Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Atomic Blonde

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Filmen ATOMIC BLONDE bygger på serieromanen "The Coldest City" från 2012 av Andy Johnston och Sam Hart. Inte nog med att jag inte läst den - jag har inte ens hört talas om den. Efter att ha kollat upp den på nätet, konstaterar jag att det är en sådan där serie som jag, om jag såg den på en hylla i någon butik, skulle plocka upp, bläddra igenom, och ställa tillbaka igen - eftersom jag tycker att teckningarna är rätt vissna.

Filmatiseringen är skriven av Kurt Johnstad, som tidigare gjort om serier till film med de två 300-filmerna, och för regin står stuntmannen David Leitch. Leitch regidebuterade som ena halvan av duon som gjorde JOHN WICK - men den gången fick han inte sitt namn i utsatt i förtexterna. ATOMIC BLONDE är den första långfilm Leitch regisserat på egen hand.

Jag hoppades verkligen att ATOMIC BLONDE skulle vara jättebra - mycket pekade nämligen på att det här är en actionfilm utöver det vanliga. Det visade sig att Leitchs film hela tiden är nära att vara jättebra - men den lyckas inte riktigt, vilket medför att resultatet är en aning otillfredställande.

Vad filmen handlar om är lite osäkert - jag tror inte att någon hänger med i handlingen, antagligen inte helller filmskaparna och skådisarna. Året är 1989, tiden är en dryg vecka innan muren faller. Charlize Theron spelar stenhårda - och skitsnygga - MI6-agenten Lorraine Broughton, som skickas till Väst- och Östberlin för att leta rätt på en lista. Alla jagar denna lista. James McAvoy gör en agent i Berlin som kanske är Lorraines vän, kanske en förrädare. Eddie Marsan är en gubbe med mustasch som verkar ha listan. Bill Skarsgård har en liten roll, jag tror han är god, medan Til Schweiger spelar urmakare. Gamle schweiziske B-actionhjälten Daniel Bernhardt leder ett gäng skurkar. I en lika irriterande som onödig ramhandling förhör Toby Jones och John Goodman den kedjerökande, ständigt svärande Lorraine om händelserna i Berlin.

Lorraine Broughton må vara skitsnygg (och besitta en fantastisk garderob), men hon är väldigt osympatisk och rollfiguren presenteras inte närmare. Hon är bara en stenhård snygging som dödar folk så att blodet sprutar. Samtliga rollfigurer i filmen är osympatiska. Den svårbegripliga, röriga handlingen, i kombination med osympatiska gestalter, gör att jag får lite svårt att engagera mig och filmen blir lite seg mellan varven.

... Men! Actionscenerna är svinbra! Här kan vi tala om ultravåld. Flera slagsmål, i synnerhet ett i en trappa, varar länge, och är ytterst välkoreograferade och brutala. Det här är verkligen en superbrutal film. Lorraine Broughtons kropp är täckt av blåmärken.

David Leitch har verkligen ansträngt sig för att göra sin film så cool som möjligt - så pass att man verkligen känner hur han anstränger sig i varje scen med klippning, bildvinklar, ljussättning, musik. Musiken består av en lång. lång rad låtar från 1980-talet. Ofta väldigt passande låtar, en del av låtarna tycker jag dessutom är bra, men - när "London Calling" spelas befinner vår hjältinna sig i Paris!

Som sagt - jag hade förväntat mig mer av ATOMIC BLONDE (precis som jag gjorde av BABY DRIVER), men det här är ingen dålig film. Den funkar bra som jävligt våldsam underhållning - och kanske lyfter den när jag senare ser om den på Blu-ray. Eller View Master.
Charlize Theron fäller oväntat en replik på svenska.

(Biopremiär 28/7)

DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)

Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.

 







-->

Bio: Baby Driver

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Edgar Wrights senaste film BABY DRIVER är väldigt hajpad. En action- och biljaktsfilm som komponerats likt en musikal; actionscenerna följer låtarnas rytm. Så klart jag var nyfiken.

... Så här efter att jag sett filmen, tycker jag väl inte riktigt att den lever upp till hajpen.

Edgar Wright är en rätt ojämn regissör. Han slog igenom stort med den festliga SHAUN OF THE DEAD 2004. Hans förra film, THE WORLD'S END, gillade jag verkligen. Det har gjorde däremellan är mindre bra - HOT FUZZ var inte så kul, och SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD fick mig att vilja lämna salongen efter tio minuter.

