Serier: Grattis, Gaston!

GRATTIS, GASTON!
av Franquin och Jidéhem
Cobolt

Min födelsedag 1979 var årets första varma dag. Jag hade fått Gastonalbumet "Katastrofernas konung" i present och satt och läste det i en baden-baden i trädgården. Antagligen hade jag önskat mig albumet efter att ha läst Gaston hos en kompis. Jag tyckte att albumet jag fick var extremt roligt, jag tyckte att serien om Gaston var extremt rolig. Fast jag hade ännu inte börjat läsa franska i skolan, så jag uttalade namnet som "GAST-ån" och inte "Ga-STÅÅN".
1982 var jag i Frankrike för första gången. Vi besökte bland annat ett enormt varuhus som hette Mammouth och som låg någonstans i Normandie -- vi hade hyrt en gård i Normandie. Mammouth hade en som jag minns det oöverskådlig serieavdelning. Där köpte jag Gastonalbumet "Des gaffes et des dégâts" ("Missar i massor" på svenska). Inte nog med att det var inbundet, det var även på 62 sidor. De svenska albumen innehöll bara 46. Varför plockades dessa sidor bort? Var hamnade dessa? Kanske samlade Carlsen Comics dessa i en egen volym, jag vet inte, jag kollade aldrig. Däremot gav Egmont ut Gaston komplett i en box 2007, där fanns de väl med.
År 2017 fyllde serien om Gaston 60 år. För mig har Gaston alltid känts som en 70-talsserie, men figuren dök alltså upp redan 1957, först på halvsidor, och fram till 1968 tuschades serien av Jidéhem.
Om jag inte är ute och cyklar, ska Cobolt under 2018 börja ge ut Gaston komplett i kronologisk ordning - men redan nu har de släppt ett hyllningsalbum, med anledning av nämnda 60-årsfirande. I ett förord av förlaget Dupuis' ekonomichef Josef Mummel - en av figurerna i serien - står det att detta album innehåller de serier läsarna tycker är allra bäst. Vilka läsare? De som läser den fransk-belgiska serietidningen Spirou? Har man kunnat rösta? Är detta verkligen de roligaste avsnitten?
På den sista frågan svarar jag: tja, det vet jag väl inte. Jag har inga andra Gastonalbum här, men jag minns en massa avsnitt som var lika roliga, eller roligare, än de som valts ut till denna samling.
Serierna i "Grattis, Gaston!" spänner över alla år serien producerades och presenteras kronologiskt. Albumets första avsnitt är det 70:e, medan det sista har nummer 882. Tyvärr saknas ursprunglig publiceringsdatum.

De första årens avsnitt känns lite udda för oss som inledde bekantskapen med de senare serierna. När Jidéhem tuschade var bilderna renare och lite stelare. Då, liksom senare, jobbade (eller "jobbade") Gaston på tidningen Spirou, men i början var det Nicke; känd från Spirou, som fick agera hårt prövad straight man när Gaston ställde till det, och ibland kunde Spirou själv dyka upp på redaktionen.
När Franquin slutade teckna Spirous äventyr, försvann Nicke och Spirou ur Gaston. Nicke ersattes med redaktionssekreteraren Mossberg; han som ofta utbrister "Rogntudju!". Den ofta återkommande bifiguren Julius (som på Carlsen Comics'  tid kallades Mick) dyker upp.

Den här bilden imponerades jag av som barn. Jag imponeras fortfarande.

Jidéhem tuschade alltså serien fram till 1968, och när Franquin därefter gjorde Gaston helt på egen hand, fick den det utseende vi alla älskar och associerar med Gaston. Franquins stil blev livligare, linjerna är nästan lite svampiga och sotiga på ett sätt som passar de vilda upptågen i Gaston.
Om det fortfarande är roligt? Tja, av en del av innehållet i denna samlingsvolym att döma, är det inte alltid jättekul - självklart blir det ojämnt när man gör närmare tusen avsnitt om samma figur. Men - när Gaston är kul, är serien jävligt kul!
"Grattis, Gaston!" är förresten på 56 sidor, Björn Wahlberg står för översättningen, och ska jag anmärka på något, blir det på det aningen svårlästa typsnittet som används i pratbubblorna. Det kan jag dock ha överseende med.  

