DVD/Blu-ray/VOD: Den stora serieboxen

DEN STORA SERIEBOXEN (Studio S Entertainment)

Studio S fortsätter att släppa ut flotta boxar med gamla mer eller mindre klassiska - och ibland bortglömda - svenska filmer. Jag brukar hävda att jag älskar gamla svenska komedier - men det är trots allt en sanning med modifikation. Jag gillar de bra komedierna med Thor Modéen och gänget. Men det finns ju en hel del andra gamla komedier som ... inte är något vidare. Ett faktum jag konstaterade förra året, när jag med förhållandevis stor möda tog mig igenom DEN STORA 91:AN-BOXEN, vilken innehöll de sju filmerna om 91:an Karlsson. Jag jobbar ju som manusförfattare till 91:an; till den tecknade serien, och det är bara att konstatera att serien, i synnerhet de moderna avsnitten, är ohyggligt mycket bättre än de gamla filmerna, vilka var omöjliga att se i en sittning; jag klarade bara av att se 20-30 minuter åt gången.

Nu har vi fått en ny box med gamla svenska seriefilmatiseringar, denna gång med ett par filmer som är i det närmaste bortglömda - jag visste inte att en av filmerna ens existerade. Återigen tog det rätt lång tid att se samtliga filmer i boxen - kvalitén är minst sagt ojämn.

I år; 2017, fyller figuren Kronblom hela nittio år. Inte nog med det - serien produceras än, och det av dess skapare Elov Perssons familj. Sonen Gunnar Persson tog vid efter Elov, Gunnar tecknar fortfarande Kronblom varje vecka i Allers, men serietidningsversionen som går i tidningen 91:an görs ibland av Gunnars son Jonas. Jonas tecknar precis likadant som sin far.

Jag har väl aldrig varit Kronbloms störste anhängare, men jag tycker nog att en del serietidningsavsnitt från 1970- och 80-talen är rätt kul. Kronblom är en besynnerlig figur och seriens humor är speciell - så pass speciell att serien nog enbart kan göras av familjen Persson.

Filmen KRONBLOM från 1947 hade jag inte sett sedan jag var barn, och jag kom inte ihåg någonting alls av den. Hugo Bolander stod för regin och Ludde Gentzel innehade titelrollen. Gentzel var otroligt porträttlik - det känns nästan som om Kronblom tecknats med Gentzel som förlaga, vilket förstås inte är fallet. Gentzel agerar dock lite väl hurtigt och känns hämtad ur en lokalrevy. Varje gång han får en idé knäpper han med fingrarna.

Kronblom.

Hugo Bolander regisserade även två av 91:an-filmerna, och KRONBLOM är gjord efter samma modell: det känns som om de bara tagit en rad Kronblomserier och filmatiserat dem. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. De medverkande skådespelarna lyfter filmen - Dagmar Ebbesen gör Malin, Julia Caesar är svärmor, och även Thor Modéen, Artur Rolén och Sigge Fürst gör roller.

Uppföljaren KRONBLOM KOMMER TILL STAN från 1949 är betydligt sämre. Hugo Bolander står åter för regin. Här bygger Kronblom en svinstia, men kommer på kant med alla byråkrater som kräver att man ska ha tillstånd för det mesta. Därför åker Kronblom och hans Malin till Stockholm för att reda ut det hela.

Det här är väldigt segt och rätt dumt. Till skillnad från den första filmen, innehåller KRONBLOM KOMMER TILL STAN ett flertal sångnummer, vilka inte är något vidare. Filmkopian var rätt risig, och på ett par ställen visas stillbilder till ljudet, eftersom de rörliga bilderna förkommit.

Påhittiga Johansson.

Axel Bäckmans serie Påhittiga Johansson har jag ingen relation till alls, jag vet inte om jag någonsin läst den. Serien lades ner redan på 1940-talet, men den har säkert dykt upp i repris sedan dess.

1950 var Hugo Bolander i farten igen, och regisserade PÅHITTIGA JOHANSSON, vilken kom att bli Bolanders sista film. Åke Grönberg spelar titelfiguren och det här visade sig vara en rätt trevlig liten komedi. Johansson är en tusenkonstnär och i den här filmen försöker han få en höna att värpa ägg med platt botten, vilket kommer att göra äggkoppar överflödiga - det figurerar även en rik äggkoppstillverkare i historien. Grönberg är bra i rollen, vilket filmen vinner på, och den känns lite mer genomtänkt än filmerna om Kronblom och 91:an.

Rit-Olas serie Biffen och Bananen är en sådan där serie man "ska" tycka om, och Rit-Ola är en av Sveriges mest respekterade skämttecknare och seriehumorister. Men - varje gång jag försökt läsa Biffen och Bananen har jag gett upp ganska snabbt. Rit-Olas teckningsstil gillar jag; han skilde sig markant från andra svenska serietecknare, men hans berättarteknik fick mig att rygga tillbaka, och jag tyckte att dialogen var påfrestande. Serien bygger nästan helt och hållet på getalternas Stockholmsdialekt; deras Ekensnack. Det är kanske kul om man är Stockholmare, eller om man är född på 1930-talet, vad vet jag.

