Serier: 91:an presentbok 8: Skånska kriget

91:AN PRESENTBOK 8: SKÅNSKA KRIGET
av Claes Reimerthi och Gert Lozell
Egmont Publishing

Nu ska jag göra något jag egentligen försöker undvika i den mån det går. Jag ska skriva om en seriebok innehållande en serie jag själv jobbar med; nämligen 91:an - och som är skriven och tecknad av två vänner till mig. Det är inte alltid det lättaste. Vad ska Claes och Gert säga om jag inte tycker om det här? Vad ska mina läsare tycka om jag helt okritiskt hyllar boken?

Eftersom det här handlar om en komisk äventyrsserie; av någon märklig anledning en sällsynt genre i Sverige, väljer jag att skriva om boken ändå. Dessutom har jag haft den liggande ett bra tag nu, så det är på tiden att jag får ur mig något om den.

91:an; serietidningen, är en tidning jag bara läst regelbundet under det perioder jag jobbat åt den och därmed fått den hemskickad. Större delen av 1990-talet, början av 2000-talet, och från och med 2015, då jag gjorde comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse. "Skånska kriget" gick som följetong i åtta nummer under 2014, vilket innebär att jag inte läst serien tidigare.

... Och jag har heller inte läst "30-åriga kriget" av samma upphovsmän och som kom ut i bokform 2011. Det var det första försöket att göra historiska serier med 91:an. Någon skrev någonstans att 91:ans äventyr under 30-åriga kriget är bättre "Skånska kriget", men det låter jag vara osagt.

I detta äventyr får vi se Klackamos välbekanta persongalleri i deras tidigare inkarnationer. Året är 1678 och Sverige ligger i krig med Danmark. Karl XI tänker låta överste Gyllenskalp smuggla en kista med krigskassan genom Göinges skogar. Med sig har Gyllenskalp bara en handfull män och krigskassan, innehållande soldaternas löner, är lovligt byte.

Mor Truxa botar ryggskott.

Den slemme överste Klaage har lierat sig med danskarna och är ute efter skatten - men det är även Toftaligan, som i denna serie stöpts om till ett gäng tjuvaktiga snapphanar.

91:an och 87:an, då? I "Skånska kriget" heter de Mandel och Lasse, och har deserterat från den svenska armén. Just det här att de är desertörer tycker jag är lite märkligt - deras nutida inkarnationer tar ju bondpermis för jämnan, men vad jag vet har de aldrig deserterat.

Det dröjer ett bra tag innan Mandel och Lasse gör entré i äventyret - och efter deras introduktion medverkar de faktiskt inte speciellt mycket. Faktum är att den som figurerar mest och nästan blir seriens huvudperson, är 97:ans ohängda morsa; hon som i de vanliga serierna heter Bottina Axelsson. I "Skånska kriget" har hon blivit mor Truxa; en så kallad "klok gumma", det vill säga hon tjänar pengar på att hitta på exceptionellt dumma botemedel mot diverse krämpor. Truxa är en rolig figur och seriens största behållning.

Gert Lozell är en stor Spiroufantast - men i denna drömsekvens är det Tintin som spökar.

Idén bakom äventyret är utmärkt och skulle funka lika bra i en "seriös", allvarlig äventyrsserie. Jag tänkte lite på Blueberry när jag läste den här boken - liksom i många album med Blueberry handlar det om en skattjakt, vilken involverar gestalter som lurar och bedrar varandra.

Som komisk äventyrsserie funkar "Skånska kriget" bra. Möjligen känns historien ibland lite spretig, vilket jag gissar beror på att den ursprungligen gjordes som en följetong. Det måste hända roliga och spännande saker i varje avsnitt, och när avsnitten läses i en följd försvinner ibland handlingen bland alla upptåg.

Ännnu en Tintinreferens - antar jag.

Gert Lozell, som förra året belönades med Svenska Serieakademins Adamsonstatyett, briljerar som tecknare - i "Skånska kriget" bevisar han varför han fick priset och varför han är en av Sveriges skickligaste serietecknare. Dessutom utspelar delar av boken sig i Kristianstad, där Gert bor, så han har tyckt att det varit extra roligt att jobba med den här serien. Claes Reimerthi, som tilldelades Adamson redan 2001, är känd för sina gedigna äventyr i historisk miljö - han har sedan 1983 skrivit otaliga historiska Fantomenäventyr.

Lite smolk i glädjebägaren: någon på Egmont måste ha sovit på jobbet när den här boken sammanställdes. En seriesida saknas! Det är den sista sidan i det första avsnittet, och som skulle ha funnits på sidan 21. Om man inte vet om att sidan saknas är det inte helt säkert att man märker det - men avsnittet slutar lite konstigt.

Förutom serier innehåller den här boken en del skisser av Gert Lozell, en intervju med Gert och Claes, och en kort artikel om verklighetens skånska krig. Denna inbundna bok på knappt hundra sidor är förvånansvärt billig, den kostar bara några tior mer än en vanlig serietidning.     

