TOPPRAFFEL! sörjer: Mort Walker

Mort Walker har gått bort. Kanske inte helt oväntat - karln var 94 år gammal.

Mort Walker, hans serier, och den svenska tidningen Knasen har betytt mycket för mig och min karriär. Så här i efterhand undrar jag lite vad gäller serierna. Om jag faktiskt verkligen tyckte om dem. Gjorde jag verkligen det?

Jag började läsa tidningen Knasen i slutet av 1970-talet. Jo, jag tror att jag gillade serierna; framför allt titelserien Knasen, men även de övriga serierna; samtliga amerikanska dagspresserier, och de flesta från Mort Walkers stall - Walker hade en liten humorstrippfabrik hemma i Connecticut, där även Arken, Familjen Flax, Sam & Silo med flera serier producerades.

Serierna i all ära, men det som gjorde att jag fastnade för serierna och tidningen Knasen, var Alf Thorsjös minst sagt entusiastiska redaktörskap. Precis som Ulf Granberg på Fantomen, som jag också läste då, tog Affe både läsarna och serierna han publicerade på allvar. Hans tidning var full av redaktionella sidor, på vilka serier presenterades och tecknare intervjuades, Affe hälsade på Mort Walker och hans gäng i USA, vi serverades exklusivt material i tidningen, som censurerade eller kasserade strippar, vi fick artiklar om att göra serier (till exempel Janne Lundströms artikelserie "Det roligas teknik"), och serieskaparna framhölls som internationella superstjärnor - det kunde hända att det medföljde affischer föreställande tecknarna.

I synnerhet det hundrasidiga nummer 2/1980 älskade jag. Detta var ett jubileumsnummer; serien Knasen fyllde trettio år, och tidningen, som fyllde tio, innehöll mängder av fakta. Jag läste den om och om igen. Tyvärr har jag inte kvar den.

Det verkade så trevligt att vara serietecknare på King Feaures Syndicate. De här killarna hade till exempel ofta sin ateljé ovanpå garaget till sin förortsvilla, och när de inte ritade serier, spelade de golf, hängde med kollegor, och åkte runt i världen och fick priser på seriefestivaler. När jag var barn ville jag också ha min arbetsplats ovanpå ett garage. Så har det än så länge inte blivit. Golf spelade jag faktiskt en kort period på 80-talet - det är jävligt tradigt.

I början av 80-talet skickade jag ett brev till Mort Walker. Jodå, även jag har skickat beundrarpost. Jag ställde några frågor, och avslutade med att fråga om han ville bidra med en teckning till mitt fanzine SMOCK. Herregud, vad överlycklig jag blev när jag en dag kom hem från skolan och hittade en brev från Mort Walker i brevlådan! Det innehöll ett handtextat brev med korta svar på mina frågor, ett visitkort, reklam för Walkers seriemuseum, reklam för facktidningen Cartoonist Profiles (som jag senare prenumererade på ett tag) - och så fanns där en fotokopierad teckning i A4, på vilken Walker med röd filtpenna skrivit "Good luck to SMOCK!".

Jag gjorde en stor grej av denna bild, jag gick ut på bred front och skröt med att självaste Mort Walker skulle medverka i mitt lilla fanzine. Jag publicerade bilden över mittuppslaget - och läsarna blev besvikna. Var det inte mer? Det där var ju bara ett gratulationskort!

Från 1967.

Mort Walker besökte bokmässan i Göteborg ett par gånger. En gång; troligen 1988, köade jag en bra stund för att få hans signatur i en Knasenbok. Vid ett senare besök lyssnade jag på honom på ett seminarium, eller om det var en presskonferens.

Jag slutade köpa Knasentidningen under 80-talet - det kom så många andra, mer intressanta (och dyrare) tidningar då. Jag tappade intresset för humorstrippar, både att läsa sådana och att eventuellt göra sådana. Numera är det ytterst sällan jag läser Knasen. Det har hänt att jag fått ett nummer av tidningen, eftersom jag jobbar åt förlaget. Jag har även sett att strippen - under namnet Nr 13 Wilmer -  går i den dagstidning min svärfar läser. Den senaste tiden har strippen signerats av både Mort och sonen Greg Walker - men hur pass inblandad Mort var vet jag inte. Det idag är en minst sagt trött serie. Det har dessutom skojats väldigt länge om Mort Walkers vanor när det gäller rusdrycker. Han drack rätt kraftigt och lär ha fått ett utbrott på en flygplats vars bar inte var öppen tidigt på morgonen.

