Serier: Rubine X 2 (igen)

RUBINE
"96 TIMMAR"
"DATORMYSTERIET"
av Mythic, Walthéry och de Lazare
Forlaget Zoom

Förra året recenserade jag två album om Rubine; hjältinna i en belgisk albumserie. Jag hade inte tidigare läst några Rubine-album, och HÄR kan ni läsa vad jag tyckte. Forlaget Zoom (som tidigare hette Mooz Förlag i Sverige, men som nu får använda sitt ursprungliga, danska namn) ger inte ut dessa album i kronologisk ordning, och de är inte numrerade.

"96 timmar" är det åttonde albumet på svenska - men av en slump även det åttonde i den ursprungliga, franskspråkiga publiceringen. På franska kom det ut år 2002, det vill säga före album fem, sex och sju i den svenska numreringen. Tecknare är seriens ursprunglige sådan, brasilianaren Dragan de Lazare. Vad Natacha-tecknaren Walthéry gör på serien är lite oklart, enligt Wikipedia skriver han manus tillsammans med Mythic, enligt förlaget Lombards hemsida ritar han. Jag får dock intrycket av att hans inlandning är marginell.

Rubine må se ut som en komisk äventyrsserie, men det här är en förhållandevis allvarlig deckarserie. Rubine är en Chicagopolis som löser intrikata deckargåtor. Att serien utspelar sig i Amerika märks dock knappt alls, allting känns väldigt franskt - eller belgiskt. "96 timmar" inleds med att en rik kvinna; Gale, som är otrogen mot sin make, av misstag råkar skjuta ihjäl sin älskare. En väninna försöker hjälpa Gale att komma undan, men de grips - och märkligt nog döms Gale till döden. Gale ska flygas till ett fängelse, men planet kraschar. Alla ombord antas vara döda. Tolv år senare ser det inte bättre ut än att Gale verkar ha återvänt från de döda för att bevisa sin oskuld, och för att sätta dit de verkliga mördarna.

"96" timmar är till större delen ett rätt hyfsat album. Tyvärr faller det hela på upplösningen. Historien väckte mitt intresse och jag undrade hur allt hängde ihop, men slutet känns mest dumt och alltför osannolikt. Dessutom är slutet aningen abrupt, som om upphovsmännen inte räknat med att sidorna plötsligt skulle ta slut.

"Datormysteriet", album nio på svenska, är faktiskt det allra första albumet om Rubine, ursprungligen publicerat 1993. Bildmässigt skiljer det sig en aning från de senare albumen; teckningarna är lite grövre och ibland inte alltför eleganta. På ett par ställen är det aningen svårt att se vad det är som sker i bild.
Även innehållsmässigt skiljer albumet sig från de senare album jag läst. "Datormysteriet" är en actionserie fylld med vilda jakter och eldstrider, och deckargåtan tenderar att försvinna. Handlingen är dock tunn. Rubines bror är en hacker, som tillsammans med några kompisar råkat ställa till det och fått onda gangsters efter sig. Kompisarna mördas, Rubine tvingas hjälpa sin bror - och hennes enorma revolver går varm.

Mordet i "96 timmar".

"Datormysteriet" är inget vidare. Det är inte tråkigt, det är inte uselt, det är inte inkompetent - det är bara totalt ointressant. Det enda jag tyckte var lite uppseendeväckande är allt prat om olika webbsidor; dejtingsidor på nätet och annat. Albumet är alltså från 1993, när internet var långt ifrån så utbrett som det kom att bli några år senare. När jag läste albumet satt jag och undrade om de tjänster det pratas om faktiskt existerade för 25 år sedan. Jag minns inte. De första två hemsidor jag var involverad i startade vi 1995, och jag skaffade inte internet i min lägenhet förrän 1997. Men antagligen har jag bara glömt bort vad som fanns och inte fanns i internets barndom.

Så här introduceras Rubine på den första sidan i det första albumet.