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 5

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 5
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Den femte samlingsvolymen med Blueberry får mig att tänka på La Grande-Motte i södra Frankrike. Det är en semesterort som är känd för sina pyramidliknande höghus nära stranden. Sommaren 1985 var jag där med mina föräldrar.
I mitten av 1980-talet hade jag kommit på att man ju kan köpa äldre seriealbum på postorder; man behövde inte leta efter dem i fysiska boklådor. Så, jag hade börjat beställa Carlsen Comics utgåvor av Blueberrys äventyr; ett eller ett par album i taget. Inför Frankrikeresan 1985 hade jag beställt trilogin om sydstaternas guldskatt; de album som hos Carlsen hette "Chihuahua Pearl", "Mannen som var värd 500 000$" och "Uppgörelsen i Tacoma", utgivna 1982-1983.
Av någon anledning tog jag inte med mig det tredje albumet till La Grande-Motte. Jag vet inte varför. Jag minns hur jag retade mig på detta. Vi skulle vara i Frankrike i två veckor, och så länge behövde jag alltså vänta på att jag skulle få veta hur äventyret slutar.
... Fast självklart satt jag inte i pyramidhuset och grämde mig över detta i två veckor. Jag kom snart på andra tankar. Jag befann mig trots allt i Frankrike, de tecknade seriernas förlovade land. Men när jag ser de här albumen tänker jag fortfarande på La Grande-Motte.
I och med den här trilogin tar Blueberry steget från att "bara" vara världens bästa westernserie till att bli en av de allra bästa serierna, oavsett genre. Vi har i de tidigare albumen sett hur Jean Giraud gått från att vara en lovande tecknare, om än ibland lite valhänt, till att bli skicklig och slutligen hitta sin stil. Jean-Michel Charliers manus har gått från att vara väldigt traditionella westernäventyr; kraftigt inspirerade av främst John Fords filmer, till att bli mer personliga.

Den här bilden blev jag extra imponerad av när jag läste albumet första gången. Hur orkade karln rita det här? Han var ju omänsklig!

I och med trilogin om sydstaternas guldskatt tar Charlier och Giraud sin serie ett steg längre. Ja, fler steg än ett. Charliers sätt att berätta förändras. Hans manus har tidigare varit spännande och engagerande, men berättartekniskt var de nästan lika traditionella som äventyren. Men nu, plötsligt, blir handling, berättande och dialog mer levande. Det känns som om serien och dess figurer börjar leva sina egna liv; Charlier är inte längre den som hittar på äventyren, han bara nedtecknar dem.
Upplevelsen förstärks av Jean Girauds teckningar. Efter att Giraud funnit sin stil i de två-tre album som föregick denna trilogi, börjar han här att utveckla den. Jag minns hur imponerad jag var av teckningarna 1985 - och jag är lika imponerad idag. Även färgläggningen är utomordentlig och stämningsfull; den är extremt mycket bättre än dagens datorgenererade kitsch som förstör alldeles för många serier.
De här tre äventyren publicerades ursprungligen i tidningen Pilote mellan 1970 och 1972, och de kom ut som album på franska 1973 och 1974. Album två och tre i trilogin har hos Cobolt döpts om till "En man värd 500 000 dollar" och "Ballad om en kista", titlar som ligger närmare de franska originaltitlarna, men som är lite klumpigare än Carlsens titlar.

Chihuahua Pearl introduceras i serien.

Löjtnant Mike Blueberry är en man med konstant otur, och hans väg mot helvetet blir allt brantare. "Chihuahua Pearl" inleds med att Blueberry blir utkastad från det militära - vilket dock bara är en del av en plan. Någonstans på andra sidan den mexikanska gränsen finns en kista med sydstatsguld, och denna måste Blueberry, i egenskap av civil, hitta. För att Blueberrys täckmantel ska bli ännu mer övertygande, har man låtit sätta upp falska efterlysningsaffischer - plötsligt är Blueberry en farlig gangster. Han får dock inte bara prisjägare efter sig, utan även ett gäng slemma sydstatare, samt en ond mexikansk officer och dennes armé. Det här är en myllrande serie vars persongalleri ständigt växer, det är mycket på gång och en hel del att hållla reda på.
Mike Blueberry kastas konstant ur askan i elden, när han tror att det inte kan bli värre, blir det självklart värre. Det här är en historia full av lömska människor och förräderi. Den förföriska sångerskan Chihuahua Pearl introduceras här; hon är en kvinna alla män faller för, även Blueberry, men självklart är hon inte att lita på.
Jag skriver ovan att detta är en trilogi, och visst avslutas historien om guldskatten i "Ballad om en kista" - men i vanlig ordning avslutas inte Blueberrys äventyr. Det hela fortsätter i nästa album.
Det här är en fantastiskt bra westernserie - "Samlade äventyr 5" är väldigt mycket bättre än andra franskspråkiga westernserier Blueberry ofta jämförs med; främst Comanche. Comanche framstår som rätt platt.

Ur det rikliga extramaterialet.

Liksom de tidigare volymerna, inleds "Samlade äventyr 5" med fylliga artiklar, denna gång får vi extra mycket bonusläsning och mer än ett förord. Bland annat analyseras Girauds teckningsstil av en fransk serietecknare. Här finns även flera exempel på hur Giraud redigerade och förbättrade sina seriesidor innan de samlades i album, och vi får se gamla omslag till Pilote, en affisch, ett pussel, gamla annonser, med mera. Jag skulle inte ha något emot att en dag få se allt Blueberrymaterial; alla omslag, måningar, annonser, allt som inte finns i seriealbumen, samlat i en flott bok.
Jag tvingas dock avsluta denna recension med en anmärkning. Jag gillar verkligen det papper "Samlade äventyr" trycks på; det väger inte så mycket och ljuskällan reflekteras inte på seiesidorna. Men - när jag kom till "Ballad om en kista" knakade det till i boken. Limningen i ryggen sprack och inlagan lossnade från pärmarna. Och det är ju inte kul.

