Serier: Orbital 1: Närkontakt

ORBITAL
1: "NÄRKONTAKT"
av Sylvain Runberg och Serge Pellé
Cobolt

Fransmannen Sylvain Runberg, känd för att han bor i Sverige på deltid, är en minst sagt produktiv manusförfattare. Jag hörde att han alltid håller igång flera olika albumserier och projekt samtidigt. Det finns en hel del på svenska av Runberg, men själv har jag läst rätt lite av honom. Jag imponerades av hans serieversion av "Män som hatar kvinnor", medan en annan serie jag läste var mindre bra.

Albumserien Orbital är inte ett purfärskt verk - denna fina, inbundna svenska volym innehåller de två första albumen, och de kom ut på franska 2006 respektive 2007. När jag fick albumet i min hand och snabbt bläddrade igenom det, tänkte jag först "Vaffan är det här? Linda och Valentin tecknad av Enki Bilal?". Så är förstås inte fallet, och efter att ha läst boken konstaterar jag att det främst är färgläggningen som påminner om Bilal, inte teckningarna.

Ärigt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här serien. Jag hade nämligen lite problem att ta mig igenom boken. Det kändes ungefär som de gånger jag försökt titta på STAR TREK; de senare inkarnationerna, och inte begripit någonting alls - eftersom man måste ha sett extremt mycket STAR TREK för att hänga med. Med Orbital känns det som om jag blivit nedsläppt i en pågående story, i världar som inte presenterats. Det första albumet består av en massa olika skeenden, figurer dyker upp för att genast försvinna, det känns stökigt, det är ryckigt berättat - och jag fick koncentrationsproblem.

Orbital är en gigantisk rymdstation med miljoner invånare, och på denna finns organisationen IDB; Interplanetariska Diplomatiska Byrån. Seriens huvudpersoner är två IDB-agenter - människan Caleb Swany och sandjarren Mezoke Izzua, som har en kvinnas kropp, men som kan vara man; man vet aldrig riktigt med sandjarrerna. Swany är den första människa som antagits som agent för IDB; jordlingar anses nämligen vara en primitiv och våldsam art. Dessutom har jordlingarna nyligen legat i krig med sandjarrerna.

Två rymdagenter. Visst finns här likheter med Linda och Valentin. Men - än så länge får vi inte riktigt lära känna Swany och Izzua. Det första albumet går ut på att de två paras ihop av konfederationen - men de medverkar inte speciellt mycket. Deras första uppdrag går ut på att fara till en gruvkoloni och reda ut en konflikt mellan jordlingar och rymdvarelser. Det tar ett bra tag innan storyn kommer igång.

Serge Pellé är lite svajig när det gäller att rita människor och människoliknande varelser. Däremot är han fullkomligt fantastisk på att rita märkliga varelser, farkoster och maffiga miljöer. Seriens scenerier är väldigt tjusiga - och färgläggningen lyfter bilderna. Det här är läckert att titta på.
Därför är det synd att jag aldrig riktigt kom in i serien. Men kanske är det som med "Det var en gång i Frankrike" - i det fallet tog det ett par album innan alla bitar föll på plats.

Eller så är det kanske bara som så, att jag inte riktigt förmår uppskatta den här typen av science fiction.

Bio: The Nile Hilton Incident

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland känner man för att se en svensk-dansk-tysk-fransk film som utspelar sig i Egypten. Vilken tur att det nu går upp en svensk-dansk-tysk-fransk film som utspelar sig i Egypten på våra biografer!

Jag har lite problem med att uttala filmtiteln, alltså THE NILE HILTON INCIDENT. Jag läser hela tiden "Nile" som Nile i "Nile City" - och inte som Nilen på engelska. För övrigt är det här en ganska vissen titel på en film - stel, odramatisk, osexig, och svår att komma ihåg. "Vad sa du? Nile City?"

THE NILE HILTON INCIDENT har regisserats av Tarik Saleh, som tidigare gjort METROPIA (som jag verkligen inte tyckte om) och TOMMY (som jag ville tycka om). Filmen omtalas som en film noir, och visst - här finns vissa drag av noir, men Salehs film är alldeles för deppig och smutsig, och lider av brist på coolhet.

