Serier: Blueberry: Samlade äventyr 3

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 3
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Western må vara en förhållandevis död genre nuförtiden, men av någon anledning ges det just nu ut fler westernserier på svenska än det gjorts på decennier. Trevligt, tycker vi som är medelålders eller äldre, och som aldrig slutade att gilla och konsumera genren.
I särklass bäst av de westerns som ges ut, eller återutges, är inte helt oväntat Blueberrys äventyr, och i Samlade äventyr 3 kommer vi äntligen fram till den Blueberry vi är bekanta med. Volym 3 innehåller de tre albumen "Järnhästen"(publicerad som följetong i den franska tidningen Pilote mellan 1966 och 1967, och samlad som franskt album 1970), "Mannen med stålhanden" (i Pilote 1967, som album 1970), och "I siouxernas spår" (i Pilote 1967-1968, som album 1971). Det var med dessa album Carlsen Comics påbörjade sin utgivning 1979. Carlsen hoppade alltså över de sex första albumen - vilket kan bero på att även om de är bra, går de inte riktigt att jämföra med det som komma skulle. Det är med "Järnhästen" serien så att säga går igång på riktigt - eller kanske ska jag korrigera mig och hävda att det är med "I siouxernas spår" det lyfter.
När jag köpte- och läste de här albumen någon gång i början av 1980-talet, kände jag att jag tagit del av något som var lite mer än bara ännu ett serieäventyr - ni vet, man läste Fantomen och Helgonet och Tomahawk, och ibland var det bra, ibland var det mindre bra, men det stack sällan ut på samma sätt som Blueberry. Från och med "I siouxernas spår" fick Blueberry mig att närmast tappa andan, både vad gäller teckningar och intrig.
Samlade äventyr 3 inleds med ett långt, rikt illustrerat förord av Hugo Cassavetti. Detta förord hade passat bättre som efterord - Cassavetti analyserar nämligen de sex tidigare albumen, samt de tre album vi ska till att läsa. Jo, texten innehåller så kallade spoilers; om man inte redan läst albumen, bör man vänta med att läsa förordet.
Även om jag läste, och läste om, de här albumen på 80-talet, konstaterar jag att jag inte minns så mycket av handlingen. Jag minns bara vad det handlade om på det stora hela - indiankrig, och Blueberry råkar konstant illa ut. Jag minns vissa gestalter, jag minns vissa enskilda rutor och sekvenser - men eftersom det är så längesedan jag senast läste de här äventyren, känns det nästan som att ta del av dem för första gången.

Av någon anledning fick denna scen illustrera kapitlet om Blueberry i gratisboken "En bok om Carlsen Comics", som kom ut 1979. Bilderna är ur "Järnhästen" och ganska intetsägande.

De sex första Blueberry-albumen må vara bra, men serien var då en ganska traditionell, "vanlig" westernserie, om än med en lite trulig och oborstad hjälte. Jean Girauds teckningar var också lite svajiga i början - det är intressant att se hur han hela tiden blir skickligare och skickligare; inte bara från album till album, utan nästan från sida till sida.
I albumet "Järnhästen" börjar alla bitar falla på plats. De två bolagen Union Pacific och Central Pacific tävlar om att bygga järnväg tvärsöver kontinenten, från varsitt håll, och komma först i mål. Alla fula trix är tillåtna. Löjtnant Blueberry anlitas av Union Pacific. Jethro Steelfingers heter en illasinnad man med en handprotes av stål, och han och hans banditgäng gör allt för att sabotera för Union Pacific; Steelfingers försöker starta ett indiankrig, och han tänker lägga beslag på rallarnas löner - $300 000 som ska fraktas med ett tåg. Blueberry och hans kompanjoner Jimmy McClure och Red Neck, har fullt sjå att reda upp situationen, och den ständigt otursförföljde Blueberry råkar oavbrutet illa ut. Riktigt hur Steelfingers stålhand fungerar vet jag inte; ibland verkar han kunna böja på fingrarna.
Även i "Järnhästen" ser vi hur Giraud ständigt utvecklas som tecknare. Han har kommit väldigt långt sedan de första albumen, och närmar sig ständigt den överdådiga stil han förknippas med. Blueberry själv börjar också få sitt slutgiltiga utseende. Dock är "Järnhästen" och dess direkta fortsättning "Mannen medstålhanden" fortfarande förhållandevis traditionella westernäventyr - som skurk är Jethro Steelfingers ganska "cartoony", både till utseende och karaktär.

Ur "Mannen med stålhanden".

Men så kommer vi då fram till "I siouxernas spår", fortsättningen på "Mannen med stålhanden", och plötsligt händer något - i synnerhet under albumets andra hälft. Det är som om både Charlier och Giraud plötsligt drabbas av enorm inspiration. Teckningsmässigt blir det nästan markant annorlunda, och på de sista sidorna har Blueberry fått sitt slutgiltiga utseende. Plötsligt ser allt ut som det ska - rättare sagt, så som jag minns att det såg ut, det vill säga extremt skickligt tecknat och överdådigt (och då hör det till saken att de kommande albumen är ännu bättre tecknade). Charlier berättar ännu bättre än tidigare - och mot slutet av albumet introduceras general Allister; "Gula håret" - en av de vidrigaste gestalter vi någonsin mött i en tecknad serie. En psykopat till indianhatare, som omedelbart ställer till det för Blueberry och allt han kämpat för. De kommande albumen handlar om general Allister och det blodiga indiankrig han startar för att utplåna "de röda mördarna".
Vad som händer här, när Allister dyker upp, är att serien om Blueberry plötsligt blir en fantastiskt engagerande serie. Alla händelser, alla vändningar, allt som Blueberry råkar ut för, får mig som läsare att högt utbrista i ett "Fan också!" och faktiskt bli arg på de fiktiva gestalterna.

Från en av de sista sidorna i "I siouxernas spår". Här ser Blueberry plötsligt ut som han ska. 

I detta samlingsalbum börjar varje äventyr på en vänstersida för att efterlikna publiceringen i Pilote, i vilken Blueberry publicerades med ett uppslag per nummer. Boken är, precis som de tidigare volymerna, tryckt på ett mattare papper, vilket en del klagat på, men som jag ser som något positivt. Framför allt slipper man irriterande blänk från läslampan, och boken blir aningen lättare i vikt jämfört med liknande samlingsvolymer tryckta på bättre papper, men jag tycker även att färgerna och läsupplevelsen blir behagligare. Dock kunde kartongen omslaget är tryckt på vara bättre, eftersom det böjer sig lätt uppåt.
De flesta av de engelska svordomar som förekommer i den franska versionen, och i Carlsens utgåvor, är bortplockade. Det är möjligt att fransmän som inte är så haj på engelska tycker att det är fräckt om det står "Damn!" eller "Hell!", men för oss svenskar blir det lite löjligt.
Nu ser vi fram emot volym 4, i vilket Blueberry får det ännu mer hett om öronen!




-->