Det gjordes tre filmer om Biffen och Bananen, samtliga med manus av Gösta Stevens, och den första av dem är rätt bra.

BIFFEN OCH BANANEN kom 1951 och för regin stod Rolf Husberg. Åke Grönberg gjorde Biffen, medan Åke Söderblom var Bananen. Detta är en film i den gamla fina, svenska komeditraditionen "förgasarfilm" - fast i det här fallet är det ett nav till en cykel som ska uppfinnas. Lennart Lindberg spelar Stickan, den företagsamme unge mannen som säger upp sig från den stora cykelfabriken, för att starta cykelfirma tillsammans med Biffen och Bananen, uppfinna navet, och vinna Sexdagarsloppet, arrangerat av Dagens Nyheter. Stickan hinner även möta kärleken.

Filmen innehåller mängder av dokumentära klipp från det autentiska cykelloppet. Biffen är stor, stark och köttätare, Bananen är liten, klen och vegetarian - och det skämtas oerhört mycket om det faktum att Bananen inte äter kött.

Lars-Eric Kjellgren regisserade BLONDIE, BIFFEN OCH BANANEN, som kom 1952. Grönberg och Söderblom var tillbaka i huvudrollerna, men den här gången är resultatet sämre. Gösta Stevens har glömt stoppa in skämt i denna berättelse om hur Biffen och Bananen köper tävlingshästen Blondie, som en charmerande löjtnant (Lennart Lindberg igen) tänker vinna en tävling med. Löjtnanten hinner även möta kärleken.

Klarar Bananen Biffen?

Det dröjde till 1957 innan den tredje och sista filmen i serien kom; KLARAR BANANEN BIFFEN?, den här gången producerad av det mytomspunna bolaget Svensk Talfilm. Regissör var allas vår Ragnar Frisk - just det, Åsa-Nisse-regissören. Och ja, resultatet blev en Åsa-Nisse-film utan Åsa-Nisse. Grönberg och Söderblom är tillbaka, den här gången är Biffen blond. Lennart Lindberg är tillbaka även han, denna gång som charmant sportjournalist.

Handlingen är minst sagt luddig och filmen är ryckig, ofokuserad och ologisk. I ännu en tävling ska Biffen och Bananen promenera från Stockholm till Göteborg, medan den charmante journalisten följer efter på moped. Det händer en massa saker på vägen, de sover över på ett hemsökt hotell, och av någon anledning TV-sänds tävlingen och hela svenska folket följer promenaden. Sportjournalisten möter kärleken.

Den här sista filmen om duon är extremt slarvig - och det känns som om den varar arton timmar. När jag trodde att den borde gå mot sitt slut, visade det sig att det gått mindre än en halvtimme.

Den här DVD-boxen innehåller en hel del fantastiskt extramaterial. Vi får ett 16-sidigt häfte med fakta om filmerna, och på discarna hittar vi, förutom trivia och biografier, två avsnitt av Sture Hegerfors' och Lars-Gunnar Björklunds TV-serie "I pratbubblans värld" från 1969. I det ena hälsar de på hemma hos Elov Persson, och i detta andra får vi en väldigt bra intervju med den talföre Rit-Ola. Vidare finns här ett klipp ur SF-journalen från premiären på BIFFEN OCH BANANEN, samt den animerade kortfilmen ADAMSON FÅNGAR SÄL från 1930.

Som sagt - det här är en ojämn box som nog främst uppskattas av komplettister och Kronblomfanatiker, men ett par filmer är bra, och bonusmaterialet är utmärkt.  

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT

Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.

Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg

Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)

Foto: Kalle Nordberg

"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.

Serier: Jolly Jumper svarar inte

JOLLY JUMPER SVARAR INTE
av Bouzard
Cobolt

För ett år sedan kom Matthieu Bonhommes "Mannen som sköt Lucky Luke", det första "extraordinära" Lucky Luke-albumet; en svit i vilken olika serieskapare tar sig an figuren och gör alternativa versioner - på samma sätt som man gör med Spirou. Bonhommes album var riktigt, riktigt bra; det är ett "seriöst" westernäventyr tecknat i en halvrealistisk stil.

Årets extraordinära äventyr med Lucky Luke; "Jolly Jumper svarar inte", är radikalt annorlunda. För manus och teckningar står Guillaume Bouzard, en kille som kommer från Fluide Glacial-stallet. Fluide Gacial är den där humortidningen som Gotlib startade en gång i tiden, och den är en av få klassiska, franska serietidningar som fortfarande finns kvar. Jag googlade från några exempel på Bouzards serier, och eftersom jag kände igen stilen, har jag säkert noterat hans grejor när jag bläddrat i franska tidningar - eller kanske till och med köpt någon tidning.

Det vilar en lätt surrealism över "Jolly Jumper svarar inte". Lucky Luke är orolig för sin häst Jolly Jumper. Hästen har slutat prata med Luke, och han vill inte längre hitta på kul saker eller spela schack. Han beter sig med andra ord som en vanlig häst.

