Serier: Blårockarna X 2 (ytterligare en gång)

BLÅROCKARNA
"UNGDOMSÅR"
"GRUMBLER & SÖNER"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Zoom

I och med denna recension, har jag skrivit om tio album i serien om Blårockarna. Det är även så många album jag har läst - eftersom jag aldrig läste serien innan det dök upp recensionsex från Zoom (fd Mooz), detta är album 13 och 14 från Zoom, fler album har kommit på andra förlag.
Efter att ha läst dessa tio album, har jag kommit fram till att man aldrig vet vad man får när man läser ett Blårockarna-album. Ofta är handlingen tunn och inget vidare. Ibland är albumen rätt bra. Men - de är sällan bättre än "rätt bra". Dock har de alla det gemensamt att de är trevliga - ibland lite trevliga, ibland mycket trevliga.
Dessa två album har det gemensamt att båda är rätt bra och båda är rätt trevliga, det första är kanske till och med lite bättre än "rätt bra".
Serien om Blårockarna utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, och seriens centralgestalter är sergeant Chesterfield och korpral Blutch. "Ungdomsår" utkom på franska 1992, och i albumet skildras korpral Blutchs barn- och ungdom. Blutch försöker desertera, men grips av Chesterfield, som för honom till en liten stad, där han låses in hos sheriffen. Inne på saloonen träffar Chesterfield på den gravt alkoholiserade läkaren HW Harding.

Det visar sig att Harding var den som tog hand om Blutch under uppväxten, efter att Blutch som bebis lämnats utanför Hardings dörr. Harding berättar den sorgliga historien om Blutchs hårda uppväxt - hård, eftersom Harding envisades med att supa bort sin karriär, och de drog från stad till stad, från stat till stat. Harding försöker öppna ny praktik, men det går aldrig på grund av krökandet, de försöker sig på att gräva guld, men också det går åt skogen. När Blutch blir äldre tröttnar han på Harding, och lämnar honom ett par gånger, men de råkar ständigt på varandra, och trots att Harding upprepade gånger lovar att sluta supa,gör han det aldrig.

"Ungdomsår" är ett riktigt bra litet drama. Något regelrätt äventyr är det inte, och de humoristiska inslagen är få - det här är ett drama, en uppväxtskildring.

"Grumbler & söner", på franska 1991, är en lite märklig historia. Lincoln har förbjudit månggifte, och Chesterfield och Blutch skickas till en liten stad i Utah, för att se till att mormonerna i trakten efterlever de nya lagarna. Väl på plats i staden visar det sig att familjen Grumbler; en vresig karl och han fyra söner, hatar mormonerna och ger sig på dem med jämna mellanrum.
Medan Chesterfield varje dag beger sig till de fredliga mormonerna och försöker tala dem till rätta, försöker Blutch förstå varför Grumbler och söner hatar mormonerna så mycket. Blutch kommer snappt fram till att allt inte står rätt till hos Grumblers. Samtidigt har Chesterfield fått för sig att han ska bli mormon! Efter att ha umbåtts dagligen med mormonerna, har han börjat inse hur bra de har det, och att de har rätt.
Vad som gör albumet märkligt är att mormonernas religion, den religiösa aspekten, inte tas upp alls. I albumet är de bara ett gäng vänliga människor som vill leva i frid i sin by.

Konstigt - ja. Men albumet får ändå sägas vara helt okej. Och om inget annat är det trevligt.
Av någon anledning är Raoul Cauvins namn felstavat på båda omslagen. De har glömt o:et i Raoul.       

-->

Bio: Solo: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Om Ron Howards SOLO: A STAR WARS STORY kommit för 35 år sedan, hade jag skitit på mig av lycka - och än mer så om den kommit för 40 år sedan. Som barn var jag, som så många andra, ganska besatt av STJÄRNORNA KRIG, och som tonåring under 1980-talet var jag inte bortskämd med den här typen av film - på bio.

Dessutom hade filmen haft Harrison Ford som Han Solo om den gjorts för 35-40 år sedan.

Numera kommer det nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer stup i kvarten. De har inte premiär lika ofta som superhältefilmerna från Marvel, men nu har det kommit så många STJÄRNORNAS KRIG att jag inte bara börjat bli mätt och tröttna - jag har blivit ganska ointresserad av fenomenet. Dessutom vägrar magin att infinna sig när jag ser de här nya filmerna. Jag känner inte den sense of wonder jag upplevde förr, när den oändliga rymden öppnade sig på bioduken, X-Wings och TIE-fighters susade förbi, och John Williams musik brölade. Lite sense of wonder upplevde jag när jag såg 2015 års STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, men det berodde nog mest på att den tog vid där de riktiga filmerna (den första trilogin) slutade, och jag fick återse Han Solo och Chewbacca.

I nyss nämnda THE FORCE AWAKENS dog Han Solo på slutet. En riktigt, riktigt sketen, ovärdig död - han mördades av sin son; den där skeva Keanu Reeves-lookaliken.

När jag nu ser denna nya film om Han Solos första äventyr, satt jag hela tiden och tänkte på att Solo kommer att dö på ett sketet sätt - och det störde faktiskt.

Hur ung Han Solo ska vara i SOLO vet jag inte. Han spelas av Alden Ehrenreich, som bara är några år yngre än vad Harrison Ford var när han spelade inte den första filmen. Så i princip kan SOLO utspela sig bara ett par år före STJÄRNORNAS KRIG.