I ett avsnitt av det trevliga Youtubeprogrammet Seriepodden (de har alldeles för få tittare och prenumeranter, så se till att titta och prenumerera!) diskuterades Rubine. Göran Semb anmärkte på färgläggningen, som är lite mer dunkel än brukligt i fransk-belgiska serier. Det stämmer, sidorna är lite mörkare. Fast om det är en nackdel vet jag inte. Historierna får trots allt en lite mer mystisk air utan glättig färgläggning. Jag vill nog hellre anmärka på designen av Rubine; själva figuren. Hon är mest ett vandrande hårsvall, hon är rätt oinspirerad.

Sedan Göran Semb anmärkte på färgläggningen har han förresten blivit ny översättare av Rubine. Det är han som översatt dessa två album till svenska.   

DVD/Blu-ray/VOD: Still/Born

STILL/BORN (Njutafilms)

Skräckfilmer om onda- eller besatta bebisar, och bebisar i fara, är en fin subgenre. ROSEMARYS BABY och IT'S ALIVE är förstås de första man tänker på, men det finns fler. Här har vi ytterligare en; den kanadensiska STILL/BORN, i regi av Brandon Christensen.
STILL/BORN inleds med att Mary (Christie Burke) föder tvillingar. Dock visar sig den ena tvillingen vara dödfödd. Mary sörjer sitt döda barn - men börjar snart att inbilla sig att ett övernaturligt väsen häckar i huset, en varelse som är ute efter den överlevande tvillingen Adam. Oförklarliga saker sker - åtminstone i Marys huvud. Givetvis tror ingen på det Mary berättar, och de bevis hon tror sig ha leder ingenvart.
Den här filmen har ett rätt bra filmfoto. Skådespelarna är också rätt bra, och gamle, fine Michael Ironside har en biroll, tyvärr en alldeles för liten sådan.
Vad STILL/BORN inte har, är spänning. Det görs försök att bygga upp en otäck stämning, men det funkar sådär. Tempot är långsamt, ibland är filmen nästan stillastående. Stora delar av filmen består i att Mary ensam går omkring i huset.
Det här hade kunnat bli en riktigt bra liten film, men resultatet blev mest lommevarmt. Fast det är klart, de som är mer lättskrämda än jag kan säkert uppskatta filmen.

 









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Friend Request

FRIEND REQUEST (Njutafilms)

Skräckfilmen FRIEND REQUEST gick visst upp på bio i Sverige i december förrra året. Ett faktum jag fullkomligt missat. Jag vet inte om den gick upp i Göteborg, den pressvisades i alla fall inte.
Efter att ha sett filmen undrar jag främst en sak: av alla skräckfilmer som görs ... Varför valde Njutafilms att sätta upp just den här på bio?
FRIEND REQUEST, som inte ska förväxlas med filmen UNFRIENDED, är en tysk produktion, inspelad i Sydafrika, som ska föreställa Amerika. I huvudrollerna syns främst brittiska, australiska och amerikanska skådisar. För regin står tysken Simon Verhoeven, som inte är släkt med Paul Verhoeven.
Handlingen kretsar kring Laura (Alycia Debnam-Carey) och hennes Facebookkonto. Laura har massor av Facebookvänner. En dag anländer en ny elev till Lauras skola, den udda och utstötta Marina (Liesl Ahlers). Marina har inga vänner alls, vare sig i verkliga livet eller på Facebook. När Laura får en vänförfrågan från Marina, accepterar hon den - vilket hon inte skulle ha gjort. Marina tror genast att de är bästa vänner.
Laura ignorerar alla hundratals meddelanden från Marina, och då blir Marina förbannad. Så pass förbannad att hon tar livet av sig. En video med det bisarra självmordet hamnar genast på Facebook - den sprids via Lauras konto. Laura kan inte ta bort videon och hon kan inte plocka bort Marina från vänlistan.
Det visar sig vara en demon som är i farten. Lauras vänner mördas en efter en, och filmer med morden laddas upp på Lauras Facebooksida. Lauras antal Facebookvänner minskar radikalt, och polisen tror att att det Laura som är mördaren.
FRIEND REQUEST är inte bra. Tvärtom, den är riktigt dålig. Okej, den börjar väl halvhyfsat - som ännu en tonårsskräckis. Jag kände att jag inte tillhörde målgruppen, men det var inte helt ointressant. Halvvägs in, ungefär, blir det här dock bara dumt och tråkigt. Det hela leder fram till ett inte speciellt oväntat slut.
Ibland ser jag nya, riktigt bra skräckfilmer som släpps direkt på DVD, och jag undrar varför de inte fick en chans på bio. Därför undrar jag vad FRIEND REQUEST hade på biorepertoaren att göra.

