Serier: Old Pa Anderson

OLD PA ANDERSON
av Hermann och Yves H.
Faraos Cigarer

Dags för Huppen igen - i dubbel upplaga. På omslaget till albumet "Old Pa Anderson" står det Hermann och Yves H. i ena hörnet. Inne i boken står det "Art (c) Hermann & Yves H.". Vad menas? Vem har gjort vad? Vem är Yves H?
Förlaget Faraos Cigarer (som alltså stavar namnet så eftersom det är danskt) har missat att nämna att det är Yves som står för manus, medan Hermann har tecknat - och Yves H är Yves Huppen, son till Hermann Huppen. Far och son har alltså samarbetat.
Nyligen recenserade jag den första samlingsvolymen med westernserien Comanche, som Hermann tecknade. Sedan dess; 1960- och 70-talen, har Hermann förändrat sin teckningsstil ganska radikalt. Redan på 80-talet, när han gjorde medeltidsserien "Tour de Bois-Maury", som gick i Comet och Epix, tyckte jag att han började lämna den välbekanta stilen från Comanche och Bernard Prince. Jag har inte läst så mycket av det Hermann producerat sedan dess, men numera har han skippat alla streck och skrafferingar, och jobbar istället med färger.
"Old Pa Anderson" är berättat på ett sätt jag är ganska svag för. Serien bygger nästan helt på stämningar. Dialogen är knapp, sidorna består till stor del av "tysta" rutor, ett grepp som skapar de stämningar upphovsmännen är ute efter - melankoli, drama, vemod, uppgivenhet, med mera. Jag ska inte säga att det är en nackdel, men denna berättarteknik kräver förstås utrymme. "Old Pa Anderson" är 54 sidor lång, och känns som en kort novell; det är väldigt snabbläst. Här kan man jämföra med hur mycket Charlier och Giraud lyckades klämma in på 46 sidor i Blueberry, där varje album närmast känns som en roman.

Hermann och Yves H:s serie utspelar sig i den amerikanska södern, enligt en gravmärkning är det 1952. Rasismen ligger som en möglig Wettexduk över den lilla hålan där berättelsen utspelar sig. Titelfiguren är en äldre, svart man, vars fru dött av sorg. Sheriffen och dennes vänner är riktiga as. Innan han dör tänker, Anderson hämnas det brutala dåd som med tiden orsakade hustruns död. Hans hämnd blir våldsam och blodig, och det hela kan bara sluta på ett sätt.

Jag hade gärna sett att Yves H dragit ut på det här lite mer; gjort lite mer av sin story. Jag tycker att det här är en rätt bra historia - men det är lite i tunnaste laget. Det känns lite förenklat. Och plötsligt är det slut. Ämnet är tacksamt och det hade gått att göra det hela betydligt mer dramatiskt och engagerande.
Men det går inte att komma ifrån att det här är ett mycket stämningsfullt album. Jag vet inte riktigt vilken av Hermanns stilar jag föredrar - det tidiga, plottriga, eller den nya.



-->