-->

Bio: Den of Thieves

Foton copyright (c) SF Studios
Avdelningen för filmer som ställer frågor.
DEN OF THIEVES är en film som ställer frågor. Den största frågan är "Vänta nu här, vad hände egentligen? Vad var det han gjorde? Hur då?". När filmen slutade kände jag mig dum, eftersom jag inte förstod den, jag fick inte ihop bitarna - men när jag lämnade biografen och som vanligt diskuterade det som visats med en kollega, visade det sig att han inte heller begripit filmen, och i synnerhet inte slutet. Är min kollega och jag korkade - eller är DEN OF THIEVES otydligt berättad?
Manusförfattaren Christian Gudegast regidebuterar med DEN OF THIEVES. Det är en tjuv och polis-historia som utspelar sig i tjuvhålan Los Angeles; enligt filmen den stad i världen där det sker flest bankrån.
Pablo Schreider spelar bankrånaren Ray Merrimen - hans namn fick mig tro att han och hans liga refererades till som Ray and his merry men. Merrimen leder en stenhård rånarliga bestående av före detta elitsoldater. I filmens inledning kapar de en värdetransportbil. Kuppen går fel, en våldsam eldstrid utbryter, och Merrimens liga går från att "bara" vara rånare till att bli polismördare.
En specialdivision inom Los Angeles polis (eller sheriffer, som de kallas) ska försöka stoppa ligan. Poliserna anförs av Big Nick O'Brien (Gerard Butler). Big Nick är en extremt stenhård snut. Han kedjeröker, super, gör sig impopulär bland kollegor, och i början av filmen lämnar hans fru honom. När Nick introduceras gör Butler intryck av att försöka imitera Mel Gibson som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN. Skillnaden är väl att Big Nick är en rejält osympatisk typ och så långt ifrån ett charmtroll man kan vara.

Merrimen planerar en synnerligen avancerad stöd. För att komma åt rånarna lyckas Nick plocka en kille Merrimen använder som chaufför, bartendern Donnie. Donnie tvingas att bli polisinformatör. Jag satt under filmen och tänkte att det var värst vad Donnie är lik Ice Cube - men han är ju för ung för att vara Ice Cube. Först efter filmen insåg jag att det ju var O'Shea Jackson Jr - Ice Cubes son; han som spelade sin far i STRAIGHT OUTTA COMPTON. Curtis "50 Cent" Jackson är förresten också med i filmen.
DEN OF THIEVES har stora likheter med Michael Manns HEAT från 1995. Likartad handling, rejält tilltagen spellängd, och tunga eldstrider på Los Angeles' gator. Actionscenerna i DEN OF THIEVES är extremt bra, det ser verkligen ut som om de skjuter på varandra på riktigt; skotten riktigt känns i kroppen även på mig som åskådare.
Jag gillar den här typen av film; tuffa polisjakter på rånare i storstäder. Och i sin genre är DEN OF THIEVES hyfsad. Men den hade kunnat gå från hyfsad till bra om Gudegast låtit filmen handla om människor man känner något för. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska, oavsett om de är poliser, skurkar, eller bara förbipasserande. Kortare speltid hade också hjälpt. Den stora, avslutande kuppen och dess våldsamma efterspel håller på en timme, eller kanske till och med längre, och drar ut filmen till två timmar och tjugo minuter.

Det vore även önskvärt med lite klarare logik. Big Nick lyckas med det mesta utan att anstränga sig. För att hitta Donnie går han bara in på den märkliga tyrolerbar (!) där Donnie jobbar. Det dröjer inte länge innan Nick förstår att det är Merrimen som ligger bakom, och då börjar Nick att öppet förfölja banditen - och Nick hittar Merrimen utan problem.
Ja, och så är alltså upplösningen mer än lovligt förvirrad.
De som är villiga att bortse från dessa problem kan säkert uppskatta filmen. Som sagt, actionscenerna är utmärkta och här finns ett flertal riktigt bra scener.

     






(Biopremiär 23/2)
-->

Bio: Deep Red

Foton copyright (c) NonStop Entertainment 

Det är nästan så att man inte tror att det är sant. Klassiska Dario Argento-filmer - på bio? I Sverige? Vem hade väl förväntat sig det? Okej om någon filmfestival visar sådana i en retroserie, eller om Cinemateket kör dem - men regelrätta nypremiärer på bio?

I oktober förra året gick Argentos mästerverk SUPSPIRIA från 1977 upp på bio på nytt i en nyrestaurerad 4K-version - och nu är det dags för 1975 års DEEP RED, eller PROFONDO ROSSO, som den heter i original. På NonStop Entertainments hemsida står det att den visas från den 12/2, här i Göteborg gick den upp på Bio Roy den 16/2. Filmen pressvisades inte, så jag såg den igår tillsammans med en överraskande stor publik. Det var oerhört många fler som såg DEEP RED igår, än som dök upp på den tidiga eftermiddagsvisning av THE LAST JEDI jag såg på dess premiärdag.

För tio år sedan; 2008, släppte Studio S Entertainment DEEP RED på DVD. Då skrev jag en recension här på TOPPRAFFEL!, så jag avstår från att skriva vadjag skrev då en gång till, och hänvisar till den gamla - 2008 låg TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, som ju inte längre existerar; numera återfinns recensionen HÄR.

Den gamla svenska hyrvideon; den första versionen av DEEP RED jag såg.