I BABY DRIVER spelar Ansel Elgort den unge killen Baby, som står i skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). Baby lider av tinnitus, och för att dämpa susandet i öronen, lyssnar han konstant på musik. Han är en jävel på att köra bil - och kör i takt till musiken han lyssnar på. Baby tvingas agera flyktbilschaufför åt de hejdukar Doc anlitar för att råna banker.

Baby utför sitt sista uppdrag åt Doc och skulden är betald - tror han. För Doc tänker inte låta Baby komma undan. Just som Baby funnit kärleken i servitrisen Debora (Lily James) och tänker leva ett vanligt liv, hör Doc av sig igen. Nu ska ett postkontor rånas, och Baby får de galna våldsverkarna Buddy (Jon Hamm) och Bats (Jamie Foxx) på halsen.

Actionscenerna i BABY DRIVER är riktigt bra, ett par biljakter är fantastiska. Kevin Spacey är jättebra. Men - så fort det inte är action, eller så fort Spacey inte lyser upp duken, tappar filmen. I grund och botten är detta en standard-actionfilm med en story vi sett otaliga gånger tidigare. Inget fel i det - det har funkat förr. BABY DRIVER bygger på sin gimmick, det vill säga likheterna med en musikal. När musiken tystnar blir det en "vanlig" film. Filmen har med andra ord flera likheter med den överskattade LA LA LAND, som ju hade en rätt dassig story mellan sångnumren (och dessa sångnummer var inget vidare).

BABY DRIVER är en helt okej actionfilm, den är lite bättre än snittet, men den kunde blivit något mer om manuset byggts ut och skruvats till lite mer.

Låten "Baby Driver" med Simon & Garfunkel spelas på soundtracket. "Baby Driver" med KISS saknas. Minus för detta.

(Biopremiär 26/7)

DVD/Blu-ray/VOD: xXx: Return of Xander Cage

xXx: RETURN OF XANDER CAGE (Paramount)

När den första filmen om Xander Cage; den som bara hette xXx, kom 2002, recenserade jag den i Helsingborgs Dagblad. Jag minns att jag inledde med att jämföra Vin Diesel med en köttförslimpa serverad i en skolmatsal en höstdag på 1970-talet; en sådan där grå köttfärslimpa som faller isär när man försöker skära i den. Jag minns inte mycket av xXx, inte mer än att den inleddes med Rammstein, att Asia Argento var med, och att publiken på pressvisningen skrattade glatt åt en scen där Vin Diesel smyger genom ett rum.

Uppföljaren xXx: STATE OF THE UNION, som kom 2005, såg jag aldrig. Vin Diesel var inte med i den, hans rollfigur Xander Cage hade dött och Ice Cube tog över som en annan agent.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE, i regi av DJ Caruso, pressvisades inte i Göteborg, och jag gick inte och såg den på eget bevåg. Men nu är alltså Vin Diesel tillbaka som Xander Cage -- han hade bara fejkat sin död.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE kan sammanfattas i följande mening:

EN GUBBE PÅ SKATEBOARD.

Den här filmen inleds onekligen rätt bra. Donnie Yen, Deepika Padukone och några till är ett gäng bovar som slår till, och under en välkoreograferad actionscen snor de en domedagsmaskin. Sedan dyker Samuel L Jackson upp; han var agentbossen i de tidigare filmerna, men han sprängs genast i luften.

Ny chef blir en dam spelad av Toni Collette - och hon har en uppsyn som skriker "lita inte på henne". Hon letar upp Xander Cage och skickar iväg honom för att hitta domedagsmaskinen.

När den charmbefriade kötthögen Vin Diesel tar över, faller filmen. Han samlar ihop en gäng typer med olika färdigheter, och så blir det actionsportande. Vin Diesel fyllde 50 häromdagen. Det ser minst sagt jönsigt ut när han åker skateboard och ska vara cool.

Kampsportsvidundret Tony Jaa är också med, och det är irriterande att han och Donnie Yen inte utnyttjas mer i filmen - om de två hade innehaft huvudrollerna hade det hela blivit betydligt bättre. Försöken till humor funkar inte alls, scenerna där Vin Diesel ska vara brudmagnet à la James Bond blir bara ... fel, och pälsen Diesel envisas bära är hiskligt töntig. Filmens överraskningar är inga överraskningar, i synnerhet inte den i slutscenerna. Även Ice Cube gör ett litet krystat inhopp.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE är bara ännu en av alla de här moderna, slickade, bombastiska, högljudda och fullkomligt själlösa actionfilmerna. Fast den går kanske hem hos tolvåringar.