TOPPRAFFEL! önskar god jul

-->

Serier: Comanche 1973-1975

COMANCHE 1973-1975
av Greg och Hermann
Mooz Förlag

Ja, jag vet att det har hunnit komma ett tredje samlingsalbum med Comanche - jag har det. Men - förlaget har även hunnit dra tillbaka det, eftersom första upplagan är feltryckt; ett antal sidor är på danska. En ny, korrekt upplaga är på väg. Och ja, jag vet även att Mooz Förlag nu äntligen bytt namn till Zoom Förlag; det vill säga det namn det danska moderbolaget bär.
Men eftersom jag inte hunnit med att läsa och skriva om samlingsvolym två, tar jag och gör det.
Förra veckan diskuterade jag Comanche och Blueberry med en kompis över en lunch. Min kompis gillar Comanche, eftersom han tycker att den är lättare att komma in i än Blueberry. Själv sa jag ungefär vad jag skrev i min recension av den första samlingdvolymen med Comanche (texten finns HÄR); nämligen att om Blueberry är en John Ford-western, så är Comanche en western-TV-serie från 1960- eller 70-talet. Blueberry är mer komplex, intrikat, genomtänkt och framför allt bättre tecknad. Comanche är enklare, ytligare och ibland lite slarvig innehålllsmässig. Något som förstås inte hindrar serien från att vara underhållande.
"Comanche 1973-1975" innehåller tre album, samt ett kortare avsnitt av färskare datum. De tre  albumen är "Röd himmel över Laramie", "Shotgun Marlowe" och "Det sista upproret", vilka publiceras i nyöversättning av Göran Semb. De två första av dessa hette "Himlen är röd över Laramie" respektive "Red Dust och rövarbandet" när Carlsen Comics gav ut dem 1981 och '82, det tredje albumet har inte tidigare givits ut på svenska.
"Röd himmel över Laramie" tar vid där det förra albumet; "Wyomings vargar", slutade. Hjälten Red Dust förföljer några banditer och mördare, och träffar några lagom udda typer på vägen. Det här är ett förhållandevis traditionellt äventyr, och det slutar med en traditionell eldstrid.
Men! Vad som är intressant med den här storyn är att författaren Greg, i ett försök att vara realistisk, låter en sheriff arrestera Red Dust när kruröken lägger sig - det är trots allt inte okej att skjuta ihjäl folk, oavsett om de är mordiska banditer eller ej.

Den här bilden gillar jag! Den föreställer något vi sällan får se, vare sig i westernfilmer eller -serier, nämligen bostäderna i västerns städer - de som enligt populärkulturen mest verkar bestå av salooner, sheriffkontor, banker, hotell och stall.

När "Shotgun Marlowe" inleds avtjänar Red Dust ett fängelsestraff. Han friges, men allt är inte som förr. Red får inte använda skjutvapen, han får inte dricka alhohol, och med jämna mellanrum måste han infinna sig hos sheriffen. Det här är en rätt intressant utgångspunkt. Självklart blir det svårt för Red att lyda dessa regler, eftersom en galen bandit kallad Shotgun Marlowe och dennes gäng med råskinn är på väg mot den illa förberedda staden.
Tyvärr struntar Greg i att presentera Marlowe och hans gäng, de är bara några det pratas om lite löst, och som sedan dyker upp. Dessutom beter de sig korkat; istället för att bara skjuta ner seriens hjältar och övriga stadsbor, ger Marlowe dem alla chanser att komma undan. Marlowe ska till exempel tvunget hänga två personer och därmed dra ut på tiden - istället för att bara trycka av ett par skott.
I "Det sista upproret" gör en samling suputer till cheyenner uppror; de attackerar de vita och är nära att starta ett indiankrig. Samtidigt ska Red Dust hjälpa en fotograf att från en luftballong ta bilder på indianernas framfart. Red Dust har nu utsetts till vicesheriff.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Hermanns teckningar. För mig har han alltid varit något slags fattigmans-Giraud. Nästan alla människor i Comanche är rätt fula. Det funkar bra när det är gubbar som ska vara fula, men övriga gestalter är sällan några skönheter. Hermann verkar ha svårt att teckna ansikten.
Vidare är det ibland lite svårt att tolka seriens händelser på grund av de bildvinklar Hermann valt. Flera gånger fick jag stanna upp för att verkligen se efter vad det är som sker. Men då och då imponerar Hermann och fläskar på med mäktiga panoramabilder eller stämningsbilder.
Liksom volym ett är "Comanche 1973-1975" tryckt på blank, ganska tunt och sladdrigt papper, vilket är lite synd. Ett grövre, lite mattare papper skulle kunna lyfta serien en aning.
Jag tycker att Comanche är en rätt bra serie och den tillhör de bättre westernserierna. Men - serien är ingen Blueberry.   
-->

Serier: Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum

LINDA OCH VALENTIN:
ETT HYLLNINGSALBUM
Cobolt

År 2017 är det 50 år sedan den franska science fiction-serien serien om Linda och Valentin för första gången dök upp i den legendariska - och sedan länge nedlagda - tidningen Pilote. I Frankrike återuppstod Pilote tidigare i år för ett specialnummer med en lång rad hyllningsserier till Linda och Valentin, skrivna och tecknade av diverse franska serieskapare.
Det är detta specialnummer av Pilote som nu kommit på svenska - inbundet och utökat med serier av svenska och danska serieskapare. Som fallet ofta är med denna typ av antologier, är innehållet spretigt och av minst sagt skiftande kvalitet - framför allt manusmässigt.
Bäst i albumet är Johan Wanloos bidrag. Det skriver jag inte eftersom Johan är en av mina kompisar, utan för att serien är rolig - på riktigt.
De franska bidragen dominerar. En del av dessa fransmän känner jag till - Guillaume Bouzard, Mathieu Bonhomme, F'Murr och ett par till. De flesta andra har jag aldrig hört talas om - men några av dem ritar så fantastiskt snyggt, att jag blev rejält nyfiken på de serier de gör i vanliga fall. Ett märkligt sammmanträffande: Annie Goetzinger; som gjort en rad serier tillsammans med Linda och Valentins författare Pierre Christin, medverkar med en teckning. Jag tänkte att det var längesedan jag såg något av henne - jag tror inte det kommit något på svenska på 30-35 år. Dagen därpå nåddes jag av nyheten om att Goetzinger avlidit, 66 år gammal.
Bland danskarna som medverkar hittar vi kända namn som Peter Madsen och Peter Snejberg. Karoline Stjernfelt står för ett tjusigt uppslag. Jag har aldrig hört talas om henne, men häromdagen kom min sambo hem med ett danskt album av Stjernfelt; "I morgen bliver bedre".

Ur Johan Wanloos bidrag.

Några av de svenskar som bidragit är Kim W Andersson, Peter Bergting, Jonas Darnell, och Micke Grahn; den sistnämnde har  gjort en Lilla Fridolf-version av Linda och Valentin.
De flesta av serierna är antingen parodier- eller pastischer på Linda och Valentin, och tyvärr är manusen ofta rätt svaga - upphovsmännen har  inte fått till det riktigt på de en till fyra sidor de haft på sig. Bäst funkar det när serierna handlar om upphovsmännens förhållande till själva serien Linda och Valentin, eller till dess skapare Pierre Christin och Jean-Claude Mézières. Nicolas Barral berättar om när han träffade Mézières på 80-talet, Éric Corbeyran och Olivier Balez beskriver de matresor Corbeyron gjort världen över tillsammans med Pierre Christin. Per Demervall har gjort en serie om när han för första gången såg ett Linda och Valetin-album i en bokhandel i Stockholm på 70-talet. Dessa bidrag är riktigt trevliga.

Éric Corbeyran och Olivier Balez.