Luke har kallats till en åklagare, som har ett uppdrag åt honom. Bröderna Dalton sitter i fängelse och Jack Dalton hungerstrejkar - han kräver att få träffa Lucky Luke. Det visar sig att mor Dalton blivit kidnappad, och bröderna Dalton vill att Lucky Luke ska hjälpa dem att frita henne. Banditbröderna släpps ut ur finkan, och tillsammans med Lucky Luke beger de sig ut på en färd under vilken flera gamla figurer ur Lucky Luke-serien dyker upp.

"Jolly Jumper svarar inte" är berättad på ett lite, tja, lojt sätt. Det är stillsamt. Pratade jag engelska skulle jag kanske säga laid back. Det här är rätt udda - på ett tilltalande sätt. Dialogen är infallsrik och ibland bisarr. Humorn känns igen från ovannämnda Fluide Glacial, den typ av humorserier som ofta gick i Epix. Den svenska översätningen, gjord av Stefan Carlsson, är bra - och det är inte utan att jag ibland undrar vad det stod i den franska originaltexten.

Bouzier driver med vissa företeelser i Lucky Luke-serien. Bland annat görs det en stor grej av att Lucky Luke alltid bär samma kläder. När Luke köper en ny skjorta, en röd istället för gul, uppstår problem.

Joe hotar Lucky Luke. Vad kan det ha stått i originalversionen, tro?

Jag tilltalas av Bouzards teckningar. Enkla men personliga. Lite kantiga, det är löst och ledigt. En kul detalj är att den ständigt ätande Averell Dalton är tjock i den versionen, vilket känns logiskt - i Morris' serier är han ju lång och smal.Det är förresten också kul att Lucky Luke inte vet vem som är vem av mellanbröderna Jack och William Dalton.

Som helhet är "Lucky Luke svarar inte" aningen bagatellartat, men det är synnerligen trivsamt, ibland rätt smart, och ett par gags fick mig faktiskt att skratta till högt, och jag visade upp några rutor för min sambo. "Titta här! Ha ha ha!".

Med tanke på hur olika varandra de första två extraordinära Lucky Luke-äventyren är, är det inte utan att jag undrar hur nästa album kommer att se ut!

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.

Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.

Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.

Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.

(Biopremiär 26/4)

Serier: Blårockarna X 2

BLÅROCKARNA
"NANCY HART"
"STATISTERNA"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag

Blårockarna är av allt att döma en populär serie i Sverige - vilket känns lite oväntat. Jag har tidigare skrivit om två album i sviten ("De fyra evangelisterna" och "Lönnmördaren"), och dessa recensioner fick en farlig massa klick här på TOPPRAFFEL! - de får fortfarande klick. Innan jag skrev om dessa två album, hade jag aldrig läst Blårockarna, men uppenbarligen är serien saknad av många. Att Mooz fortsätter att släppa album på svenska torde innebära att folk faktiskt köper dem.
Dock blev jag lite förvirrad när det senast trillade in album med posten. Jag fick två Blårockarna på en gång; "Nancy Hart" och "Statisterna". Albumen är inte numrerade på omslagen, men längst bak i dem finns en sida  på vilken utgivningen listas. "Nancy Hart" har blivit album nummer sex, medan "Statisterna" är nummer åtta. "Lönnmördaren", som jag alltså redan skrivit om, är nummer sju! Har Mooz råkat släppa dem i fel ordning, eller har de skickat dem till mig i fel ordning?
... Fast fel ordning är det oavsett. Numreringen avser den nya, svenska utgivningen hos Mooz. "Nancy Hart" är egentligen album nummer 47 och publicerades ursprungligen på franska 2004, medan "Statisterna" kom 1997 och hade nummer 39. Om jag förstått det rätt, är nu några riktigt tidiga album på väg ut på den svenska marknaden.

