Bio: Daddy's Home 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag såg aldrig DADDY'S HOME - jag vet inte om den gick upp på bio här i Göteborg, där jag bor. Den pressvisades i alla fall inte, och jag har inte brytt mig om att se den på DVD. Om den första filmen var som uppföljaren, vilken nu får premiär, har jag verkligen inte missat något. DADDY'S HOME 2 är nämligen fruktansvärd.
Jag struntade i att se BAD MOMS 2, som gick upp på bio häromveckan. Jag tyckte nämligen att den första BAD MOMS var så pass kass att jag inte ville utsätta mig för en uppföljare. Jag läste i alla fall att BAD MOMS 2 handlar om att huvudpersonernas mödrar oväntat kommer på besök över julen. DADDY'S HOME 2 handlar om precis samma sak - huvudpersonernas fäder kommer på oväntat besök över julen.
Sean Anders har åter regisserat, Will Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som Brad och Dusty. Brad är styvfar till Dustys barn. Ungarna tycker att det är trist att de alltid måste fira jul på två ställen; hemma hos den fånige och mesige Brad, och hemma hos den tuffe Dusty - Brad och Dusty tävlar om att vara den perfekta farsan. Så - de beslutar sig för att fira en gemensam jul, allihop tillsammans.
Då anländer plötsligt Brads far; Don (John Lithgow), en glad och supertöntig herre. Men inte nog med det - även Dustys farsa Kurt (Mel Gibson) anländer. Dusty har inte träffat sin far på flera år, Kurt är en stenhård machokille.
Kurt bokar en stuga uppe i de vintriga bergen där de kan fira jul tillsammans, och tokiga knasigheter följer.
Rättare sagt: en plågsam historia följer, eftersom ingenting är roligt. Alls. Ingenting! Med ett undantag, vilket jag återkommer till nedan. DADDY'S HOME 2 lider av usel tajming av de vissna skämten, och för att understryka att nu är det minsann tokigt, spelas tokig musik på ljudspåret.

Det ligger nära till hands att jämföra med ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL - men Chevy Chases rollfigur Clark Griswald är en hjärtevarm person som vill alla väl, men som är rejält klantig. Will Ferrells Brad framstår närmast som utvecklingsstörd; som en femåring i en 50-årig mans kropp. Hans fru är fullkomligt normal och jag undrar varför hon är gift med en sådan snubbe. Jag gillar ju Will Ferrell, han kan vara fantastiskt rolig, men numera figurerar han i rätt många mer eller mindre usla filmer.
Mel Gibson funkar inte alls som macho-Kurt - eftersom han är alldeles för realistisk i sin hårda framtoning. Han är bara osympatisk och svinig. Det är inte roligt när han slänger ur sig sina konservativa och misogyna repliker. Möjligen hade det funkat om han vore ännu mer överdriven och vidrig.
Flera scener är obegripliga. En lång scen handlar om en termostat, som den ena dottern vrider upp om nätterna. Jag förstod inte det roliga. En annan lång och konstig scen handlar om ett julspel som urartar i snöbollskrig. Jag gäspade och tittade på klockan. Vid ett tillfälle köper Kurt ett jaktgevär till yngsta flickan, och de beger sig ut för att skjuta kalkon. Det är lika dumt som osmakligt.

Eftersom detta är en amerikansk julfilm urartar det hela till att julens kärleksbudskap ska deklameras på slutet, alla älskar egentligen varandra, det blir sentimentalt - och sedan sjunger alla "Do they know it's Christmas?" innan eftertexterna rullar och vi äntligen kan lämna biosalongen. "Åh, fy faaan!" stånkade jag när jag satte på mig hatten.
... Men vad var det jag tyckte var roligt? undrar ni. Jo: mot slutet ska familjerna gå på bio. De väljer att se actionfilmen MISSILE TOE. Liam Neeson spelar en man på väg hem för att fira jul med sina barn, men som på vägen måste stoppa ett gäng terrorister. Vi får inte se något ur denna påhittade film, men vi hör ljudet - och det är jätteroligt.
Jag hade betydligt hellre sett MISSILE TOE än den plågsamma, genanta och o-roliga DADDY'S HOME 2.