Strip av rätt färskt datum. Lite hoptryckt och livlöst.

När jag letar fram- och läser om gamla Knasenserier tycker jag inte att det är speciellt roligt. Kanske var serierna aldrig speciellt kul. Jag vet inte. Men när jag var barn tyckte jag att det fruktansvärt roligt. Och när Mort Walker var som bäst; vilket väl var under 60-talet, hade han en fantatisk tuschlinje; ren och spänstig. Det såg läckert ut.

... Och det går inte att komma ifrån att Mort Walker haft stor betydelse för den amerikanska dagspresserien - och för mig.

Mort Walker sålde sin första teckning när han var elva år. Han fick således hela 83 år i seriebranschen! 1975 tilldelades Mort Walker Svenska Serieakademins Adamsonstatyett - och 1988 fick han minsann en Guld-Adamson.

MORT WALKER

1923 - 2018

R.I.P.     

Bio: The Post

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmer om grävande reportrar och dagstidningsredaktioner är en fin gammal genre. Fast helst ska filmerna vara gjorda före 1990-talet - helst även före 80-talet. Är filmerna nygjorda ska de helst utspela sig på tiden innan datorerna tog över. Och på en stor tidning i en storstad. Lokalredaktionen i Rövlunda duger inte.
Ni vet hur det brukar vara: stora kontorslandskap, knattrande skrivmaskiner, ringande telefoner, folk som springer omkring, stressade män som lättat på slipsknuten, alla kedjeröker inomhus, det hålls möten i sammanträdesrum med träpaneler på väggarna, och storyn är snårig och svår att hänga med i. Allt detta får vi i Steven Spielbergs nya film; THE POST, vilken alltså inte handlar om posten. Detta är veckans andra drama som bygger på sanna händelser och som utspelar sig i början av 1970-talet.
THE POST inleds i slutet av 1960-talet med några scener från Vietnam. Dessa scener är, när jag tänker efter, lite onödiga - men det slog mig att det var länge sedan jag såg en vietnamkrigsfilm, och Spielberg skulle kunna göra en bra sådan.
Vi hoppar till 1971 och tusentals hemligstämplade papper försvinner från Pentagon. Dokumenten innehåller en detaljerad redogörelse för kriget i Vietnam, inkluderande alla misstag och allt fuffens. Dessa dokument hämnar på New York Times' respektive The Washington Posts redaktioner. När Times går ut med att de tänker publicera dokumenten och avslöja sanningen om Vietnam, hotar Nixon och hans regering med fängelse för förräderi och spionage.
På The Post i Washington svettas chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), han vet inte hur han ska göra. Publicera eller inte? Valet står till tidningens ägare; Katharine Graham (Meryl Streep). Ska de slåss för sanningen och yttrandefriheten, stötta New York Times, och samtidigt riskera sina karriärer och hamna inför rätta?

Vid ett par tillfällen får vi se Nixon bakifrån genom ett fönster i Vita huset. Hans repliker låter som något Donald Trump skulle kunna slänga ur sig - och parallellerna till dagens USA och Trumps regim är många. Media ska styras eller tystas.
THE POST är ett dialogdrivet drama, där actionscener motsvaras av telefonsamtal. Men det är bra driv i berättandet och filmen känns inte tungrodd, den är inte tråkig. Däremot blir den ibland aningen svår att hänga med i - vilket var väntat. Många namn rabblas och det är inte alltid helt klart vad det är alla har för sig.
Tom Hanks är rätt skön som Ben Bradlee; det är trevligt att se Hanks göra en roll som inte kräver att han ska stå med fuktig blick och darrande underläpp. Meryl Streeps insats är jag mer tveksam till. Katharine Graham ägde förvisso Washington Post och var den som tog de avgörande besluten, men i den här filmen ger hon mest intryck att vara ett fruntimmer som arrangerar middagar och cocktailpartyn i sin lyxiga bostad - faktum är att Streep gör rollen nästan likadant som hon gjorde titelrollen i FLORENCE FOSTER JENKINS. Kanske beror detta på att Meryl Streep nu är så gammal, att hon blivit en sådan tant på riktigt.