Jag har i mina tidigare recensioner påpekat att Blårockarna är en lite udda serie - den ser ut som en komisk äventyrsserie, men är ofta ett ganska seriöst krigsdrama utan humor. Efter att nu läst fyra album och därmed blivit lite mer bekant med serien, tycker jag att Blårockarna är ganska trevlig. Dock är albumen alltför bagatellartade - de berättelser jag läst har bara en enkel handlingstråd, som skulle kunna klaras av på relativt få sidor, men de dras ut till albumlängd, det vill säga 46 seriesidor.
I "Nancy Hart" når den brigad nordstatssoldater serien handlar om fram till en till synes övergiven stad, som visar sig beskyddas av ett gäng beväpnade kvinnor; de är sydstatare som inte tänker släppa igenom några blårockar. Soldaterna gör flera försök att ta sig igenom, men luras konstant av de smarta kvinnorna. Det är i princip allt som sker i albumet. Originaltiteln lyder "Les Nancy Hart". Nancy Hart var en rebell under amerikanska frihetskriget, men under inbördeskriget kallade en grupp kvinnor sig The Nancy Harts, och ja, de försvarade en stad, eftersom alla män dragit ut i kriget.
Handlingen i "Statisterna" är lite kul - men dras ut och blir alltmer långsökt. En general i Washington DC tycker att alla fotografier som tas under kriget är för hemska, med lik och trötta soldater. Ingen vill väl ta värvning när de ser de bilderna. Så, generalen skickar iväg en fotograf till fronten, där han ska ta positiva bilder på soldaterna. Fotografen arrangerar bilder där nordstatarna ler glatt medan de käckt bekämpar sydstatare. Soldaterna blir dock alltmer missnöjda med situationen och den makt fotografen plötsligt fått - han har trots allt order från Washington. Han måste åtlydas.
Några statister rör det sig inte om - soldaterna är snarare modeller. I original heter albumet "Puppet Blues" - för det är marionetter de blivit. I vilket fall - historien känns lite grann som en 91:an-episod. Tänk er själva: överste Gyllenskalp anlitar en fotograf för att ta positiva bilder på gubbarna på Klackamo Hed. Och när jag tänker efter tror jag faktiskt att ett sådant avsnitt finns - gör de inte en fotokalender i ett avsnitt?
Som sagt: berättelserna i de här två albumen är bagateller. Men - de är rätt trevliga bagateller.



-->

Serier: Vei - Bok 1

VEI - BOK 1
av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Kartago

Jag hyste vissa förhoppningar om "Vei - Bok 1". Ett svenskt fantasyäventyr byggt på nordisk mytologi. Jag blir alltid extra nyfiken på svenska äventyrsserier, de är ju trots allt sällsynta.
Sara Bergmark Elfgren är en av författarna bakom romanerna i Engelsforsserien - vilket egentligen inte säger mig så mycket. Jag har inte läst dem, jag såg filmatiseringen av "Cirkeln", och den var ju inget att skriva hem om. Tecknaren Karl Johnsson har jag heller aldrig läst något av. Han debuterade 2010 med serieromanen "Mara från Ulthar". Han har även ritat ett par korta serier i Fantomentidningen; "Fantomens värld" - nu när jag tänker efter, har jag kanske sett en av de serierna. I efterordet till "Vei - Bok 1" står det att berättelsen om Vei började i tidningen Utopi år 2012 - och herrejösses, jag köpte ju aldrig Utopi! Jag har bara bläddrat i tidningen. Vad är jag för människa - läser jag inte serier?
Nå. Jag var alltså nyfiken på "Vei". När jag fick hem den och bläddrade lite på måfå, tyckte jag att det såg riktigt bra ut.
Tyvärr kan jag inte påstå att serien motsvarade mina förväntningar när jag väl läste den.
Ett gäng vikingar letar efter jättarnas rike. I havet hittar de Vei, en ung kvinna, som de drar ombord på sitt drakskepp. Vikingarna tror att Vei är en häxa och vill avrätta henne, men då slås skeppet i spillror mot några klippor. Vei och en viking vaknar upp på en strand, och snart kommer en blå jätte och tar dem till fånga.
Det hela leder fram till något slags gladiatorkamp i en arena, där jättarna och deras förkämpar ska slåss med asagudarna, som anlänt till jättarnas land. Vei är en jävel på att slåss - och plötsligt tar albumet slut. Berättelsen avslutas i nästa bok, som kommer om ett år.
"Vei - Bok 1" är på drygt 160 sidor - och det är väldigt utdraget. Historien känns märkligt tunn; lite seg och ofokuserad. Det här skulle kunna fungera och bli en bra äventyrshistoria, men serien berättas inte på ett effektivt, medryckande sätt.

Det främsta problemet är nog att gestalterna mer eller mindre saknar personlighet; det är svårt att bry sig om dessa figurer som rör sig från den ena händelsen till den andra. Vei själv är en ganska trist typ, nästan lite osympatisk. Berättelsen lider av total brist på humor och blir ibland lite högtravande. Som hör genren till, har personer och platser ofta komplicerade, svåruttalbara namn.
Nackdelen med serieromanformatet är att serieskapare ibland får tillstånd att breda ut sig helt i onödan. Att låta en berättelse uppta det utrymme man tror sig behöva är inte alltid något positivt. Det är viktigare att berätta effektivt. Av någon anledning är alldeles för mycket åt helsike för långt nuförtiden: en deckare är på 500 sidor istället för 200, långfilmer klockar in på två och en halvtimme, och alla dessa populära TV-serier ska tvunget vara på, säg, tretton avsnitt, trots att luften går ur halvvägs (vilket framför allt gäller Marvels serier på Netflix).

