DVD/Blu-ray/VOD: Dödens apostel

DÖDENS APOSTEL (Njutafilms)

Jag läser en rad väldigt positiva omdömen av den här filmen. En del som sett den har upplevt den som chockerande. Några hävdar att den ligger nära skräckfilm. Den jämförs med film noir.
Därför blir jag förvånad när den spanska filmen DÖDENS APOSTEL, i regi av Rodrigo Sorogoyen, visar sig vara ett mörkt drama maskerat till thriller. Här finns en mordgåta, här finns en seriemördare, men jag upplevde aldrig det här som spännande eller otäckt. Däremot är det fult och smutsigt nog att skapa obehag.
DÖDENS APOSTEL utspelar sig sommaren 2011, det är den varmaste sommaren på evigheter och påven ska besöka Madrid, där historien utspelar sig. En galning våldtar och mördar åldriga kvinnor. Två omaka poliser sätts på att lösa fallet. Den ene är ensamstående, smart och driftig, men stammar kraftig när han pratar, och han är lite osympatisk. Den andre är bara bufflig och osympatisk, men har familj.
I princip alla rollfigurer som förekommer i filmen är osympatiska, och när den stammande polisen gör ett valhänt försök att uppvakta en städerska, slutar det med att han är på väg att våldta henne. Han uppvisar samma drag som seriemördaren. Fast det gör även den andre polisen.
Det görs inte mycket av påvens besök. Det ägnas mer tid åt poliserna än mordfallen. Jag brydde mig inte om dessa tölpar till poliser, vilket förstås innebar att jag fick svårt att bry mig om filmens handling. Jag såg filmen för ett par dagar sedan, men har redan förträngt det mesta.
Fast det går inte att anmärka på de utmärkta skådespelarna, och jag gillade slutet. Plus i kanten för polisen som bär KISS-tröja i en scen.

-->

Bio: De bedragna

Foton copyright (c) UIP Sweden

Don Siegels KORPRAL McB - ANMÄLD SAKNAD, byggd på en roman av Thomas Cullinan, och med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna, floppade när den kom 1971. Det hävdades att publiken uteblev, eftersom ingen vill se en film som slutar med att Clint Eastwood hmm-hmm-hmm. Så var det kanske.

Jag har inte sett Siegels film på 25 eller kanske till och med 30 år. Det enda jag minns av filmen är hur den slutar - samt en obehaglig scen där kvinnorna hämtar den stora, vassa hmm-hmm-hmm och sätter igång och hmm-hmm-hmm. Men jag minns att jag gillade filmen.

Som synes skriver jag "hmm-hmm-hmm" härovan. Jag vill ju inte förstöra denna nya version av berättelsen för er som inte sett den tidigare. Men - om man nu har sett Don Siegels film, eller till äventyrs läst boken, är det fullkomligt omöjligt att glömma vad som händer och hur det hela slutar. Ett faktum som gör att denna nya film känns fullkomligt meningslös - ungefär lika meningslös som den kommande, nya versionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Vem minns inte upplösningen på den?

Det är Sofia Coppola som skrivit och regisserat DE BEDRAGNA - se där, man har bemödat sig att ge filmen en svensk titel! Originaltiteln är förresten THE BEGUILED. Genren är Southern Gothic.
Under amerikanska inbördeskriget såras nordstatskorpralen John McBurney (Colin Farrell) i Virginia, men lyckas krypa i säkerhet. Han hittas av en liten flicka, som tar honom till den närliggande internatskolan där hon bor. Nicole Kidman gör föreståndarinnan Miss Martha, Kirsten Dunst är lärarinnan Edwina, medan Elle Fanning spelar en av de få eleverna, vilka är i varierande åldrar.

Dessa sydstatsdamer beslutar sig, efter lite dividerande, för att hjälpa fiendesoldaten, eftersom det är så de bör göra som de sanna kristna de är. Men det visar sig att kvinnorna, åtminstone de äldre, är sexuellt utsvultna och frustrerade (Tror jag i alla fall - för det var de i den tidigare filmen. Här framgår det inte, de bara häckar där i det stora huset utan någon som helst förklaring.). När McBurney känner sig bättre utnyttjar han detta faktum - men efter att han lyckats vända de avundsjuka kvinnorna emot varandra, tänker de hämnas på honom.

Coppolas film är bara 93 minuter lång, inklusive eftertexter. Det låter ju alldeles utmärkt - jag klagar ju ofta på att filmer är alldeles för långa. Men, denna nya version är en dryg kvart kortare än filmen från 1971 - och den känns väldigt rumphuggen. Allting händer för fort. Händelserna byggs inte upp. Den sura Edwina går från att vilja döda nordstataren till att älska honom på ett litet kick. Det känns som om ett flertal scener saknas. De flesta av rollfigurerna presenteras inte närmare.

Dialogen är styltig, scenerna är stela. Det hela tenderar filmad teater. Gestalterna poserar som på tablåer. Filmfotot är vackert, men ligger nära 1970-talets schamporeklam - det är skirt, det är soft. Det hela ser ut som en pastisch på ... något.

Filmen blir aldrig spännande, men det kan förstås bero på att jag redan visste vad som kommer att hända. Den obehagligaste scenen i Siegels film är inte med i Coppolas version - jo, händelsen är med, men vi får inte se den.

... Och Colin Farrell istället för Clint Eastwood? Farrell är inte dålig i rollen - men han är ju verkligen ingen Clint Eastwood!