Jag gillar verkligen alla scener från tidningsredaktionen och tryckeriet. Det var inte igår man såg en sättmaskin mata fram typer. Och i vanlig ordning undrar jag hur fanken det går till när tidningsfolket skriver sina artiklar. I en hetsig scen, där det återstår två timmar till deadline, sitter två killar bredvid varandra och knackar på varsin skrivmaskin, tydligen är det samma story de jobbar på. De blir klara, sliter ut pappren ur skrivmaskinerna, och ger dem till Bradlee, som ger order om att skicka artikeln till sätteriet. Vad skrev de? Ska de två killarnas texter redigeras ihop? Ska inte Bradlee läsa texten innan den trycks?
Det är gott om bra folk i rollistan, till exempel Bob Odenkirk och Bruce Greenwood.

(Biopremiär 26/1)
-->

Bio: All the Money in the World

Foton copyright (c) SF Studios

Ridley Scotts ALL THE MONEY IN THE WORLD är filmen som främst kommer att bli ihågkommen för det faktum att Kevin Spacey klipptes bort efter det att filmen färdigställts, och ersattes med Christopher Plummer. Nu är detta en rätt bra film och Plummers insats är enastående - men visst sitter man ganska ofta och tänker på att Spacey är ersatt, det är liksom ofrånkomligt.

Ni vet ju vad som hände. Det uppdagades att Kevin Spacey förgripit sig på pojkar, och Ridley Scott ville inte ha kvar honom i sin film. ALL THE MONEY IN THE WORLD skulle få USA-premiär den 22:a december förra året. Den åttonde november beslutades det att Spacey, 58, skulle ersättas med Plummer, 88. Av en trettio år äldre skådespelare? Ja, tydligen hade Spacey gjorde rollen sminkad för att se äldre ut. Dessutom hade Plummer tidigare erbjudits rollen.

Jag trodde att det handlade om en förhållandevis liten roll, men så är inte fallet. Plummer är med i drygt halva filmen, han gör en av huvudrollerna. Det handlar om 22 scener, vilka filmades på åtta dagar. Något som är möjligt med ett proffs som Plummer.

Filmen bygger på verkliga händelser. Det är tidigt 1970-tal och i Italien kidnappas den 16-årige Paul Getty (Charlie Plummer, som inte är släkt med Christopher), sonson till miljardären J Paul Getty (Christopher Plummer), mannen vars stora konstsamlingar blev grunden till Gettymuseet. Eftersom den gamle Getty är världens rikaste man, påstås det i filmen, ska det inte vara några problem för honom att hosta upp de miljoner kidnapparna kräver.

... Fast gubben Getty vägrar betala. Om han skulle ge efter för en kidnappares krav, skulle snart alla Gettys barnbarn kidnappas. Pauls ensamstående och hårt prövade mor (Michelle Williams) blir fullkomligt ifrån sig och försöker på alla sätt, varav en del mindre bra, få sin son släppt. Det går inte så bra. Mark Wahlberg spelar en mystisk agent som ska se till att Paul hittas.

Kidnapparna är ett gäng sluskar som häckar i ett skjul. De blir allt våldsammare och alltmer oberäkneliga, men en av dem (fransmannen Romain Duris som italienare) mjuknar upp.

Som jag skrev ovan, är ALL THE MONEY IN THE WORLD en rätt bra film. Det är förstås väldgort, det är snyggt, jag gillar 70-talsmiljöerna, och det är ibland lite spännande. Mark Wahlberg är dock inte så kul, han är lika trist och degig som vanligt, och den hysteriska Michelle Williams blir lite irriterande. Romain Duris gillar jag, han är bra i sin roll - och Christopher Plummer är lysande. Hans Getty är något slags farbror Joakim - han är snål och gniden, en stenhård affärsman, men någonstans i honom finns det en gnutta värme. Jag läste att Kevin Spacey spelat honom som helt igenom känslokall. Jag kan tänka mig att Plummers tolkning är bättre. Men det får jag väl aldrig veta.