I synnerhet tolvåringar som tycker att det är fränt med en gubbe på skateboard.

   

DVD/Blu-ray/VOD: Train to Busan

TRAIN TO BUSAN (Njutafilms)

Jag noterar att många vurmar för den sydkoreanska zombiefilmen TRAIN TO BUSAN, regisserad av Sang-ho Yeon. Filmen gick visst upp på bio i Sverige i mars, ett faktum jag fullkomligt missat - den pressvisades inte i här i Göteborg, och jag vet inte om den ens gick upp i Göteborg.

Jag hade en del förväntningar på den här filmen - men tyvärr levde filmen inte riktigt upp till dessa förväntningar. Som fallet ofta är med zombiefilm gjord efter 1980-talet. Det här är samma story en gång till.

En man och hans lilla dotter ska ta tåget från Seoul till Busan. En zombieepidemi har oväntat drabbat trakten - något de upptäcker först när tåget rullat igång. Smittan sprider sig ombord på tåget, och när de stannar till vid en station visar denna sig vara fullpackad med zombies. Således tvingas de överlevande åka vidare med tåget. När passagerarna inte slåss med zombies, bråkar de med varandra.

TRAIN TO BUSAN är mer en actionfilm än en skräckfim - och återigen är det springande, snabba zombies som står för terrorn. Det här är en påkostad och snygg film, en del av zombierna är rätt coola, och flera scener är imponerande.

Men - det här känns ändå som något jag sett alldeles för många gånger tidigare. Brist på originalitet behöver inte vara något dåligt, det finns ju oräkneliga skräckfilmer - för att inte tala om westernfilmer - som är till förväxling lika, men som trots detta är bra, ibland till och med utmärkta. Zombiegenren känns dock otroligt tjatig. Dessutom är det inte längesedan jag såg- och recenserade FULLMÅNE, en skräckfilm om varulvar ombord på ett tåg. TRAIN TO BUSAN är dock betydligt bättre.

Vad som drar ner mitt helhetsingtryck av filmen, är det faktum att Sang-ho Yeon tycker att det är en bra idé att låta filmen hålla på i hela 118 minuter! En film av den här typen klarar sig utmärkt på 90, till och med 80, minuter. TRAIN TO BUSAN är åtminstone en halvtimme för lång. Filmens första hälft är onekligen riktigt bra, men under den sista halvtimmen tappade jag intresset och väntade bara på att det skulle ta slut.

Jag gissar att unga zombieentusiaster uppskattar filmen mer än jag.

Bio: Dunkirk

Foton copyright (c) Warner Brothers

Den franska staden Dunkerque heter Dunkirk på engelska. Det står det även genomgående på den svenska textremsan till den här filmen. Men - Dunkerque heter inte Dunkirk i Sverige, utan Dunkerque.

I månadsskiftet maj-juni 1940 utspelades slaget vid Dunkerque, då brittiska trupper evakuerades och flydde per båt hem till England, medan de tyska bomberna regnade över dem. Christopher Nolan har nu gjort en film som handlar om detta - och faktiskt inget annat. Dessutom verkar han utgå från att publiken känner till allt om denna episod ur andra världskriget.

Nolans förra film; INTERSTELLAR, tyckte jag var värdelös - ett sömnpiller utan like. DUNKIRK är bättre, betydligt bättre. Dock har jag en känsla av att den stora, breda publiken inte riktigt kommer att uppskatta det här. Någon egentlig handling saknas, nämligen.

Vi får följa tre parallella historier, vilka utspelas ungefär samtidigt. Den helt okände Fionn Whitehead spelar den ung, brittisk infanterist, som i fiendens kulregn ensam flyr genom Dunkerque och hamnar på stranden, där trupperna står uppradade i väntan på undsättning. Tommy hamnar på en av båtarna, men faran är långtifrån över.

Den alltid strålande Mark Rylance gör en civil sjökapten, som tillsammans med sin som och ytterligare en ung kille beger sig ut för att rädda överlevande soldater. De hittar en chockad soldat (Cillian Murphy) guppande på en båtspillra och plockar ombord honom - vilket leder till problem.

Uppe i luften far några Spitfires omkring och pangar ner Messerschmittar och Heinkel-bombplan. En av Spitfirepiloterna spelas av en mycket känd skådis, vilket vi inte får se förrän i slutscenerna. En annan pilot, den som det fokuseras mest på, görs av Jack Lowden.