Ehrenreich var jättebra som korkad cowboystjärna i HAIL, CAESAR! för två år sedan. Som Han Solo är han lite ... slätstruken. Han får väl anses vara okej, men han är förstås ingen Harrison Ford - Ford såg ut att vara lite rufsig och tilltufsad på riktigt. Å andra sidan var väl Ford bara bra när han spelade Han Solo och Indiana Jones, annars är han fruktansvärt träig - vilket är passande. Karln är ju utbildad snickare.

Nå. I SOLO: A STAR WARS STORY berättas lite snabbt hur Han och hans käresta Qi'ra (Emilia Clarke) tillsammans stjäl någon pryl, vad det nu var, och Han kommer undan, medan Qi'ra grips. Han lovar att komma tillbaka och befria Qi'ra.

Han, som tar sig namnet Solo, eftersom han är ensam (det vore roligare om han hette Solo och tog sig namnet Napoleon), påbörjar en pilotutbildning hos rymdimperiet, men kastas ut från skolan. Tre år senare har han fortfarande inte återvänt till sin hemplanet för att rädda Qi'ra. Istället träffar han på Beckett (Woody Harrelson), som inte är författare, utan leder ett litet gäng brottslingar. Han Solo hänger på Beckett och de skickas iväg för att stjäla Den makalösa grejen med det hopplösa namnet.
Uppdragsgivaren är gangstern Dryden Vos (Paul Bettany) - och vem dyker upp som Drydens högra hand? Jo, Qi'ra, som följer med på uppdraget. På vägen hittar de Lando Calrissian (Donald Glover) och Millennium Falcon, Chewbacca mötte Han lite tidigare, så han är också med.

SOLO: A STAR WARS STORY är en lite märkligt småtråkig film. Jag har inte läst de gamla romanerna som skrevs om Han Solo, så jag vet inte om handlingen eller Han Solos bakgrund är hämtad från någon av dem. Men det här lyfter aldrig riktigt. Här finns några bra inslag, och jag gillade rymdimperiets värvningsfilmen, men oftast är det här bara ointressant och oengagerande - och det skulle kunna vara en science fiction-actionfilm vilken om helst, helt fristående från STJÄRNORNAS KRIG-serien.

Filmen innehåller en hel del jakter och pang-pang, men rymdstrider saknas nästan helt. Scener med rymdskepp i rymden är få. Mot slutet får vi se en alldeles för lång strid mot ett enormt, glödande anus och en jättebläckfisk i rymden.

Det här är en väldigt mörk film. Då menar jag inte tematiskt mörk, utan bokstavligt talat mörk. Det känns som om de inte hade råd med belysning på de där planeterna. Ibland är det lite svårt att se vad som sker, och jag kände att det var rätt ansträngande för ögonen. Och då såg jag inte filmen i 3D, vilket väl hade gjort det än värre. Filmen är så mörk att den blir lite ful.

Huvudrollerna i de första filmerna gjordes av mer eller mindre okända skådisar, det var  egentligen bara Alec Guiness och Peter Cushing som var kända namn. I SOLO figurerar flera skådisar vi sett åtskilliga gånger tidigare och som vi associerar med annat. Woody Harrelson gör sin roll likadant som alla andra roller han gör, och pratar som en hillbilly. Emilia Clarke är vansinnigt söt, men hennes rollfigur är lite vissen. Även Thandie Newton, iförd misslyckad frisyr, medverkar i en mindre roll, liksom Warwick Davis, som den här gången inte är utspökad till ewok eller tomte. Plus i kanten för att Clint Howard dyker upp några sekunder.

Alldeles på slutet gör en figur från en av de tidigare (eller ska jag skriva senare?) filmerna en kort cameo, dels för att skapa intresse för nästa film, antar jag, och dels för att kunna visa upp en ljusvärja och demonstrera kraften - eftersom både lasersvärd och kraften saknas i SOLO: A STAR WARS STORY.

Tja, rent allmänt är det inte mycket kraft i den här filmen.

(Biopremiär 23/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: William Vance

Den belgiske serietecknaren William van Cutsem, bättre känd som William Vance, har gått bort, 82 år gammal.

Jag har under det senaste året flera gånger tänkt att jag skulle skriva en grej om Vance här på TOPPRAFFEL! - rättare sagt, en grej om två serier som tecknades av Vance: Bob Morane och Bruno Brazil. Detta då jag skaffat de få album som kom på svenska i dessa albumserier.

Jag hade albumen som tonåring - kanske inte alla, men de flesta. När jag växte upp fanns Bob Morane- och Bruno Brazil-albumen nästan alltid på diverse serierealisationer; till exempel hade Tempo/Åhléns årliga seriereor. Som vuxen hittar jag ofta dessa album på serieantikvariat, och de kostar nästan ingenting. De brukar gå för ett par kronor styck. Jag köpte dem alltså för några kronor förra året.

När jag läste dessa album som ung, tyckte jag att de var lite konstiga - och jag hade lite problem med att hålla isär Bob Morane (ursprungligen en romanfigur, utgiven på svenska som "Bob Moran på äventyr" - Morane utan E på slutet - med Wahlströms gröna ryggar) och Bruno Brazil. Figurerna såg likartade ut, bara hårfärgen skilde dem åt, och historierna var märkligt berättade.

När jag som vuxen läste om dem, tyckte jag fortfarande att de var märkligt berättade; rätt förvirrade, och det var därför jag tänkte skriva om dem är på TOPPRAFFEL! - vilket aldrig blev av. Förrän nu.
Jag har alltid tyckt att William Vance var något slags äventyrsseriernas motsvarighet till Milo Manara - många figurer; de flesta, ser likadana ut, men har olika peruker. Vance tecknade i en spröd, elegant, men rätt stel och livlös stil. Manara tycker jag bättre om.