Precis som fallet är med SUSPIRIA, har jag sett filmen i otaliga versioner - på VHS, på laserdisc, på DVD, på Blu-ray, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio. Så - hur är det att se filmen på stor duk?

Först måste jag försöka bortse från själva lokalen jag såg den i - Bio Roy har Sveriges mest obekväma fåtöljer; det är en plåga att sitta i dem, och jag vred och skuvade på mig under de två timmar filmen varade.

Vidare är kopian som visas inte lika snygg som förra årets nyrestaurerade SUSPIRIA. Jag vet förstås inte hur DEEP RED såg ut när den gick upp i Italien 1975, men den här nya kopian är ibland lite grynig och "mjuk". Kanske har filmen alltid sett ut så när den visats på stor duk?

Men! Detta är inget som förhindrar att DEEP RED är fullkomligt fantastisk på bio! Varje gång jag sett filmren i en ny, förbättrad version, har jag upptäckt nya detaljer, eller upplevt vissa scener annorlunda.

När jag såg filmen den här gången upplevde jag några grejor som ännu starkare än tidigare; grejor som alltid imponerat - men som den är gången blev till något alldeles extra. Dels är det The House of the Screaming Child; den magnifika villan som leder till gåtans lösning. Villan "spelas" av Villa Scott på Corsa Lanza i Turin, ett fascinerande, mystiskt och nästan organiskt hus byggt 1902. David Hemmings, som spelar filmens hjälte Marcus Daly, utforskar huset i många, långa och detaljerade scener, och det är inte utan att jag vill åka till Villa Scott och ta en titt på kåken i verkligheten.

Dels är det Blue Bar inne i Turin; en bar som byggts upp för att likna Edward Hoppers berömda målning "Nighthawks". Interiörscenerna från baren är närmast surrealistiska, med märkliga gäster som är utplacerade som dockor.

Och dels är det Goblins fantastiska musik. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och digga och stampa takten. Goblin på hög volym i en biosalong är något utöver det vanliga. Förra året såg jag förresten Goblin live i Stockholm. Tyvärr var det inte så kul som jag ville att det skulle vara; deras proggrock blev rätt seg och trist i längden. Det finns förresten två uppsättningar av Goblin som turnerar. Den andra uppsättningen; den som inte spelade i Stockholm, heter Claudio Simonetti's Goblin, och är nog lite roligare att se och höra.

Det är den kompletta versionen på italienska som nu biovisas i Sverige. Denna version har förstås varit tillgänglig på video och DVD länge nu. Versionen är ungefär tjugo minuter längre än den ursprungliga "exportversionen"; den som visades utanför Italien. Dessa tjugo minuter består främst av smått komiska scener med Hemmings och Daria Nicolodi, vilka vi både kan ha och inte ha; de tillför egentligen inte så mycket, samt flera interiörscener från Blue Bar, vilka jag verkligen tycker behövs i filmen. Den inledande scenen där Hemmings repeterar med sin jazzorkester är rätt onödig.

Filmen visas alltså på italienska, men jag tror nog att jag föredrar den engelskspråkiga versionen - även om de tillagda tjugo minuterna aldrig dubbades till engelska. Hemmings talade förstås engelska under inspelningen, och det syns på munrörelserna att några av de andra skådespelarna också gjorde det. Dessutom har jag sett den här filmen 20-30 gånger och kan flera av de engelska replikerna utantill. Det är förstås någon annan än David Hemmings som läser de italienska replikerna.

SUSPIRIA är ett mästerverk - men jag tycker faktiskt att DEEP RED är ännu bättre. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Detta är filmen som gjorde mig filmintresserad på riktigt.

... Och jag blev fruktansvärt irriterad när några ynglingar i publiken flera gånger skrattade på fel ställen, som om de tyckte att filmen var dum och fånig.

(Biopremiär i Göteborg 16/2)

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.

Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).

Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.

(Biopremiär 14/2)

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.

Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.

Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.

Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.

 






(Biopremiär 14/2)
-->

DVD/Blu-ray/VOD: Det X 2

STEPHEN KING'S IT (1990) - LIMITED STEELBOOK (Warner)
IT (2017) - 4K ULTRA HD (Warner)

Det påstås att Andy Muschiettis filmatisering av Stephen Kings roman "Det" är den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin. Visst låter det märkligt. Jag vet inte riktigt hur de har räknat. Antagligen spelar inflationen en roll i det hela, men det låter onekligen konstigt att en film som hade premiär i september förra året, har dragit in mer pengar än skräckfilmer som varit populära, och ständigt setts om, släpps på nytt och hittat nya fans, under åtskilliga decennier.
I vilket fall: i samband med att 2017 års DET, under originaltiteln IT, släpptes på DVD, Blu-ray och UHD, kom även Tommy Lee Wallaces TV-serie från 1990 ut på nytt i en uppsnofsad Blu-ray-utgåva. TV-versionen har jag inte sett sedan jag hyrde den på video när den var ny.
Nu har jag sett om båda versionerna - denna gång tillsammans med en medrecensent; min sambo och tillika flickvän, som inte tidigare sett någon av versionerna, eller läst boken. Boken har jag inte heller läst - inte hela. Jag köpte den tusensidiga romanen när den kom, men orkade aldrig ta mig igenom hela.