Man får mycket krig, panik, ångest och klaustrofobi för pengarna. DUNKIRK känns extremt realistisk. Fast när jag kom ut från pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, dialogen är ytterst knapp - det är i princip bara Mark Rylance och Kenneth Branagh, som spelar en officerare bistert vandrande på en pir, som har längre dialogscener.

... Men det här är otroligt snyggt gjort. Detaljrikedomen är enorm, filmfotot av Hoyte Van Hoytema är så fantastiskt att det säkerligen kommer att Oscarnomineras - och kanske till och med vinna. Hans Zimmer bidrar med rätt minimalistisk filmmusik, vilken förstärker de imponerande scenerna.

Allra bäst är scenerna som involverar flygplan. När jag var barn brukade jag läsa serietidningen Pilot, och jag gillade i synnerhet de serier som handlade om Spitfires, till exempel Battler Britton. Det är något magisk med det legendariska Spitfireplanet och allt det representerar. Flygscenerna i DUNKIRK ger en gåshud. De är häpnadsväckande skickligt filmade och så snygga  att man baxnar.

Den omtumlande totalupplevelsen kompenserar bristen på regelrätt handling och engagerande rollfigurer.

Bland övriga medverande ser vi James D'Arcy, och minsann om inte popsnöret Harry Styles har en roll. Styles gör inte bort sig, men det är en aning distraherande med en One Direction-gosse som soldat.

Stort plus för att DUNKIRK bara varar en timme och 46 minuter!

I Göteborg, Malmö och Stockholm visas DUNKIRK på 70mm (av dessa biografer har Royal i Malmö störst duk, Stockholm minst). Jag såg den på 70mm, och jag funderar på om jag tidigare sett någon film i detta format - med undantag för en specialvisning av DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER för några år sedan. Den filmkopian såg ut att ha legat nerstoppad i en låda småsten sedan 1965; den var repig, hoppig, massor med filmrutor saknades, och färgerna var urtvättade - de hade lika gärna kunnat visa filmen på Super-8.

DUNKIRK på 70mm är förstås skitsnygg, det här ska visst vara den mest avancerade, flotta 70mm-filmen någonsin - men ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag hade sett någon större skillnad om jag sett filmen på en vanlig, digital visning. Möjligtvis om jag suttit och jämfört filmerna sida vid sida.

Nu är fler 70mm-filmer på väg. Först ska ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR vevas i repris, och därefter kommer Kenneth Branaghs nyinspelning av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

 







(Biopremiär 19/7)

Serier: Stor-Jobal från Krokjala 2: Det surnar i säven

STOR-JOBAL FRÅN KROKJALA 2: DET SURNAR I SÄVEN
av Emil Maxén
Cobolt Förlag

Det är rätt svårt att muta in ett helt eget område när man skapar serier, eller annan litteratur. Det spelar ingen roll vilken unik vinkling man kommer på; vilken obskyr subgenre man ägnar sig åt - det sitter oftast någon annan någonstans och gör något snarlikt.

Men fan vet om inte Emil Axén är helt ensam om det han sysslar med - åtminstone i Sverige. Hans serie om den stornäste Stor-Jobal är en väldigt egen, udda och ibland direkt bisarr skapelse.

Det var förra hösten Emil Maxén dök upp från ingenstans - jag hade aldrig hört talas om honom, och jag tror inte att han publicerat några serier innan Cobolt gav ut det första albumet om Stor-Jobal; "Skräcksäcken". Det var en imponerande debut som fick mig att vilja läsa mer om Stor-Jobal. Och nu är alltså uppföljaren här.

Precis som fallet ofta är i filmens värld, är denna uppföljare inte riktigt lika bra som det första albumet - vilket kanske delvis beror på att nyhetens behag hunnit försvinna. Det är inte riktigt lika skojigt och uppfinningsrikt den här gången, och den här gången innehåller berättelsen mer action, våld och blod.

Häxan Lapp-Tomsa, som Stor-Jobal stal en magisk säck av i förra boken, kommer tillbaka och försöker hitta säcktjuven. Hon har en tendens att döda de hon träffar på vägen. Det dyker även upp en häxjägare; Prost Kulle, som även han letar efter Stor-Jobal. Och Stor-Jobal själv, han ... gör inte så mycket.

Det händer inte så mycket i "Det surnar i säven", vilket är min främsta invändning mot albumet. De enskilda scenerna är förhållandevis få och utdragna över flera sidor. Vissa avsnitt är nog mest transportsträckor till nästa del - som om det vore Peter Jackson som stod för inspirationen.

Men - detta är alls inget dåligt album. Stor-Jobals värld är fascinerande - och, som jag skrev ovan, bisarr. Serien är bisarr och märklig. Enligt baksidestexten är det här en skräckserie, men skräck är nog inte den första genre jag tänker på. Jag tycker mer att det liknar, ja, vad ska jag dra till med? En mörk, norrländsk, övernaturlig version av Åsa-Nisse? Det här är en saga, inspirerad av folktro, och en ganska våldsam sådan - men med flera buskisinslag, och en del surrealism. Jag gillar det här.

Emil Maxéns berättarteknik är också rätt egen, det är svårt att jämföra hans stil med någon annan. Ett par bilder och skeenden är en aning svårtolkade, men på det stora hela är det bra berättat. Det är välgjort. Fast lite snyggare pratbubblor är önskvärt.

Det verkar som om det kommer att bli fler album om Stor-Jobal, och dessa ska bli spännande att se - eftersom det är fullkomligt omöjligt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Maxén kan ta sin serie vart som helst. Förhoppningsvis kommer han även att styra upp serien igen, efter att den vinglat en liten aning den här gången.

Ett stort plus i kanten för den väldigt snygga utformningen av boken!

Bio: Apornas planet: Striden

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Förra året - eller var det två år sedan? - köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra - men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning,

Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare - och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.

Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.

På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna - de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.

Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves' film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.

Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marcherar och vrålar som tyska stormtrupper.

Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men - det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.

Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande - jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.

Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.

Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats - och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.

Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.

(Biopremiär 12/7)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bob Lubbers

Det gamla gardet i seriebranschen trillar av pinnen en efter en. Sedan finns det ju det riktigt gamla gardet, vars medlemmar jag trodde satt tofflorna för decennier sedan. Som Bob Lubbers. Jag trodde han gått bort redan för tio-tjugo år sedan, men först i förrgår tackade han för sig, 95 år gammal.
Jag tänkte på Bob Lubbers bara häromdagen. En kompis frågade om jag gillar Agent X9 - serietidningen, alltså. Jag svarade att det beror på vad den innehåller. Jag gillar en del av det som går - och har gått - i Agent X9. Som Kelly vid FBI. Kelly vid FBI, vilken även gick i Fantomen på 1970-talet, var en äldre version av serien om agenten X9, det vill säga Phil Corrigan, som i Sverige döptes om till Kelly, eftersom den i stilen skilde sig en hel del från de moderna X9-serierna, vilka publicerades som Agent Corrigan.
Alex Raymond skapade figuren, men lämnade den redan efter ett år. Flera olika tecknare tog över, från 1940 höll Mel Graff i ritstiftet, och försåg ett par år senare den tidigare namnlöse agenten med namnet Corrigan. 1960 tog Bob Lubbers över serien, vilken han tecknade under pseudonymen Bob Lewis. Lubbers ritade serien fram till 1966 - och för att förvirra ännu mer, har Lubbers version publicerats i Agent X9 både som Kelly vid FBI och som Agent Corrigan.

Kelly vid FBI.

Bob Lubbers började sin karriär som serietecknare redan som artonåring. Han ritade massor av serier till diverse serietidningar, varav Jungle Comics är den titel som är mest bekant - för mig.
1950 gav han sig så på dagspresserier, ett mer prestigefyllt jobb. Fram till 1954 tecknade Lubbers dagspressversionen av Tarzan. Därefter hamnade Lubbers på Al Capps studio, där han satt och spöktecknade Knallhatten, men han producerade även en egen serie, ursprungligen efter manus av Capp: Vildkatten. Denna serie hette i original Long Sam, och var ett slags kvinnlig version av Knallhatten. Vildkatten gick på svenska i Året Runt på 1950-talet, men själv stötte jag på den först förra året - ett avsnitt publicerades i Agent X9:s julalbum 2016. Det var snyggt tecknat - och rätt märkligt, åtminstone detta avsnitt.

Vidare assisterade Bob Lubbers på Ben Bolt, och han spöktecknade Eva och jag en kort period, och därefter gjorde han Helgonet under några månader.
Under 1960-talet började Lubbers åter att rita åt serietidningar; han syntes i Warrens skräcktidningar, han gjorde Twilight Zone-serien, och under 70-talet tecknade han några superhjälteserier åt Marvel.

Vildkatten.

Av allt att döma ritade Bob Lubbers sin sista serie 1979. Därefter ägnade han sig åt illustrationsjobb, och mellan varven tecknade han pinuppor. Han pensionerade sig 1989, men under de därpå följande decennierna mottog han ett flertal fina priser för sina insatser i seriebranschen, däribland The Yellow Kid Prize.

BOB LUBBERS

1922 - 2017

R.I.P.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Tom of Finland

TOM OF FINLAND (Njutafilms)

När det letades efter statister till den finska filmen om Tom of Finland, delades informationen hejvilt på Facebook - alla ville vara klyschiga läderbögar, alla ville se sina kompisar som klyschiga läderbögar. Vad jag vet blev dock ingen jag känner statist i filmen.
Konstnären Tom of Finland, 1920-1991, hette egentligen Touko Laaksonen, och innan jag såg den här filmen visste jag absolut ingenting om honom - inte mer än att han var död. Hans bilder var jag förstås bekant med, det är svårt att undvika Tom of Finland.

Dome Karukoski har regisserat TOM OF FINLAND - och det visar sig vara en aningen besynnerlig film. Karukoski hoppar nämligen över den del av Laaksonens liv som jag tycker borde vara mest intressant. Mer än halva filmen ägnas åt Laaksonens liv innan han blir Tom of Finland. Han är dekorerad soldat under kriget, han och andra homosexuella förföljs och straffas hemma i Finland, där homosexualitet är olagligt. Han lever ett grått och trist liv i Helsingfors, han reser till Berlin för att hitta likasinnade och visa upp sina bilder, och hemma i Finland igen flyttar han ihop med en ung dansare.
Plötsligt är han populär konstnär bland Kaliforniens homosexuella. Några årtal är inte utsatta, och eftersom Finland skildras som världens gråaste, tristaste plats, är det svårt att avgöra vilket år det ska vara - men plötsligt verkar det ha gått tio eller tjugo år. Och: vi får inte se hur det går till när Tom of Finland blir ett namn! Den del av hans karriär som förstås är mest intressant.

Pekka Strang spelar Touko Laaksonen, han ser ungefär likadan ut under hela filmen, och han behåller ett och samma ansiktsuttryck. Alla i TOM OF FINLAND ser nollställda eller uttråkade ut. Utom amerikanerna. Alla är glåmiga - utom amerikanerna.

Flera scener som utspelar sig på Helsingfors gator är inspelade i Haga här i Göteborg, staden där jag bor - det är lite distraherande. Och är det inte den gamla biografen, som senast var Lidl-butik, vid Stigbergstorget som agerar danspalats?

TOM OF FINLAND är småtrevlig - men även småtråkig. Vissa scener är lite imponerande, men lika ofta är det lite taffligt gjort. Jag sätter ett snällt betyg.

Bio: Spider-Man: Homecoming

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag missade pressvisningen av SPIDER-MAN: HOMECOMING, gick jag på den allra första visningen i Göteborg denna premiärdag. Vi var en liten skara på plats - knappt tio pers. Det var längesedan jag var på en ordinarie föreställning. Jag hade glömt hur fruktansvärt irriterande det är med popcornsmumsande publik. Mest mumsades det nog bakom mig - där satt en ung far med sina väldigt små barn. Mitt i filmen började den ena ungen gnälla - han eller hon var kissnödig. Fadern blev irriterad, han ville inte lämna salongen.. Men, han blev så illa tvungen - och då började den andra ungen att gnälla, nästan gråta, eftersom han eller hon inte ville sitta ensam kvar och vänta. Så, hela sällskapet letade sig ut i mörkret, vilket tog sin lilla tid.

När jag recenserar film brukar jag ibland redogöra för mitt förhållande till filmserier, genrer, gestalter eller företeelser, för att ni läsare ska förstå varför jag tycker som jag gör. En fördel - eller nackdel? - med alla dessa uppföljare, nyinspelningar och reboots, är att jag ibland redan utförligt beskrivit mitt förhållande till vad det nu handlar om. Som Spindelmannen. När THE AMAZING SPIDER-MAN kom 2012 skrev jag en lång harang om min uppväxt med Spindelmannen. Så nu slipper jag skriva om detta.

THE AMAZING SPIDER-MAN var ju en reboot - och innan jag väl såg den, kändes den extremt meningslös och korkad. Jag gillade verkligen Sam Raimis två första Spindelmannenfilmer, i synnerhet den andra, vilken är en i det närmaste perfekt superhjältefilm. Den tredje var dock inget vidare. Men - nu visade det sig att filmen som kom 2012 var riktigt bra.

Uppföljaren THE AMAZING SPIDER-MAN 2 kom 2014, och den var lite mindre bra. Den spelade dessutom in mindre pengar än man räknat med, så filmserien skrotades efter två filmer. Men så hamnade rättigheterna till filmversionen av Spindelmannen hos Marvel Studios, vilket innebar att Spindeln slutligen kom att tillhöra det så kallade Marvel Cinematic Universe. I 2016 års CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR fick vi så en ny Spindelman - igen.

Gamen och Shocker som de såg ut i serietidningen.

Den nye Spindelmannnens första solofilm; SPIDER-MAN: HOMECOMING, är nu här - och det är lika bra att på en gång basunera ut att detta är den hittills bästa av alla dessa MCU-filmer som väller över oss. Något som beror på att Spindelmannen är den bäste superhjälten.

Det är en ung Peter Parker det handlar om. Den engelske skådespelaren Tom Holland är 21, men han ska föreställa 15 (vilket jag dock har lite svårt att köpa). Han går på high school, han hänger med sin nördige polare Ned, och han är olyckligt kär i den söta Liz. Ja, och så är han Spindelmannen - i CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR tog Tony Stark unge Peter under sina vingar och försåg honom med en högteknologisk dräkt.

Gamen i den nya filmen.

Peters verksamhet som Spindelmannen går inget vidare. Han misslyckas med att sätta dit småskurkar och får mest visa gamla damer hur de ska gå när de hamnat fel. Men så dyker skurken Gamen och hans hantlangare Shocker upp. Gamen är Adrian Toomes (Michael Keaton), en familjefar som fick sparken när han och hans mannar städade upp efter en strid mellan superhjältar och rymdvarelser. Toomes knyckte utomjordingarnas teknologi, och med några anhängare har han byggt supervapen och ett par mekaniska vingar - nej, Gamen ser inte alls ut som i serietidningen. Bokeem Woodbine är Shocker, som har ett par kraftfulla metallhandskar, och han ser förstås inte heller ut som den madrassklädde killen i serierna.

Spindelmannen ramlar över Gamen och dennes planer, men Tony Stark (Robert Downey Jr) och Starks underhuggare Happy Hogan (Jon Favreau) lyssnar inte på den ettrige lille tonåringen de mest tycker är irriterande. Så - den oerfarne och rätt klantige Spindelmannen får ensam försöka sätta stopp för Gamen, samtidigt som han som Peter Parker ska gå på skolbal.

Kan ni gissa vilken känd figur i Spindelmannens värld det här är?

Ska jag anmärka på något i filmen, som regisserats av Jon Watts (CLOWN, COP CAR), är det att jag inte riktigt gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers, och att Spindelmannen har en högteknologisk dräkt. Det var roligare när Peter Parker i 60-talets serietidningar satt på sitt pojkrum och lagade sin dräkt. Jag har också lite svårt för att det här inte ser ut som den Spindelmannenvärld jag är uppvuxen och bekant med. En tanig indisk kille visar sig vara mobbaren Flash Thompson - som i serierna förstås är en stor, vältränad, blond idrottskille. Dessutom är den nye Flash intelligent och duktig i skolan - till skillnad från seriernas Flash. Det har gjorts en massa ändringar mest för ändringarnas skull, kanske med motiveringen "Kom igen, det är 2017!". Att det är 2017 understryks redan i ett replikskifte i prologen, när Toomes säger att han lekte cowboys och indianer när han var liten, varpå hans medhjälpare genast säger "Det heter den amerikanska ursprungsbefolkningen!".

Men som helhet är SPIDER-MAN: HOMECOMING en fantastiskt underhållande och framför allt rolig film. Tonen sätts redan under Marvel Studios logga i början - till denna spelas en symfonisk version av signaturen till den tecknade Spindelmannen-TV-serien från 1960-talet. Detta är en actionkomedi. Jag och resten av publiken skrattade högt otaliga gånger. Humorn i filmen funkar. Allra roligast är den lilla snutten som kommer efter eftertexterna.

Michael Keaton är förstås bra - och Adrian Toomes är en bra skurk. Det är en gestalt med kött på benen och en ordentlig bakgrund.

Till skillnad från en del av de tidigare, röriga Marvelfilmerna, är handlingen i Jon Watts' film fullt begriplig; vi slipper utomjordingar, metafysiskt mumbo-jumbo och intriger som är svåra att minnas och hålla isär. Dessutom slipper vi en evighetslång slutuppgörelse där halva städer raseras.