  









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Blodsband

BLODSBAND (Studio S Entertainment)

Jag har ingen större relation till Ed McBain, eller Salvatore Albert Lombino, som han egentligen hette - namnet Evan Hunter tog han sig först 1952, när han var 36. Jag påbörjade en eller ett par av hans polisromaner om det 87:e distriktet, när jag var ung, men jag vet inte om jag faktiskt läste ut dem. Jag hade en tendens att påbörja romaner, för att sedan ta en paus efter några kapitel, och sedan aldrig fortsätta. Den tendensen har jag fortfarande.
Däremot har jag sett några filmatiseringar av McBains böcker. Nu har jag sett en till; Claude Chabrols fransk-kanadensiska BLODSBAND från 1978. McBains böcker utspelar sig i en fiktiv storstad baserad på New York - Chabrols film utspelar sig i Montreal, främst av skattetekniska skäl.
BLODSBAND inleds med att en ung tjej en regnig natt huggs ihjäl i en gränd. Tjejens fjortonåriga kusin Patricia (Aude Landry) ser mordet ske, och springer genast till polisen. Patricia såg mördaren. Donald Sutherland spelar Steve Carella, som blir den som leder utredningen. Två av de misstänkta spelas av David Hemmings och Donald Pleasence, den sistnämnde medverkar bara i en scen.
Ungefär halvvägs in i filmen står det ganska klart vem mördaren är, upplösningen blir därför ingen överraskning. Carella hittar mordoffrets dagbok och filmens sista halvtimme består främst av återblickar till tiden närmast före mordet.
Det här är en ganska grå och ful film, så som kanadensiska 70-talsfilmer brukade se ut. Känslan av en glittrande, lockande, mystisk och mytisk storstad, som New York, saknas helt. Donald Sutherland överraskar med att göra en återhållsam rolltolkning.
Några av de franskspråkiga skådespelarna är dubbade till engelska - det är möjligt att hela filmen är eftersynkroniserad, och att de engelskspråkiga skådisarna dubbat sig själva. Detta gör att en del scener känns lite märkliga. Jag ser ju kopiösa mängder dubbad film; alla gamla italienska skräckfilmer och så vidare, men det är inget man förväntar sig när man ser en mer "seriös" film, som BLODSBAND.
Chabrols film fick lite halvtaskig kritik när den kom. Nej, det här är ingen större film och den är inte speciellt spännande. Jag tycker dock att den är okej. Om inget annat är det trevligt att se några av de medverkande skådespelarna. Förutom de ovan nämnda syns även Laurent Malet och Stéphane Audran, för att nämna två. Audran dog förresten för exakt en månad sedan när jag skriver detta.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Victor Crowley - Hatchet 4

VICTOR CROWLEY - HATCHET 4 (Njutafilms)

Jag söker och söker på TOPPRAFFEL!, men det verkar inte som om jag har recenserat HATCHET III från 2013. HATCHET och HATCHET II skrev jag om, men inte trean. Jag vet att jag har sett den - men jag minns absolut ingenting av den.

Nu har vi alltså fått en fjärde film i serien, inspelad i smyg för att verkligen överraska fansen. Hur många de nu kan tänkas vara. Jag gillade den första filmen och jag tyckte att den andra var rätt okej, men jag skulle förstås aldrig nämna HATCHET-filmerna om jag ombads lista mina favoritskräckfilmer.

Adam Green står åter för manus och regi, efter att hoppat trean, och i huvudrollen ses Parry Sheen som Andrew Yong. Sheen har varit med i samtliga filmer i serien, men när jag kollar upp honom verkar han ha spelat olika rollfigurer varje gång. Andrew Yong spelade han för första gången i HATCHET III.

Nå. Andrew har skrivit en bok om sina fruktansvärda upplevelser i träsket där den odödlige, vanställde seriemördaren Victor Crowley (Kane Hodder även denna gång) härjar. Fast det är förstås ingen som tror på legenden om Crowley, istället verkar alla tro att det var Andrew som slaktade sina vänner i träsket.