     








(Biopremiär 24/11)
-->

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!

Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.

Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).

Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.

Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.

Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.

Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.

Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.

 

(Biopremiär 24/11)

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.

Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.

Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.

Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.

  




(Biopremiär 15/11)

Serier: Fantomen 22-23/2017

FANTOMEN 22-23/2017
"Röda Drakens pirater"
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing

Jag läser numera mycket Fantomen. Väldigt mycket Fantomen. Jag har min Fantomensamling prydligt uppställd i Fantomens samlarmappar på ett par hyllplan intill sängen. Det är bara att sträck ut armen och plocka. Det handlar om flera hundra tidningar.
... Dock är få av dessa tidningar nya. Det är nämligen sällan jag köper nyutkomna nummer av Fantomen. Dels gillar jag inte det nya, korta formatet på 22 sidor - men framför allt innehåller tidningen numera alldeles för många repriser. Repriser på serier jag läste när de först publicerades på 1970- och 80-talen, ibland repriser på repriser. Förra året tog jag en femnummersprenumeration på Fantomen. I realiteten blev det tre tidningar, eftersom jag fick två dubbelnummer. Och - några av serierna i dessa hade jag redan läst. Förvisso för längesedan, men ändå.
Men! Jag var faktiskt väldigt nyfiken på det hundrasidiga dubbelnummer som finns i butiker just nu. Detta nummer innehåller nämliga samtliga tre delar av "Röda Drakens pirater", först publicerade 1979 - då jag varje år samlade ihop pengar till en prenumeration. På den tiden var det en högtidsstund när tidningen dök upp i brevlådan varannan vecka.
De tre nummer som innehöll historien om Fantomens kamp mot den raffiga prinsessan Sin och hennes pirater gjorde stort intryck på mig som barn. Jag tyckte äventyret var häftigt och spännande. Vad jag som vuxen mest mindes av historien, var att Sin hade taskigt klädkonto. Hon visade sig med bar överkropp för jämnan. Hon var en riktig Boppa-Lisa.
Jag tänkte nog inte så mycket på det 1979, men på den tiden var tryck och papper i Fantomentidningen inte speciellt bra. Tvärtom var det rätt dåligt. Framför allt George Bess' teckningar led av detta - linjer hade en tendensatt försvinna. Därför satt jag faktiskt och hoppades på en nyutgivning av "Röda Drakens pirater" - helst hoppades jag på att få se serien samlad i ett album, men detta nummer av den ordinarie tidningen duger gott.

Låt oss ta det positiva först. Fransmannen Georges Bess är en av mina favorittecknare på Fantomen. Han hade en elegant linje, utan att vara alltför polerad. I denna nyutgåva syns äntligen alla linjer. Inte nog med det: serien har försetts med synnerligen smakfull färgläggning. Det här ser faktiskt riktigt läckert ut. Bess' Fantomen har aldrig sett bättre ut!
... Och så har vi det negativa. Norman Worker var inte bara en av de flitigaste Fantomenförfattarna, han var även en av de bästa. Men när jag nu som vuxen läser om den 38 senare, konstaterar jag att äventyret må vara långt, snyggt och ha häftiga inslag - men historien är lika tunn som dum. Vilket är synd, eftersom serien har alla förutsättningar för att bli riktigt bra.
Prinsessan Sin anses vara världens vackraste kvinna. Hon är även genomond. Det är lite Bondskurk över henne - hon bor på en hemlig ö, och hennes anhang består enbart av kung fu-kunniga tjejer. När Sin får syn på Fantomen blir hon störtförälskad i honom och kräver att de två ska gifta sig. Det vill förstås inte Fantomen, han är ju redan gift och älskar fortfarande sin Diana. Sin blir vred och tänker då döda Fantomen. Det här är ungefär allt som händer.