Handlingen bygger på ett autentiskt mordfall i Kairo 2008. Fares Fares, som även varit med och producerat, spelar den kedjerökande polisen Mostafa, som skickas till hotellet Nile Hilton, där en känd sångerska hittats död. Man vill skriva av det som självmord, men Mostafa förstår att det handlar om mord.

En städerska på hotellet hörde skrik från hotellrummet och såg förövaren komma ut. Nu håller hon sig gömd. Både Mostafa och mördaren letar efter städerskan - och mördaren är en högt uppsatt politiker.

Mördarens identitet blir känd ganska omgående, men det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem i den här storyn. Det rabblas en massa namn och titlar, en stor mängd personer flimrar förbi - och det är rätt hopplöst att hålla dem isär. Om Mostafa kommer att få tag på mördaren eller ej är också ganska oväsentligt - det här är snarare ett drama än en deckare eller thriller. Någon större spänning finns här inte.

Enligt filmen är Kairo en skitig och ogästvänlig plats. Det är farligt ute på gatorna och mer eller mindre alla är korrumperade. Polisen är inte att lita på.

För att göra THE NILE HILTON INCIDENT ännu mer påträngande, går filmen i smutsiga, sönderfrätta, urinfärgade toner. Befolkningen ser ut att svettas mycket och ha allmänt dålig hygien.

Visst är det intressant att se ett kriminaldrama som utspelar sig i dessa miljöer. Det är miljöer vi sällan ser i den här typen av film. Men bara för att infallsvinkeln är ny och annorlunda, behöver resultatet inte vara bra. Salehs film innehåller några oväntade humorinslag som är rätt roliga, och Fares Fares gör en stark insats - men som helhet är THE NILE HILTON INCIDENT en rätt seg historia, fylld av långa passager där det inte händer någonting.

Betyget nedan är tveksamt.

(Biopremiär 29/9)

Bio: Villebråd

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!
Agnieszka Holland har de senaste åren mest regisserat avsnitt av amerikanska TV-serier. Nu har hon åter gjort en film i hemlandet Polen - tillsammans med Kasia Adamik, vars namn står med mindre bokstäver i förtexterna.
Agnieszka Mandat-Grabka spelar pensionären Janina Duszejko, som jobbar extra som lärarinna och som bor i ett hus i skogen tillsammans med sina två hundar. En dag är hundarna spårlöst försvunna. De verkar ha rymt och sprungit in i skogen. Fru Duszejko misstänker att de har dödats. Snart börjar döda människor att påträffas i trakten. Samtliga är jägare. Det märkliga med dödsfallen är att det verkar vara djur som mördat männen. Duszejko, som är fanatisk djurvän och som hatar jägare, är säker på att det är skogens djur som hämnas.
När jag slog mig ner för att se VILLEBRÅD fruktade jag det värsta. Jag menar: ett polskt drama som är över två timmar långt. Dessutom handlar det om djur och natur, vilket jag är hyfsat ointresserad av. Men - det här vissade sig vara en riktigt bra film! Alldeles för lång, förstås, här och var står filmen och stampar, men det här är intressant och fascinerande - och minsann om man inte lyckats komma på ett riktigt bra och oväntat slut!

I pressmaterialet jämförs filmen med TWIN PEAKS. Tja, här finns nog en del beröringspunkter. Udda människor, ödesmättade miljöer, eventuella övernaturliga inslag. Självklart är det den ursprungliga TWIN PEAKS-serien jag åsyftar, och inte den nya Hej kom och hjälp mig-versionen.
VILLEBRÅD är överraskande rolig - många av rollfigurerna är färgstarka, och flera händelser är komiska. Medvetet komiska. Ibland är det direkt absurt. Här finns en besynnerlig maskerad. Fru Dusjesko och två gubbar har en kväll "fest" i skogen. En kille bor i en fascinerande minimalistisk lägenhet.