Detta hyllningsalbum inleds med en intervju med Christin och Mézières, och det avslutas med några sidor ur ett kommande Linda och Valentin-album. Jag har inte läst samtliga album med Linda och Valentin, och inga av de senaste (sista?) - så jag reagerade på att Mézières teckningar nu blivit en aning skissartade.
Okej - är "Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum" en bok jag kan rekommendera? Tja, jag vet inte riktigt. Den riktar sig till de mest inbitna fansen, och till de som gillar- och vill ha allt av de medverkande tecknarna. Övriga läsare upplever nog det här som rätt tunt och intetsägande. Om än bitvis riktigt tjusigt!  
-->

Bio: Jumanji: Welcome to the Jungle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu ska jag berätta vad jag minns av filmen JUMANJI från 1995:

*Jag såg den på VHS.
*Robin Williams var med i den.
*Den handlade om ett magiskt brädspel.
*Det skrevs mycket i pressen om filmens datoranimationer; filmen var rätt tidigt ute med sådana. Många klagade på de halvtaffliga animationerna.

... Detta är allt alltså jag minns. Detta minns jag inte:

*Vad filmen handlade om.
*Vad som hände.
*Vad Robin Williams gjorde.

Nu, 22 år senare, kommer något slags uppföljare i regi av Jake Kasdan (SEX TAPE, BAD TEACHER). Som vi har väntat! Eller - nä, det har vi väl inte?

2003 var Dwayne Johnson med i en film som hette THE RUNDOWN. När den gick på export döptes den om till WELCOME TO THE JUNGLE. Denna nya film har inget med den filmen att göra, trots att herr Johnson är med i båda. Den har heller ingenting att göra med WELCOME TO THE JUNGLE från 2013 med Jean-Claude Van Damme. Den har jag stående osedd på DVD-hyllan.

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE inleds 1996 med att en ung kille hittar brädspelet Jumanji på en strand. Han tar hem det, men blir besviken på att det inte är ett TV-spel. Då förvandlas brädspelet till ett TV-spel - och killen försvinner.

Hopp till nutid. Fyra jobbiga tonåringar med olika personligheter - och som självklart inte tycker om varandra - får kvarsittning. I ett förråd på skolan hittar de Jumanji - som nu alltså är ett TV-spel från 1996. De sätter igång spelet - och sugs in i det, bokstavligt talat.

De fyra tonåringarna dimper ner i en djungel och har då blivit sina spelfigurer, vilka spelas av Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. Här är det roliga (nåja) att den självupptagna, ytliga, snygga tonårstjejen förvandlats till Jack Black. Karen Gillan klagar på att hon är iförd ett slags Lara Croft-utstyrsel, vilken är opraktisk i djungeln.

Dessa fyra spelfigurer har olika egenskaper - och tre spelliv vardera. Deras uppdrag är att hitta något slags juvel och föra den till en mystisk jaguarklippa innan den slemme skurken som jagar dem genom djungeln. Vilda djur utgör ett ständigt hot. Ibland dör spelfigurerna, men kommer tillbaka - så länge de har spelliv kvar.

Det skojas om att tonårstjejen i Jack Blacks kropp måste lära sig att kissa med en pillesnopp. Det är inte speciellt roligt, men det är filmens höjdpunkt. Det är är nämligen plågsamt att sitta igenom det här dravlet - Variety utnämnde filmen till en av årets sämsta.

Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.
Det enda jag tyckte var lite coolt, var att skurken har tusenfotingar och skorpioner som kryper ut ur hans öron och mun när andan faller på.

Självklart tvingas dessa fyra tonåringar/spelfigurer att lära sig att samarbeta - och självklart blir de bästa vänner på kuppen. Under eftertexterna spelas "Welcome to the Jungle" med Guns N' Roses.
Ett parti Fia med knuff är roligare julunderhålllning än JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE.
Och då hör det till saken att Fia med knuff är ett jävligt tradigt spel.

Om jag skulle ta och se den där filmen med Van Damme jag nämner ovan?

(Biopremiär 22/12)

Serier: Fantomen 25-26/2017

FANTOMEN 25-26/2017
"Farväl till De djupa skogarna"
av Tony DePaul och Mike Manley
"Den okände befälhavaren" del 1&2
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing

Nej, det ska inte bli en vana att jag recensererar varje, eller ens vartannat, nummer av serietidningen Fantomen. Förra månaden skrev jag om ett aktuellt nummer - och redan nu är Fantomentidningen på tapeten igen här på TOPPRAFFEL!

