Serier: Bouncer, del 8 och 9

BOUNCER 8: ”TO HELL”
BOUNCER 9: ”AND BACK”
av Jodorowsky och Boucq
Albumförlaget

Nu blir det western igen här på TOPPRAFFEL! Inte illa!

Jag har tidigare bara läst ett Bouncer-album; det första, vilket jag recenserade när det kom 2008. Jag minns inte vad jag tyckte och vad jag skrev – och nu går det inte längre att läsa recensionen. När jag startade den här bloggen 2008 låg den nämligen på Metrobloggen, och där fanns den ungefär ett år. Förra året fick Metro för sig att lägga ner tjänsten. Tror ni att de bemödade sig att meddela sina gamla bloggare om detta? Nej, det gjorde de inte. Så plötsligt var ”gamla” TOPPRAFFEL! raderad. Om jag förvarnats, hade jag kunnat flytta över bloggen till en annan plats.

I vilket fall: det går alldeles utmärkt att läsa album åtta och nio, vilka innehåller en avslutad historia, utan att ha läst de tidigare sju albumen – allt man behöver veta är att huvudpersonen; Bouncer, är en enarmad revolverman.

… Men Bouncer är inte en westernserie för vem som helst; serien ligger otroligt långt ifrån Blueberry och Comanche, för att nämna två albumaktuella serier. Bouncer känns som de mest bisarra, europeiska westernfilmerna från 1960- och 70-talen; som DJANGO, KILL! och CUT-THROATS NINE, fast ännu mer skruvad och bisarr.

Bouncer saknar förvisso det metafysiska flum Alejandro Jodorowsky sysslar med i sina science fiction-serier, men i övrigt är det här Jodorowsky i sitt esse: ett frosseri i groteskerier. Och då passar det perfekt att han samarbetar med det groteskas kanske främste tecknare; François Boucq – en herre jag upptäckte och fascinerades av i Epix på 1980-talet.

Deformerade människor, ultravåld, sex, svart humor, skräck och helvete. I ”To Hell and Back” anländer den puckelryggige hermafroditen Pretty John tillsammans med några karlar till staden där Bouncer bor. De ska hämta en fånge, som ska föras till det beryktade fängelset Deep End – men medan de är i stan, passar den sadistiske psykopaten Pretty John på att piska kvinnor inne på saloonen, och det bär sig inte bättre än att han mördar den gravida indiankvinnan som driver saloonen, och skadar dvärgen hon är gift med.

Bouncer utses till tillfällig sheriff och beger sig iväg för att arrestera Pretty John och dennes män. Buncer hamnar förstås i Deep End, som är en myllrande helvetesskildring som för tankarna till, tja, Hieronymus Bosch – eller i det här fallet Hieronymus Boucq. Deep End är inte alls ett fängelse – det är en fristad för kriminella, efter att internerna gjort myteri. Stället är en enda stor, kokande gryta, fylld med perversioner och konstigheter. Fängelsechefen kallas Ugly John och är far till Pretty John, denne är maskerad och så ond att han spelar på en gigantisk orgel. Ugly Johns fru är ett liderligt stycke, som försöker förföra Bouncer. Märkliga, maskerade munkar rider omkring i öknen. Folk dör som flugor.

Jag känner en del personer som inte gillar Bouncer. De tycker att det är en fruktansvärd serie. Själv gillar jag det här – jag tycker att ”To Hell and Back” är smått fantastisk. Men så är jag ju också otroligt svag för Eurotrash och bisarrheter, främst på film – men Jodorowsky och Boucq har med Bouncer bevisat att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt sådant även i serieform.

För övrigt har Jodorowsky nyligen kommit med ett album som heter ”Les fils d’El Topo”: El Topos söner – en uppföljare i serieform till filmen EL TOPO från 1970. Enligt Albumförlaget är dock serien så pass konstig att vi knappast lär få se den på svenska. Filmen från 1970 är makalöst konstig.
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js