DE BEDRAGNA ser ut som en typisk film som skulle kunna tävla i Cannes. Och tammefan om den inte gjorde det också! Inte nog med det - Sofia Coppola vann även pris som bästa regissör. Flera amerikanska journalister och kritiker hävdade att 2017 var ett osedvanligt svagt år i Cannes.

 









(Biopremiär 1/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Incarnate

INCARNATE (Studio S Entertainment)

INCARNATE spelades in redan 2013, men lades på en hylla, för att sedan dammas av och få premiär flera år senare. När den gick upp på bio här i Göteborg pressvisades den inte, så jag såg den först nu, när den släppts på DVD och Blu-ray.
Detta är den första skräckfilm Studio S Entertainment satt upp på bio. Visst är det kul att de biovisar skräckfilmer, de borde biovisa fler skräckfilmer - men varför valde de just den här? INCARNATE är en film från Blumhouse, ett bolag som ligger bakom ett flertal populära skräckfilmer - men detta är inte en av deras bättre produktioner. Det är snarare en av deras sämsta.
Brad Peyton är det som regisserat denna osedvanligt lama, ointressanta och ospännande film, i vilken Aaron Eckhart spelar dr Ember; en rullstolsburen demonutdrivare. En liten gosse har blivit besatt av en demon och Ember kommer fram till att det är en demon han jagat väldigt länge - det är samma demon som såg till att hans fru och son omkom i en bilolycka, i vilken han själv skadades svårt.
Ember och hans team använder sig av en massa manicker, och Ember har förmågan att ta sig in i människors medvetanden. Stora delar av filmen består av Embers upplevelser i dessa andra medvetanden. Han traskar omkring i något slags drömsekvenser.
Peytons film lyckades aldrig fånga mitt intresse. Den är tekniskt kompetent, och jag gillar Aaron Eckhart, men INCARNATE är mest dum och fånig - och tråkig. Här finns noll skräckstämning. Det är en sådan där film man inte glömmer bort direkt efter att man sett den - det är en film man glömmer bort medan man tittar på den.
Betyget här under är snällt, det är Eckhart som gör att jag höjer ett litet snäpp. Men det är ett synnerligen litet snäpp.

 

DVD/Blu-ray/VOD: Unforgiven

UNFORGIVEN (4K Ultra HD + Blu-ray) (Warner)

"Det är nog den sämsta film jag någonsin sett!" sa en kompis när Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA gick på bio 1992. Det lät märkligt. Den sämsta? Verkligen? Själv såg jag inte filmen förrän den släpptes på video - och ärligt talat gjorde den då inget större intryck på mig, alla fyra Oscars till trots. Jag hade inte sett filmen sedan dess när jag nu såg om den, och det var inte mycket jag kom ihåg.
Nu har filmen fått behålla originaltiteln UNFORGIVEN, åtminstone på omslaget. Filmen har släppts i en lyxig nyutgåva med två skivor; på den ena hittar vi filmen i en ultrahögupplöst 4K-scan, på den andra ligger den som vanlig Blu-ray. Plötsligt känns DVD-kvalitet rätt avlägset - för att inte tala om VHS. Nu kan vi urskilja vartenda enskilt strå i de böljande sädesfälten, tidigare fick vi hålla tillgodo med gulaktiga färgfält.
Varför min kompis tyckte att UNFORGIVEN var usel begriper jag inte. Filmen är väl inte värd sina Oscars, men det är en rätt bra western. Storyn är i grund och botten det gamla vanliga: Clint Eastwood är William Munny; en revolverman och buse som dragit sig tillbaka, och nu lever ett stilla liv som bonde och änkeman. Några kräk i staden Big Whiskey misshandlar och vanställer en prostituerad kvinna, och stadens övriga prostituerade samlar ihop en summa pengar för att betala en lämplig revolverman för att ge igen.
Munny, som behöver pengarna, slår sig ihop med sin gamle partner Ned (Morgan Freeman) och de beger sig till Big Whiskey, där sheriffen Little Bill (Gene Hackman) styr och ställer. Även den noble, men galne, revolvermannen English Bob (Richard Harris) har tagit sig dit för att komma över pengarna.
Detta skulle kunna vara ännu en western av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare - tja, det här är en western av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare. Orsaken till att den fick så fin kritik och tilldelades ett flertal priser, är en rad scener där rollfigurerna reflekterar över- och ifrågasätter det de håller på med. Dessa scener tycker jag faktiskt är rätt klumpiga - dialogen är alldeles för övertydlig. Filmen ramas in med ett par texter och stillsam, melankolisk musik, för att understryka att detta är ett seriöst drama.
Clint Eastwood borde tilldelats en Oscar redan 1976 för JOSEY WALES - MANNEN UTANFÖR LAGEN, en film som är betydligt bättre än UNFORGIVEN. Eastwood har gjort flera westerns jag tycker är bättre än-, eller som jag föredrar framför UNFORGIVEN. Men det går inte att komma ifrån att det här är en bra film - och jag gillar i synnerhet de skoningslösa slutscenerna.
Extramaterial finns här ganska gott om. Förutom ett kommentarspår, om än inte med Clint Eastwood (han är väl för tystlåten för att kunna hålla låda så länge), hittar vi en lång dokumentär om Eastwoods karriär, en TV-produktion som inte är så dum. Här finns några kortare dokumentärer om inspelningen av UNFORGIVEN, men dessa innehåller i princip samma intervjuer och samma filmklipp. Här är det intressant att jämföra bildkvalitén - dessa videoproduktioner, med klipp ur filmen, ser hiskliga ut. Något man inte tänkte på när man satt där framför sin VHS-maskin 1992.
Roligast bland extramaterialet är ett avsnitt av TV-serien MAVERICK från 1959; "Duel at Sundown". Okej, jag ska kanske inte skriva "roligast" - den här episoden är mördande tråkig. Men, jag har aldrig sett MAVERICK; en serie som hade James Garner i titelrollen, jag har bara sett långfilmen med Mel Gibson. Orsaken till att detta gamla TV-avsnitt finns här, är förstås att en ung Clint Eastwood har en stor roll. Det var värst vad han var lik Scott Eastwoood 1959 ...