Del ett och två hänger ihop, medan del tre känns som ett separat äventyr - även om det fortsätter- och sätter punkt för berättelsen som prinsessan Sin.
Jag blev allt lite besviken när jag läste om detta äventyr. Jag mindes ju det som fantastiskt! Fast å andra sidan - vore jag elva år idag, skulle jag kanske fortfarande tycka att det är fantastiskt.
En lustig detalj med tidningen är att man råkat skanna in en sida fel. Georges Bess' original var så stora att han ritade sidorna i två halvor. På sidan 27 har man råkat sätta undre halvan överst, vilket orsakade lite förvirring innan jag förstod vad som hänt.

(Tidningen finns i butik till den 22:a november)

-->

Bio: The Foreigner

Foton copyright (c) SF Studios
THE FOREIGNER är en film från 2003 med Steven Seagal. Det här är förstås inte en nyinspelning av den filmen, utan en thriller som bygger på en roman med titeln "The Chinaman".
Faktum är att jag inte brydde mig om att kolla upp 2017 års THE FOREIGNER innan jag slog mig ner för att se den på pressvisningen. Eftersom det här är en film med Jackie Chan och Pierce Brosnan, i regi av Martin Campbell som gjorde Bondfilmerna GOLDENEYE och CASINO ROYALE, förväntade jag mig en actionkomedi, eller en actionfilm med en massa stunts. Det skulle jag inte förväntat mig - THE FOREIGNER är en helt annan typ av film. Det här visade sig vara en mörk och brutal thriller.
Jackie Chan spelar Quan, en stillsam 62-åring som äger en kinakrog i London. När hans enda dotter omkommer i en terroristattack och Quan lämnas helt ensam; han är den siste i släkten, tänker han göra allt för att hitta terroristerna, som kallar sig The Authentic IRA.
Quan börjar med att söka upp politikern Liam Hennessy, som har ett förflutet inom IRA, en aktivitet han suttit i fängelse för. Quan är säker på att Hennessy vet vilka det är som ligger bakom terrordådet. Hennessy verkar inte ha en aning om vad The Authentic IRA är för sammanslutning, men Quan ger sig inte och utsätter Hennessy för terrordåd han med. Quan är nämligen inte vilken restaurangägare som helst - han är en före detta elitsoldat. I scener som påminner om FIRST BLOOD gömmer Quan sig i skogarna runt Hennessys gods på en irländska landsbygden, medan Hennessy skickar ut män för att hitta honom.

Jag tycker att THE FOREIGNER är rätt bra. Filmen är bättre än jag förväntat mig. Balansen är kanske inte riktigt klockren, ibland försvinner Quan ur handlingen under längre stunder, som om rollfiguren glömts bort. Ibland går det lite väl enkelt för Quan att genomföra det han gör. Ibland tappade jag tråden, eftersom intrigen tenderar att bli onödigt snårig mellan varven - jag uppfattade inte vilka vissa rollfigurer var.
Men i övrigt är det här en robust film, det märks att det är ett gammalt proffs som gjort den. Filmen är mörk, dyster, hård och skitig. Jackie Chan överraskar genom att inte le en enda gång - han ser lika olycklig ut genom hela filmen. Pierce Brosnan ser genomgående förbannad ut och svär mycket.

När en rollfigur vid ett tillfälle säger "Bloody Chinaman!" står det "Jävla käppkines!" i den svenska texten. Det fick mig att reagera. Inte för att det är ett nedlåtande, rasistiskt uttryck - det här handlar trots allt om mördare och terrorister. Nej, jag reagerade eftersom "käppkines" väl är ett uttryck som inte använts på åtskilliga decennier. Dessutom kan ordet, enligt Språkrådet, även betyda norrlänning och finne, förutom kines.
För övrigt såg jag häromveckan om CASINO ROYALE. Jag mindes den som jättebra - men nu tyckte jag mest den var tråkig.

  





(Biopremiär 17/10)

-->

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.

Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.

Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.