Mycket i filmen är fult som stryk. Agnieszka Holland gillar extrema närbilder på fula ansikten. Ibland fick jag titta bort - jag har inga problem med splatterfilmer, men en närbild på till exempel en ful gubbe som saglar medan han pratar är fan för mycket för mig. De flesta i filmen bor i fula hem.
De många scenerna med djur är dock estetiskt tilltalande. Bilderna är ibland smått imponerande och stämningsfulla.
Om filmen inte vore så lång, hade jag satt ett högre betyg.

(Biopremiär 29/9)
-->

Bio: Ballerinan och uppfinnaren

Bilder copyright (c) Njutafilms
Avdelningen för filmer vars målgrupp jag knappast tillhör.
BALLERINAN OCH UPPFINNAREN är en fransk-kanadensisk animerad film i 3D, regisserad av Eric Summer och Éric Warin. Det är slutet av 1800-talet, och på ett barnhem i Bretagne bor de föräldralösa Félicie och Victor.
Félicie älskar att dansa och drömmer om att bli ballerina. Victor i sin tur gillar att uppfinna saker. Livet är tufft på barnhemmet, så en dag rymmer Félicie och Victor - Félicie vill till balettskolan på operan i Paris (i den svenska dubbningen pratas det flera gånger om Opera de Paris, vilket de som gör rösterna inte kan uttala).
Väl framme i Paris hamnar Victor hos ingenjören och arkitekten Gustave Eiffel. Victor skryter och säger att han är Eiffels assistent, men i realiteten får han mest städa. Félicie lyckas smyga in på operan, där hon lär känna städerskan Odette. Att få gå på balettskolan är uteslutet, men Félicie får bo hos Odette och hjälper henne att städa. Bland annat städar de hos en elak överklasskärring och hennes bortskämda dotter Camille, som väntar på besked från balettskolan.

Félicie råkar komma över brevet från balettskolan. Hon beger sig till operan och låtsas vara Camille. Félicie kan inte dansa som man ska, men lärarna gillar hennes passion för dansen. Självklart uppstår problem - eftersom Félicie utgett sig för att vara Camille. Men Odette bär på en hemlighet ...
Vore jag en sjuårig flicka hade jag säkert tyckt attt det här är världens bästa film. Det är gulligt och lite sockersött, det händer tokiga saker, och det dansas väldigt mycket balett. Dock ligger det till större delen nykomponerade poplåtar på ljudspåret - och dessa är fullkomligt vedervärdiga.
Animationstekniskt är det här rätt bra, filmen ligger nog lite över medel. Flera av miljöerna är fantasieggande - Eiffeltornet håller på att byggas, liksom Frihetsgudinnan, och dessa halvfärdiga skapelser används i handlingen.

När det gäller humorn märks det ibland att det här inte är en Hollywoodproduktion. Disneyfilmer innehåller sällan pruttskämt. Filmens höjdpunkt är när Victor tänder fyr på en fjärt.
I egenskap av medelålders man tycker jag att BALLERINAN OCH UPPFINNAREN inte är alltför plågsam att titta på, men det här är inget speciellt. Det är lite för gullesnuttigt för mig. Små barn lär dock vilja ge filmen en fyra, eller till och med en femma, i betyg.

(Biopremiär 29/9)
-->

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.

... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.

Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.

Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.

NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.

Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.

Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.

Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.

Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

   

(Biopremiär 22/9)

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.

Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).

Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.

En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

Serier: Katanga 1: Diamanter

KATANGA 
1: "DIAMANTER"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

Häromveckan recenserade jag det första albumet om Tyler Cross, efter manus av Fabien Nury - och här har vi nu den första delen i ännu en albumsvit författad av Nury; Katanga. Den här gången samarbetar han åter med tecknaren Sylvain Vallée, tillsammans med vilken Nury tidigare gjorde Det var en gång i Frankrike.
Författarna påpekar att deras berättelse är helt fiktiv. Fakta har blandats med rena påhitt. Spelplanen är Kongo 1960. Efter att ha varit en belgisk koloni, har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.
Då behövs tolv fördömda män. Eller - tolv är de inte, men legosoldaten Felix Cantor anlitas, och han i sin tur handplockar ett gäng hårdföra män, som åker till till Katanga för att göra det FN inte kan och vill göra.
Serien om Katanga kan sammanfattas med orden politik och våld. Det är en brutal och blodig historia, det här. Precis som fallet var med Det var en gång i Frankrike, är i princip samtliga gestalter i Katanga osympatiska. Ja, flertalet är mer än osympatiska - de är riktiga drägg.

