Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa introducerades. Det är i princip allt jag minns av den filmen - trots att jag satte högt betyg. Jag kom inte ens ihåg att även Alec Baldwins CIA-höjdare introducerades.
Christopher McQuarrie står åter för manus och regi, och innan dess premiär var MISSION:IMPOSSIBLE främst känd för två saker: dels för att Tom Cruise, som gjorde de flesta av sina stunts själv, bröt armen, eller vad det nu var han bröt, när han hoppade mellan två hustak (scenen med olyckan är kvar i den färdiga filmen!), vilket ledde till att inspelningen stoppades under ett drygt halvår. Och dels är filmen känd för att Paramount Pictures förbjöd Henry Cavill att raka av sig mustaschen i väntan på de nya kompletterande scener som skulle tas långt efter filmens färdigställande. Cavill spelade in JUSTICE LEAGUE direkt efter FALLOUT - och hade därför mustasch när han gestaltade Stålmannen. Denna mustasch plockades sedan bort digitalt - Stålmannens överläpp är datoranimerad.

Redan under inspelningen av FALLOUT pratades det om att Henry Cavill spelar skurken i den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Därför blev jag lite överraskad när det dröjer mer än halva filmen innan det avslöjas att det är han som är skurken alla letar efter. Det ska komma som en överraskning, antar jag. Fast karln beter sig skumt redan från början. Han spelar en agent som heter Walker, och som ingår i Ethan Hunts (Tom Cruise) team.
Det handlar om stulet plutonium. I början av filmen går ett uppdrag fel, och plutoniumet (eller plutoniet, som det står i den svenska texten) hamnar på vift. Ethan Hunt och hans kollegor Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) far världen runt tillsammans med Walker - Berlin, Paris, London, och ännu längre bort. På vägen dyker även Ilsa upp, hon verkar stå på fiendens sida, men Ethan är kär i henne, så det gör inget. Även Alec Baldwin och Angela Bassett återkommer.
Som nästan alltid är fallet med MISSION: IMPOSSIBLE-filmerna, är handlingen lite onödigt komplicerad. Rättare sagt: en enkel handling görs mer komplicerad än den är. En väldigt massa rollfigurer dyker upp och beter sig skumt, och det är lite svårt att hänga med - vad håller de på med? Varför gör de så? Den väldigt söta Vanessa Kirby spelar en gestalt som går under namnet The White Widow, och hon är utomordentligt mystisk och märklig.
Fast handlingen i de här filmerna är sekundär, man behöver inte hålla reda på allt. Istället bygger förstås MISSION: IMPOSSIBLE på bombastiska actionscener, och på den fronten levererar FALLOUT. Ett slagsmål på en elegant herrtoalett är extremt bra, i vanlig ordning får vi en avancerad motorcykeljakt, och som lök på grädden på moset fläskas det på med helikopterjakt och bergsbestigarslagsmål.

MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT är en bra och underhållande actionfilm. Dessutom märks det inte att filmhelvetet faktiskt är två och en halv timme långt! Men - jag tycker nog att GHOST PROTOCOL och ROGUE NATION var lite bättre.  
För övrigt har det börjat pratas om att man vill se Henry Cavill som ny Jame Bond. Tja ... Han har ju rätt ålder, och till skillnad från Daniel Craig ser han inte ut som en ryskt gangster. Men som skådespelare är han lite väl stel, Cavill. Hans utstrålning är inte den bästa. Jag upptäckte att jag sett en hel del filmer med Cavill innan han debuterade som Stålmannen - men jag noterade honom aldrig i dessa filmer.
Men visst vore det lite roligt med Cavill som James Bond - eftersom Bond då skulle se ut som prins Carl Philip!

(Biopremiär 3/8)
-->