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Tobe Hooper

Tobe Hooper, mannen som fick personifiera allt vad videovåld heter, har lika hastigt som oväntat avlidit, 74 å gammal. I skrivande stund är dödsorsaken okänd.
Hooper tillhör de där uppburna, amerikanska skräckfilmsregissörerna som byggt sitt goda rykte på ett fåtal bra, eller åtminstone framgångsrika, filmer. Ni vet vilka de är - de där som gjort fler slätstrukna eller direkt usla filmer, än bra. John Carpenter lever på ALLA HELGONS BLODIGA NATT, FLYKTEN FRÅN NEW YORK och i viss mån THE THING. Wes Craven levde på TERROR PÅ ELM STREET och SCREAM - resten av hans filmer är i de flesta falll riktigt ruttna.
I Tobe Hoopers fall handlade det förstås om MOTORSÅGSMASSAKERN och POLTERGEIST. MOTORSÅGSMASSAKERN är en fantastiskt bra film, POLTERGEIST har jag aldrig riktigt gillat - och frågan är hur mycket Hooper egentligen stod för, och hur mycket Steven Spielberg bidrog med. Den ser ju ut som en Spielbergfilm på alla sätt.
Tobe Hoopers karriär och filmografi är inte helt ointressant. Han regisserade kontinuerligt sedan 1969 och det har handlat om allt från bioproduktioner med förhållandevis hög budget, lågbudgetfilmer direkt för video, och TV-filmer och avsnitt av TV-serier. Även om allt är långtifrån bra, är flera av hans produktioner underhållande.

MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974 var inte Tobe Hoopers långfilmsdebut. Redan 1969 gjorde han något som heter EGGSHELLS - en independentfilm jag inte sett, men som tydligen är något slags experimentell, flummig hippiefilm. Först därefter kom motorsågsfilmen, en film som distribuerades av gangsterägda Bryanston Pictures - vilket innebar att fimskaparna inte fick några pengar,.
Hooper följde upp den 1976 med EATEN ALIVE, en lite märklig, gotisk skräckfilm om en hotellägare i södern och hans krokodil. Marilyn Burns från MOTORSÅGSMASSAKERN och Robert Englund medverkade, liksom gamle, fine Mel Ferrer - Ferrers dödsscen visades i det beryktade Studio S-programmet 1980 som avskräckande exempel.
1979 gjorde Hooper SALEM'S LOT, efter Stephen Kings roman, för TV. Jag hyrde hyrde långfilmsversionen på video och minns den som rätt bra - jag borde ta och se om den. THE FUNHOUSE från 1981 har jag sett ett par gånger. Filmen råkade illa ut hos Statens Biografbyrå, som gjorde sju grova klipp i den, bland annat kapades slutstriden med över två minuter. Det här är en sådan där film jag vill gilla - men den är så sanslöst idiotisk att det liksom inte går.
1982 kom så POLTERGEIST, som är glassig mainstreamskräck. Därefter fick Tobe Hooper det beryktade kontraktet med lika beryktade Cannon Films. Efter dundersuccén med POLTERGEIST skulle Hooper få göra tre filmer åt Cannon med hyfsat tilltagna budgetar.

Först ut blev RYMDENS VAMPYRER, det vill säga LIFEFORCE (1985), en fullkomligt bisarr science fiction-skräckis, som floppade så att det slog gnistor om det. Numera är dock filmen populär i vissa kretsar, just för att den är så flängd. Biografbyrån kände sig tvungen att göra fem klipp i filmen innan en vuxen, svensk publik tilläts ta del av märkligheterna - Gud vet vad som annars hänt!
Nästa Cannonfilm, INVASION FRÅN MARS, passerade oklippt i Sverige. Denna nyinspelning av en gammal science fiction-klassiker hyrde jag på Vlado Video (som kanske hunnit byta ägare och bli Glans Video). Jag har inte sett den sedan dess, men jag minns den som rätt mysig.
Ja, och så kom då MOTORSÅGSMASSAKERN 2. Den här gången handlade det om komedi, om än en blodig sådan. Fast i Sverige totalförbjöds den. LM Kit Carson, som skrev PARIS, TEXAS, stod för manus, Dennis Hopper hade en av huvudrollerna, och det här är flängt och roligt. Jag såg om filmen härommånaden.
Efter dessa tre filmer för Cannon, samtliga dyra floppar, gjorde jobbade Hooper med TV-produktioner, vilket han varvade med lågbudgetfilmer, vilka åtminstone i Sverige släpptes direkt på video (okej, några kan ha gått upp på bio i Stockholm, det vet jag inte). Fun fact: ELDMÄRKT och THE MANGLER, och kanske även NIGHT TERRORS, hyrde jag på en pizzeria på Föreningsgatan i Landskrona. När man stoppade kassetterna i videobandspelaren och de blev varma, luktade det pizza i lägenheten.