Så här i efterhand önskar jag att jag läst boken så att jag kunde jämföra med de här två filmatiseringarna, eftersom dessa skiljer sig en hel del från varandra.
Pennywise the Dancing Clown, gestaltad av Tim Curry, är en av många uppskattad och hyllad skräckfigur. Det enda jag kom ihåg av den tre timmar och sju minuter långa TV-versionen, var att Tim Curry spelade clownen och att jag tyckte att filmatiseringen var rätt bra fram till slutet, vars specialeffekter var i sämsta laget.
I den här versionen varvas nutid, det vill säga 1990, med tidigt 1960-tal, och vi får både följa en grupp barns jakt på- och kamp med Pennywise, och se hur de som vuxna återvänder till sin hemstad för att åter bekämpa monstret, som återvänt. Det är intressant att jämföra med versionen från 2017, vilken begränsar sig till huvudpersonernas upplevelser som barn - de vuxnas äventyr kommer först i den kommande film nummer två. Jämförelsen utfaller inte till TV-versionens fördel.
Tommy Lee Wallaces version är väldigt ojämn. Det figurerar en rad bra skådespelare och ett par kända namn i rollistan, men ibland är skådespeleriet lite svajigt - något som troligen beror på den bitvis rätt stolpiga dialogen, och en del krystade, ologiska scener. En del rollfigurer är rätt jobbiga. Specialeffekterna är av varierande kvalitet, och upplösningen är minst sagt ett antiklimax. Den här typen av effekter är charmiga - i filmer från 50-talet. Inte i en produktion från 1990. Och det visar sig vara lite väl enkelt att hejda ondskan. Pennywise är mäktig och ostoppbar i nästan tre timmar, och sedan, på slutet, så tar det ett par minuter att få stopp på honom.
Tim Curry, då? Min flickvän skrattade högt varje gång han dök upp. "Man kan ju inte ta honom på allvar i de där kläderna!" sa hon. Och nej, Curry är inte otäck och skrämmande som Pennywise. Möjligtvis kan han uppfattas som otäck om man själv är barn - och dessutom lider av clownskräck. Men jag tyckte mest att han var skojig.
TV-versionen är underhållande och rätt trevlig, men 2017 års version är bättre på alla sätt - även om vi alltså bara får halva storyn. Min ursprungliga recension från i höstas finns HÄR - och jag håller fortfarande med mig själv. Barndomsskildringen är betydligt bättre än skräckscenerna, men min flickvän tyckte att det var rätt otäckt emellanåt - och hon tyckte att Bill Skarsgård var väldigt mycket bättre som Pennywise än Tim Curry var. Det blir dock lite för mycket monsterslagsmål och CGI-effekter på slutet.
Den flotta, högupplösta Ultra HD-versionen, liksom den vanliga Blu-ray-utgåvan, och kanske även DVD:n (jag har inte kollat), innehåller en del intressant extramaterial. Bland annat finns här några bortklippta scener, varav en del borde fått stanna kvar i filmen, eftersom de förklarar en del oklarheter och skulle kunna ge filmen ytterligare en dimension.
Vad som är extra kul, är att Stephen King själv dyker upp och pratar en rätt bra stund om sin bok och filmen. Det är alltför sällan han finns med bland extramaterialet på DVD- och BD-utgåvor av filmer byggda på hans böcker.


-->

Serier: Fantomen 2-3/2018

FANTOMEN 2-3/2018
"Flame"
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing

Nu bär det sig inte bättre än att jag skriver om Fantomen igen - detta beroende på att nya numret av Fantomens tidning innehåller ett äventyr jag vela läsa i 38 år.
1980 bestämde Semic Press sig för att satsa på en ny albumserie med längre Fantomenäventyr. Försöket slog inte väl ut och det blev bara ett album: "Piratbruden Flame" av Norman Worker och Georges Bess.
Själv fick jag aldrig tag på albumet. Jag såg annnonser för det - men såg det aldrig ute i någon butik. Kanske var dålig distribution en bidragande orsak till att satsningen på Fantomenalbum inte fungerade? Jag var väldigt nyfiken på albumet - och jag undrade vad det innehöll. Omslagslayouten är lite märklig - jag begrep adrig om det innehöll två serier, "Piratbruden" och "Flame", eller en serie som hette "Piratbruden Flame". Och vad för typ av brud handlade det om? En snygg tjej, eller en kvinna som gifter sig?
Sedan 1980 har äventyret repriserats i tidningen Fantomen Krönika nr 4/1995, i den inbundna volymen Fantomen Krönika Band 3, och i Fantomens julalbum 2004. Jag har inte läst serien i dessa senare utgåvor, men jag har då och då tittat efter julalbumet på antikvariat.