Att Plummers scener gjordes snabbt på en dryg vecka märks inte alls. ALL THE MONEY IN THE WORLD är väl det bästa den notoriskt ojämne Ridley Scott fått ur sig på några år, men jag håller igen lite med betyget.

(Biopremiär 26/1)

DVD/Blu-ray/VOD: Hickok

HICKOK (Studio S Entertainment)

I en tid då det görs väldigt få westernfilmer, får man vara glad för det lilla. Men ofta är det rätt svårt att vara glad för det lilla. Modern lågbudgetwestern har en tendens att funka rätt dåligt. Den digitala tekniken med sitt ofta kalla, knivskarpa foto gör att westernmiljöerna och dess invånare ser ut som något slags maskeradföreställningar. Rollfigurerna har en tendens att inte se ut som något annat än skådespelare som klätt ut sig till cowboys. Den oborstade ruffigheten saknas. Även de billigaste italienska westernfilmerna lyckades i de flesta fall vara smutsiga och svettiga.

HICKOK, i regi av Timothy Woodward Jr, tillhör inte de allra billigaste westernfilmerna - de senaste åren har jag försökt se ett par filmer det var helt omöjligt att se mer än en kvart av. Woodward har lyckats anlita en  handfull kända namn till sin film; Kris Kristofferson (som numera ser ut som ett stycke intorkat läder) har en hyfsat stor roll, Bruce Dern har en väldigt liten, obetydligt biroll, medan Luke Hemsworth (storebror till Chris och Liam) innehar titelrollen som Vilde Bill Hickok.

Filmen inleds med några scener från inbördeskriget, därefter anländer Hickok till Abilene, där han går och blir sheriff. Här finns det gått om laglösa att skjuta ner, här finns även en slem och mäktig saloonägare, och så finns här en donna Hickok tidigare haft ihop det med.

Den här filmen skulle kunnat funka om regin vore bättre och de förhållandevis få actionscenerna bättre iscensatta. Dock är regin träig och filmfotot är oinspirerat. Det ser bättre ut när de är utomhus, inomhus ser det platt ut. Filmmusiken är sömnig.

Regissör Woodward Jr har gjort ytterligare en western med Kris Kristofferson; TRADED. Den har jag inte sett. Däremot har jag sett Woodwards THE GOOD, THE BAD AND THE DEAD med Dolph Lundgren. Det är ingen western. Den är inte heller speciellt bra.

DVD/Blu-ray/VOD: Revolt

REVOLT (Studio S Entertainment)

"Årets sci fi-sensation" skriker DVD-omslaget. "Nej!" skriker jag tillbaka. REVOLT är ingen sensation.
Det här är en engelsk produktion i regi av amerikanen Joe Miale, och den påminner en hel del om den usla WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES (snarare än DISTRICT 9, som den jämförs med i ett citat på omslaget). Det är en lågbudgetfilm, men med överraskande bra effekter.
En amerikansk soldat vaknar upp i ett fängelse i Nairobi. Han minns inte vem han är eller vad han heter, eller hur han hamnat i Nairobi. I fängelset träffar han en fransk tjej, som döper amerikanen till Bo, eftersom de boktäverna finns på killens trasiga uniform.
Världens har attackerats av utomjordiska robotar, amerikanen och tjejen lyckas fly och tar sig till den kenyanska vildmarken. Av någon anledning låter robotarna hela tiden amerikanen komma undan. Kan det vara av den anledning vi gissar att det är?
REVOLT inleds med en actionscen, och sedan brölar det på med jämna mellanrum. Huvudpersonerna presenteras aldrig ordentlig, och de är rätt trista, vilket gör att det blir svårt att intressera sig för dem. Rent allmänt är det svårt att engagera sig i filmen.
Filmfotot överraskar, och det här ser ut att vara mer påkostat än det är. Är man 35 år yngre än jag och gillar robotar och mycket pangande, kan man säkert uppskatta REVOLT. Själv tycker jag att det är synd att man kastat bort resurserna på en förvånansvärt tunn och ooriginell story.
Jason Flemyng dyker plötsligt upp i en liten roll.
Titeln REVOLT får det här att låta som en film om europeiska studentrevolter på 60-talet, snarare än science fiction-action.