Men estetiskt, då? Hur ser teckningarna ut? Karl Johnsson tecknar rätt bra. Det ser ut som en "riktig" serie, stilen är lite åt Kim W Andersson-hållet. Sidlayouten är amerikansk. Actionscenerna är tydligt mangainspirerade. Färgläggningen är klatschig, vilket hjälper teckningarna - eventuella brister döljs av färgen. Dock ritar Johnsson ansikten på ett aningen märkligt sätt, och han har en tendens att ständigt lägga in blänk i ögonen. Detta innebär att gestalterna oftast ser lite besynnerligt veka och tårögda ut, när de istället bör vara tuffa och hårda. Fast kanske är det meningen att de ska vara veka och sorgsna.
Nu är det förstås som så, att jag inte är någon större anhängare av fantasy. Jag tröttnade på GAME OF THRONES efter två avsnitt. Det skulle inte förvåna mig om serieläsare som älskar fantasy - och som antagligen är betydligt yngre än jag - suger i sig "Vei" med stor behållning.
Jag gissar även att boken kommer att få bra kritik av andra. Svenska seriealbum får alltid bra kritik.

Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden

GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.

Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.

Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!

Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.

Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.

Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.

Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?

GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.

Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.

Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.

Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.

(Biopremiär 19/4)

Bio: Fast & Furious 8

Foton copyright (c) UIP Sweden

Då är det åter dags för svenska biografer att håva in pengar i mängder. Ungefär vartannat år kommer det en ny FAST & FURIOUS-rulle, och landets alla tonåringar går man ur huse för att fylla salongerna kväll efter kväll efter kväll. När jag pratat om saken med biografpersonal, har de sagt att FAST & FURIOUS är det som går bäst - med bred marginal. Förväntade kassapjäser har en tendens att underprestera; superhältar med mera. Visst drar de mycket folk, men aldrig så mycket som förväntat. Men de här bilåkarfimerna går för utsålda hus - och biograferna i storstäderna får ofta kalla in vakter för att hålla ordning under de stökiga visningarna.

I original heter den här nya filmen THE FATE OF THE FURIOUS. Åtminstone i Europa har den döpts om till FAST & FURIOUS 8. För regin står F Gary Gray, som gjorde STRAIGHT OUTTA COMPTON. Och ja, filmen tar väl vid ungefär där den förra slutade. Hur den nu slutade.

Varje gång jag skriver om de här filmerna, påpekar jag att jag inte minns ett dugg av den förra filmen. Så är det förstås även den här gången. Det enda jag minns av FAST & FURIOUS 7 är ett montage med den då nyligen avlidne Paul Walker. Jo, och så var ju Jason Statham med. Av FAST & FURIOUS 6 minns jag bara en stridsvagn. Fast nu ljuger jag. Jag tittade på min recension och såg där en bild på stridsvagnen. Det är onekligen fascinerande att man lyckas göra så här extremt lättglömda filmer. Jag menar, jag kommer ju ihåg vad som händer i DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna, jag kan till och med hålla isär de väldigt många FREDAGEN DEN 13:E-filmerna. Men FAST & FURIOUS? Det är omöjligt.

FAST & FURIOUS-serien har gått från bilåkaraction med deckarinslag, till något slags biljaktsbaserade agentfilmer à la MISSION: IMPOSSIBLE. Dom Toretto (Vin Diesel) och hans gäng far jorden runt och bekämpar terrorister och annat slödder. Den här gången spelar Charlize Theron den onda Cipher, som tvingar Dom att byta sida för att hjälpa henne att stjäla ett massförstörelsevapen. Hobbs (Dwayne Johnson) och resten av teamet jagar Cipher och Dom - fast självklart förstår vi att Dom inte blivit skurk på riktigt.

Förra gången försökte Deckard Shaw (Statham) döda Dom och hans team. Det gick inte så bra. Den här gången släpps Shaw ut ur fängelset för att hjälpa våra hjältar.

Jag vet inte om FAST & FURIOUS 8 är bättre än sjuan, men den är nog lite roligare. Jason Statham är rätt kul här, i synnerhet när han spelar mot Helen Mirren, som oväntat har en liten roll. Fast hans långa fajt under vilken han bär på en bebis är snodd från John Woos HARDBOILED. Jag gillar Dwayne Johnsons sätt att slåss - han lyfter upp sina motståndare och kastar dem på andra motståndare.

Kurt Russell är tillbaka som agentbossen mr Nobody, vilket lyfter filmen, och den här gången har han med sig en ung, grön agent spelad av Scott Eastwood. Eastwood är så lik sin far attt det nästan är distraherande - han ser  ut som en ung Clint Eastwood, han rör sig som den ung Clint Eastwood, och han pratar som en ung Clint Eastwood.

Clint?

FAST & FURIOUS 8 är en minut kortare än den förra filmen - men är förstås fortfarande lång som ett ösregn. Slutuppgörelsen håller säkert på i fyrtio minuter, om inte mer. Fast i princip halva filmen är slutuppgörelsen. Det körs bil, flygplan och ubåt. Saker sprängs i luften. Hundratals bilar regnar över en gata. Ett inledande race på Kuba är riktigt bra.  Det är för långt, men inte alltför tråkigt. Bortsett från Vin Diesel. Denne deghög är en av filmhistoriens tristade och mest charmbefriade filmhjältar. Det är tur att karismatiska killar som Jason Statham, Dwayne Johnson och Kurt Russell medverkar.

Filmen slutar med att alla ber bordbön.

Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/4)

Bio: Power Rangers

Foton copyright (c) Nordisk Film
I mitten av 1990-talet debatterades TV-serien POWER RANGERS vilt i svensk media. Fast mycket till debatt var det inte - de flesta, om inte alla, var emot serien. Det var ju fruktansvärt att en sådan våldsserie visades som barnprogram i Sverige! Själv var jag närmare trettio än tio, men det hände  att jag tittade på POWER RANGERS. Jag minns inte så mycket, men jag tyckte att det var rätt kul, och ledmotivet var svängigt.
En engelsk eller amerikansk actionfilmtidskrift skrev att POWER RANGERS innehåller "some of the best martial arts" man kunde se på TV. Det var väl en av anledningarna till att jag tittade på serien - och till att moralens väktare ville stoppa den; även i USA hördes en del arga röster. Jag minns en artikel i en dagstidning om en förskoleklass som demonstrerade mot POWER RANGERS - de höll upp handtextade skyltar (självklart skrivna av deras fröknar), på vilka det stod att de inte ville se de otäcka POWER RANGERS, de fick mardrömmar, eller hur det nu var. Det kändes bara konstigt och påhittat. Om jag vore barn då, hade jag älskat POWER RANGERS. Såklart. En färgglad historia med superhjältar, karate, monster och fräna farkoster. Allt en liten påg ville ha.
På den tiden var jag ofta lärarvikarie på låg- och mellanstadiet. Jag minns en gång när jag satt i lärarrummet och fröknarna pratade upprört om POWER RANGERS. De ville veta mer och frågade mig hur det går till när de dödar varandra och blodet sprutar i serien. Jag tittade oförstående på dem. Dödar varandra? Ingen av dem hade förstås sett serien. Det var som med videovåldet och hårdrocken - man behövde inte ta del av vad det nu var som skulle stoppas. Och det räckte inte med att hindra femåringar från att titta när det sändes och låta äldre barn (i 30-årsåldern) få titta i lugn och ro.

Historien bakom POWER RANGERS är intressant; egentligen mer intressant än TV-serien. De här hjältarna tillhör ursprungligen den uppsjö av figurer som skapats av det legendariska japanska produktionsbolaget Toei. De har spottat ur sig otaliga filmer och TV-serier om superhältar, robotar och annat; en del animerat, en del live action. För drygt fyrtio år sedan visade Arne Weise i sitt program "Vår fantastiska värld" ett inspelningsreportage från ULTRA-MAN; en populär TV-serie från Toei. Jag visste inte vem Ultra-Man var, men jävlar, vad fräckt jag tyckte det var. Jag satt resten av året och ritade Ultra-Man - utan att egentligen veta vad det gick ut på.
1975 började Toei att producera SUPER SENTAI, som sändes i åtskilliga säsonger under flera decennier, under flera olika titlar och i olika inkarnationer. En TV-serie om en superhjältegrupp i olika färgglada dräkter. På 90-talet köpte Haim Saban och hans amerikanska bolag Saban Entertainment SUPER SENTAI - men istället för att bara dubba- och visa serien, gjorde han om den. Han behöll alla actionscener i vilka hjältarna är maskerade, och han behöll scenerna med skurkar och monster - men resten spelades in i USA. Västerländska skådespelare blev seriens nya hjältar, handlingen ändrades, och 1993 hade MIGHTY MORPHIN POWER RANGERS premiär. Sedan dess har det även i USA kommit flera olika TV-serier om POWER RANGERS, under olika titlar. Rättigheterna har hoppat mellan olika bolag, ett tag ägde Disney figurerna, och de senaste säsongerna har spelats in på Nya Zeeland.
Nu kommer en helt ny långfilm, återigen producerad av Haim Saban (den fullständiga filmtiteln lyder SABAN'S POWER RANGERS). Regissör är en ung sydafrikan som heter Dean Israelite. Pengarna är till stor del kinesiska. Skådespelarna är nya och superhjältegruppens ursprung berättas.
... Och det är ungefär som man kunde vänta sig.

Australiern Dacre Montgomery (från STRANGER THINGS) spelar den lätt överårige tonåringen Jason; lovande quarterback som ställer till det, förses med fotboja, och placeras i en kvarsittningsklass. Där träffar han några andra ungdomar som också ställt till det för sig. En natt råkar de hamna i en underjordisk grotta, där det funnits ett gömt rymdskepp i 65 miljoner år. I grottan finns även rymdvarelsen Zordon (Bryan Cranston) och hans comic relief-robot. Jason och hans fyra nya kompisar visar sig vara utvalda. De ska bli de nya Power Rangers, som ska ta vid där Zordon misslyckades - för alla dessa miljoner år sedan.
Elizabeth Banks spelar den synnerligen onda Rita Repulsa (!), som är ute och samlar guld, för att kunna ge liv åt ett jättemonster av just guld. Jason och hans team har fått superkrafter, men de vet inte hur man slåss mot monster - och framför allt kan de inte förvandla sig till de färgglada Power Rangers. De måste träna och träna, och till slut är de nära att ge upp - men då kommer de förstås på hur man gör för att förvandla sig.
Jag kollade på klockan - det tar ganska exakt nittio minuter innan Jason och gänget äntligen förvandlas till Power Rangers och rycker ut - och detta är självklart åt skogen. Lika illa är det att filmen varar två timmar och fyra minuter! Med tanke på målgruppen, borde teamet vara klara för action efter 20-30 minuter.