(Biopremiär 10/11)
-->

Bio: Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

Foton copyright (c) Johnny Bode-Delgadas stiftelse

En del verkar tro att jag är Johnny Bode-fantatiker. Jag borde liksom vara en sådan, tycker de. Men nej, det är jag inte. Visst är jag fascinerad av denne märklige man, visst har jag fnissat mycket åt "Bordellmammas visor", visst har jag skrattat åt-, och ibland till och med återgivit, bisarra anekdoter om Johnny Bode. Men jag har aldrig gått längre, och jag är inte medlem i Johnny Bode-sällskapet (en sammanslutning som känns lite för studentikos för min smak).

Det är ju snarare "Den andre Johnny Bode" jag har intresserat mig för - Jan-Olof Rydqvist. Den usle, märklige skådespelaren, vars liv och öde kraftigt liknade Johnny Bodes. Rydqvist var det jag och mina polare som upptäckte och byggde upp en kult kring på 90-talet, Bode var då redan en välkänd kultfigur. Jag tror det var David Nessle som kallade Rydqvist "Den andre Johnny Bode" efter att jag berättat om Rydans bravader.

... Men självklart var jag väldigt nyfiken på den här nya dokumentären om Johnny Bode. Den kunde ju inte vara något annat än intressant, fascinerande och underhållande, med tanke på dess huvudperson.

INGEN TID FÖR KÄRLEK - EN FILM OM JOHNNY BODE innehåller mängder av intressanta, fascinerande och underhållande inslag. Tyvärr är det inte Johnny Bode som är huvudperson. Det här är en film av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, och Sjökvist har placerat sig själv i huvudrollen. Han agerar berättare, han pratar om sin fascination för Johnny Bode, och han är i bild så ofta som möjligt under sin jakt på fakta om Bode. Det greppet funkar - om man är en personlighet som Morgan Spurlock eller Michael Moore. Men det är inte Sjökvist och jag upplevde det som rätt irriterande att filmen handlade lika mycket om honom som om Bode.

Jag utgår ifrån att alla som läser detta vet vem Johnny Bode var - men om någon läsare inte känner till karln: Bode var en sångare och kompositör som skivdebuterade när han var sjutton. Han varvade framgångarna med kriminalitet, han åkte in och ut på mentalsjukhus, han var högst troligt nazist, men fängslades av nazisterna, han reste till Wien och skrev operetter, han smet alltid från notan på krogen, han var mytoman, han skrev sina memoarer redan som ung på 40-talet (i princip ingenting var sant i den boken), och 1968 spelade han in den beryktade och ohemult populära skivan "Bordellmammas visor" med pornografiska schlagers.

Bo Sjökvist intervjuar Lillemor Dahlquist i Malmö, kvinnan som sjöng på "Bordellmammas visor" och som var den som hittade Bode när han 1983 dött i sin lägenhet i Malmö. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet redogör detaljerat för Bodes liv, en läkare uttalar sig om Bodes psykiska hälsa, med mera. Sjökvist åker till Wien och pratar med musikförlaget för vilket Bode en gång arbetade och han lyckas till och med få tag på en österrikiska Bode var gift med några år. Bodes sonson dyker också upp på ett hörn. Vi får höra delar av vad jag tror är en radiointervju med Bode gjord ett par månader före hans död.

Lillemor Dahlquist.

Allt detta är givetvis kul och intressant. Det finns mycket att ta på. Det finns många historier att berätta. Synd bara att vi även måste se på när Bo Sjökvist kör bil, när Bo Sjökvist går, när Bo Sjökvist dricker snaps, när Bo Sjökvist dansar, när Bo Sjökvist försöker sova, när Bo Sjökvist är bakfull, och när Bo Sjökvist sjunger en kuplett.

Filmen inleds utanför den nedlagda biografen Kaparen på Stigbergstorget i Göteborg. Den förekom även i filmen TOM OF FINLAND tidigare i år. Flera för mig kända ansikten flimrar förbi när vi får se bilder från Johnny Bodes hundraårsfirande.

Nu väntar jag med spänning på en film om Jan-Olof Rydqvist.

(Biopremiär 3/11)