William Vance utbildade sig på en konstskola i Bryssel, och började 1962 att rita åt serietidningen Tintin - han jobbade inte med själva serien Tintin, som det felaktigt påstås i den nekrolog som publicerades i svenska dagstidningar. Hans första serie; Howard Flynn, publicerades på svenska i tidningen Banggg 1966, vilket var före min tid.

Marshall Blueberry.

Vance var förhållandevis produktiv, och när jag tittar på en lista över alla serier han tecknat, konstaterar jag att jag faktiskt inte läst speciellt mycket av honom. Detta beror dels på att en del serier vad jag vet aldrig publicerats på svenska - och dels på tidningen Fantomen. Efter det att jag slutat läsa Fantomen regelbundet, började tidningen att publicera albumen om Bruce J Hawker som följetong. Detta innebar att jag aldrig fick några kompletta äventyr de gånger jag faktiskt köpte ett nummer av Fantomen, och jag brydde mig aldrig om att i efterhand komplettera så att jag kunde läsa serien. Numera har jag de flesta, om inte alla, av dessa nummer, men jag har inte läst Bruce J Hawker.
1991-92 tecknade Vance två album om Marshall Blueberry efter manus av Jean Giraud, även dessa gick i Fantomen - och jag har fortfarande inte läst dem.

XIII.

William Vances största succé var XIII, efter manus av Jean Van Hamme. Egentligen en skamlös kopia på Robert Ludlums "Identitet Kain", bättre känd som "The Bourne Identity". Jag läste de första albumen när de kom på danska, och tyckte att de var riktigt bra. Serien, som sålt miljoner och åter miljoner i de franskspråkiga länderna, har senare gått i tidningen Agent X9.

William Vance drabbades av Parkinsons och lät på grund av detta pensionera sig 2010. Det var denna sjukdom som nu tog hans liv.

WILLIAM VANCE

1935-2018

R.I.P.

Bio: Tully

Foton copyright (c) Scanbox

På distributörens pressida för den här filmen, kategoriseras den som "comedy". På IMDb står det att filmen är "Comedy, Drama". Det absolut roligaste med TULLY är att den lanseras som komedi - eftersom det här är ett deprimerande drama utan några om helst roliga inslag. Eller så är humorn så pass misslyckad att det inte framgår att det ska vara roligt.

TULLY är författad av Diablo Cody och regisserad av Jason Reitman, duon som gjorde JUNO. Jag såg aldrig JUNO. Åtminstone tror jag inte det - men i en recension av en annan film någonstans, skriver jag att jag inte var så förtjust i JUNO. Har jag verkligen sett den? Jag minns inte.

Diablo Cody är ingen författare som får mig att hoppa högt av glädje. Av de filmer jag sett av de hon skrivit manus till, har jag inte gillat en enda. JENNIFER'S BODY, YOUNG ADULT, RICKI AND THE FLASH. Jason Reitman har dock gjort en och annan film jag gillat, jag har för mig att THANK YOU FOR SMOKING var rätt bra.

TULLY handlar om tvåbarnsmodern Marlo (Charlize Theron), med en tredje unge på väg. Marlos make jobbar mycket, Marlo är hemmafru, och de har grava problem med sin autistiske son, som skriker och bär sig åt - han påminner om den skrikande ungen i THE BABADOOK. När Marlo så föder en liten dotter, blir arbetsbördan för mycket.

Marlos bror föreslår att Marlo skaffar en "nattnanny" - en kvinna som kommer på kvällen och tar hand om bebisen under natten, så att föräldrarna kan sova ordentligt. Brodern fixar en nattnanny, som en kväll dyker upp hos Marlo. Tully heter hon, och spelas av Mackenzie Davis. Hon är glad och utåtriktad, och Marlo tycker att Tully är lite konstig - men hon fascineras av henne.

Marlo mår allt bättre, hon är utvilad och gladare, och hon börjar utveckla ett kompisskap med Tully. Det hela leder fram till en oväntad twist, och jag tänkte att, herregud, det här är ju en dramaversion av THE BABADOOK.

Jag tillhör inte alls målgruppen för TULLY - vilken den nu är. 40-åriga mödrar? Har filmen någon målgrupp? Jag tyckte att den här filmen var riktigt, riktigt tråkig. Dessutom upplevde jag den som fullkomligt poänglös. En feelbad-film om en nybliven, lite osympatisk mor. Ingenting i filmen är speciellt intressant eller engagerande. Framför allt är ingenting roligt - om det här nu är tänkt att vara en komedi. Fast skådespelarna är onekligen bra. Det bästa med TULLY är att den bara varar 95 minuter inklusive eftertexter. Jag läser att Charlize Theron såg till att gå upp rejält i vikt för att kunna göra den här rollen.

Den här filmen kommer säkert att få höga betyg av andra!

    

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)

Bio: Deadpool 2

Foton copyright (c) 20th Century Fox

För sådär tjugo år sedan såg sedan jag en komedi, som visades på marknaden i Cannes. Jag minns inte vad den hette, jag minns inte vad den handlade om, men jag tyckte den var jättekul. En tid senare släpptes filmen på video i Sverige, och jag såg om den tillsammans med min syster, efter att jag berättat hur kul den var. "Hur full var du när du såg den här i Cannes?" undrade syrran efter en stund, eftersom filmen inte alls var kul.