DVD/Blu-ray/VOD: The Forest of Lost Souls

THE FOREST OF LOST SOULS (Last Exit Entertainment)

Portugisisk skräckfilm ser vi inte så ofta. Eller portugisisk film rent allmänt - jag kan inte påminna mig om när jag senast såg en portugisisk film.

THE FOREST OF LOST SOULS, med manus och regi av José Pedro Lopes, är en typisk filmfestivalsfilm. DVD-omslaget är nedlösat med lagerkransar från en massa filmfestivaler. Och ja, där finns även ett gäng hyllande recensionscitat.

Genren är artyfarty-skräck. Fast det dröjer innan det blir skräck. Filmen inleds i en portugisisk skog, en skog som är en populär plats för självmord - likt den japanska skogen i THE FOREST. Här träffas en medelålders man och en ung gothtjej, vilka kommit dit för att ta sina liv. Tjejen är märkligt pigg och glad, och mannen ifrågasätter hennes beslut att begå självmord.
De två vandrar genom skogen medan de de för existantiella diskussioner, och det fungerar överraskande bra. Tankarna går till Jean Rollin och jag undrar hur han hade iscensatt det här, vore han i livet. Stämningen är lite märklig och det kännns nästan lite surrealistiskt.

Så länge de här två befinner sig i skogen är filmen ett drama och det är hyfsat intressant. Men, efter ungefär halva filmen skiftar miljön och det blir något slags skräckfilm. En typ av slasher. Och då blir det hela genast mycket sämre. Det är inte otäckt, det är inte det minsta spännande, och filmen går från attt vara lite unik till att bli något vi sett åtskilliga gånger förr. Den här typen av slasher blir inte bättre för att det görs på ett lite konstnärligt sätt, snarare tvärtom.

Filmen är bara 71 minuter lång, vilket är lagom. Filmfotot är svartvitt, vilket inte tillför något - filmen hade funkat lika bra i färg. Det ligger en fruktansvärd massa extramaterial på skivan.

Gillar du svartvit, konstnärlig skräckfilm med kort speltid, är den utmärkta THE EYES OF MY MOTHER ett bättre val.

DVD/Blu-ray/VOD: Circus Kane

CIRCUS KANE (Njutafilms)

Enligt DVD-omslaget har Dread Central kallat den här filmen "Säsongens stora skräckfilm". Flera frågor uppstår. Vilken säsong åsyftas? Är citatet verkligen hämtat från deras recension av CIRCUS KANE? Har recensenten inte sett fler skräckfilmer under året?
CIRCUS KANE är en film av Chris Olen Ray, son till B-filmslegenden Fred Olen Ray. Chris går i sin fars fotspår, och har på relativt få år regisserat en hel hög filmer, de flesta för The Asylum och Syfy Channel. Den här filmen är dock gjord för ett annat bolag.
I en story som delvis är knyckt från THE HOUSE ON HAUNTED HILL kontaktas ett gäng mer eller mindre överåriga ungdomar, samtliga jobbiga och osympatiska, av en mystisk man som utlovar 250 000 dollar till den som överlever en natt i hans spökhus. Det ska väl inte vara några problem, tycker de jobbiga typerna - den värste av dem är en snubbe som har en butik som säljer samlarprylar.
En massa clowner och annart dyker upp och ställer till det, och det visar sig att alla blodiga upptåg besökarna utsätts för inte alls är specialeffekter - nej, självklart slaktas de på riktigt. Mannen bakom det hela, Kane, är en före detta cirkusdirektör som blivit tosig.
Njä, det här är väl inget vidare. Skådespelarna är till större delen rätt dåliga, filmfotot är platt, det fläskas på med en del blod, men filmen är seg och utdragen. På slutet serveras en oväntad, men inte helt logisk, twist.
CIRCUS KANE känns mest som ett försök att rida på clownskräckvågen och framför allt nyinspelningen av DET. Det finns inte speciellt mycket att säga om filmen och jag har glömt bort det mesta av den.