I vanliga fall brukar jag inte gilla serier - eller böcker eller filmer - där alla medverkande är osympatiska. Men, precis som i Det var en gång i Frankrike, funkar det i Katanga. Dessutom hinner det inte hända alltför mycket i detta första album. Jag vet inte hur många album serien kommer att innehålla, men jag antar att figurerna kommer att utvecklas och få fler dimensioner allteftersom.
Fabien Nury är en skicklig författare, han vet hur man berättar komplexa historier på ett medryckande sätt. Här och var blir det kanske lite väl snårigt, men det beror nog främst på att jag inte har någon som helst koll på det politiska läget i Kongo 1960.

Sylvain Vallée är en fantastisk tecknare. Han är duktig på layout och bilderna är detaljerade. Dock har jag en känsla av att en del läsare (ni vet vilka ni är) kommer att sätta i halsen. Vallée ritar i en realistisk stil - men han karikerar ansikten. Det anses förstås helt okej att karikera västerländska människor - men den här gången är det även en massa afrikaner som karikeras och får överdrivna anletsdrag, vilket säkert kommer att få vissa att plocka fram rasismkortet. Det är svårt att skildra folkslag andra än det man själv tillhör ...
I vilket fall: jag gillar detta första album i sviten om Katanga. Det hinner som sagt inte hända så mycket, men det här kommer säkert attt utvecklas till en alldeles utmärkt berättelse. Om den inte gör det blir jag förvånad.
-->

Bio: Det

Foton copyright (c) Warner Brothers
Jag beklagar att  denna recension är några dagar sen. Direkt efter pressvisningen av DET reste jag ner till Malmö Filmdagar - och nu när jag är hemma igen, har jag blivit förkyld. Jag sitter här med rinnande nästa, men jag tar tjuren vid hornen.
DET har blivit en massiv succé på bio i USA - åtminstone jämfört med övriga premiärer denna floppsommar för amerikanska blockbusters. Jag köpte Stephen Kings bok "Det" när den kom, men jag lyckades aldrig ta mig igenom den - tusen sidor är i mastigaste laget. Dock såg jag förstås miniserien gjord för TV 1990, den släpptes på video i Sverige. Tommy Lee Wallace stod för regin och jag minns att jag tyckte att den var rätt bra - innan upplösningens kackiga effekter och allmänna fånighet sabbade det hela. Dessutom gjorde Tim Currys tolkning av den onda monsterclownen Pennywise inget större intryck på mig - denne figur verkar annars vara väldigt populär.
Denna nya filmatisering av Kings roman är regisserad av Andy Muschietti, som gjorde MAMA - fast då hette han Andrés i förnamn. Och det är inte hela boken vi får. Även om det inte står i förtexterna eller på filmaffischen, så är detta bara del ett.
Bokens och TV-seriens barndomsskildring utspelas på 1950-talet. I Muschiettis version har handlingen flyttats fram till 1980-talet - vilket förstås underlättar inspelningen av del två, som utspelar sig i nutid. En annan orsak till att barndomsskildringen nu utspelas i slutet av 80-talet (ett par år efter att Kings bok kom 1986) kan vara Netflix' stora framgångar med TV-serien STRANGER THINGS, vilken också handlar om unga tonåringar på 80-talet. Fast det är klart, långfilmen påbörjades förstås inte efter att STRANGER THINGS visats.