Andrews påstridige manager övertalar honom att återvända till träsket för en dokumentär de kan tjäna pengar på. Dock störtar flygplanet de sitter i och det dimper ner rakt i träsket. Och vem är kvar i träsket? Jo, Victor Crowley, förstås. Vem annars?

VICTOR CROWLEY är en renodlad komedi. En makalöst blodig sådan, men regelrätt skräckfilm är det här inte. Det här är en ganska pladdrig film, och humorn är ofta i barnsligaste laget. Ibland påminner det här om en Tromafilm. En väldigt stor del av filmen utspelar sig ombord på det vattenfyllda flygplanet. Det tar sin lilla tid innan slaktandet går igång, men splatterscenerna är fläskiga och ibland kreativa. Förutom Parry Sheen medverkar bland andra Tiffany Shepis, medan Tony Todd och Danielle Harris från de tidigare filmerna återkommer i minimala cameos.

Betyget nedan är lite tveksamt, men filmen är kort, jag hade inte tråkigt när jag såg den, och jag skrattade några gånger. Dessutom är det trevligt med en lågbudgetskräckis som inte ser ut som något några kompisar spelat in hemma på gården..

DVD/Blu-ray/VOD: Machine Gun Kelly

MACHINE GUN KELLY (Studio S Entertainment)

Att en film stoppats av Statens Biografbyrå behöver inte betyda speciellt mycket - åtminstone inte om filmen är gjord före 1970, när action- och skräckfilmer var mindre brutala och blodiga än de kom att bli. Biografbyrån förbjöd eller klippte i det mesta som innehöll våld.
"Filmen som stoppades av svenska censuren i elva år" står det med stora bokstäver på omsaget till Roger Cormans MACHINE GUN KELLY från 1958. En film som alltså godkändes, faktiskt i oklippt skick, lagom till att filmens huvudrollsinnehavare Charles Bronson blivit en publikdragande stjärna.
Legenden Roger Corman har regisserat och/eller producerat mängder av bra, och ibland riktigt bra, filmer. Bland de bästa finns hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar från 1960-talet, och en rad gangsterfilmer han producerade åren runt 1970. Tyvärr tycker jag inte att MACHINE GUN KELLY är någon större höjdare.
Det hela utspelar sig på 1930-talet - vilket står på omslagets baksida. Om årtiondet inte stått utsatt, hade jag inte varit säker på när historien är tänkt att utspela sig, eftersom miljöer och gestalter mest känns som 50-tal. Bronson är K-pisten Kelly, som han kallas i den svenska texten. Han är en efterlyst bankrånare med, visar det sig, extrem dödsångest - han fryser till is om han råkar se en likkista. Susan Cabot spelar Kellys iskalla flickvän Flo, som är den som driver på honom. När Kelly och hans gäng kidnappar en liten flicka ser det inte bättre ut än att det kommer att gå åt helvete för skurkarna - som det ju brukar i sådana här filmer.
MACHINE GUN KELLY är en ganska minimalistisk film. Miljöer och medverkande är få, ofta sitter rollfigurerna inomhus och pratar, och den låga budgeten syns. Givetvis går det att göra fantastiska filmer även om budgeten är låg, men jag blev allt lite besviken på den här filmen. Jag började tappa intresset efter en stund. Det skjuts och pangas en del, vilket alltså räckte för att filmen skulle totalförbjudas två gånger; 1960 och 1961 - den andra gången hade distributören själv klippt bort ett par minuter.
Dock är det ju intressant att se Bronson i en roll med påfallande många repliker!