 

DVD/Blu-ray/VOD: Churchill

CHURCHILL (Studio S Entertainment)

CHURCHILL, i regi av Jonathan Teplitzky, gick upp på bio i Sverige samma dag som den släpptes på DVD. En märklig strategi jag aldrig förstått mig på. Dessutom undrar jag, efter att ha sett den, vad i hela friden filmen skulle upp på bio att göra. Uppenbarligen var jag inte ensam - kritiken i Sverige efter biopremiären var inte precis positiv.
Här kommer min flickväns recension av CHURCHILL: "Den var tråkig. Slut."
Själv får jag nog använda några fler ord, även om jag håller med min flickvän.
CHURCHILL inleds tre dagar innan Operation Overlord, det vill säga invasionen av Normandie. Brian Cox gör rollen som Churchill, och han våndas inför denna stora dag. Han vill helst av allt avstyra det hela, han hoppas på dåligt väder så att projektet ställs in. Eisenhower, Montgomery och de andra tycker att Churchill är en velpotta som inte förstår att krigföring har utvecklats sedan första världskriget. Churchills fru (Miranda Richardson) tycker att maken är en traderöv som dricker för mycket. Men Churchill är rädd att det hela ska bli ett enda stort fiasko under vilket tiotusentals män kommer att dö i onödan. Sydafrikas premiärminister med det fantastiska namnet Jan Smuts (Richard Durden), går ofta vid Churchills sida och fungerar som något slags Benjamin Syrsa.
Filmen CHURCHILL är en lågbudgetproduktion. Det här ser bara ut som en billig, engelsk TV-film. Ett par scener avslöjar budgeten pass mycket att de borde klippts bort helt och hållet. Några stridsscener får vi förstås inte, men Monty håller ett tal inför sina mannar som ska bege sig ut och invadera Normandie. De ser inte ut att vara fler än ett fotbollslag - och av någon anledning står de i en skog. Vad gör de där? Är det tänkt att de ska se fler ut om det är träd i bild?
Brian Cox är ju en bra, robust skådis, och han gör förstås bra ifrån sig - liksom Miranda Richardson. Cox är i princip med i varje scen. Det är han som pratar mest. Men - dialogen är extremt teatral. Få replikskiften låter naturliga, monologerna är lite för många, och sanningshalten i det som berättas är nog inte den högsta. Mycket i filmen, kanske det mesta, känns som ren hittepå.
James Purefoy; han som en gång spelade Solomon Kane, dyker upp som kung George VI i några scener. Kanske fick han jobbet eftersom han liknar Colin Firth? Firth gjorde ju rollen med bravur i THE KING'S SPEECH.
Hur som helst. CHURCHILL hade kunnit bli en bra och intressant film. Det blev den inte. Det här är bara segt och tråkigt, det är berättat helt utan nerv, och det är så stelt att det knirrar.

Bio: Downsizing

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Alexander Payne har gjort utomordentliga filmer som SIDEWAYS och NEBRASKA.

... Och så har han gjort DOWNSIZING. En film som floppade rejält på bio i USA och som mestadels fick dålig kritig. Häromveckan dök det upp en artikel i Facebookflödet, jag brydde mig inte om att öppna- och läsa den, men enligt ingressen har Alexander Payne i något sammanhang bett om ursäkt för sin film.

Är filmen verkligen så dålig? Eller beror missnöjet på att publiken förväntat sig en festlig komedi, men istället fick ... något annat?

DOWNSIZING börjar bra, och dess första hälft är rätt bra den med. Svenske Rolf Lassgård spelar en norsk forskare, som i labbet i Bergen gör en fantastisk upptäckt - han kan krympa levande varelser. Detta berättar han för sin norske chef, som spelas av dansken Søren Pihlmark. Hittade de inga norska skådisar till de största norska rollerna? Nå - Rolf Lassgård låter krympa ner inte bara sig själv, utan även ett gäng frivilliga norrmän, och de bildar en liten (en bokstavligt talat liten) koloni i Norge. Vad som är fantastiskt med detta, är inte bara det att man lyckats krympa människor, utan att det avfall de producerar på ett år får plats i en enda, normalstor sopsäck. Perfekt for jordens överlevnad!