Så är det ju ibland. Kanske till och med ganska ofta. Att se en film på stor duk och med maffigt ljud på bio, kan göra att filmen upplevs som bättre än den kanske är. Jag har sett flera direkt-på-video-filmer på bio, till exempel i Cannes, och upplevt dem som riktigt bra och fläskiga. Ibland kan förstås fallet vara det motsatta. Alla brister i en liten film som funkar utmärkt hemma på TV:n, förstoras på en bioduk.

När jag såg Marvelfilmen DEADPOOL på bio 2016 tyckte jag att den var jättekul. En frän superhjältefilm på alla sätt; mycket bättre än alla andra superhjältefilmer - eller åtminstone de flesta andra superhjältefilmer. När filmen kom på Blu-ray såg jag om den - och då tyckte jag inte att den var lika rolig. Den var nästan lite påfrestande och tjatig.

Nu har jag sett DEADPOOL 2, i regi av David Leitch (eller "One of the guys who killed John Wick's  dog", som det står i förtexterna), på bio - och återigen hade jag kul i biofåtöljen. Jag hade absolut inte tråkigt, jag satt inte och tittade på klockan stup i kvarten, som när jag såg AVENGERS: INFINITY WAR, eller filmen jag såg alldeles före DEADPOOL 2. Och då är Leitchs film ändå två timmar lång.

... Men jag kan mycket väl tänka mig att den inte är lika rolig hemma på TV:n, åtminstone inte om man sett den tidigare, och minns alla skämt och händelser.

Ryan Reynolds, som även varit inblandad i manus, är förstås tillbaka i titelrollen. Deadpool är en anti-superhjälte som dödar de skurkar han jagar, och hans superkraft består i att hans kropp läker på nolltid; han kan inte dö hur mycket han än skjuts, knivhuggs, eller slits i småbitar.

Filmen inleds med att Deadpools flickvän dödas när skurkar rusar in i lägenheten för att ta kål på Deadpool. Deadpool, eller Wade, som han egentligen heter, blir extremt deprimerad och försöker ta livet av sig. Dock tvingas han åter ta till superhjälterier, eftersom en mutant från framtiden; supersoldaten Cable (Josh Brolin), anländer och börjar skjuta folk och spränga saker i luften, medan han letar efter något eller någon.

Cable i serietidningen.

För att stoppa Cable och reda ut en del andra mutantproblem, bildar Deadpool superhjältegruppen X-Force, efter att ha satt in en annons i tidningen. Scenerna med X-Force är fantastiskt roliga, i synnerhet deras oväntade öde är extremt roligt. Bland de som gestaltar dessa misslyckade hjältar hittar vi Bill Skarsgård, Terry Crews och Brad Pitt.

Den osedvanligt läckra Zazie Beetz spelar Domino, vars superkraft är att hon har tur. Hon utkristalliserar sig genast som den tredje huvudrollsinnehavaren vid sidan av Reynolds och Brolin.

DEADPOOL 2 är precis som den första filmen en metafilm; Deadpool pratar med biopubliken, och många skämt handlar om andra filmer och seriefigurer. Det skämtas en del om DC Comics' mörka filmuniversum. Språket är genomgående grovt, vilket kan kännas lite irriterande, eftersom det inte är "busigt" att svära här i Sverige. Våldet är genomgående blodigt, men väldigt orealistiskt.

Vad jag inte gillar är att filmen, precis som alldeles för många amerikanska filmer, efter ett tag börjar att handla om familjen; att hitta sin familj. Precis som GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2; den filmen sänktes av ämnet. I fallet DEADPOOL 2 vet jag dock inte om familjetemat är avsett som parodi, eller om det faktiskt är på allvar. Inget annat i filmen är på allvar.

Det är också lite irriterande att ett par visuella skämt förklaras - "Du gör precis som i BASIC INSTINCT".

Rappt och underhållande är det här i varje fall, och bara extrascenerna under eftertexterna är värda en biobiljett. De är fantastiskt roliga; mycket roligare än allt som föregått dem. Här ska jag kanske skjuta in att det inte följer fler scener efter att eftertexterna rullat klart.

Stan Lees cameo inskränker sig till ett porträtt på en vägg. Eddie Marsan har en liten roll i filmen, och tittar man snabbt skymtar en del andra superhjältar i bakgrunden.

   

(Biopremiär 15/5)

Bio: Avengers: Infinity War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag skriver om den här först nu - AVENGERS: INFINITY WAR hade ju premiär för flera veckor sedan!

Jo, så här är det: filmen pressvisades inte. Och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på att se den. Sociala medier flödar över av kommentarer av folk som verkligen älskar filmen, till och med människor jag normalt litar på tycker att AVENGERS: INFINITY WAR är utmärkt (det är nog bara den danske filmjournalisten och kritikern Nicolas Barbano som tycker filmen är skitdålig), men jag kände mig inte lockad. Filmen gav intryck av att vara överlastad och jobbig.

Igår tog jag mig samman och såg filmen på en tidig eftermiddagsvisning. Inklusive mig var vi sju personer i den ganska stora salongen, jag satt ensam i den främre delen, så jag slapp jobbig biopublik.

Låt mig inleda med att ta upp en grej jag reagerade på. Alldeles innan huvudfilmen startade, dök det upp en kort filmsnutt i vilken en tjej i SF:s uniform (eller heter det Filmstaden numera?) talar till publiken och informerar om vad som gäller. Hon säger att inte bara ljudet från en mobiltelefon stör, utan även ljusskenet - så vi ombeds stoppa undan telefonerna. Förlåt? Mobiltelefoner ska stängas av. Punkt. "Men tänk om mina barn behöver få tag på mig medan jag är på bio!" säger kanske någon förälder. Tja, då får du väl låta bli att gå på bio. Innan mobiltelefonernas ankomst ringde barn aldrig till biografer för att få tag på sina föräldrar. Och föräldrar ringde inte för att få tag på sina barn, som var på söndagsmatiné.