Större delen av 1990-talet jobbade Hooper för TV. År 2000 gjorde han en film för Nu Image - CROCODILE. Den såg jag aldrig färdigt. TOOLBOX MURDERS från 2004 har ingenting med originalfilmen från 1978 att göra. Jag såg om Toopers version nyligen, och den är rätt okej. MORTUARY från 2005 tyckte jag var skitdålig när den kom.
Tobe Hoopers sista långfilm, DJINN från 2013, har jag inte sett.
2011 debuterade Tobe Hooper som författare med romanen "Midnight Movie". Den läste jag och recenserade på en amerikansk, nu nedlagd sajt. Bokens huvudperson var Tobe Hooper själv. Den var inte jättebra, och det jag minns mest, är att den innehåller alldeles för många svordomar; det blir irriterande efter ett tag, och ett återkommande skämt är att folk uttalar Tobe fel - det ska uttalas "Toby".

TOBE HOOPER

1943 - 2017

R.I.P.

-->

Bio: American Made

Foton copyright (c) UIP Sweden

AMERICAN NINJA.

AMERICAN SAMURAI.

AMERICAN YAKUZA.

Om ett par veckor: AMERICAN ASSASSIN.

Men redan den här veckan: AMERICAN MADE.

Nej, inte "American maid". "Made". Gjord i Amerika. Förvisso hade kanske "American maid" varit mer lockande.

Detta är ännu en sådan där film som bygger på sanna händelser - händeler som nästan är för bra för att vara sanna. Det senaste bidraget i genren var nog GOLD, en rätt usel film med Matthew McConaughey, och som till större delen var påhittad. Handlingen i AMERICAN MADE ligger nog närmare sanningen, fast det är svårt att veta - flera av de inblandade är döda eller försvunna.

Doug Liman har regisserat. Man vet aldrig vad man får när han är i farten. Han gjorde den första THE BOURNE IDENTITY, EDGE OF TOMORROW var rätt bra - men karln har även gjort mög som till exempel den rövdåliga JUMPER (som jag först trodde skulle handla om en tröja).

AMERICAN MADE är betydligt bättre än JUMPER - och lite sämre än EDGE OF TOMORROW. Tom Cruise, som gjorde huvudrollen i den sistnämnda, är med den här gången också. Han spelar Barry Seal, en skicklig pilot på TWA, som i slutet av 1970-talet anlitas av CIA för att flyga ett litet plan över Sydamerika och ta bilder på kommunistiska militärläger och liknande. Han visar sig vara fantastisk på detta - CIA imponeras.

Verklighetens Barry Seal. Visst är han på pricken lik Tom Cruise!

Några som också imponeras är Pablo Escobar och hans kollegor i den colombianska Medellínkartellen. De låter hämta Barry och har inga svårigheter att övertala honom att smuggla kokain åt dem. Barry gör sig känd som Killen som alltid levererar - och kan Barry smuggla knark, tycker CIA att han även kan smuggla vapen till Contras i Nicaragua, det vill säga de gerillakrigare som Ronald Reagans USA stöttade. Detta ägnar Barry sig åt under 1980-talets första hälft.

Pengarna rullar in i mängder - Barry får betalt i kontanter, och hans bostad är fullknökad med sedlar. Han och hans fru badar i pengar. Men självklart uppstår en hel del problem. Barrys liv blir alltmer komplicerat, hans uppgifter blir alltmer bisarra och långsökta - fast de var verkligen så bisarra och långsökta i verkligheten, konstaterar jag när jag läser lite artiklar om Barry Seal.

Tom Cruise är rätt bra i huvudrollen. Hans gestalt är inte den mest sympatiska man kan tänka sig, och ibland framstår han som lite korkad. Övriga personer som figurerar i filmden är ännu mer osympatiska - och flera är riktigt korkade. Som Barrys märklige svåger; en riktig planta som av oklar anledning plötsligt dyker upp, bor hos Barry, och genast ställer till det.

Doug Liman försöker berätta historien om Barry Seal på ett så häftigt sätt som möjligt, vilket innebär att han hoppar lite i kronologin, en del fakta förklaras med hjälp av animerade sekvenser, och då och då klipps det in snuttar ur gamla TV-program och filmer. Visst är klippen med till exempel Reagan kul, men särskilt häftigt blir det inte - och det går inte att komma ifrån att tempot sackar emellanåt. När jag trodde att filmen led mot sitt slut, kastade jag ett öga på klockan, och insåg att det bara gått en timme.

Nå. Jag tycker ändå att AMERICAN MADE är en rätt bra film. Handlingen är intressant och jag gillar den här typen av skrönor; hämtade ur verkligheten, men nästan för bra för att vara sanna.

För övigt förekommer Oliver North i filmen. Honom hade jag nästan helt glömt bort - killen som blev syndabocken i Iran-Contras-affären. Numera är North militär rådgivare på FOX News. Sicken en.