Tio år senare har downsizing, som det här döpts till, blivit en stor grej. I Amerika finns Leisureland; ett slags paradisstad i miniatyrformat, befolkad av minimänniskor. En dollar är värd tusen gånger så mycket i Leisureland, så alla lever lyxliv, verkar det som.

Matt Damon spelar Paul Safranek, gift med Audrey (Kristen Wiig), och de - åtminstone Paul - är trötta på sina liv. Downsizing är lösningen. Problemet med processen är att det bara går att krympa ner människor - om man ångrar sig går det inte att förstoras till sin ursprungliga storlek. En som ångrar sig är Audrey - alldeles innan hon ska krympas ner. När Paul, nu i miniformat, vaknar upp, visar det sig att han plötsligt blivit ensamstående i Leisureland.

Nu börjar det bli lite märkligt. Fattas det scener? Paul flyttade in i en gigantisk villa - men ett år senare bor han av någon anledning i en lägenhet och har ett trist jobb som telefonist, det vill säga allt det han ursprungligen ville komma ifrån. Hans granne ovanpå är en ständigt festande serb som heter Dusan (Christoph Waltz), och Paul börjar motvilligt att umgås med honom. Tack vare detta lär Paul känna en vietnamesisk städerska (Hong Chau), som till Pauls stora överraskning lever i ett slumkvarter i Leisureland. Paul bestämmer sig för att hjälpa städerskan.

Nu blir det bara dumt.

DOWNSIZING känns inte som en film av Alexander Payne, utan snarare som något av Charlie Kaufman, Spike Jonze och/eller Michel Gondry. Tre filmskapare jag finner synnerligen irriterande i sina pretentiösa försök att vara smarta, roliga, surrealistiska, satiriska, tänkvärda och allt vad de nu kan tänkas sikta på. Till dessa tre kan jag lägga Wes Anderson. Där har vi verkligen en irriterande kvartett!

Paynes film övergår till att bli ett drama med ett väldigt tydligt miljöbudskap, och snart blir det även kvasireligiöst och new age-flummigt. Den absoluta lågpunkten är när en massa hippieliknande norrmän spelar trumma och dansar vilt i naturen. Jamen, fy fan för sådant! Rolf Lassgård håller ett långt tal som fick mig att vrida generat på mig. Hu, det här är riktigt dåligt.

Och det är synd att det hela urartar, och att det håller på alldeles för länge (två timmar och femton minuter), för det börjar alltså bra och det hade kunnat bli en kul satir. Om man inte tänker för mycket på hur allt funkar. Varifrån kommer allla miniprylar i Leisureland? Har de under de år som förflutit hunnit bygga en massa minifabriker som tillverkar alla minisaker som behövs?

Vad som är kul är att Udo Kier plötsligt dyker upp - och han har en rätt stor roll. Han roll är större än Kristen Wiigs. Matt Damons rollfigur är rätt trist och ointressant, han är nästan osympatisk, vilket gör att det blir svårt att engagera sig i hans öde.

Ja, det här är en dålig film. Den får en tvåa för att Udo Kier är med.

(Biopremiär 19/1)

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios

Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.

THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.

Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.

Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.

Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.

Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.

Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.

THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.

Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.

(Biopremiär 12/1)