Nå. Nu finns alltså serien i det nummer av tidningen som ligger ute i butiker just nu. Nu har jag läst äventyret. Den här gången har man skippat "Piratbruden" från titeln och kallar serien enbart för "Flame", och färgläggningen är ny - denna är sannolikt betydligt bättre än den från 1980. Tydligen var även det gamla albumet dåligt limmat i rygen, så att sidorna trillade ut och man fick serien i lösbladssystem.
Var "Flame" värd att vänta 38 år på?
Svar: nej.
Varför man valde att använda just det här äventyret för att inleda en planerad albumserie är en gåta. Norman Worker var en av de främsta Fantomenförfattarna och jag brukar gilla hans manus - men "Flame" är ett rätt dåligt äventyr. Ibland till och med riktigt dåligt. Och Georges Bess' teckningar håller inte måttet. Bess var en av de absolut bästa Fantomentecknarna; till en början, i slutet av 1970-talet, tecknade han i en stil som försökte ligga nära Sy Barry - eller möjligtvis Jaime Vallvé? I början av 80-talet hade han övergått till att teckna helt i sin egen stil, med sköna, lösa, levande tuschlinjer och friare sidlayout. Men när det gäller "Flame" känns det som om han haft tråkigt. Det är stelt, livlöst och lite slarvigt. Alldeles för många sidor består av talking heads. Folk som står eller sitter och pratar, oftast ombord på ett skepp.
Handlingen är mest konstig. Efter en krystad inledning i vilken en överarbetad Lamanda Luaga tar semester och hälsar på Fantomen i De djupa skogarna, där de fiskar och myser, plockar Fantomen fram en krönika och berättar om den nionde Fantomen.
Det är år 1717 och mr Walker anländer till Jamaica. Där får han veta att Fantomen gripits efter att ha försökt befria slavar. Nu ska Fantomen hängas. Märkligt - det är ju Walker som är Fantomen. Uppenbarligen är det någon som låtsas vara han.
Denna falska fantom visar sig vara en ung, rödhårig kvinna iförd Fantomendräkt. Flame heter hon. Walker lyckas rädda Flame och undrar vad hon sysslar med. Det visar sig att hon sytt sin Fantomendräkt själv, efter att ha sett en statyett föreställande Fantomen. Hon lyckades minsann göra en exakt kopia av den riktiga dräkten, utan att någonsin ha sett eller träffat den riktige Fantomen! Att den riktige Fantomen är en muskulös karl spelar ingen roll, ingen verkar se att den välsvarvade, falska Fantomen egentligen är en kvinna.

Fantomen och Flame bråkar lite, Fantomen blir ledare för ett gäng frihetskämpar, de slåss mot en ond man som heter Duval och de försöker befria Flames tillfångatagne far, och på slutet reser Fantomen och Flame till dödskallegrottan och gifter sig.
"Flame" är en tråkig och tjatig serie, utdragen till 44 sidor. Den är kass. Men det är synd att albumsatsningen floppade - för det hade onekligen varit kul med en rad Fantomenserier i längre och större albumformat. Serier som är bättre än "Flame", alltså.
Resten av tidningen innehåller ett långt avsnitt av Göran Sembs och Carlos Pedrazzinis actionserie Mildh & Fromm. Det har jag ännu inte läst.

(Tidningen finns i butik till och med den 14/2)
-->

Bio: The Disaster Artist

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra veckan tog jag mig samman och såg Tommy Wiseaus beryktade kult- och kalkonfilm THE ROOM från 2003. En film jag läst åtskilligt om sedan den gjordes och en film jag faktiskt började se för flera år sedan - fast då gav jag upp redan efter några minuter. Eftersom jag, förstås, skulle se James Francos nya film om Wiseau och inspelningen av THE ROOM, tog jag mig i kragen och såg hela filmen, från början till slut. Dock tog jag en paus på ett par timmar mitt i filmen, det var lite för tufft att se hela i ett svep.
Låt oss prata lite om dåliga filmer och filmer som är "so bad it's good". De kalkonfilmer - riktiga, klockrena kalkoner, inte bara skitdåliga filmer - som blivit populära och som ses om och om igen av en entusiastisk publik, tillhör oftast samma genrer. Det är för det mesta skräck- och science fiction-filmer. Filmer gjorda av människor med höga ambitioner; regissörer som siktat på stjärnorna, men träffat marken, tack vare brist på talang och budget. Typexempel är förstås Ed Wood.
Anledningen till att de här gamla filmerna oftast går att titta på; till att de är underhållande, är att de tillhör genrer avsedda att vara medryckande och underhållande. Dessutom hade de kort speltid.
THE ROOM är ett nästan hundra minuter långt drama. Kanske kan man kalla det ett erotiskt drama? Estetiskt, och till stor del skådespelarmässigt, ser filmen ut som alldeles för många direkt på DVD-filmer jag sett de seaste åren - och som jag fortfarande har oturen att se. Senast igår såg jag en osebar film.
Ni vet ju hur det är nuförtiden - åtminstone ni som brukar titta på lågbudget- och låg-låg-lågbudgetskräck. Modern digital teknik är numera så billigt, att nästan vem som helst kan köpa en kamera, göra en film, och ibland till och med få filmen distribuerad. Filmer som släpps på DVD med väldigt tjusiga och lockande omslag - och som, när man lurats att köpa dem, visar sig se ut som precis de obegåvade, hemmasnickrade filmer de faktiskt är. Igår såg jag en osedvanligt risig film som hette DRACULA: REBORN. I hyllan har jag även KILLER ANTS, vilken trotsar all beskrivning, och KRAMPUS: THE CHRISTMAS DEVIL lyckades jag inte ens se klart. Så här dåliga var inte de dåliga filmerna på 1970-talet och tidigare.
THE ROOM ser ut ungefär som nyss nämnda filmer. Men det är alltså ett drama. Och så har filmen Tommy Wiseau.

"You're tearing me apart, Lisa!" -- verklighetens Tommy Wiseau.