(Biopremiär 25/8)

Bio: Logan Lucky

Foton copyright (c) Scanbox
För några år sedan sa Steven Soderbergh att han skulle sluta göra biofilmer. Han beslutade sig för att gå i något slags förtidspension och bara jobba med TV-produktioner. Ett märkligt beslut. Karln är ju liksom bara 54, och han var ännu yngre när han kom fram till detta. Och självklart kunde han inte hålla detta löfte. Nu är Soderberg tillbaka med en ny film - en bioproduktion.
Fast om jag inte visste bättre, hade jag gissat att det var bröderna Coen som låg bakom denna komedi. Det handlar åter om en kuppfilm; en så kallad heist movie, en genre Soderberg tidigare varit inne på med sina OCEANS 11, 12 och 13 (varav det väl bara är den första som är bra).
Skillnaden den här gången är att historien utspelar sig i West Virginia, och huvudpersonerna är bonnig arbetarklass - en del av dem är renodlade rednecks och hillbillies. Channing Tatum spelar Jimmy Logan, frånskild knegare med en liten dotter som tävlar i sådana där äckliga skönhetstävlingar för småflickor. Jimmys syster Mellie (Riley Keough) är damfrisörska. Redan här markeras det verkligen hur anti-intellektuella och svenniga Logans är. Adam Driver gör Jimmys enarmade bror; bartendern Clyde.

Jimmy sägs upp från sitt jobb och han står utan inkomster. Då tycker han och Clyde att det är en bra idé att ta tag i sina planer på att göra en riktigt fet kupp. Jimmy har nämligen upptäckt de nedgrävda rör under en biltävlingsbana i vilka pengarna går från kassorna till kassavalvet - och snart ska NASCARs Coca Cola-race gå av stapeln.
Till kuppen behöver de två bröderna hjälp av sprängämnesexerten Joe Bang, som sitter i fängelse - Joe Bang görs av Daniel Craig med rolig sydstatsdialekt. Joe Bang behöver i sin tur hjälp av två halvkorkade - eller, ja, snarast helkorkade - bröder.
Så - nu sätts en komplicerad plan i verket. De måste få ut Joe Bang ur fängelset utan att någon märker att han saknas under några timmar, de måste ta sig in på tävlingsbanan - och ner under den, och de måste spränga och ha sig.

Det hela skruvas några varv för mycket. LOGAN LUCKY varar två timmar och har svårt att ta slut - och jag vet inte om jag fick ihop allt på slutet, när allt förklaras i rasande fart. Jag blinkade säkert - och missade därmed något.
Men det är trots allt en trevlig och underhållande film Soderbergh har gjort. Det bjuds på en del slapstick och flera  scener är väldigt skojiga. Daniel Craig är oväntat rolig. Katie Holmes spelar Jimmys exfru, Seth MacFarlane har en märklig roll, Dwight Yoakam är lustig som fängelsedirektör, och Hilary Swank dyker upp mot slutet.
En del sidospår känns rätt onödiga, som det om en tjej Jimmy kände som ung. Produktplaceringar är det extremt gott om. På sätt och vis är filmen en enda stor produktplacering.
LOGAN LUCKY är en trevlig bagatell, men inte mer.

(Biopremiär 25/8)
-->

Serier: Blårockarna X 2 (igen)

BLÅROCKARNA
"BULVANERNA"
"BLÅROCKAR PÅ FLYKT"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag

Jag blir alltmer förtjust i serien Blårockarna. Serien har funnits väldigt länge, men jag började inte läsa den förrän förra året, då det trillade in ett recensionsex. Sedan dess har jag läst ett gäng album.
Historierna om Blårockarna är rätt bagatellartade, vilket jag tidigare påpekat. Det är ganska enkla, raka historier med få eller inga sidospår, och ibland hinner det inte hända så mycket på de 44 sidorna - äventyren skulle lika gärna kunna vara serietidningsserier med häften så många sidor. Men - det är trevliga album. Dessutom är jag inte helt ointresserad av amerikanska inbördeskriget.
Av någon besynnerlig anledning är Mooz Förlags album inte numrerade på omslagen. Albumen "Bulvanerna" och "Blårockar på flykt" kom urprungligen ut 1998 - och de två historierna hänger ihop. Tack och lov har Mooz varit schyssta och skrivit detta i baksidestexten - vilket de inte brydde sig om att göra på de två sammanhängande albumen om Rubine jag recenserade för några månader sedan.
I "Bulvanerna" ska nordstatarna lura sydstatarna.

Några generaler har kommit på en sinnrik plan: på ett möte informerar de om var deras arméer befinner sig, och de låter seriens huvudpersoner korpral Blutch och sergeant Chesterfield närvara vid mötet. Grejen är att uppgifterna om arméernas positioner är falska, vilket Blutch och Chesterfield inte vet om. Tanken är att Blutch och Chesterfield ska skickas in på fientlig mark för att tillfångatas - och omedvetet uppge felaktig information. Dessutom befordras Blutch till löjtnant för att fienden ska tycka att det hela är mindre misstänkt - varför skulle en korpral känna till den information generalerna sitter inne med? Denna obegripliga befordran gör Chesterfield fly förbannad.
Duon lyckas bli tillfångatagen av sydstatarna - men självklart går det inte som generalerna planerat.
Albumet "Blårockar på flykt" är lite svagare än den första delen. Efter att ha ställt till det för sig försöker Blutch och Chesterfield ta sig till Washington, men de är efterlysta och måste hålla sig gömda. De träffar på en kringresande cirkus och får jobb som siamesiska tvillingar i clownutstyrsel. Och njä, det är väl inte speciellt kul.

General Grant är synnerligen lik den norske serietecknaren Steffen Kverneland!