Nej, POWER RANGERS anno 2017 är inte speciellt bra. Men vore jag tio hade jag säkert gillat filmen, trots dess längd. När teamet väl ryckte ut i sina dinofordon och temat "Go Go Power Rangers" spelades kom jag på mig med att sitta och stampa takten. Karate är det dock ont om, och några japanska klipp finns här inte alls.
Jag tyckte att det var betydligt mindre plågsamt att se den här, än det var att sitta igenom ASSASSIN'S CREED, GHOST IN THE SHELL och de flesta TRANSFORMERS-filmerna. Jag kommer säkerligen inte att se POWER RANGERS igen, men kommer det en uppföljare lär jag nog se den.
Däremot är jag faktiskt lite sugen på att se de japanska originalserierna från 70-talet. Jag kollade några klipp på Youtube, och det ser fräsigt ut.
... Ultra-Man har jag förresten sett avsnitt av sedan Weise presenterade figuren.

 








(Biopremiär 7/4)




-->

Bio: The Founder

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När det är pressvisningar på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, oftast klockan 09.30 på morgonen, brukar jag först sätta mig en halvtimme på McDonald's Scandinavium alldeles intill biografen, och ta mig en kopp kaffe, och ibland en toast (som rostat bröd heter där - McToast, till och med). Det brukar vara relativt folktomt där så dags på dagen, och deras kaffe är faktiskt gott; bland det godaste man kan hitta på den typen av ställe - till exempel serverar Espresso House odrickbart mög om det är svart kaffe man vill ha, och det är det.

Annars är mitt förhållande till McDonald's inte det bästa. När jag var barn tyckte jag att stället var spännande. McDonald's fanns inte i Landskrona, men väl i Göteborg. McDonald's kändes lite storstad och coolt. Numera ser jag på restaurangerna som något slags nödlösning. Jag går dit när jag är så illa tvungen; när jag befinner mig på stan och måste äta något, och inte hinner gå någon annanstans, eller åka hem. Varje gång jag sitter där med en slabburgare i handen och den viker sig över fingrarna, inser jag att jag ju inte tycker om McDonald's smaklösa hamburgare. Dessutom är det alltid långa köer och ogästvänlig atmosfär. McDonald's vid Gustav Adolfs torg i Malmö var ofta rena krigszonen. Ja, och sedan är det ju jämförelsevis dyrt på McDonald's. En meny kostar mer än en dagens på många riktiga restauranger.

Däremot är John Lee Hancocks (THE ALAMO, SAVING MR. BANKS) film THE FOUNDER att jämföra med en middag på en bättre restaurang. Det är sällan jag kan skriva det, men jag tycker att THE FOUNDER är jättebra.

En strålande Michael Keaton spelar Ray Kroc, mannen bakom McDonald's - dock ej den grundare av restaurangen han påstod sig vara. 1954 är Kroc en 52-årig, minst sagt misslyckad handelseresande, som försökt sälja allt möjligt - alltid utan framgång. Men så råkar han på bröderna Mac och Dick McDonald (John Carroll Lynch och Nick Offerman), och deras framgångsrika hamburgerrestaurang. Bröderna har planerat sitt ställe- och uppfunnit grejor som gör att maten kan serveras på trettio sekunder.

Bröderna McDonald.

Kroc inspireras och tänker stort. Han tänker franchise - och han tänker stora inkomster. Han övertalar bröderna McDonald att gå med på de storslagna idéerna och de skriver kontrakt. Bröderna äger fortfarande namnet och restaurangen, men Kroc betraktar sig alltmer som ägaren - och han går över lik för att nå sina mål. Han blåser bröderna McDonald och utropar sig själv som McDonald's grundare.

Michael Keaton är fantastisk i sin roll. Den snabbpratande Ray Kroc har inga som helst försonande drag! Han är fruktansvärt osympatisk, han är lömsk, självisk, girig, och allmänt vidrig. Han är inte ens snygg.

Laura Dern spelar Ray Krocs hårt prövade hustru, som slutat lyssna på makens storslagna idéer som aldrig leder till någonting. Patrick Wilson gör en rik restaurangägare som satsar på McDonald's.

Om Kroc vore sympatisk, hade THE FOUNDER bara blivit ännu en amerikansk framgångssaga om ännu en hjälte. Nu är han inte det - och det vinner filmen stort på. Kroc tjatar ofta om Amerika; "Precis som Amerika", "Tänk Amerika", "Gör det för ditt land", som en slem politiker. Han är falsk och oärlig. Jag satt och led med de stackars genomärliga bröderna McDonald.