Bill Skarsgård gör Pennywise, the Dancing Clown, en illasinnad varelse som vart 27:e år dyker upp i en en liten stad, där han häckar i kloakerna och lockar till sig små barn. När lille Georgie försvinner vägrar hans storebror Bill att tro att gossen är död. Tillsammans med en handfull kompisar, samtliga tillhörande skolans mobboffer, beger de sig ner i kloakerna för att leta upp den onda clownens tillhåll. De här ungarna har det gemensamt att de kan se clownen; Pennywise dyker upp lite varstans och skräms.
När jag såg 2017 års DET slog det mig hur likt TERROR PÅ ELM STREET detta är.  Pennywise är en variant på Freddy Krueger. Det är barn som drabbas, deras mardrömmar blir verklighet, Pennywise kommer i olika skepnader, och han kan bara bekämpas om man inte längre är rädd för honom.
Jag tycker att DET är en helt okej film. Det filmen vinner på är barndomsskildringen, som andas rätt mycket STAND BY ME. Stephen King har alltid varit en fantastisk skildrare av amerikansk medelklass - och av barn. Barnen i Kings historier beter sig- och pratar som barn faktiskt gör. Dessutom är den här filmen försedd med riktigt bra barnskådespelare.

Däremot tycker jag inte att DET är speciellt otäck eller skrämmande. Jag tycker att Pennywise ser rätt fånig ut, och som ofta är fallet blir det svårt att skapa spänning när nästan vad som helst kan hända; när mardrömmar blir verklighet, när verklighet blir mardrömmar, när det inte finns några helt klara regler. Ibland dör offren, ibland kommer de undan, ibland är det märkligt lätt att fly, det hela känns lite slumpmässigt. Filmerna om Freddy Krueger led av detta, där haltade logiken betänkligt. Varför bygger Pennywise något slags gigantisk mobil av svävande barn? Vad ska han med den till?
Fast det är egentligen inte Pennywise som står för den riktiga ondskan i filmen. De vuxna och vuxenvärlden är betydligt otäckare. Flera av barnen har elaka, märkliga föräldrar - och de föräldrar som inte är elaka, är fullkomligt oförstående för barnen och deras tillvaro.
Två timmar och femton minuter varar det här, och självklart är det alldeles för långt - men det är trots detta en underhållande film, som vinner på sitt filmfoto, sin goda regi och sina mestadels gedigna skådespelarinsatser. När DET: KAPITEL TVÅ kommer vet jag inte, men i den filmen kommer alltså rollfigurerna att vara vuxna.

(Biopremiär 13/9)
-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Len Wein

För ganska exakt sex månader sedan dog Bernie Wrightson, som skulle fyllla 69 i år. Igår dog Len Wein, som hunnit fylla 69. Wein var ju manusförfattaren som skapade Träskmannen tillsammans med tecknaren Wrightson.
I de korta nekrologer över Len Wein jag hittills läst, skrivs det mest om att han väckte nytt liv i X-Men och var med om att skapa Wolverine. Träskmannen nämns bara i förbifarten.
För mig är Wein förstås synonym med Träskmannen. I slutet av 1970-talet brukade jag smita in på Fyndshopen i Landskrona och köpa gamla - och inte så gamla - serietidningar. Ibland hände det att jag fick tag i något nummer av den kortlivade tidningen Serietidningen, eller av dess efterföljare Topp-serien. I dessa tidningar gick Träskmannen - en figur som till en början tydligen hette Träskmonstret i Sverige. Swamp Thing har jag aldrig kallat honom. Dock var det rätt sällan jag hittade nummer med Träskmannen i.
Alldeles i början av 80-talet gjordes den gamla trotjänaren Gigant om till en 100-sidig tidning i svartvitt, och i denna repriserades Träskmannen. Jag köpte tidningen från start, här gick ju även Camelot 3000 med flotta teckningar av Brian Bolland. Det är nu längesedan jag läste Weins och Wrightsons version av Träskmannen, men det var något visst med serien - i synnerhet i svartvitt. Det var mystiskt och stämningsfullt.

Lein Wein debuterade som professionell manusförfattare 1968, då han gjorde ett jobb åt DC Comics' tidning Teen Titans - den där superhjältegruppen som hette Tonårsgänget i Sverige. Han följde upp med att skriva korta rysare åt DC:s skräcktidningar, samt serier åt andra förlag, som Skywald och Gold Key.
1970 skrev Wein även superhjälteserier åt Marvel, 1971 dök Träskmannen upp för första gången i en kortis i DC:s tidning The House of Secrets. 1972 fick figuren en egen tidning.
Wein spenderade ett par decennier med att skriva superhjälteserier år DC och Marvel, han hann med att skriva om flera av de mest kända hjältarna, men i början av 90-talet hamnade han på Disney. Där blev han inte långvarig, och började istället jobba med tecknade TV-serier på TV - bland annat Phantom 2040. Därefter blev det serier igen, han gjorde grejor åt Dark Horse och ett par andra förlag, innan han åter hamnade på DC.
Len Wein tilldelades ett flertal stora seriepriser och han var invald i the Will Eisner Comic Book Hall of Fame. År 2009 brann hans och hans hustrus hus ner till grunden och allt de ägde gick upp i rök. 2015 genomgick Wein en bypassoperation - hans alltför tidiga död berodde antagligen på hans hjärtproblem.