Liksom tidigare handlar det om äventyr som i princip skulle kunna göras i en realistisk stil. Blårockarna ser ut som en komisk äventyrsserie, men de komiska inslagen är få.
Det här är inga album jag lägger på minnet - men jag har väldigt trivsamt medan jag läser dem!
-->

Bio: The Hitman's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag har en tendens att klaga på moderna actionfilmer. Antingen är det alldeles för slickade, strömlinjeformade och plastiga filmer med PG-13-gräns i USA - filmer som, tja, xXx: THE RETURN OF XANDER CAGE. Eller så är det filmer som Bourne-serien, men komplicerade intriger och illa filmade actionscener där man inte ser vad som händer.

Jag gillar ju action så som det var förr - det vill säga under genrens guldålder på 1980-talet. Då actionfilmerna var våldsamma, brutala, blodiga och grabbiga, men även innehöll fungerande humor, och oftast hade de karmisatiska hjältar. Den typen av actionfilm är förstås omöjlig idag, när allting ska anpassas för att passa en så bred publik som möjligt. Och spekulativ action är hopplöst, eftersom alldeles för många idag upprörs av spekulation.

Ibland händer det att det kommer en film som påminner om 80-talets action, men eftersom de uppdaterats för 2010-talets unga publik, blir resultatet uselt - typexempel är den vedervärdiga RIDE ALONG 2.

Men så dyker det upp en film som faktiskt nästan är så som actionfilmerna var förr. En film med nästan alla rätt. Men bara nästan. Och felen lyser lite väl kraftigt.

THE HITMAN'S BODYGUARD heter filmen, som regisserats av Patrick Hughes (THE EXPENDABLES 3). Ryan Reynolds spelar Michael Bryce, superproffsig livvakt som råkar klanta sig och hamnar på dekis. Gary Oldman gör en blodtörstig, vitrysk diktator som arresteras för folkmord. Rättegången hålls i Haag. En av de som ska vittna mot diktatorn är torpeden Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som sitter bakom lås och bom i London. Om Kincaid vittnar kommer hans fru (Salma Hayek), som också sitter i fängelse, att släppas fri.

Diktatorns hitmen gör allt för att stoppa polistransporten av Kincaid - och till slut kallas förstås Bryce in för att ensam forsla Kincaid till Haag. Blodtörstiga hitmen attackerar duon i en aldrig sinande ström under färden.

Ryan Reynolds är en karismatisk och sympatisk kille, och han är ju dessutom rolig. Han är ibland rätt kul i den här filmen. Det fläskas på med massor av action, och dessa actionscener är så som de var för trettio år sedan - det är våldsamt, blodet sprutar, massor av grejor sprängs i luften, och det går att se vad som händer. En båt-, bil- och motorcykeljakt på- och längs holländska kanaler är smått fantastisk. Den är medryckande och försedd med lite jazzflöjt på soundtracket. Rent allmänt är det bra driv i actionscenerna.

... Men. Vad som irriterar är att filmskaparna, liksom alldeles för många amerikaner, tror att det är roligt om man svär oavbrutet. Samuel Jackson svär konstant, Salma Hayek svär och skriker ännu mer i sina få scener. Vid ett tillfälle säger faktiskt Ryan Reynolds till Samuel Jackson att han lyckas få ordet "motherfucker" att kännas uttjatat! Efter ett tag är allt detta svärande rätt påfrestande.

Vad som inte heller riktigt funkar är några inslag med brutalt, blodigt våld som är avsett att vara skojigt. Det är inte skojigt. Däremot är det skojigt att Ryan Reynolds i en scen lika plötsligt som oväntat sjunger den gamla Ace of Base-hiten "The Sign". I falsett.

Samuel L Jackson är besynnerligt lik Bruce Willis i den här filmen. Richard E Grant har en liten och märklig roll, han är bara med några minuter i början innan han försvinner för att sedan inte komma tillbaka. Sist i eftertexterna ligger en misslyckad tagning som är riktigt rolig.

THE HITMAN'S BODYGUARD hade kunnat bli en riktigt bra actionkomedi. Nu blev det bara en film som hamnar i facket "lite bättre än de flesta andra actionfilmer som görs idag". Fast båtjakt i Holland har vi väl inte sett sedan MARIONETT I KEDJOR från 1971; det där rafflet med Sven-Bertil Taube som amerikansk hemlig agent - och som bitvis mest känns som actionversionen av ÅSA-NISSE I REKORDFORM.

Plus i kanten för att filmen inleds med riktiga förtexter.

  

 

 

 

(Biopremiär 18/8)

Bio: Superswede: En film om Ronnie Peterson

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Någon gång 1978 satt vi hela familjen och tittade på sporten på TV. I ett inslag om Formel 1 stod Ronnie Peterson i en depå och åt ett äpple. Han höll äpplet jävligt konstigt. "Men hur äter han?!" utbrast min morsa.
Inte så lång tid senare omkom Peterson på Monzabanan i Italien. I skolmatsalen kom en av tjejerna i min klass, Pernilla, fram till mig och frågade vad han som drog ut Ronnie Peterson ur bilen hette. "James Hunt," svarade jag. "Då ska jag hajja på han!" sa Pernilla. Själv tyckte jag att man skulle heja på James Hunt eftersom han hade ett så tufft namn. James ... Hunt! Som en hemlig agent. 2013 gjorde Ron Howard en film om James Hunt; RUSH.
Jag var väl inte speciellt intresserad av bilar och motorsport när jag var barn. Jag har aldrig varit sportintresserad. Fast det var något visst med Formel 1. Lord Brett Sinclair körde ju Formel 1 i SNOBBAR SOM JOBBAR. Det var lite fränt med de där snabba, rymdskeppsliknande bilarna. Som så många andra gossar på den tiden, hade jag Ronnie Petersons svarta Lotus som leksaksbil. Fast jag trodde att den hette John Player Special - jag visste inte att det är ett cigarrettmärke.
39 år efter Ronnie Petersons död kommer här en dokumentärfilm om racerstjärnans liv, i regi av Henrik Jansson-Schweizer och med Petersons dotter Nina Kennedy som verkställande producent.
Det här är en på många sätt "typisk svensk dokumentär" och innehåller flera av de irriterande grepp som känns igen i just svenska dokumentärer. Alla nygjorda intervjuer visas i svartvitt, det ser ju mer konstnärligt ut. Flera gånger får vi se Nina Kennedy gå omkring sedd bakifrån - i slowmotion. I svartvitt. Den vissna, nykomponerade filmmusiken består av vemodigt pianoklink och stråkar.

Men - nu är Formel 1 ett tacksamt ämne. 1970-talets Formel 1-cirkus var en fascinerande- och ibland direkt bisarr värld. Pengar, glamour, och ond bråd död. När jag såg SUPERSWEDE kändes det bitvis som om jag tittade på en snuff-movie. Under en period strök förarna med som flugor, eller så lemlästades de, men överlevde. Olyckorna fångades förstås på film, ofta visades de på TV i direktsändning. Nuförtiden är dödsolyckorna få, det är ganska omöjligt att skadas om man sitter i dagens bilar.
Det finns väldigt mycket rörliga bilder på Ronnie Peterson, från hans start som gokartförare i början av 1960-talet, via hans karriär inom Formel 3, fram till hans död som Formel 1-stjärna i september 1978. Jansson-Schweizer har även fått tillgång till familjen Petersons privata smalfilmer. Detta innebär att det här blir en riktig film, och inte bara en massa talking heads, vilket annars är alltför vanligt i dokumentärfilmer.
Dottern Nina Kennedy var bara två år gammal när Ronnie Peterson dog, så hon har inga minnen alls av honom. Ronnies änka Barbro hittades drunknad i sitt badkar 1987. Men, det finns gott om andra som har mycket att berätta om Ronnie Peterson. I filmen medverkar bland annat Niki Lauda, Mario Andretti och Emerson Fittipaldi.

Vi får verkligen veta vilken genomschysst hedersknyffel Ronnie Peterson var. Det är ingen hejd på berömmet. Filmskaparna borde nog skurit ner på alla lovord, efter ett tag känns det som sådana där nygjorda making of-filmer, som ligger som bonusmaterial på DVD-filmer - ni vet, "Kevin Costner är en underbar människa, han är varm, hjälpsam och inspirerade oss alla under inspelningen!".
Som helhet är SUPERSWEDE, trots dess irriterande inslag, helt okej. Den berättar historien om Ronnie Peterson relativt utförligt. Här förekommer även en adlig motorsportjournalist med näsduk i bröstfickan och som talar en kraftigt förfinad skånska.
Dock är det inte utan att jag undrar vad det var som fick de här killarna att fortsätta att tävla, trots att deras vänner och motståndare med jämna mellanrum brann upp eller slets i bitar. De tjänade massor med pengar - men nog måste de väl även ha haft fel i huvudet.
Bäst i hela filmen: Ja! Vi får se klippet där Ronnie Peterson äter äpple! Hur fan håller karln i äpplet?!

(Biopremiär 16/8)
-->

Bio: The Dark Tower

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag har säkert skrivit det tidigare, men efter att ha slukat allt jag kunde komma över av Stephen King på 1980-talet, slutade jag läsa King efter "Stark" (det vill säga "The Dark Half"). Jag tyckte nämligen att "Stark" var rätt dålig - och jag var rätt mätt på King. Sedan dess har jag inte läsa några romaner av King, men för en del år sedan ville jag bekanta mig med honom igen, och började läsa lite nyare noveller.
Stephen Kings mastodontepos "Det mörka tornet", åtta volymer författade mellan 1982 och 2012, har jag inte läst. Rättare sagt, jag har ett svagt minne att jag läste den första, rätt tunna delen; "Revolvermannen", när den kom på svenska första gången 1989, men eftersom den här typen av fantasy inte är min grej, gjorde den inget intryck alls, och jag har aldrig lockats till att ta mig i kast med romansviten.
Flera större King-filmatiseringar är på gång just nu - många väntar på nyinspelningen av DET, och MR. MERCEDES blir TV-serie. Med mera - med mycket mera.
Man vet aldrig vad man får när ser en King-filmatisering. En del filmer är rätt bra, några är riktigt bra, de flesta är mediokra, en hel del är skitdåliga. Häromveckan såg jag CELL, eftersom jag inte sett den tidigare, och hittade den för en femma. Det är en ganska typisk Stephen King-film. Den börjar bra, för att snart spåra ur och bli vissen, dum och ointressant. King är en utmärkt författare (för det mesta), men det är något som försvinner när hans verk ska filmas.
THE DARK TOWER är regisserad av dansken Nikolaj Arcel (Arsel?!), som gjorde den lite vissna A ROYAL AFFAIR och skrev manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. En av de många manusförfattarna är Anders Thomas Jensen. Jensen har skrivit och regisserat höjdare som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA, ADAMS ÄPPLEN, och nu senast den bästa skandinaviska filmen på tio, kanske tjugo, år; MÄN & HÖNS. Därför skulle THE DARK TOWER kunnat bli rätt bra, kanske till och med riktigt bra. Men det blev den inte.
Den blev skitdålig.