SPIDER-MAN: HOMECOMING är en smart, kul film med utmärkt dialog och genomtänkta rollfigurer.

WONDER WOMAN må vara bättre än de tidigare DC-filmerna, men Mirakelkvinnans film står sig slätt jämförd med Spindelmannens återkomst på biodukarna.

(Biopremiär 5/7)

Serier: MAD - De största tecknarna 1: Don Martin 1956-1965

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 1: DON MARTIN 1956-1965
av Don Martin
Cobolt Förlag

År 2014 gav Egmont ut albumet "Don Martins stora julpajare". Det sålde oväntat bra, så året därpå kom "Don Martins stora julpajare vol. 2". Det sålde oväntat dåligt, så Egmont lade ner albumserien.
Men - trots att Don Martin varit död i sjutton år vid det här laget, fortsätter han att gå igen. Nu är han första huvudperson i en ny, flott bokserie från Cobolt, utmärkt potrzebierad av Peter Sparring och tjusigt ihoptotad av Elisabeth Engstrand. Stor, tjock, inbunden. Inte helt oväntat kommer varje volym av "MAD - De största tecknarna" att fokusera på olika MAD-stjärnor - nästa gång är det Sergio Aragonés som står i rampljuset.
De två julpajarna från Egmont innehöll blandat material ur Don Martins produktion; 1960-, 70- och 80-tal; albumen var väldigt ojämna, och en hel del av serierna var faktiskt inte speciellt roliga. I den här nya boken från Cobolt kör man Don Martins produktion kronologiskt; den inleds med Martins allra första bidrag i MAD 1956, och fortsätter sedan fram till 1965. Fortsättning följer i en kommande volym.
Boken innehåller en handfull sidor jag inte känner igen, men som den fanatiske MAD-läsare jag var under min uppväxt, är detta till stor del välbekant material. Men! Det hela är så fantastiskt snyggt presenterat, att det nästan känns som att läsa serierna för allra första gången. 192 sidor, bra tryck och papper, och utgåvan ger ett genomtänkt intryck. Till och med de serier jag tidigare inte tyckt är jättekul blev liksom roliga.
Don Martin var den MAD-tecknare "alla" gillade. Hans stil och humor var omedelbar. Tydliga bilder, eleganta tuschlinjer, skojiga figurer, och brutal slapstick. Som liten gosse på 70-talet tyckte jag att Don Martins grejor från 60-talet var lite fulare än de klara, rena serier han bidrog med i de då nya tidningarna. Men nu när jag läser om de tidigaste serierna i den här boken, tycker jag faktiskt bättre om den spretigare, kantigare stilen från 50- och 60-talen.

Den allra första rutan i den allra första Don Martin-serien i MAD.

Med undantag för de alllra första serierna, ska Don Martin själv ha skrivit manus till materialet i den här boken. Först som vuxen fick jag veta att Don Martin sällan skrev sina egna manus - oftast var det Don "Duck" Edwing som stod för skämten. Något som förklarar de riktigt dassiga serier Martin fick ur sig efter att han lämnat MAD och skulle jobba helt på egen hand, eller möjligtvis tillsammans med författare som inte kom från MAD-stallet. Don Martin ritade likadant som tidigare, men serierna var trista.
Denna nya bok innehåller även en del textmaterial. Här finns en lång, bra artikel om Don Martins karriär, medan några av hans kollegor har skrivit hyllningstexter. Gamle MAD-redaktören Al Feldstein, som gick bort 2014, står för förordet, Sergio Aragonés, Frank Jacobs och Al Jaffee har skrivit korta minnesord, medan Ernie-tecknaren Bud Grace lite oväntat bidragit med en lång text om hur tråkig Don Martins fru var!

Den här serien tyckte jag var lite konstig när jag var barn. Varför då? Jo, så där stora är ju inte våra svenska köttbullar! Jag undrade vad det var för besynnerligt stora köttbullar de hade på tallriken.

Jag hade trevligt när jag läste boken; dels uppfylldes jag - förstås - av nostalgi, men jag kom även på mig med att skratta till högt på flera ställen (till exempel när två figurer får ett kassaskåp i skallen). Det är dock inte utan att jag undrar vad dagens barn skulle tycka om Don Martin om de fick den här boken i händerna. De som kommer att köpa boken lär vara någonstans mellan 45 och 75, snarare än tio.




-->