Bio: Wind River

Foton copyright (c) Scanbox
Taylor Sheridan har skådespelat i ett helt gäng filmer och TV-serier, men det är som manusförfattare han gjort sig ett namn. Det var Sheridan som låg bakom manusen till SICARIO och HELL OR HIGH WATER. Som regissör debuterade han med VILE; en skräckfilm jag inte sett, och nu kommer så en andra film, för vilken Sheridan står för både manus och regi.
Kriminaldramat HELL OR HIGH WATER var en modern western, och WIND RIVER tillhör samma genre. Det är ett kriminaldrama med betoning på drama, men framför allt är det en western - som utspelar sig i nutid.
Jeremy Renner spelar Cory Lambert, viltvårdare och jägare i Wyoming. Det är vinter när den är som kallast; gott om snö och ibland ner till trettio minusgrader. När Lambert är ute och letar efter några pumor, hittar han i snön ett lik i indianreservatet Wind River. Det är den tonåriga arapahoindianen Natalie, som våldtagits, flytt ut i vildmarken, och frusit ihjäl.
FBI skickar dit en agent - den unga Jane Banner (Elizabeth Olsen), som kommer direkt från Las Vegas. Hon är minst sagt en främmande fågel i det lilla, lilla samhället, och hon har ingen som helst erfarenhet av vildmarksliv och svåra väderförhållanden. Banner anlitar Lambert för att hjälp henne i jakten på mördaren eller mördarna, och de åker runt för att prata med de råbarkade, ofta försupna eller nerknarkade, karlar som bor i- och omkring reservatet.

Som deckare är det här inget vidare - det är alldeles för enkelt; det finns inte så många misstänkta att välja mellan, och upplösningen blir något av ett antiklimax. Som thriller är det inte heller något vidare, eftersom filmen är förhållandevis spänningsbefriad. Som drama är det lite småtrist, grått och ointressant.
Men - som western är det här rätt bra. Rollfigurerna far fram på snöskotrar iställer för hästar över de mäktiga, hotfulla vinterlandskapen. Cory Lambert är en traditionell westernhjälte, något slags sorgsen Zeb Macahan, och han är skicklig på att hantera sina vapen. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i våldsamma eldstrider, och även agent Bannner visar sig vara bra på att hantera sin picka; hon tömmer utan att tveka hela magasinet i en motståndare.
WIND RIVER hade säkert fungerat bättre som regelrätt, "riktig" western; det vill säga, om den utspelat sig på 1800-talet. Då hade den dessutom slutat direkt efter förrättat värv, och vi hade sluppit den ganska långa epilogen, som inte tillför speciellt mycket.
Eftersom det här är en film som har många indianer i rollerna, får vi förstås se Graham Greene i en roll; han spelar sheriff den här gången.

Filmmusiken består av pretentiöst fiolgnissel och piano, och då och då hörs en ännu mer pretentiös låt med pratsång. Det här är musik som inte förstärker scenerna, utan snarare försvagar dem, genom att plocka bort all form av spänning, för att istället göra det tungsint, dystert, högtravande och långsamt. När jag såg filmen tänkte jag att filmmusiken är så illa, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis som står för den. Efter pressvisningen pratade jag med min kollega på GP, och han tyckte precis tvärtom. Han tyckte att filmmusiken var så bra, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis. Jodå, det är Cave och Ellis som står för fiolerna. Bokstavligt talat. Men tänk som mycket coolare det här hade blivit med Ennio Morricone på ljudspåret! Jag föreställde mig WIND RIVERS vinterlandskap med Morricones makalösa musik till Sergio Curbuccis vinterwestern THE GREAT SILENCE. Det hade blivit en helt annan film.
Intressant detalj: två av filmens producenter är bröderna Weinstein. Harvey Weinsteins namn är inte bortplockat från eftertexterna, till skillnad från i en del andra, nyare filmer - som till exempel PADDINGTON 2. Fast det är ju klart, WIND RIVER hade amerikansk premiär redan i augusti förra året, och det var väl innan Weinstein Gate utbröt. Varför har vi förresten fått vänta ett halvår på den här?
Slutligen: Ovannämnda THE GREAT SILENCE finns släppt på DVD i Sverige - den kommer i en tjusig trälåda. Men! Köp inte den! Den tekniska kvalitén på filmen är under all kritik, och den visas till och med i fel format; det ser ut som om de överfört en gammal VHS-utgåva. Men trälådan är onekligen fin.

 





(Biopremiär 12/1)
-->

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.

Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.

Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.

(Biopremiär 12/1)

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden

Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.

De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.

Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.

De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.

Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.

I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.

... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.

Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.

PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)

Bio: Ted - För kärlekens skull

Foton: Ola Kjelbye (c) StellaNova Film

2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg - till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.

Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär - inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat - på grund av ointresse.

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.

Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom - till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" avslutar TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL.

Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.

Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.

Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället "Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!".

Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen - från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.

Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.

(Biopremiär 3/1)