Vad filmen också vinner på, är att den är förhållandevis traditionellt gjord. Historien berättas på ett robust, lite gammaldags sätt; den går från A till Ö, utan irriterande grepp.

Jag drack kaffe och åt en toast på McDonald's alldeles innan jag såg THE FOUNDER. Efter visningen åkte jag hem och åt lunch.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/4)

DVD/Blu-ray/VOD: Scooby-Doo i vilda västern

SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN (Warner Home Entertainment)

När jag var barn var Scooby-Doo det jag helst ville se på TV. Åtminstone när det gällde tecknat. Jullovsmorgnarna 1971, 1972 och 1973 hade Beppe Wolgers ett program som hette DÄR ÄR DU, HÄR ÄR JAG, och i detta visades Scooby-Doo som sista inslag i varje avsnitt, alldeles innan - eller efter - Beppe trillade ner i en pool. Jag minns inte om Scooby visades i samtliga tre säsonger. Därefter dök Scooby upp i ytterligare ett par jullovsmorgonprogram, och jag blev alltid besviken när jycken inte var med - som i TRAZAN APANSSON 1976.

På 1970-talet visades främst östeuropeiska animationer när det skulle vara tecknat i barnprogram. I alla fall är det så jag minns det. Därför var allt från Hanna-Barbera, de få gånger det visades, högtidsstunder. I synnerhet Scooby-Doo. Jag tyckte att det var roligt, spännande, mysigt och snyggt tecknat; och det var något speciellt med musiken, ljudeffekterna och rösterna. Fast när jag som vuxen sett om gamla avsnitt av de första säsongerna (från 1969 och framåt), konstaterar jag att det inte alls är så bra som jag minns det - och som jag vill att det ska vara.

Scooby-Doos program har haft många olika inkarnationer. Först hette det SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU!, ett tag var det THE SCOOBY-DOO SHOW, ett tag THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES, och senare kom ytterligare varianter. Jag har ingen koll. Och Scooby-Doo produceras fortfarande efter snart femtio år. Det finns dessutom en hel hög långfilmer.

Häromåret såg jag SCOOBY-DOO MÖTER KISS, som var rätt bra. Förutom den tror jag inte att jag sett några av filmerna som gjorts direkt för DVD. Nu såg jag den senaste - SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN. Även denna visade sig vara rätt bra, faktiskt.

Mysteriegänget hamnar på en ranch i västern. Ranchen fungerar som en turistanläggning, men besökarna har skrämts bort av ett spöke. En illasinnad desperado går igen. Denne desperado är en av Shaggys förfäder - och eftersom spöket ser ut precis som Shaggy, är folk rädda för den sistnämnde.
Det finns inte så mycket att säga om fallet Mysteriegänget löser. Det är det gamla vanliga - någon har klätt ut sig för att skrämma bort folk, så att det blir fritt fram att lägga vantarna på vad det nu var. Däremot innehåller SCOOBY-DOO i VILDA VÄSTERN massor av roliga inslag och kul dialog. Roligast är att Velma hatar ett visst typsnitt, hon får utbrott när hon ser det. Animationstekniskt är filmen helt okej.

Köper man DVD:n får man mycket bang for the buck. Som bonusmaterial kommer först ett fyrtio minuter långt avsnitt av THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES från 1972, i vilket Mysteriegänget hamnar i vilda västern och träffar The Three Stooges. Filmen är extremt slarvigt gjord; illa tecknad och humorbefriad, och det var rätt svårt att se klart den. Därefter följer ett västernavsnitt av SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU! från 1969. Detta drygt tjugo minuter långa avsnitt är så som jag minns Scooby från min barndom. Visst är det simpelt, men det är något speciellt med musiken, rösterna och ljudeffekterna; något mysigt. Kanske är det minnet av barndomens högtidsstunder som spökar. Och ja, självklart såg jag DVD:n med originalrösterna - här finns även svenskdubbade versioner.

Sist på skivan ligger ett sjuminuters västernavsnitt med Scooby-Doo och Scrappy-Doo från 1979. Det är hemskt.

Men vad gäller långfimen SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN: det är onekligen intressant att Scooby-Doo är betydligt bättre (och ganska annorlunda) idag än serien var under storhetstiden på 70-talet. Matthew Lillard är förresten den som gör Scoobys röst nuförtiden.

För övrigt såg jag en Scooby-Doo-film på bio i slutet av 1970-talet. En söndagsmatiné på Maxim i Landskrona. I denna film mötte Scooby Läderlappen. Jag kollade nu på Svensk Filmdatabas och ser att det gjordes en film 1972 som hette SCOOBY-DOO MEETS BATMAN, men enligt databasen biovisades den inte, utan släpptes direkt på DVD 2009. Detta stämmer inte. Under titeln SCOOBY-DOO PÅ SKURKJAKT MED LÄDERLAPPEN OCH ROBIN släpptes den på video två gånger under 1980-talet, och det måste ha varit denna jag såg på bio. Av allt att döma har filmdatabasen missat denna biopremiär.