Tommy Wiseau är ju ett mysterium. En stenrik kille som påstår sig vara från New Orleans och betydligt yngre än han är. Dock pekar allt på att han är från Polen och att han är född ungefär 1955, vilket säkert kan stämma, med tanke på hans härjade utseende och bisarra dialekt.
Wiseau skrev-, regisserade och spelade huvudrollen i THE ROOM, vilken han även finansierade med egna pengar, och så fort han är i bild och pratar, blir filmen jätterolig. Men egentligen är detta en alldeles för tråkig film. Manuset må vara facinerande dåligt, med sina konstiga repliker som inte leder någonvart, rollfigurer som bara dyker upp utan att de presenterats, och allmänna flängdhet - men om det inte vore för Tommy Wiseaus inspirerat obegåvade insats framför kameran, hade nog ingen upphöjt THE ROOM till kultfilm. Den är för långsam och tråkig. Jag kan tänka mig att det är kul att se filmen med några likasinnade medan man dricker sprit, men att sitta igenom THE ROOM ensam är i tuffaste laget.
En av filmens huvudroller gjordes av Greg Sestero. Sestero skrev senare en bok om inspelningen av THE ROOM; "The Disaster Artist", och nu har alltså boken blivit en film som försetts med en Golden Globe, och som Oscarnominerats för Bästa manus efter förlaga. James Franco har regisserat och spelar huvudrollen som Tommy Wiseau, James' lillebror Dave Franco spelar Greg Sestero.
Här kan man invända mot att James Franco är ungefär tio år för ung för att vara Wiseau i början av 2000-talet, och mot att Dave Franco är nästan femton år för gammal för att vara i tjugoårsåldern. Man kan också invända mot de ändringar som gjorts i berättelsen om Wiseau och Sestero. Till exempel flyttade de två inte från San Francisco till Los Angeles samtidigt, och Sestero hade gjort flera film- och TV-roller före THE ROOM - bland annat är han med i Full Moons RETRO PUPPET MASTER från 1999.

Men det spelar ingen roll när resultatet är så här bra och underhållande. THE DISASTER ARTIST är allt det THE ROOM inte är. Dramaturgiskt påminner James Francos film en hel del om Tim Burtons ED WOOD, en film med vilken den har många likheter. THE DISASTER ARTIST är ett drama som blir en komedi - vilket filmen oundvikligen blir, eftersom Tommy Wiseau är en så otroligt märklig människa. Samtidigt finns det något sorgligt och tragiskt över honom.
Verkligheten överträffar dikten, brukar man säga. Hur pass nära verkligheten skildringen av själva filminspelningen ligger vet jag inte, men det är fantastiskt kul att titta på. Vad som är exakt som i verkligheten, är återgivandet av scenerna i THE ROOM. Franco och hans skådespelare bär likadana kläder som i Wiseaus film, kulisserna är identiska, skådisarna står och rör sig precis likadant, och de fäller samma enfaldiga repliker på samma sätt. Alldeles innan eftertexterna får vi se en jämförelse av originalscenerna och Francos nyinspelningar.
En rad kända skådisar medverkar i större och mindre roller. Seth Rogen gör scriptan Sandy Schklair, Zac Efron spelar en skådespelare i filmen i filmen, Bryan Cranston dyker upp som sig själv, Sharon Stone medverkar under kanske en minut, och den riktige Greg Sestero har en liten roll. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man en bonusscen, i vilken James Francos Tommy Wiseau träffar en konstig festdeltagare spelad av den riktige Tommy Wiseau.
THE DISASTER ARTIST ska ha kostat tio miljoner dollar att göra - vilket inte är mycket för en Hollywoodfilm av den här typen. THE ROOM, däremot, lär i slutändan ha gått loss på över sex miljoner dollar! Det är ungefär dubbelt så mycket som en normalbudgeterad svensk långfilm. THE ROOM ser ut att ha kostat ungefär hundra tusen dollar, så man undrar ju var miljonerna placerats - och varifrån Tommy Wiseau fått pengarna.

    







(Biopremiär 9/2)

Bio: The Death of Stalin

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fast på engelska. Om Sovjetunionen.
De senaste åren har jag skrivit en hel del om Fabien Nury här på TOPPRAFFEL! Nury är en av Frankrikes just nu mest framstående och framgångsrika serieförfattare - det är han som ligger bakom serier som "Det var en gång i Frankrike", "Katanga" och "Tyler Cross". Det är Nury som skrivit seriealbumet den här nya filmen bygger på.
Nu tänker ni förstås att jag kommer att jämföra filmen THE DEATH OF STALIN med seriealbumet "Stalins död". Men det kommer jag inte att göra. Jag har nämligen inte läst det. Jag hade  till och med glömt bort att jag har det! Alldeles innan jag satte mig ner för att skriva detta, slog det mig att det ju kommit på svenska från Faraos cigarer. I en box med två album. Nu drog jag fram boxen - och upptäckte att jag råkat plocka ut "Stalins död" och lagt det någon annanstans - och därefter helt glömt bort det.

... Men filmen har jag i alla fall sett. Och det var inte utan att jag lämnade salongen lite besviken. Det är skotten Armando Iannucci som regisserat den här filmen, producerad av franska Gaumont. I eftertexterna står det att Fabien Nury står för "original screenplay" - men det är fyra andra herrar, varav Ianucci är en, som skrivit den här filmens manus. Detta får mig att undra. Hade Nury skrivit ett filmmanus ingen gillade och som skrevs om helt och hållet - och på engelska? Dessutom står en av manusförfattarna för "additional material".
THE DEATH OF STALIN har blivit omskriven eftersom den totalförbjudits i Ryssland. Detta faktum skapar förstås nyfikenhet. Är detta en politisk satir som är så rolig att den förbjudits?

