Serier: Stor-Jobal från Krokjala 2: Det surnar i säven

STOR-JOBAL FRÅN KROKJALA 2: DET SURNAR I SÄVEN
av Emil Maxén
Cobolt Förlag

Det är rätt svårt att muta in ett helt eget område när man skapar serier, eller annan litteratur. Det spelar ingen roll vilken unik vinkling man kommer på; vilken obskyr subgenre man ägnar sig åt - det sitter oftast någon annan någonstans och gör något snarlikt.

Men fan vet om inte Emil Axén är helt ensam om det han sysslar med - åtminstone i Sverige. Hans serie om den stornäste Stor-Jobal är en väldigt egen, udda och ibland direkt bisarr skapelse.

Det var förra hösten Emil Maxén dök upp från ingenstans - jag hade aldrig hört talas om honom, och jag tror inte att han publicerat några serier innan Cobolt gav ut det första albumet om Stor-Jobal; "Skräcksäcken". Det var en imponerande debut som fick mig att vilja läsa mer om Stor-Jobal. Och nu är alltså uppföljaren här.

Precis som fallet ofta är i filmens värld, är denna uppföljare inte riktigt lika bra som det första albumet - vilket kanske delvis beror på att nyhetens behag hunnit försvinna. Det är inte riktigt lika skojigt och uppfinningsrikt den här gången, och den här gången innehåller berättelsen mer action, våld och blod.

Häxan Lapp-Tomsa, som Stor-Jobal stal en magisk säck av i förra boken, kommer tillbaka och försöker hitta säcktjuven. Hon har en tendens att döda de hon träffar på vägen. Det dyker även upp en häxjägare; Prost Kulle, som även han letar efter Stor-Jobal. Och Stor-Jobal själv, han ... gör inte så mycket.

Det händer inte så mycket i "Det surnar i säven", vilket är min främsta invändning mot albumet. De enskilda scenerna är förhållandevis få och utdragna över flera sidor. Vissa avsnitt är nog mest transportsträckor till nästa del - som om det vore Peter Jackson som stod för inspirationen.

Men - detta är alls inget dåligt album. Stor-Jobals värld är fascinerande - och, som jag skrev ovan, bisarr. Serien är bisarr och märklig. Enligt baksidestexten är det här en skräckserie, men skräck är nog inte den första genre jag tänker på. Jag tycker mer att det liknar, ja, vad ska jag dra till med? En mörk, norrländsk, övernaturlig version av Åsa-Nisse? Det här är en saga, inspirerad av folktro, och en ganska våldsam sådan - men med flera buskisinslag, och en del surrealism. Jag gillar det här.

Emil Maxéns berättarteknik är också rätt egen, det är svårt att jämföra hans stil med någon annan. Ett par bilder och skeenden är en aning svårtolkade, men på det stora hela är det bra berättat. Det är välgjort. Fast lite snyggare pratbubblor är önskvärt.

Det verkar som om det kommer att bli fler album om Stor-Jobal, och dessa ska bli spännande att se - eftersom det är fullkomligt omöjligt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Maxén kan ta sin serie vart som helst. Förhoppningsvis kommer han även att styra upp serien igen, efter att den vinglat en liten aning den här gången.

Ett stort plus i kanten för den väldigt snygga utformningen av boken!