Serier: Blårockarna: Lönnmördaren

BLÅROCKARNA: "LÖNNMÖRDAREN"

av Willy Lambil och Raoul Cauvin

Mooz Förlag

I somras recenserade jag Blårockarna-albumet "De fyra evangelisterna", det första album i serien jag läst. Det har nu kommit drygt 60 album på franska i serien, betydligt färre på svenska, men Mooz Förlag öser på med sin utgivning. Faktum är att det sedan jag skrev om "De fyra evangelisterna" har det kommit ytterligare tre album. "Lönnmördaren" är det andra av dessa tre, och innan jag hunnit läsa och skriva om detta album, har det alltså redan hunnit komma ännu ett - "Statisterna".

Som jag skrev i min förra recension, är Blårockarna lite udda för att vara en komisk äventyrsserie i den fransk-belgiska traditionen. Denna serie om nordstatare under amerikanska inbördeskriget skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en "realistisk" äventyrs- eller krigsserie.

"Lönnmördaren" handlar om hur sergeant Chesterfield och korpral Blutch hittar en döende nordstatssoldat. Innan han dör, viskar soldaten något till Blutch - det finns en förrädare i armén, någon tänker lönnmörda general Grant. Vem det är visste soldaten inte. Efter många om och men lyckas Blutch framföra varningen till Grant, som anlitar Blutch som vakt. Eftersom Grant tvingar Blutch att proväta all mat och provdricka all whisky för att kontrollera att den inte är förgiftad, blir Blutch snart stupfull - och Chesterfield får ta över. Ett par attentatsförsök görs innan lönnmördaren avslöjas.

Liksom "De fyra evangelisterna", är storyn i "Lönnmördaren" i tunnaste laget. Vore det 1970-tal, skulle det här kunnat vara ett äventyr på tjugo eller färre sidor i en serietidning som Buffalo eller Westernserier, men Labil och Cauvin har dragit ut sin berättelse till 46 sidor. Dessutom är det hela rätt ologiskt; upplösningen är märklig.

Korpral Blutch blir alltså full och tokar till det lite på fyllan, men i övrigt lyser komiken med sin frånvaro. Det är bara teckningsstilen albumet har gemensamt med komiska äventyrsserier. Här finns en del strider och soldater dör.

Det må vara tunt och utdraget, men "Lönnmördaren" är ändå hyfsat bra - i betydelsen "det är inte dåligt". Upphovsmännen verkar kunna en hel del om sitt ämne och det är relativt välberättat. Det är nästan lite synd att Cauvin inte tar steget fullt ut och gör en "seriös", mer komplex serie om inbördeskriget - det skulle kunna bli något åt Blueberryhållet. Som det är nu, är det alltför bagatellartat.