LEN WEIN

1948 - 2017

R.I.P.

-->

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.

Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.

Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.

(Biopremiär 8/9)

Serier: Tyler Cross

TYLER CROSS
1: "BLACK ROCK"
av Fabien Nury och Brüno
Albumförlaget

Jag blir alltmer nyfiken på den franske manusförfattaren Fabien Nury, född 1976. Det känns som om han plötsligt kom från ingenstans för att plötsligt nästan dominera. Fast så är inte riktigt fallet. Nury är förvisso en stor, uppburen författare hemma i Frankrike, men eftersom få svenska förlag ger ut fransk-belgiska serier, och eftersom i synnerhet Albumförlaget satsar hårt på Nury, lyser hans namn starkt på den svenska seriemarknaden. Även Faraos Cigarer har gett ut Nury på svenska.

Nu upptäckte jag att jag faktiskt tagit del av ett verk av Fabien Nury långt innan jag visste vem det var; långt innan "Det var en gång i Frankrike" började komma ut på svenska. Nury var nämligen en av de två manusförfattarna till en långfilm från 2006, som på DVD i Sverige hette TIGER BRIGADES. Den såg jag när den kom - dock minns jag ingenting av den.

Albumet "Tyler Cross" kom ut för ett par månader sedan - ännu ett album författat av Nury har kommit sedan dess, det kommer jag snart att avhandla. Men first things first: "Tyler Cross".

Genren är kriminalserie, det här är en gangsterhistoria av ganska klassiskt snitt, tankarna går till gulnade Manhattanpockets. Tyler Cross är en gangster som anlitas för att plocka upp en massa heroin, men allting går fel, och efter en eldstrid befinner han sig ensam i ödemarken, släpande på sjutton kilo heroin. Cross tar sig till den lilla hålan Black Rock, som styrs av den lika grymme som mäktige Spencer Pragg och dennes söner. Cross vill bara därifrån, men blir indragen i ett drama involverande en ung tjej som tvingas gifta sig med en Pragg. Inte oväntat leder det hela fram till ett blodbad.

När jag började läsa visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den här serien. "Tyler Cross" skiljer sig en del från Fabien Nurys andra serier, innehållsmässigt som berättartekniskt. Ett par inledande actionscener funkar inte sådär jättebra. Men så snart storyn kommer igång tar det sig, och det ganska rejält. Det här utvecklas till en rätt bra gangsterserie. Den är ganske inte speciellt originell, huvudpersonen är lite platt, men säg de gangsterhisorier som är originella? Huvudsaken är ju att berättelsen fugerar.

Brüno tecknar i en ren, stiliserad stil. Jag gillar förvisso stilen, men frågan är om serien inte skulle lyfts av en annan tecknare. Spontant kom jag att tänka på Jordi Bernet - troligen beroende på att Nurys och Brünos serie påminner en hel del om gamla, fina "Torpedo 1936", som Bernet tecknade. Någon med en lite råare och skitigare stil hade funkat fint. Sist i albumet ligger fyra sidor så kallad "fan art" av olika tecknare. Dessa tecknare tilltalar mig mer än Brüno.

En detalj i serien jag funderade över, var vem det är som berättar historien. Det känns som om det är någon som berättar om Tyler Cross för oss. Ett tag verkar det vara en orm som är berättaren. Kanske är det ormen hela tiden?

Nå - nu ska ni inte sitta här och tro att jag är missnöjd, eftersom jag har en rad anmärkningar. Jag är inte missnöjd. Detta är en bra serie och jag väntar med spänning på nästa del!