I sociala medier har jag stött på ett par stycken som verkligen gillade den här filmen. Men majoriteten recensioner har varit minst sagt negativa, och de flesta som redan sett filmen blev gruvligt besvikna, en del direkt förbannade.
Vad man har gjort är att koka ner de åtta böckerna till en film på 95 minuter. Ja, jag vet, jag klagar alltid på filmer som är för långa. Men någon måtta får det vara. Om det är tänkt att det ska bli fler filmer vet jag inte, men tydligen har filmskaparna även tyckt att det var en bra idé att skriva en helt ny historia, som inte är hämtad från böckerna.
I den första boken, "Revolvermannen", omkommer den unge pojken Jake och hamnar i en fantasyvärld, där han träffar Roland; en mystisk revolverman. I den här filmen är Jake (Tom Taylor) livs levande, men hittar en portal till en annan värld.
Jag har alltså ingen aning om hur mycket den här filmen har gemensamt med Kings böcker - men det känns som om manusförfattarna har tagit "Fantasyförfattarens A till Ö-bok" och slängt in alla de vanliga ingredienserna. Här finns ett svart torn som är viktigt för universums överlevnad. Matthew McConaughey är den genomonde trollkarlen Mannen i svart, som vill rasera tornet för att söndra och härska. Jake, som bor i New York, har sett tornet, Mannen i svart, och revolvermannen Roland i sina återkommande mardrömmar, och hans ömma moder tror att pojken har psykiska problem.
Jake är förstås fullt frisk. Men - han är en av de utvalda. Av någon diffus anledning kan barns tankar förstöra det mörka tornet, så Mannen i svart låter kidnappa barn, vilka han sätter i en maskin.
Okej, så Jake hittar alltså en portal till Mannen i svarts värld, eller om det nu var någon annan värld. Där träffar han genast Roland. I böckerna beskrivs Roland som en lång, smal, vit man; lite grann så som Matthew McConaughey ser ut. Men, i filmen görs han av Idris Elba - en biffig, svart man.
Ja, och sedan händer en del grejor, de hoppar in och ut genom portaler, och efter en slutuppgörelse är det slut.

THE DARK TOWER är verkligen en totalt värdelös film. Det som troligen fanns i Kings romaner är som bortblåst i Arcels film. Det här är bara en fullkomligt ointressant mix av inslag vi sett tidigare - i bättre filmer. Idris Elba ser ointresserad och uttråkad ut filmen igenom. Matthew McConaughey är inget vidare. En actionscen mot slutet är hyfsad, men som helhet ärdet här märkligt tråkigt, och filmen ger ett lite billigt intryck, som om de inte hade råd att gestalta det som behövdes. Det här är allt annat än episkt.
Sedan är det förstås inte utan att jag undrar varför Roland är en revolverman som kliven ur en western. För att det ska funka måste mer av fantasyvärlden ha ett westernstuk.

  








(Biopremiär 16/8)
-->

Bio: The Trip to Spain

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det här var märkligt. Hur kommer det sig att jag fullkomligt missat att det kom en film som hette THE TRIP TO ITALY för tre år sedan? Jag tyckte att THE TRIP från 2011 var jätterolig, så jag hade förstås velat se- och skriva om uppföljaren - om jag bara vetat om att den existerade. Kanske var jag bortrest?

Nu har jag i alla fall sett den tredje filmen, byggd på TV-serien. Konceptet är detsamma: Michael Winterbottom står för regin, någon manusförfattare finns inte utsatt. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, den här gången ska de spendera en vecka i Spanien, där Coogan ska skriva en bok, medan Brydon ska recensera restauranger. Antagligen hade de någon form av synopsis de följde, men improviserade det mesta. Någon egentlig dokumentär är detta inte, eftersom familjemedlemmar och kollegor görs av skådespelare.

Coogan och Brydon kör runt i en Range Rover och uppsöker diverse lyxrestauranger och hotell i diverse städer, medan de försöker överträffa varandra med att imitera kändisar. De vanligaste imitationerna är av Michael Caine och Roger Moore, men det blir även en hel del David Bowie och Mick Jagger. Steve Coogan är väl den som lyckas bäst med imitationerna, hans Roger Moore är på pricken. Rob Brydon låter mest som om han gör samma gubbe hela tiden, men med olika dialekt. Å andra sidan slutar Brydon nästa aldrig imitera folk, han pladdrar i ett, så frågan är hur han låter som sig själv. Rob Brydon har en tendens att bli lite jobbig efter ett tag.

Mycket i THE TRIP TO SPAIN är roligt, några scener är fantastiskt roliga. Ett par av de roligaste grejorna hade jag hört tidigare, eftersom Rob Brydon satt hos Graham Norton och körde dem där.

Dock känns det som om Winterbottom, Coogan och Brydon nu är färdiga med det här konceptet. De kommer inte så mycket längre på den här trippen. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång, och under dessa sista tjugo minuter övergår filmen till att bli något slags drama snarare än komedi.  Plötsligt blir det bara tråkigt.

Fram tills dess är det aningen utdraget här och var, men till större delen är det här riktigt kul och trevligt.

(Biopremiär 11/8)