Vidare sa tjejen i filmen åt oss att inte prata så högt och inte prassla så mycket med godispåsarna. Att undvika prassel kan förstås vara svårt, men herregud - "inte prata så högt"? Går man på bio håller man käften under visningen! Så enkelt är det. Jag hade föredragit en filmsnutt i vilken en medelålders karl, eller ett rejält fruntimmer, med bister uppsyn läxar upp publiken.

Innan huvudfilmen visades förstås ett gäng trailers för kommande filmer - och några dessa filmer kändes betydligt mer lockande än filmen jag faktiskt skulle se. Superhjältefilmerna DEADPOOL 2 och ANT-MAN AND THE WASP, och den närbesläktade SOLO: A STAR WARS STORY.

Okej. Så började då filmen. Nu har jag sett AVENGERS: INFINITY WAR. Och allvarligt talat: vad i helvete är det alla ser i den här filmen? Varför tycker alla att det här är så fantastiskt bra?

AVENGERS: ETERNAL WAR vore en bättre titel - eftersom filmen aldrig slutar. Dessutom fick filmen mig att tänka på Mikis restaurang och pizzeria i Landskrona. Där kan man beställa en pizza som heter V6 Turbo. På denna pizza får man tomatsås, ost, oxfilé, fläskfilé, köttfärssås, kyckling, bacon, bearnaisesås och kebabkött. Och det är ungefär som AVENGERS: INFINITY WAR. Det är för mycket av allting. Vissa beståndsdelar hade varit bra var för sig, men kombinationen funkar inte.

För regin står Anthony och Joe Russo, och deras film inleds med en lång prolog, i vilken den storvuxne och lilafärgade busen Thanos (Josh Brolin) har dödat hälften av invånarna i Asgård, inklusive ett par kända gestalter från de tidigare filmerna. Thor (Chris Hemsworth) slås halv ihjäl och slängs ut i rymden. Denna prolog är hur lång som helst - och fruktansvärt tråkig.

Thanos har en stridshandske som han pyntar med något slags kraftkristaller, som han måste hitta; dessa finns utspridda lite varstans. När han fått tag på alla kristaller föreligger risk att universum går under, eller något i den stilen. Stridshandsken med de färgglada kristallerna ser ut som något Barbie varit framme och pimpat. Varför vill Thanos se ut som en Disneyprinsessa?

Därefter förflyttas vi till jorden, där en massa superhjältar gafflar med varandra. Bruce Banner (Mark Ruffalo) är Hulk och fajtas, men trillar in i dr Stranges (Benedict Cumberbatch) bostad. Märkligt nog lyckas Banner inte förvandlas till Hulk igen under resten av filmen. Banner hojtar att Thanos är på väg. De letar upp Järnmannen (Robert Downey Jr) och kanske figurerar ytterligare några hjältar här i början, jag minns inte.

Plötsligt dyker Guardians of the Galaxy upp ute i rymden! Och då lyfter filmen rejält. Scenerna med denna rymdhjältegrupp är jättebra - faktum är att dessa scener är bättre än den lite misslyckade GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2. Star-Lord (Chris Pratt) och hans gäng hittar Thor, och dras in i fajten mot Thanos. Fast det hade skett förr eller senare, eftersom Star-Lords kärlek Gamora (Zoe Saldana) är Thanos' styvdotter.

Nere på jorden dyker fler hjältar upp. Spindelmannen (Tom Holland) har nu fått så pass avancerade, högteknologiska dräkter, att han egentligen inte behöver några egna superkrafter. Hur tänkte manusförfattarna där?

Handlingen förflyttas till Wakanda, så att den ohemult populäre tråkmånsen Black Panther (Chadwick Boseman) och hans folk får vara med och slåss. Samtidigt ska Thor försöka fixa fram en ny hammare. Det är lite kul att Peter Dinklage spelar världens största dvärg, som häckar rymden och smider hammare och odlar skägg.

Och så blir det fajting. Och fajting. Det känns som om större delen av filmen består av trista superhjältefajter. Och när det inte är superhjältefajting, är det trista dialogscener. Allting håller på i en evighet, i synnerhet slutet, som inte är någon upplösning; det leder bara vidare till nästa film. Fast i det här fallet kan man verkligen tala om upplösning - bokstavligt talat.

Jag orkar inte räkna upp alla superhjältar och skådisar som är med - men av någon anledning saknas Hawkeye. Varför då? Behövde de ingen kille som är bra på att skjuta pilbåge?

Flera hjältar dör i den här filmen. Fast man vet ju aldrig med sådana här filmer. Rollfigurerna kan mycket väl återuppstå.

Hur som helst: jag förstår verkligen inte varför så många tycker att det här är en lysande film. En del hävdar att det är den bästa Marvelfilmen någonsin. Jag tycker att det är obegripligt. Det här är bara spretigt, bombastiskt och trist. Men det är klart, jag tyckte ju även att dundersuccén BLACK PANTHER var rövtråkig.

Om hela filmen var lika bra som scenerna med Guardians of the Galaxy hade jag satt ett högre betyg. Just det: Stan Lee dyker upp tre sekunder som busschaufför. Och ja, det ligger en bonusscen efter eftertexterna.

Nästa vecka ska jag se DEADPOOL 2. Om inget annat innehåller den ett kul skämt om DC:s universum.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/4)

Serier: Blake och Mortimer: "Affären Francis Blake"

BLAKE OCH MORTIMERS ÄVENTYR EFTER EDGAR P JACOBS
"AFFÄREN FRANCIS BLAKE"
av Jean Van Hamme och Ted Benoit
Cobolt Förlag

Jag har faktiskt aldrig någonsin tidigare läst Blake och Mortimers äventyr; den klassiska, belgiska äventyrsserien av Edgar P Jacobs. Jag vet inte riktigt varför. Jag kände ju till serien när jag var barn, men jag fick aldrig något album av mina föräldrar, och jag köpte aldrig något själv. Antagligen fanns det heller inga album med Blake och Mortimer på Landskrona Stadsbibliotek, i annat fall hade jag lånat dem.

Fast jag visste ju hur serien såg ut - att den var tecknad i en klara linjen-stil som åtminstone när det gällde miljöer låg nära Hergés stil. Och jag visste att serien var otroligt pratig, att sidorna var fyllda med text. Kanske fanns det trots allt ett album på bibblan som jag lånade, men som jag aldrig läste klart på grund av textmassorna?

Jag har en del vänner som ibland talat sig varma för Jacobs gamla serie, och som skojat om den rikliga texten. Som vuxen har jag dock inte brytt mig om att köpa de gamla albumen på antikvariat. Fast nu är jag onekligen sugen på att leta upp dem.

Cobolt Förlag har börjat ge ut Blake och Mortimer på svenska igen. Men - det handlar inte om de ursprungliga albumen av Jacobs. Istället inleds utgivningen med det första av de "nya" albumen; "Affären Francis Blake" från 1996. Edgar P Jacobs dog 1987, men det var hans vilja att serien skulle fortsätta med andra upphovsmän - till skillnad från Hergé, som uttryckligen inte villa att Tintin skulle föras vidare.

För manus står den Adamsonbelönade belgiske författaren Jean Van Hamme, som skriver serier som säljer mångmiljonupplagor i Frankrike och Belgien; han skriver även romaner och filmmanus. Van Hamme är en pålitlig, bra författare - även om jag inte gillar hans dundersuccé Thorgal. Ted Benoit, som gick bort 2016, står för teckningarna. Av Benoit har vi tidigare sett serien Ray Banana på svenska.

Björn Wahlberg har översatt och står även för ett informativt förord. I detta kan man bland annat läsa att Van Hamme ville sätta sin egen prägel på språket, och inte, som Jacobs, bluddra på och i texten beskriva det vi faktiskt ser i bild. De första sidorna i "Affären Francis Blake" är dock extremt pratiga - så pass pratiga att jag fick ta en paus efter varje uppslag för att vila ögon och hjärna. Dessa sidor är rätt ansträngande att läsa, och man skulle kunna visa upp dem som ett exempel på hur man inte skriver ett seriemanus.

Från albumets första sidor.

Men! Denna pratighet försvinner ganska snart. Kanske försökte Van Hamme sig på att göra något slags naturlig övergång från Jacobs' stil till sin egen? Jag stör mig dock lite på de engelska ord och uttryck som med jämna mellanrum slängs in i dialogen; "By Jove", "Well", "Hello" med mera. Det är möjligt att en fransman som är kass på engelska tycker att det är exotiskt, men jag upplever det mest som töntigt. Dessutom utbrister gestalterna ofta i den besynnerliga svordomen "The devil!". Inte "What the devil?" eller liknande varianter, utan enbart "The devil!". Jag var tvungen att kolla upp det här med en god vän som jobbar som översättare av brittisk litteratur, och han hävdar att man inte kan säga så.

Albumets handling ger till en början; troligen tack vare den myckna, omständliga dialogen, intryck av att vara ytterst komplicerad, men visar sig vara enkel. Francis Blake, chef för underrättelsetjänsten MI5, är på jakt efter en förrädare. När förrädaren avslöjas visar det sig vara ... Blake själv! Blake lyckas fly och blir förstås genast efterlyst. Blakes bäste vän, professorn Mortimer, tror självklart inte på anklagelserna; Blake måste vara oskyldig, så Mortimer beger sig iväg för att hitta sin vän. Färden går till Skottland, där de riktiga spionerna ska avslöjas.

"Affären Francis Blake" är ett riktigt bra album. På ett par ställen tar kanske Van Hamme den enkla vägen ut; han låter sina hjältar ta sig ur knipor på lite väl slumpartade sätt, men som helhet är serien en väl fungerande spiothriller av klassiskt snitt. Javisst, självklart går tankarna till Hitchcock och andra gamla mästare i facket.

Nu har jag allltså inga Blake och Mortimer-album av Edgar P Jacobs att jämföra med, men Ted Benoits teckningar är fantastiska. Jag inbillar mig att hans tuschlinjer är lite mer levande än Jacobs', men där kan jag förstås ta fel.

Lite senare i albumet.

"Affären Francis Blake" var en njutning att läsa, och jag ser fram emot nästa album i serien. Och jag borde verkligen ta mig i kragen och försöka skaffa de ursprungliga albumen av Jacobs.

