Filmen inleds väldigt trevligt: närbilder på mekanismen i en videobandspelare när den kör igång ett VHS-band, förtexter i rosa 80-talsstil, och en riktigt fläskig och vidrig syntlåt - det ser ut som en film från 1980-talet. Men - så fort förtexterna är överstökade ändrar filmen estetik. Stewarts film visar sig vara ännu en sådan där låg-lågbudgethistoria med platt digitalfoto, simpla bildlösningar, osäker struktur, och sävligt tempo - de 78 minuterna går långsamt.
Dock ska filmskaparna ha en eloge för att de haft en del bra idéer och uppenbarligen faktiskt försökt göra något av dessa idéer.
Två omaka bröder ska tömma deras fars videobutik, efter att farsan gått och dött. I butiken hittar de videospelet "Beyond the Gates" - och nu menar jag videospel (VCR game) och inte TV-spel. Ett videospel var ett brädspel med tillhörande videokassett.
Tillsammans med ene killens flickvän börjar de förstås att spela detta skräckspel, och de inser snabbt att det inte är som andra spel - spelet verkar vara ondskefullt; besatt, den mystiska spelledaren på kassetten (Crampton) talar direkt och personligt till spelarna, och under spelets gång dör ett par människor.
Filmens första timme är seg, väldigt seg; folk sitter ner och pratar, eller står och pratar, någon skräckstämning vägrar infinna sig. Under de sista 20-30 minuterna bjuds det på en del blodigt splatter, och de dyker upp demoner. Stewart gillar även att fylla sin film med rök, som han belyser med grönt, rött, eller blått ljus - vilket ju var vanligt på 80-talet, när många skräckfilmer var godisfärgade.
Jackson Stewart och hans team har tydligt försökt göra något lite mer ambitiöst och annorlunda. Synd bara att budgeten inte tillåtit dem att genomföra idéerna fullt ut. Ett bättre, mindre digitalt filmfoto hade kunnat göra underverk med den här filmen; biofilmslook gör trots allt rätt mycket.
... Fast killen som spelar en mystisk butiksinnehavare i några scener hade det inte gått att göra något åt. Han är ett hopplöst fall.
-->
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar