Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
TV-serien BAYWATCH började visas 1989. Jag har aldrig någonsin sett på BAYWATCH, åtminstone aldrig ett helt avsnitt. När serien kom hade jag slutat att titta på alla amerikanska TV-serier som visades. Tidigare, när utbudet var skralt, satt man ju och glodde på det mesta, oavsett om man tyckte det var bra eller ej. Under 1990-talet övergick jag till att nästan enbart se på långfilm.
En orsak till att jag aldrig brydde mig om BAYWATCH, var att den verkade vara så ohyggligt fånig. Dessutom tyckte jag - faktiskt! - inte att Pamela Anderson var snygg. Hon såg bara plastig och konstgjord ut.
Seth Gordons nya actionkomedi är något slags parodi på BAYWATCH. Det roligaste med filmen är att den är Rated R i USA - det vill säga tillåten från 17 år. I Sverige har den fått en 11-årsgräns. Den höga åldersgränsen i Amerika beror på att den innehåller väldigt mycket svordomar och ett par rumpor och snoppar. Det tycker ju amerikanerna är skadligare att titta på än våld.
... Men BAYWATCH är mer eller mindre en barnfilm. Det känns som om några fnissiga fjortonåringar skrivit manus. Och resultatet är ... genant. Jag skruvade på mig och skrattade inte en enda gång.
Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs roll som superbadvakten Mitch Buchannon. Zac Efron är Matt Brody, som anländer till beachen, dit han blivit tvångskommenderad för att jobba som badvakt. Det skär sig direkt melllan Mitch och Matt.
Det är dags för den årliga uttagningen av nya badvakter, och efter hårda prov tillkommer ett par rollfigurer, varav en lönnfet kille ständigt råkar ut för tokigheter - redan i inledningen, när han får syn på den vackra CJ (Kelly Rohrbach), får han jättestånd och fastnar med snorren mellan några brädor.
Det dyker upp skurkar på stranden, det smugglas knark och folk mördas, och badvakterna försöker lösa fallet - och det påpekas flera gånger hur osannolikt det är att badvakter gör polisens arbete. De ska hålla sig på stranden och rädda livet på folk.
Kelly Rohrbach och Alexandra Daddario, som spelar en annan badvakt, är väldigt söta. Men det är väl allt den här filmen har att komma med. Humorn består i princip bara av lama sexskämt, och filmskaparna försöker vara lite "fräcka" genom att frikostigt strössla med fula ord. Och det är ju inte roligt. Alls. Dwayne Johnson brukar vara rolig, men det lyckas han inte med här. Zac Efron är så vältränad att hans kropp ser ut att vara ritad av en superhjältetecknare.
I förtexterna står det DAVID HASSELHOFF och PAMELA ANDERSON med stora bokstäver. Jag tänkte att de väl fått hyfsat stora roller som skurkar, eller något, men icke. Hasselhoff medverkar ungefär en minut, Anderson syns i trettio sekunder på slutet. Hon är så opererad i nyllet att hon ser ut att vara gjuten i plast. Lite otäckt.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar som är ännu tråkigare än filmen.
Söta flickor i baddräkt som springer i slowmotion - det är behållningen med den här filmen. Och det kan omöjligt rädda en film som vara hela två timmar.
BAYWATCH har än så länge underpresterat på bio i USA, så vi ska nog inte förvänta oss en uppföljare.
WE GO ON är en spökfilm av Jesse Holland och Andy Mitton, som snarare är intressant än spännande och otäck.
Clark Freeman spelar den unge Miles, som är fruktansvärt rädd för döden. Därför sätter han in en halvsidesannons i en dagstidning: han erbjuder 30 000 dollar till den som kan bevisa att livet fortsätter efter döden. Tillsammans med sin skeptiska mor Charlotte (Annette O'Toole, som jag nog inte sett i något på 25 år, och som därför fick mig att lyfta på ögonbrynen - hon är nu 65!) sorterar han de inkomna svaren. Av dessa är tre intressanta. John Glover gör en professor, som för ett vetenskapligt resonemang. Här finnsen kvinna som hävdar att hon har kontakt med de döda. Den tredje personen av intresse verkar omedelbart glömmas bort.
Men Miles blir även uppringd av en mystisk man - trots att Miles inte lämnade ut sitt telefonnummer. Denne mystiske man är extra intressant, och efter att Miles träffat honom, tar det hela en obehaglig vändning.
Framför allt första halvan av WE GO ON är bra. John Glover och Annette O'Toole skänker viss tyngd åt filmen. Det är lite synd att Glovers rollfigur försvinner ur handlingen ganska snart.
Men filmen lyfter aldrig riktigt. Filmfotot är lite småtrist, filmen är inte tillräckligt effektivt berättad för att bli spännande. De scener som är avsedda att få publiken att hoppa till fick inte mig att hoppa till.
Dock är allltså handlingen rätt intressant och fascinerande, vilket räckte för att jag skulle känna mig lagom nöjd med WE GO ON.
Franskt med Ola Rapace, till på köpet. Fransk framtidsaction från Gaumont.
Fast action är nästan att ta i. Jag satt och väntade på den där kampen till döds. Originaltiteln lyder ARÈS, vilket är det namn under vilket Rapaces rollfigur fajtas i de slåssturneringar som arrangeras som bred TV-underhållning i framtidens Paris.
KAMP TILL DÖDS är en dystopi. Året är 2035 och Frankrike är ett otroligt fattigt land. Paris är en nedgången skithåla. Arès var en gång stjärna i ringen, men är nu avdankad. Han gör comeback och erbjuds en ny drog som kommer att göra honom oövervinnerlig. Han tackar nej, men då utsätts hans familj för fara.
Jean-Patrick Benes har regisserat denna exemplariskt korta film. Estetiskt ser den ut ungefär som de italienska efter katastrofen-/FLYKTEN FRÅN NEW YORK-kopiorna från tidigt 80-tal. Jag associerar inte alls till BLADE RUNNER, som nämns på DVD-omslaget. Ola Rapace är uppumpad som en Belgian Blue, och behåller samma bistra ansiktsuttryck filmen igenom. Jag kan väl inte påstå att han är en sympatisk hjälte. Svenska Ruth Vega Fernandez har en liten roll hon också.
Här finns några fajter, men som helhet är detta snarare ett drama än en actionfilm. Ett synnerligen deprimerande drama. Allra deppigast är slutet.
Filmen är väl hyfsat välgjord och välspelad, men jag tycker att den är alldeles för tråkig och oengagerande.
Det finns en del citat på omslaget till den japansk-amerikanska KARATE KILL. Först står det att om man gillar affischen, är chansen ganska stor att man älskar filmen. Filmaffischen, det vill säga DVD-omslaget, är säkert tänkt att likna en exploitationaffisch från den gamla goda tiden; 1970- och 80-talen. Men - den ser mest ut som affischen till en film från Troma.
På baksidan står det att KARATE KILL får oss att minnas VHS-tidens gyllene dagar. Nej, det gör den inte. Den här filmen, som regisserats av Kurando Mitsutake, känns inte alls som en actionfilm från 80-talet. Tvärtom. KARATE KILL känns som ännu en japansk lågbudgetfilm från 2016, då den är inspelad.
Huvudperson är en kille som heter Kenji. Han drar omkring i Los Angeles, där hans syster har försvunnit. Hon ville bli skådespelerska, men träffade på fel personer. En märklig kult fick tag på henne och drog iväg henne till Texas, så Kenji åker dit.
För att vara en film som handlar om en karatemästare och som utlovar massor av blodig action, är detta en överraskande actionfattig film. Jag förväntade mig massor av fläskig action och tuff stridskoreografi, men de slagsmål som förekommer är verkligen inget speciellt.
De flesta av de medverkande är japaner som pratar japanska. De amerikaner som medverkar är rätt kassa skådisar.
Tempot är ganska långsamt, det avskalade fotot gör att det nästan ser ut som något slags konstnärlig film, snarare än en hyllning till B-action.
Ni som gillar alla dessa bänga, japanska genrefilmer som kommit de senaste åren gillar säkert det här. För min egen del är KARATE KILL lite för tungrodd och tafflig. Jag ser hellre riktig B-film från 70- och 80-talen.
Att hävda att en ny film från Ruggero Deodato är en stor händelse är att ta i. Han har inte varit overksam de senaste decennierna, men han har nästan enbart regisserat dramer för italiensk TV. Jag har inte sett någon av dem - och jag har heller inte lust att göra det.
Däremot är en ny skräckfilm av Deodato lite intressant - åtminstone tillräckligt intressant för att göra mig nyfiken, om än lite orolig. Ni vet ju hur det är med till exempel Dario Argento. Varje ny film från Argento är en besvikelse, så har det varit i nästan trettio år, och hans filmer blir bara sämre och sämre.
Jag hoppades att BALLAD IN BLOOD skulle vara en cool liten film - den utlovade sex och blod, och filmmusik av Claudio Simonetti. Så jag såg den - och tog mig för pannan. Ruggero! Vad håller du på med?
Ruggero Deodato är mannen bakom kannibalfilmerna DE SISTA KANNIBALERNA och CANNIBAL HOLOCAUST - kontroversiella men ytterst välgjorda filmer jag verkligen gillar. THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK är en annan hård klassiker. Jag gillar även Deodatos senare och ibland otroligt fåniga filmer, som ATLANTIS INTERCEPTORS, BODYCOUNT, LONE RUNNER och festliga THE BARBARIANS.
... Men den nya BALLAD IN BLOOD ... Herregud. Detta är en extrem lågbudgetproduktion, och det ser nästan ut som en amatörfilm av någon som aldrig gjort film förut.
Filmen handlar om två killar och en tjej som vaknar upp efter en halloweenfest, och hittar en fjärde person; ytterligare en tjej, mördad i lägenheten. Och ingen av dem minns vad som hände innan de däckade! Redan här undrar man hur manusförfattarna tänkte. Det är ju liksom inte BAKSMÄLLAN, där huvudpersonerna drogats. Okej om en av personerna i Deodatos film inte kommer ihåg vad som hänt - men alla tre?
De tre vännerna försöker med hjälp av videosnuttar och annat pussla ihop vad som hänt. Vi bjuds på lite våld och splatter, på en hel del naket och sex, men främst bjuds vi på tristess och obegripligheter.
Filmfotot i BALLAD IN BLOOD är fult och platt, det ser billigt ut. Skådespelarna är stela. Det hela berättas på ett besynnerligt och förvirrat sätt. Ett flertal scener är direkt töntiga, fast det är nog inte meningen. Det här är en väldigt tråkig film och jag hade svårt att koncentrera mig. Det är extremt utdraget. Huvudpersonerna är fruktansvärt osympatiska.
Ruggero Deodato kan ju göra film - varför blev det så här? Har han tappat allt på ålderns höst? Precis som Argento?
Deodato har en liten cameo som universitetsprofessor i rullstol. Hans körs iväg på ett lastbilsflak.
Under slutscenerna spelas Riz Ortolanis tema från HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK.
Eftersom jag är en herre i 50-årsåldern, tycker jag att 1990-talet var nyss. Därför känns det lite konstigt att det görs hyllningar till 90-talets skräckfilmer - som om det vore längesedan. Men de där 90-talsfilmerna börjar ju bli lite till åren. SCREAM kom 1996 - det är 21 år sedan.
DON'T HANG UP, som regisserats av duon Damien Macé och Alexis Wajsbrot, är en hyllning till 90-talsskräck och går i samma stil som dessa filmer - vilket innebär att DON'T HANG UP skiljer sig en hel del från mycket annat som görs idag.
Framför allt överraskar DON'T HANG UP genom att vara en lågbudgetfilm som faktiskt ser ut som en "riktig" film; som en biofilm. Den har ordentligt filmfoto och driv i berättandet.
Egentligen borde inte handlingen funka. Gregg Sulkin och Garrett Clayton spelar två unga killar som ägnar sig åt busringningar de sedan lägger upp på internet. Deras pranks är fullkomligt hänsynslösa - och ja, de här två killarna är vidriga. De är sådana där typer man verkligen vill ska råka riktigt jävligt illa ut - snubbla framför en ångvält, eller något. Att låta dessa två inneha huvudrollerna i en skräckfilm borde inte funka - vi kan ju omöjligt sympatisera med dem, istället vill vi att de ska stryka med.
Men nu visar den här filmen sig funka bra trots detta handikapp - tack vare en rätt bra intrig. Plötsligt blir nämligen busringarna uppringda av en okänd man - och rollerna blir omvända. Den mystiske främlingen verkar ha fulll koll på vilka busringarna är, var de bor, han övervakar dem - och han drar sig inte för att mörda. Visst är det lite JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN över det här, men det kan jag ta.
DON'T HANG UP utvecklas till en ganska bra lliten skräckfilm. För några decennier sedan hade den bara varit en film i mängden, men som genren ser ut idag sticker den ut, åtminstone lite grann.
Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se på Macés och Wajbrots film.
Den fransk-amerikanska skräckthrillern SAM WAS HERE, i regi av Christophe Deroo, är en film som fått en hel del att bli vansinniga. Jag noterar att många, väldigt många, verkligen hatar den här filmen. Skälet därtill är framflör allt dess slut - eller snarare dess brist på slut. SAM WAS HERE är nämligen ännu en sådan där film i vilken upphovsmännen inte kom på något bra slut, och istället låter det hela mynna ut i ett stort, fett frågetecken. Och som alltid är detta en slapp väg att gå. Om man inte kommer på ett bra slut - vänta med att göra filmen tills någon tänker till ett par varv till och faktiskt kommer på ett slut! Men.
Om man nu innan man börjar titta på denna ganska korta (ca 75 minuter) film är medveten om att ingenting förklaras på det abrupta slutet, och bestämmer sig för att ha överseende med detta, då kan man ha hyfsat stort utbyte av SAM WAS HERE.
Rusty Joiner spelar Sam, en försäljare som kör omkring mellan små hålor i Mojave-öknen. Han är ganska misslyckad som försäljare, och värre blir det när han inser att något är fruktansvärt fel. Han hamnar i ett samhälle som verkar vara helt övergivet. På radion efterlyser de en barnmördare - och till sin fasa upptäcker Sam att någon har påstått att det är han som är mördaren. När det väl dyker upp några människor, är de ute efter att ta livet av Sam, som måste fly för sitt liv.
Fram till det icke existerande slutet är SAM WAS HERE en ganska intensiv och spännande film. Detta tack vare en robust insats av Joiner i huvudrollen, men framför allt på grund av ett makalöst snyggt filmfoto och otroligt bra filmmusik; syntslingor som för tankarna till John Carpenter.
Självklart vore det önskvärt om den gode Deroo lyckats avsluta sin film på ett tillfredställande sätt, men det här är utmärkt i ungefär en timme, och ibland är det tillräckligt.
Av någon anledning gick jag aldrig på pressvisningen av John Hamburgs (I LOVE YOU, MAN) komedi WHY HIM?, så jag skrev aldrig om den när den gick upp på bio - men eftersom den nu är aktuell på DVD och BD, recenserar jag den nu istället.
Jag antar att James Franco är denna films dragplåster - men det är Bryan Cranston som är behållningen och den egentliga stjärnan. Cranston spelar Ned Fleming, vars dotter plötsligt visar sig ha en pojkvän ingen träffat, eller ens känner till. Det är förstås James Franco som spelar killen; Laird heter han - en besynnerlig, ständigt svärande, flummig internetmiljonär som inte vet hur man uppför sig några som helst sammanhang.
Den överbeskyddande Ned och och hans fru bjuds hem till Laird, där det är meningen att de ska fira jul. Självklart blir det en kulturkrock utan like. Ned undrar vad dottern ser i den påfrestande Laird.
... Och det gör jag också. Laird är mest en jobbig typ och inte alls så festlig som det är tänkt att han ska vara. Däremot är Bryan Cranston fantastiskt rolig som Ned, och han lyckas rädda filmen så att den blir acceptabel underhållning.
Här finns en fulllkomligt fantastisk scen med en japansk toalettstol, jag ropade på min sambo så att hon också fick se denna. Vidare medverkar Paul Stanley och Gene Simmons i full KISS-utstyrsel. Scenen där de sjunger julvisor på ett mingel (Gene spelar triangel) lär sorteras in bland KISS' mindre stolta ögonblick.
Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det har gått sex år sedan den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen, och jag kan väl inte säga att jag väntat med spänning på denna den femte filmen i serien. Jag tyckte att den första filmen i serien; PIRATES OF THE CARIBBEAN: SVARTA PÄRLANS FÖRBANNELSE, var rätt bra när den kom 2003, men därefter gick det utför - filmerna blev tjatiga, bombastiska och allt mer svårbegripliga effektorgier. Jag kommer inte ihåg någonting alls av filmerna, ingenting av den förra filmen; PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Inte mer än att Johnny Depp raglade omkring som en full drag-queen.
Denna nya film verkar bland annat vara ett sätt för Johnny Depp att få ordning på karriären igen efter en rad floppar på bio och problem med privatlivet. Den här gången har man inte brytt sig om att ge filmen en svensk undertitel - däremot har den fått en annan undettitel än den har i Amerika. Originaltiteln lyder DEAD MEN TELL NO TALES. Av någon anledning ändrades detta i England och en rad andra länder, däribland Sverige, till SALAZAR'S REVENGE. Vad är det för fel på SALAZARS HÄMND?
Salazar's är en ond spökpirat som spelas av Javier Bardem - men det dröjer ett bra tag innan han dyker upp, på jakt efter en magisk treudd som kan bryta en förbannelse och åter göra Salazar och hans spökbesättning till människor av kött och blod. Vi får vänta drygt halva filmen innan Salazar gör entré och den egentliga handlingen börjar.
Dessförinnan presenteras vi för den unge Henry Turner (Brenton Thwaites), son till de första filmernas hjälte Will Turner (Orlando Bloom, som medverkar ett par minuter). Will är ett spöke på havets botten, men den där treudden kan hjälpa även honom, så den tänker Henry hitta. Den unga vetenskapskvinnan Carina Smyth (Kaya Scodelario) blir också indragen i jakten på treudden, liksom kapten Barbossa (Geoffrey Rush) - för att inte tala om Jack Sparrow, det vill säga Johnny Depp som liknar, just det, en dyngrak drag-queen. Han spelar full filmen igenom.
Första halvan av SALAZAR'S REVENGE är rätt bra, vissa sekvenser är riktigt bra och häftiga. En inledande jakt där ett hus släpas genom en stad är lysande, en scen med en roterande giljotin är ännu bättre. Jag satt och hade kul i biofåtöljen - skulle det här arta sig och bli en PIRATES OF THE CARIBBEAN-film jag faktiskt gillar?
Tyvärr inte. Så snart piraterna från de olika gängen anländer till en ö ungefär halvvägs in i filmen, spårar det ur. Det blir en ointressant, öronbedövande, hysterisk och riktigt tråkig orgie i datoranimation - som till större delen utspelas i mörker och dimma. Två timmar och nio minuter håller det här på, och det känns som om slutuppgörelsen fläskar på i 45 minuter. Den tunna handlingen rör sig inte framåt.
Det är synd att det blev lika trist som vanligt, eftersom det började så bra. För regin står den här gången de två norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg, som gjorde MAX MANUS och KON-TIKI. Det är visst meningen att de här två även ska regissera den planerade del sex.
Paul McCartney har en liten roll i SALAZAR'S REVENGE. Han är utspökad till sjörövare, men jag kände allt igen honom. I ett par scener får vi se Jack Sparrow som ung - med datoranimerat ansikte för att likna en ung Johnny Depp.
Egentligen kan man väl inte säga att Roger Moores död kom som en överraskning. Han var 89, skulle fylla 90. Men - karln har ju liksom alltid funnits. Han har följt mig genom livet.
Få personer har gjort så stort intryck på mig som Roger Moore. Jag var i femårsåldern när jag såg SNOBBAR SOM JOBBAR på TV för första gången. Visst tyckte jag att Tony Curtis var frän som Danny Wilde, men det var ju Roger Moore som lord Brett Sinclair som var coolast. De reste runt i Europa, de var ofta i Frankrike, de körde snabba bilar, vänslades med fala damer, och upplevde äventyr. Det är ju det livet går ut på - köra sportbil på Rivieran och lösa brott. Mer än tjugo år senare körde jag bil på Rivieran - men en ful japansk kärra, och inte löste jag några brott.
SNOBBAR SOM JOBBAR, som lades ner efter en säsong - den var för dyr att producera och slog inte i USA - är fortfarande min favorit-TV-serie, och jag har sett avsnitten oräkneliga gånger. Ett avsnitt; "The Morning After", utspelar sig i Sverige. Brett och Danny får massage. Danny frågar Brett vad "Thank you very much" heter på svenska. "Taximuxi," svarar Brett. I ett annat avsnitt dansar Brett The Chicken på ett diskotek, och det är väldigt tydligt att han inte kan dansa.
Sedan gick ju Moore och blev James Bond. Han var Bond när jag växte upp, jag var för liten för att se hans tidigaste Bondfilmer på bio, men 1977 visades en dokumentär om inspelningen av ÄLSKADE SPION, och jag satt och ritade ubåtsbaser resten av året. 1979 såg jag MOONRAKER på bio - den blev min första Bondfilm.
Förvirring uppstod när jag fick veta att det fanns en annan Bond som den äldre generationen tyckte var "den riktige Bond". Sean Connery. Vem var det? Han var ju inte lika fräsig som Roger Moore - tyckte jag då.
Ännu mer förvirring uppstod 1977, bör det ha varit. Jag var med mormor och handlade på Bertils. Vad snabbköpet hette på den tiden vet jag inte, senare blev det Stopp matöppet. Bertils hette ett annat snabbköp i stan, men eftersom farbrorn som ägde butiken där mormor handlade hette Bertil, sa mormor och morfar aldrig något annat än Bertils. I vilket fall - där stod jag och fingrade på serietidningarna, i synnerhet en. Bertil kom fram och sa "Vill du ha den där?" Efter att jag sagt "Ja", tog Bertil tidningen, rev av logotypen på omslaget, och så fick jag tidningen gratis. Varför han rev av loggan vet jag inte - Sture som hade Stures Perssons livs på gatan där jag bodde bara skrev upp titel och nummer i ett kollegieblock den gången han gav mig ett nummer av Läderlappen.
Nå. Tidningen jag fick av Bertil var ett nummer av Helgonet. På omslaget fanns en tuff målning föreställande Roger Moore. Mormor sa "Rågår Mår, det är han som är Helgonet på TV." Det förstod jag inte alls. Roger Moore var Brett Sinclair och James Bond. Han var väl inte fler? Jag fick veta att Helgonet var en populär TV-serie från 60-talet. Den gick aldrig på TV när jag var barn. I slutet av 70-talet visades den då nya TV-serien med Ian Ogilvy som Helgonet, men med undantag för ett avsnitt som SVT visade i "Minns ni dem än?", dröjde det nog till 90-talet innan jag såg Helgonet med Roger Moore.
När Helgonet var som populärast i Sverige, plockades Roger Moore hit för en folkparksturné. Moore kom hit och frågade "Jaha, och vad hade ni tänkt att jag ska göra?" - och det hade arrangörerna inte skänkt en tanke på. Men eftersom Moore började sin karriär som reklamtecknare, kom han på att han kunde sitta på scenen och rita karikatyrer på folk ur publiken.
Efter en väldigt kort karriär som tecknare, blev Roger Moore skådespelare på heltid. Han gjorde småroller redan på 1940-talet, lite större roller på 1950-talet, och 1958 tilldelades han titelrollen i TV-serien IVANHOE. Fler TV-filmer och TV-serier följde, och 1961 spelade han Beauregarde Maverick i sexton avsnitt av westernserien MAVERICK, som hade James Garner i huvudrollen.
1962 blev Roger Moore Simon Templar, det vill säga Helgonet, och plötsligt förvandlades han till en superstjärna.
När videon slog igenom under 80-talet dök det upp en massa Roger Moore-filmer jag inte visste existerade. Jag tyckte ofta att det kändes konstigt att se honom spela något annnat än Brett Sinclair eller James Bond - han gestaltade alla roller i princip likadant, han verkade spela sig själv, och ibland såg han lite obekväm ut när han till exempel var soldat eller hårding.
Videobutiken på Infarten i Landskrona hade en stor standee för filmen BLÅST PÅ 20 MILJONER; ett italienskt raffel från 1976 med Stacy Keach som Moores motspelare. Jag tyckte affischen var skithäftig - men när jag några år senare hyrde filmen, visade det sig att den var fruktansvärt trist. Moore medverkade i en del rätt vissna filmer inte ens hans charm kunde rädda. Jag fick 1974 års GOLD på DVD, och den orkade jag inte ens se klart. För att inte tala om en del rullar han medverkade i mot slutet av sin långa karriär - komedin BOAT TRIP ska vi nog tala tyst om.
Bland Roger Mores främsta filmer vid sidan av Bondfilmerna, hittar vi JAGAD (THE MAN WHO HAUNTED HIMSELF) från 1970, DE SISTA ÄVENTYRARNA (1976) mot Lee Marvin, och jag vill minnas att VÅLDETS NAKNA ANSIKTE (1984) är bra. Han syntes även i DE VILDA GÄSSEN, HAVETS VARGAR, MITT I PLÅTEN, SPICE WORLD och i Jean-Claude Van Dammes regidebut THE QUEST, för att nämna några filmer. Moore hann även med att spela Sherlock Holmes i en tråkig TV-film från 1976, och han regisserade några avsnitt av HELGONET och SNOBBAR SOM JOBBAR.
Som vuxen har jag konstaterat att Roger Moore inte var en sådär jättebra James Bond. Visst, han var min Bond när jag växte upp, men han var egentligen fel i rollen. Connery och Lazenby var betydligt bättre i rollen. I sina sista Bondfilmer var Moore dessutom alldeles för gammal och hade stuntman bara för att promenera. Eller åtminstone nästan.
Men jag gillar honom ändå. Och herregud, han var ju lord Brett Sinclair!
Dessutom var han kompis med Lill Lindfors.
För ett par veckor sedan hittade jag en text serietecknaren Rich Buckler skrev för några år sedan. Den handlade om när han spöktecknade diverse serier. Och nu har Buckler dött i cancer, 68 år gammal.
Rich Buckler var mest känd för de serier han tecknade åt Marvel och DC, men vad jag vet kom få - eller inga - av dessa serier ut på svenska när jag växte upp. Min första kontakt med Buckler; första gången jag noterade hans namn, var när jag köpte en serietidning som hette The Mighty Crusaders. Buckler skrev och tecknade denna superhjältetidning som gavs ut av Archie Comics, första numret kom 1983, men jag tror att jag skaffade det några år senare. Jag minns att jag tyckte att serien, som ursprungligen skapats på 1960-talet, var rätt vissen och ointressant; en taskig kopia på DC:s serier.
Jag visste inte vem Buckler var, men i en artikel jag läste någonstans stod det att han skrivit ett par böcker om att teckna serier, och artikelförfattaren anmärkte på att Buckler var fel person för jobbet - eftersom han under hela sin karriär imiterat andra tecknare och aldrig skaffade sig en egen stil.
Nå. Det visade sig att The Mighty Crusaders inte var den första serie tecknad av Rich Buckler jag läste. Buckler spöktecknade bland annat dagspressversionen av Fantomen - och det var han som tecknade serien i vilken tvillingarna Kit och Heloise föds! Om det var Sy Barry som tuschade vet jag inte, men det är troligt att så är fallet.
Fantomen av Rich Buckler.
Rich Buckler debuterade redan som 18-åring i King Features Blixt Gordon-tidning. Tre år senare, 1971, hamnade han på DC Comics, där han ritade Svarta rosen. Den lite märkliga serien Svarta rosen gjorde visst intryck på mig som barn, men om det var Bucklers episoder som publicerades i de svenska tidningarna vet jag inte.