Slutligen: det är inte utan att jag undrar vad andra serieskapare hade kunnat göra med Tintin - om Hergé gett tillåtelse att fortsätta serien. Detta är ett ämne som ofta diskuteras i Tintinkretsar, och en del Tintinfans avskyr tanken på detta. Själv tycker jag att det hade varit intressant. Tintin må ha varit en väldigt personlig serie för Hergé, Hergé var Tintin. Men - när en ny serieskapare tar över en gammal, etablerad serie, gäller det att på något sätt göra serien till sin egen, utan att förändra den, åtminstone inte alltför mycket. Det finns massor av hyllade serier som inte görs, eller gjordes, av dess ursprungliga upphovsmän. Lucky Luke blev betydligt bättre när Goscinny började stå för manusen. Lee Falk var trots allt en av de sämsta Fantomenförfattarna under senare delen av karriären. Och jag tycker inte att det sista, färdigställda Tintinalbumet; "Tintin och gerillan", är bra.   

Serier: Fantomen 9/2018

FANTOMEN 9/2018
"Den gyllene örnen"
av Philip Madden och Alex Saviuk
Egmont Publishing

Det har ju varit extremt mycket Fantomen i media under veckan som gått. Fantomen nämns i nyhetspublikationer och framför allt i diverse flöden i sociala medier. Detta tack vare äventyret "Den gyllene örnen" och framför allt tack vare tidningens omslag, tecknat av Henrik Sahlström. Ja, ni har ju alla läst om det: Fantomen slår en regnbågsflaggga i skallen på en polsk nationalist.

Otäcka högertroll och andra knäppgökar har gått i taket, och hävdar att Fantomen blivit en vänsteraktivist. Samtidigt jublar lika många, om inte fler, människor över att Den vandrande vålnaden försvarar en pridefestival i Polen. Det är främst den senare gruppen som figurerar i mitt Facebookflöde.

Men - vad dessa två olika grupper; de som hatar och de som jublar, har gemensamt, är att de inte verkar ha läst tidningen! Omslaget och ett par sidor inne i tidningen har gjort numret till en snackis utan like. Många verkar ha dragit slutsatser utan att bemöda sig om att läsa äventyret. I vissa fall får jag intrycket av att positiva krönikor skrivits i tidningar - trots att krönikören bara läst om serien.

Äventyret "Den gyllene örnen" är skrivet av den brittiske serieförfattaren Philip Madden, som är bosatt i Polen. Han finns alltså på plats för att kunna se de polska nationalisternas härjningar med egna ögon. För teckningarna står den amerikanske superhjältetecknaren Alex Saviuk, som tecknar kompetent, men en aning stelt i en stil helt anpassad för färgläggning - om serien trycks i svartvitt kommer den att se mer än lovligt platt ut.

"Den gyllene örnen" är inget dåligt Fantomenäventyr. Jag vill snarare kalla historien ett riktigt rejält dåligt Fantomenäventyr! För det här är uselt. Sanna mina ord.

Historien är 23 sidor kort, vilket är en sida längre än brukligt numera, sedan Egmont kapade längden på Fantomenäventyren från 32 sidor till 22, och därmed förvandlade äventyren till trista bagateller. Philip Maddens berättelse börjar i Carpatia, där mr Walker ska besöka ruinerna av slottet Vacul, som han ju äger. Varför han åkt dit framgår inte. Vi gamla Fantomenläsare vet att lokalbefolkningen tror att det spökar på slottet och ingen vet att Fantomen bor där - men detta verkar Madden inte känna till. Hans serie inleds med att Walker ser en polsk gubbe stå och gräva utanför slottet, så Walker spankulerar fram till gubben och säger hej hallå, vem är du, det här är mina marker. Väldigt konstigt.

Polacken gräver upp en mytomspunnen guldörn som under medeltiden stals från Polen. Kort därpå hittas den polske gubben mördad och guldörnen är stulen. Det visar sig vara polska nationalister som stulit den, vilket deras ledare skryter om i ett nyhetsinslag på TV. Fantomen beger sig till Polen.

Fantomen tillfångatas av de onda nationalisterna, som pratar om att de ska angripa en prideparad, men plötsligt kommer en tuff brud som heter Camilla instörtande genom en söndersprängd vägg och befriar Fantomen. Vem är Camilla? Hon var tydligen med i ett äventyr i nummer 22-23/2013, men det har jag inte läst, så jag har ingen aning om vem hon är. Dock verkar hon vara kär i Fantomen, och hon är också ute efter guldörnen.

Sedan är det dags för pridefestivalen. Det blir fajting. Och sedan blir det ännu mer fajting. Och sedan är det slut.

Den omtalade pridefestivalen figurerar på fyra av seriens sidor, och den känns mest inkastad i handlingen. Det hela är ryckigt berättat. Större delen av sidorna består av actionscener. Folk slåss, skjuter, spränger och jagar varandra. Jag noterar att många nyare Fantomenförfattare, främst amerikanska, verkar tro att Fantomen är en actionserie. Men Fantomen är en äventyrsserie. Bra Fantomenäventyr bygger på rejäla, robusta historier. Visst ska det förekomma actionscener, men det är handlingen som är det viktiga.

"Den gylllene örnen" är en banal, simpel historia, och vore det inte för omslaget, hade ingen reagerat. Äventyret har redan publicerats i den norska tidningen, med annat omslag, och där passerade det obemärkt förbi.

Av detta kan vi förstås dra slutsatsen att det alltid är bra att ta del av något innan man uttalar sig. Minns videovåldsdebatten på 1980-talet, då upprörda moralister ville förbjuda filmer de inte sett.