Filmen börjar onekligen bra. Paddy Considine spelar en radioproducent som livesänder en konsert med klassisk musik. Plötsligt ringer Stalin. Han vill ha en inspelning av konserten. Panik uppstår, eftersom konserten inte spelats in. De måste framföra konserten en andra gång - men pianisten (Olga Kurylenko) vägrar spela en gång till, och dirigenten får något tungt i skallen och tuppar av.
Medan Stalin väntar på inspelningen, sitter han och super och vitsar med Chrustjev (Steve Buscemi), Malenkov (Jeffrey Tambor), Molotov (Michael Palin) och Beria (Simon Russell Beale); den grymme chefen för säkerhetstjänsten. Pianisten som inte ville spela en andra gång, har smugit med ett meddelande till Stalin med inspelningen, på en lapp har hon skrivit vad hon tycker och tänker om diktatorn.
När Stalin väl är ensam och lyssnar på inspelningen, hittar han lappen. Han läser vad  det står - och dör. Nu utbrister förvirring - och en maktkamp. Vem ska ta över efter Stalin?

Som synes är det en rad väldigt fina karaktärsskådespelare som gestaltar rollerna - förutom de ovan nämnda ser vi bland andra Jason Isaacs och Rupert Friend. Steve Buscemi är skön som Chrustjev, ständigt iförd illasittande kostymer med högt uppdagna byxor. Fast han skulle lika gärna kunna föreställa en amerikansk politiker. Hans manér är amerikanskt och har babblor som vore han en neurotisk figur i en Woody Allen-film.
Problemet med den här filmen är att den är makalöst pratig - och i princip varje enskild scen håller på alldeles för länge. Detta förstar effekten av scenerna och det roliga som eventuellt sägs eller sker. Scenen där gubbarna hittar- och ska flytta på Stalins kropp håller på en evighet, och så kul är det inte att diktatorn kissat på mattan.
Filmen innehåller flera exempel på diktaturens grymheter; folk avrättas stup i kvarten, och invånarna har det eländigt. Jag vet inte om vissa av dessa scener är tänkta att vara ironiska och svart komiska, eller dramatiska och allvarliga.
Betyget härunder är lite tveksamt. Jag hade hoppats att den här filmen skulle vara jättebra. Tyvärr känns den mest som filmad teater med lite väl yviga gester.

 






(Biopremiär 9/2)
-->

Serier: Asterix 37: Asterix och det stora loppet

ASTERIX 37: ASTERIX OCH DET STORA LOPPET
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing

Jag har de senaste månaderna haft så väldigt mycket annat att göra, att jag halkat efter lite vad gäller serie- och DVD-recensioner. Således hann jag se en rad omdömen av det senaste Asterixalbumet när det kom ut i slutet av förra året, innan jag själv fick tid att läsa det. Jag läste inte recensionerna, det har jag fortfarande inte gjort, men jag kunde inte undvika att se ingresser, eller kommentarer på Facebook. Folk var inte speciellt nöjda med det här albumet.
Efter alla dessa negativa omdömen hade jag lågt ställda förväntningar på "Asterix och det stora loppet". Tja ... Det är ju lite tunt och lättglömt, men så dåligt är det inte.
"Asterix och det stora loppet" är det tredje albumet från duon Ferri och Conrad, som tog över efter Uderzo. Jag har inte läst Coscinnys och Uderzos klassiska Asterixalbum på bra många år, och vet inte om de faktiskt fortfarande håller; om de är så bra som jag minns dem. Däremot var det förra albumet; "Caesars papyrus", rätt bra. Ingen modern klassiker, men det byggde på en kul idé, det hade flera roliga inslag, och det var snyggt tecknat.
Snyggt tecknat är även detta nya album. Jag har inget Uderzo-album här att jämföra med, men om någon visat upp en ruta av Didier Conrad och sagt att det är Uderzo, är det mycket möjligt att jag gått på det. Möjligen är Conrads linjer finare än Uderzos, men det är inget jag kan ta gift på.
Äventyret går ut på att romarna arrangerar en hästkapplöpning, som ska gå genom hela Italien. Deltagare från alla länder är välkomna, men romarna har fixat så att deras maskerade kusk kommer att vinna - för hur skulle det se ut om Rom inte vann? Självklart ställer Asterix och Obelix upp i tävlingen, och självklart går det inte som romarna planerat.
Visst är det här en tunn story. Det är inte alltför inspirerat och inte jättekul. Men serien gör ändå sitt jobb. På sistone har jag läst flera album som är betydligt tunnare innehållsmässigt - Blårockarna, tilll exempel, är en serie som gjort tunna äventyr till sitt signum.

"Asterix och det stora loppet" påminner ibland lite om filmen DEATH RACE 2000, i vilken David Carradine spelar den maskerade föraren Frankenstein, som är favoriten i ett bilrace som går tvärs över den amerikanska kontinenten. Asterixalbumet har flera återkommande gags; Asterix och de andra anländer till olika italienska städer där de serveras rätter som är speciella för dessa städer; Obelix uppskattar inte de tunna skivor skinka de får i Parma. Det skämtas ofta om loppets sponsor, en kryddsås gjord på fiskrens.
Nej, det är är inget album jag kommer att komma ihåg i framtiden - men det är långtifrån så dåligt som jag förväntat mig.
För övrigt känns det lite ovant att läsa ett seriealbum i det klassiska formatet med mjuka pärmar i dessa tider då de flesta liknande album är inbundna. Just det här albumet är tryckt på väldigt tunt papper, vilket gör att albumet ser tunnare ut än det är.