TOPPRAFFEL! fyller 50

Nej, det är inte TOPPRAFFEL!, den här bloggen, som fyller 50 idag. Det är jag som gör det.
Och det är ju lite konstigt.
Jag menar, jag kommer ju ihåg när mina föräldrar fyllde 50. Jag minns fotografierna från mina mor- och farföräldrars 50-årskalas; sådana där klassiska bilder där de sitter lite stelt bredvid ett bord med blomsterbuketter.
Jag minns när jag fyllde 40. Det var inte länge sedan. Då var TOPPRAFFEL! nystartad. Nu är TOPPRAFFEL! tio år gammal.
1995 var jag med om att starta Fantastisk Filmfestival. I maj det året åkte jag till Cannes för första gången. Jag minns att någon hade frågat efter efter delegationen från FFF, och och fått till svar "Det är de där unga killarna som brukar sitta på skandinaviska terrassen och dricka öl."
Jag tycker fortfarande att jag tillhör de där unga killarna. Jag gillar ju liksom fortfarande samma saker som när jag var 25 - eller kanske till och med 15. Herregud, i många fall gillar jag fortfarande samma saker som när jag var åtta. När jag var åtta köpte jag mitt första nummer av Fantomen och min första skiva med KISS.
Jag väntar fortfarande på den där dagen när jag plötsligt blir vuxen på riktigt och börjar uppskatta riktigt tråkiga saker, den dag jag blir så som vuxna var när jag var barn. Men den dagen lär förhoppningsvis aldrig komma.
Däremot beter sig många ungdomar i den generation som skulle kunna vara mina barn ungefär som min föräldrageneration. 90-talisterna är de nya 40-talisterna. Och det är ju rätt konstigt. Ungarna är de nya moralivrarna.
Nåja.
Nu ska jag snart iväg och äta födelsedagsmiddag. Det blir inte ravioli. Hoppas jag!
Grattis på mig!

Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.

I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.

Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?

Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.

Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.

I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.

George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.

En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.

RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.

(Biopremiär 13/14)

Bio: Death Wish

Foton copyright (c) SF Studios
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är TOPPRAFFEL! äntligen på banan igen. Vad passar väl bättre än att inleda denna comeback med rejält toppraffel?
... Fast kanske är det inte den film jag nu ska recensera jag åsyftar när jag skriver "toppraffel", utan dess tidigare inkarnationer.
Världens mest otursförföljda arkitekt är onekligen stackars Paul Kersey. I fem filmer med premiär mellan 1974 och 1994 fick Kersey se fru, barn, flickvänner, vänner och grannar rånas, misshandlas, våldtas och mördas. Till varje ny film i serien skaffade Kersey sig en ny kvinna, men det dröjde inte länge innan hon råkade illa ut. Eftersom polisen alltid hade tummen mitt i handen, blev det Paul Kersey sjäv som fick hala fram pickan och göra saken kort med det rånmördande våldtäktspatrasket.

Det var förstås Charles Bronson som spelade den lågmälde arkitekten. Michael Winner regisserade de tre första filmerna i serien. Den första; DEATH WISH - VÅLDETS FIENDE NR 1, vilken bygger på Brian Garfields roman, som i Sverige fick den bisarra titeln "Vän av ordning", utmärker sig genom att vara en "riktig" film. Det är en snygg produktion med ett bra manus - och efter att Paul Kersey gått ut på stan och skjutit ihjäl sin första rånare, rusar han hem och spyr i toalettstolen.
Övriga fyra delar i serien är skönt skräpiga B-filmer. DEATH WISH 2 totalförbjöds flera gånger i Sverige, och när den slutligen släpptes fri, hade drygt tjugo minuter klippts bort - det vill säga samtliga våldsscener. DEATH WISH 3 förbjöds den med - och blev aldrig tillåten, oavsett hur mycket distributören klippte bort. Trean är tveklöst den roligaste filmen i serien, den är som en vansinnig westernfilm om en stadsdel i New York som styrs av våldsamma (och härligt töntiga) punkare. I slutscenerna går Bronson och EdLauter sida vida sida längs huvudgatan och nickar tufft mot varandra medan de skjuter ner högvis med drägg - alltmedan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på.
DEATH WISH 4 - THE CRACKDOWN är lite sämre än trean, medan DEATH WISH V - THE FACE OF DEATH är sämst i serien. Men - jämförd med de direkt-på-DVD-actionfilmer som görs idag, är femman inte så jäkla dålig ändå.
Eli Roths nyinspelning med Bruce Willis floppade i USA. Något som gjorde en hel del väldigt glada, upptäckte jag i diverse flöden i sociala medier. Många hatade nämligen 2018 års DEATH WISH. Nu pratar jag inte om filmkritiker, utan om personer som tillhör målgruppen; folk som borde gillat den. Även de som inte ens sett filmen gladde sig åt att den underpresterade. Varför blev de så glada för detta?
Jo, dels för att de förstås inte gillar att man gjort en nyinspelning av en "helig" film - men framför allt för att de hatar Eli Roth! Jag vet inte riktigt varför Roth är så hatad. Jag själv är väl inte så förtjust i Roths tidigare filmer, men jag tycker inte så illa om dem att jag hatar honom. Eli Roth och Quentin Tarantino tillhör de mest hatade filmskaparna bland amerikanska fanboys.
Eli Roths DEATH WISH har även anklagats för att vara rasisisk, men det var förstås väntat - och det hade bara blivit konstigt om alla rånare och gängmedlemmar av politiska skäl spelades av vita killar.