"Den gyllene örnen" innebär heller inte någon radikal förändring av Fantomenserien och Fantomen som figur. Fantomen har alltid försvarat de svaga mot onda krafter av olika slag. Nu är pridefestivalen avklarad, det finns andra företeelser Fantomen kommer att försvara i framtiden. Jag skriver ju själv manus till Fantomen, om än inte till den svenska tidningen. Alla mina historier (än så länge har bara en hunnit publiceras) skiljer sig åt från varandra; några är humoristiska, andra är skräckbetonade - men de har det gemensamt att de handlar om min Fantomen. Kanske den Fantomen jag växte upp med. Och min Fantomen är upppenbarligen inte Philip Maddens Fantomen.

Fast det är klart: om Madden fått två avsnitt på sig att berätta sin historia, det dubbla sidantalet, hade kanske det här kunnat bli något. Då hade han kunnat utvecka både handling och gestalter.

För övrigt verkar en kulturskribent på Sydsvenskan tro att Fantomen är en serie  som skriver sig själv, att det är Fantomen som fattar sina beslut, och inte en manusförfattare.

Efter "Den gyllene örnen" följer ett avsnitt av Fantomens värld, kallat "Heloise - svartklubbarnas fasa", en serie på tre sidor författad av pseudonymen "Alan Sonne" och tecknad av Kim W Andersson. Det hade varit bättre att lägga de här tre sidorna till huvudserien, för det här är bara dumt och meningslöst. Heloise och hennes rumskompis Kadia går på svartklubb i New York. En 37-åring tafsar på Kadia. Heloise ger killen på käften. Slut. Av någon anledning ser Heloise ut att ha stomipåse på magen. I rutan där killen får på käften, ser det ut som om det är dörrvakten som nitar honom.

Sist i tidningen ligger den andra och sista delen av det franska albumet Airborne 44; "Där män faller". Jag har inte läst del ett, så jag tvingades hoppa den här serien - men den är extremt snyggt tecknad, och ska tydligen även vara mycket bra innehållsmässigt.

Nästa nummer av Fantomen är ännu ett dubbelnummer som bara innehåller repriser på gamla Fantomenäventyr.

(Tidningen finns i butik till och med den 7/5)

Bio: Isle of Dogs

Foton copyright (c) 20th Century Fox

Jag hade inte tänkt se ISLE OF DOGS. Verkligen inte. Men jag hade ett ärende i stan en stund efter pressvisningen, så jag gick och såg filmen ändå.

Varför ville jag inte se ISLE OF DOGS?

Därför att det är en film av Wes Anderson!

Jag vill inte påstå att jag hatar Wes Anderson. Han är liksom ingen nordkoreansk ledare värd att hata. Men jag tycker verkligen illa om Wes Andersons filmer. De är genuint irriterande - på samma sätt som filmer av Spike Jonze och Michel Gondry brukar vara (vilket jag påpekat i tidigare recensioner av filmer av dessa herrar).

Wes Anderson gör något slags bisarra barnprogram för en vuxen publik, filmer som lyckas bli pretentiösa trots barnslighet och tramsiga inslag. En orsak till detta är det distanserade berättandet. Det går inte att engagera sig i handling och gestalter. Det "konstnärliga" kommer i vägen för hjärta och själ.

Jag har dock vänner som faktiskt älskar Wes Andersons filmer. Jag förstår dem inte. Andersons förra film; THE GRAND BUDAPEST HOTEL, blev en förhållandevis stor framgång - vilket jag finner obegripligt.

År 2010 hade Wes Andersons dockfilm DEN FANTASTISKA RÄVEN svensk premiär. Andersons nya film; alltså ISLE OF DOGS, är även den en dockfilm.

Ärligt talat: jag ville gå redan efter tre minuter. Redan under öppningsscenerna kände jag att det här inte var en film för mig. Filmen irriterade på en gång.

ISLE OF DOG utspelar sig i Japan och dialogen är delvis på japanska. Wes Anderson har fått en del kritik för detta - eftersom inga japanska bolag eller intressenter är inblandade i filmen, som inte heller är gjord i Japan. Några har kallat filmen rasistisk på grund av detta - men kom igen, Anderson kan väl få göra en film som utspelar sig i Japan om han vill det?

Alla hundar har drabbats av ett märkligt virus och en ond, korrupt borgmästare ser till att skicka alla hundar till Sopön; en soptipp ute i havet. En liten pojke letar efter sin hund Spots, som ska finnas på Sopön. Pojken flyger dit i ett flygplan, men kraschar. Han blir kompis med hundarna som bor där, de ska försöka ta sig därifrån, ett botemedel mot viruset måste hittas, borgmästaren måste störtas, och Spots ska hittas.

Eller hur det nu var.

Tempot är väldigt långsamt. Ibland är filmen helt stillastående. Filmen är märkligt allvarlig och den humor som eventuellt finns där märks inte av alls. Eller så är det väl bara jag som inte tycker att roligheterna är roliga. Dockorna är rätt fula, men jag gillade det japanska trummandet på soundtracket.

"Men förstår du inte filmen?" utbrister kanske en del. "Allegorin? Det den har att säga om oss människor?" Men eventuella budskap gör inte ISLE OF DOGS mindre tråkig och irriterande.

Rösterna görs av bland andra Bryan Cranston, Edward Norton, Bob Balaban, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel och Scarlett Johansson, och det är ju trevligt. Minsann om inte Yoko Ono också medverkar.

... Men det enda jag tycker är roligt med ISLE OF DOGS, är att de ska arrangera speciella hundvisningar av filmen på Capitol i Göteborg. Man kan alltså ta sin hund med sig på bio!

Tekniskt sett är ISLE OF DOGS välgjord, vilket gör att jag kan sätta nedanstående betyg.

 








(Biopremiär 4/5)