För DC tecknade Buckler serier med de mest kända hjältarna; Läderlappen, Stålmannen, Blixten, Jonah Hex med flera. Han jobbade lika mycket åt Marvel och betade av de största hjältarna även där; Spindelmannen, Fantastiska fyran, Järnmannen, Thor, Kapten Amerika, Conan med flera. 1974 skapade Buckler cyborgen Deathlok åt Marvel. Samma år anställde han George Pérez som assistent i ateljén - och jag får nog säga att Perez gick och blev en betydligt mer känd serietecknare än Buckler.
Buckler jobbade som nämns ovan även för en del andra förlag. Förutom superhjältar åt Archie Comics, ritade han skräck åt Warren, för väldigt kortlivade Atlas Comics gjorde han Demon Hunter - och 1987 skapade han den närmast mytomspunna serien Reagan's Raiders åt Solson Publications!
Rich Bucklers sista serie blev ett nummer av Red Sonja, som kom ut 2015 på Dynamite.
Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läser om min recension av PROMETHEUS, som kom 2012, och jag konstaterar att jag satte fel betyg. Jag satte en trea - men jag borde satt en tvåa. Jag minns absolut ingenting av den filmen - inte mer än att Michael Fassbender och Noomi Rapace var med. Det är allt. Ja, och att den var rätt pretentiös och tråkig.
I den recensionen berättar jag om mitt förhållande till ALIEN-filmerna. Sedan dess har jag sett om de fyra första filmerna - jag köpte härommånaden den gamla DVD-boxen ALIEN: QUADRILOGY, eftersom jag hittade den för typ två pund. Jag hade inte sett filmerna på evigheter. Det är bara att konstatera att det bara är ALIEN från 1979 som är riktigt bra. ALIENS är töntigare än töntigast, ALIEN 3 är mördande tråkig, medan ALIEN: ÅTERKOMSTEN faktiskt är rätt kul på ett skräpigt sätt.
... Men den här nya filmen, då? ALIEN: COVENANT? Jag har noterat att en hel del människor verkligen sett fram emot den här filmen, de har räknat dagarna. Oj, vad de har högt uppskruvade förväntningar. Oj, vad de (antagligen) kommer att bli besvikna.
Ridley Scott är tillbaka i registolen, och vad han har gjort, är samma film - ALIEN, alltså - en gång till, fast betydligt sämre och tråkigare.
Rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet. Ombord finns ett tusental kolonisatörer, samt en besättning på femton pers. En av dessa är androiden Walter (Michael Fassbender), en utveckling av androiden David, som var med i PROMETHEUS. Innan man hinner tänka PASSENGERS, råkar Covenant ut för en olycka och besättningen väcks upp. Skeppets kapten (James Franco i en minimal cameo på en bildskärm) dör. En mystisk signal brusar i form av en John Denver-sång, och besättningen beger sig till en mystisk planet.
På denna planet blir det ROVDJURET en stund, innan pyttesmå saker tar sig in i öron och näsa på ett par i besättningen. Ploff, så kommer det ut alienmonster ur dem på diverse blodiga sätt.
Men vem dyker upp då, om inte androiden David. Han har ensam häckat på planeten sedan förra filmen. Och han är inte god. Det märker man på att han tycker om Wagner. Nu har vi alltså Michael Fassbender i två roller. Den gode Walter känns igen på att han fått handen avbiten av ett monster.
ALIEN: COVENANT är en film som ställer frågor. Inte nödvändigtvis de frågor filmskaparna tror att de ställer. Nej, jag undrar istället vad de tänkte på när de skrev manus - har har vi ett av filmhistoriens häftigaste monster ... och så utnyttjar man det inte! Det är David som är monstret här; ett slags dr Frankenstein - Alienmonstren glömmer man nästan bort helt.
Här finns inga som helst rollfigurer att identifiera sig med. Huvudpersonerna är lite för många, de presenteras inte ordentligt, och ingen av dem är kul och har utstrålning. Katherine Waterston spelar en tjej som heter Daniels och som har misslyckad frisyr; lite åt svamphållet. Det verkar som om man försöker göra henne till en ny Ripley - men hon är verkligen ingen Ripley. Filmens hjältar är bara en samling kanonmat som finns där för att dödas av monstren.
Det vi får mest av är dock Michael Fassbender, som håller många, långa och pretentiösa anföranden. I den absolut fånigaste och mest meningslösa scenen, lär David Walter spela blockflöjt. Antagligen en scen fylld av symbolik - men jag fick mest lust att köra upp flöjtjäveln i röven på Fassbender.
Eftersom Ridley Scott regisserat, är ALIEN: COVENANT snygg att titta på. Har finns några maffiga scener med rymdskepp och främmande kulturer, här finns ett par splatterscener - men det här är en häpnadsväckande ospännande film! Här finns ingen spänning överhuvudtaget. Tvärtom - jag satt och tittade på klockan flera gånger, eftersom det oftast är riktigt trist, det här. Jag förstår inte hur man lyckas göra en ALIEN-film så här tråkig och seg. Fast det är klart - den här gången kom de inte ens på en bättre slogan för filmen än "Run" - att jämföra med "I rymden kan ingen höra dig skrika".
Om "överraskningen" på slutet vore en buss, skulle den stå med fet text i tidtabellen. Guy Pearce dyker upp i inledningen. Noomi Rapace figurerar på fotografier.
ALIEN: COVENANT är kanske en gnutta bättre än PROMETHEUS. Och den gav jag alltså en trea. Men vi sänker den trean! De här filmerna förtjänar bara varsin tvåa.
Nästa ALIEN-film, om det blir någon, hoppas jag blir en skräckfilm - och en monsterfest.
Precis som fallet är med Dolph Lundgren, försöker jag se allt med Steven Seagal. Det har blivit en besatthet. Även om kvalitén på Dolphs filmer har sjunkit ganska markant, händer det att han medverkar i en och annan film som är rätt bra, ibland till och med riktigt bra. Seagal, däremot, han verkar inte ens försöka göra bra filmer - och det är väl detta som fascinerar. Det händer att hans filmer är underhållande och ultravåldsamma, men på sistone har Seagals filmer varit under all kritik.
Keoni Waxman har regisserat några av Steven Seagals bättre filmer, som A DANGEROUS MAN, men även några av hans sämre - som till exempel A GOOD MAN. Waxmans senaste Seagal-epos END OF A GUN är bättre än A GOOD MAN, men det här är långtifrån en höjdare.
Steven Seagal är faktiskt med i END OF A GUN. Ja, ni vet kanske hur det brukar vara: Seagal dominerar omslaget, hans namn står med stora bokstäver, han påstås ha huvudrollen, men när man väl ser filmen, medverkar Seagal tjugo minuter, och är då inklippt, eftersom han inte orkat agera mot några motspelare. I en del fall är han även dubbad.
I den här nya filmen finns en rad scener där det ser ut som om Seagals scener tagits separat, och när hans ansikte inte är i närbild, ser man en stand-in bakifrån. Men - här finns även flera scener där Seagal, ta-daa, agerar med andra skådespelare, ja, han medverkar till och med i några actionscener.
END OF A GUN börjar bra. Dessutom har han verkligen huvudrollen, och medverkar genom hela filmen; från början till slut.
I vanlig ordning spelar Seagal en före detta agent. Han befinner sig i Paris (som egentligen är Bukarest i Rumänien, med inklippta bilder på Eiffeltornet och annat) och när filmen börjar får han syn på en strippa, som bråkar med en snubbe på en parkeringsplats. Seagal säger till snubben att lägga av, och det bär sig inte bättre än att Seagal skjuter ihjäl honom.
Efter denna inledning blir det sämre och ibland lite förvirrat. Strippan föreslår att Seagal ska hjälpa henne att stjäla tvp miljoner dollar av några gangsters, vilket han så gärna gör. Seagal och strippan jagas av gangsters. Seagal tar livet av folk.
Ett par actionscener är hyfsade, men som helhet är filmen småtråkig och ointressant.
Seagal svär orimligt mycket i den här filmen. Antagligen för att visa hur tuff han är. Ofta sitter han ner. Hans peruk är mer lik en basker än någonsin.
Journalist, kritiker och författare. Har recenserat film sedan 1993. Skriver manus till flera tecknade serier, däribland 91:an, Åsa-Nisse, Uti vår hage och Fantomen. Ledamot av Svenska Serieakademin sedan 2007. Startade TOPPRAFFEL! 2008.
Domän och en del annat kostar förstås pengar. Du som gillar TOPPRAFFEL! är välkommen att skänka en liten slant, om du har lust. Skanna QR-koden med PayPals app.
En 178 sidor tjock samling med mina gamla kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten. Nu tillgänglig från Adlibris.
På spaning efter det mög som flytt
Över 320 sidor TOPPRAFFEL! En väldig massa inlägg från den här bloggen - allt som inte är filmrecensioner och YouTube-klipp, ungefär. Humor & vardagsbetraktelser, garanterat fri från illustrationer. FÖRORD AV JAN SIGURD.
The Horror Movie Book
THE HORROR MOVIE BOOK - 247 sidor skräckfilmsrecensioner på engelska. FÖRORD AV BRIAN YUZNA. Nu tillgänglig från Adlibris.
Inlägg