Bruce Willis är drygt tio år äldre än vad Charles Bronson var 1974. Den här gången har Paul Kersey gått och blivit en framgångsrik kirurg. Han är lyckligt gift och har en tonårig dotter. Hustrun spelas av Elisabeth Shue, som enligt en replik i filmen är 43 - något som fick mig att fnissa till, eftersom Shue fyller 55 i höst. Paul har även en odugling till bror som spelas av Vincent D'Onofrio.
Det dröjer inte länge innan Pauls liv vänds upp och ner. Ett maskerat gäng tar sig in i familjen Kerseys villa och skjuter ner fru Kersey och dottern, medan Paul är på sjukhuset. Hustrun dör, dottern hamnar i koma. De två poliser som leder utredningen är lite halvklantiga, så den fredlige men desperate Paul tar lagen i egna händer.
Iförd huvtröja och beväpnad med en stulen pistol beger Paul sig ut på stan för att hitta gänget som mördade hans fru. Medan han letar efter dessa passar han på att skjuta ihjäl lite annat slödder han råkar stöta på. Paul är inte världens mest diskrete vigilante, han blir omedelbart filmad, om än bara bakifrån, och media döper honom till The Grim Reaper, det vill säga liemannen - men i den svenska texten står det Dödens ängel.
En stor skillnad mellan 1974 års DEATH WISH och denna nya version, är sättet på vilket Paul Kersey opererar. Charles Bronson rörde sig i folktomma gränder och parker, och sköt ihjäl packet med ett eller två skott. Bruce Willis avlossar inte bara flera magasin, han kan slå till på ställen där han verkligen syns - en bar, en nattklubb - och ibland nöjer han sig inte med att bara skjuta ner folk. Eftersom Eli Roth regisserat, är denna nya DEATH WISH en splatterfilm. Busarna mosas, huvuden krossas, hjärnor sprutar ut mot kameran. Charles Bronson hittade aldrig gänget (lett av Jeff Goldblum!) som mördade hans fru, medan Bruce Willis letar aktivt efter mördarna.

Att DEATH WISH fått premiär nu är antingen usel tajming - eller perfekt sådan. Jag vet inte riktigt. Debatten om USA:s idiotiska vapenlagar pågår som värst efter nya massakrer, och här kommer en film om en kille som enkelt skaffar vapen för att kunna försvara sig - men främst för att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl kriminella. Eli Roths budskap blir splittrat. En scen i en vapenaffär är fullkomligt bisarr, direkt surrealistisk, och här handlar det om satir över de vansinniga vapenlagarna. Men - samtidigt ska vi ju sympatisera med Paul Kersey och heja på honom när han mejar ner folk så att blodet stänker.
Filmerna med Charles Bronson är självklart bättre än denna nya film; Bruce Willis är ju inte Bronson. Men jag tycker ändå att 2018 års DEATH WISH är rätt okej i sin genre. Till saken hör att jag tycker att det finns något tillfredsställande med att se vigilantefilmer. 2008 blev jag rånad i Malmö; en maskerad, knivbeväpnad man dök upp mittt i natten och på öppen gata. När jag kom hem efter incidenten tittade jag på DIRTY HARRY och DEATH WISH 3 - och mådde genast bättre. Nej, jag tycker inte att brottslingar ska skjutas ihjäl ute på gator och torg, inte i verkligheten, men det är skönt att se hårdingar på film göra sådant man inte kan och får göra.

        

   




(Biopremiär 13/4)
-->