Detta beror på att "Farväl till De djupa skogarna", ett amerikanskt dagspressäventyr, är det första avsnittet av den nye tecknaren Mike Manley, som tog över när Paul Ryan dog - och det kan ju vara intressant att ta en titt på. Men - tidningen är även intressant eftersom nyss nämnda äventyr fick en läsare att skriva på Fantomens Facebooksida att han nu minsann ska sluta att köpa tidningen; det här var för dumt, tyckte han. Samtidigt fördes en diskussion på en australisk Fantomensida om skillnaderna mellan den amerikanska dagsstrippen och de svenskproducerade Fantomenäventyren; om vilka serier som är kanon eller inte. De australiska Fantomenfansen är väldigt konservativa och tycker att det bara är dagsstrippen som är kanon - och ofta tycker de att alla andra Fantomenserier är dåliga och oläsliga. Helst ska Fantomen ha tecknats av Wilson McCoy eller Sy Barry.

Själv vill jag nog hävda att dagsstrippen slutade vara kanon redan på 1970-talet - på sätt och vis dödade Lee Falk sin serie när han lät Fantomen gifta sig med Diana 1977, och än mer så när tvillingarna föddes. Luften gick ur Fantomen, dagsstrippen blev träigare och fånigare än någonsin - medan de svenskproducerade äventyren blev allt bättre.

Dessutom verkade Lee Falk inte förstå vilken fantastisk figur han skapat; vad man kan använda Fantomen till. Fantomen är ett slags tidsresenär - utan tidsmaskin. Sedan 1500-talet har det funnits 21 Fantomer, och dessa kan uppleva äventyr under flera århundraden och över hela världen! En lysande idé! Trots dennna lysande idé skrev Falk färre än tio historiska äventyr, och övriga amerikanska Fantomenförfattare verkar inte använda sig av konceptet. Istället handlar allt om den nuvarande  Fantomen - och hans fru Diana, som på sistone skaffat sig kärringfrisyr för att bli ännu tristare.

Den senaste tiden har Fantomenförfattarna tittat alltmer på Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise. Claes Reimerthi skriver sviten som utspelar sig i framtiden och som handlar om vem av tvillingarna som ska ta över Fantomendräkten. Tony DePauls äventyr i dagspressversionen, vilka utspelar sig i nutid, handlar om Kits och Heloises respektive utbildningar.

När jag läste "Farväl till De djupa skogarna" slog det mig att jag läst äventyret som föregick detta - men fullkomligt glömt bort det. Men så här är det: Heloise har kommit in på ett universitet i New York. Där blir hon rumskompis med en tjej som visar sig vara dotter till en terrorist Fantomen tidigare kämpat mot. Heloise och Diana känner inte till detta.

Kit ska i sin tur studera i ett tempel i Himalaya. Tony DePaul har hittat på att ett par av de tidigare Fantomerna har studerat i detta tempel. Och ja, det här är en rätt fånig idé - och knyckt från både Lee Falks Mandrake, som lärde sig hypnotisera på ett mystiskt ställe, och Marvelserien Järnnäven. Vad ska Kit i templet att göra? Lära sig hypnotisera? Vore det inte bättre med en riktig skola?

"Farväl till De djupa skogarna" är inget riktigt äventyr. Det enda som händer är att Kit och Heloise tar sig till- och börjar på sina nya skolor, och träffar nya gestalter. Och ärligt talat skiter jag i vad Kit och Heloise har för sig - och jag skiter lika mycket i vad Diana har för sig.

Den här serien är bra berättad; det är driv i berättandet - något som är ovanligt i strippserier av idag. Om det här vore en annan serie än Fantomen; om det här vore en tvålopera i serieform, hade det varit en utmärkt serie. Problemet med Tony DePaul är nämligen att det inte är Fantomen han skriver. Åtminstone inte detta äventyr och det som föregick det. Det här är en helt annan serie - som Fantomen råkar medverka i. Fast han medverkar inte alltför ofta.

Och Mike Manley, då? Jotack, han ritar rätt bra. Hans bilder är ofta mer detaljerade än dags- och söndagsserien varit på länge. Men! Han kan inte rita Fantomen. Fantomen är en figur som är svår att rita - och Manley får inte till det. För övrigt har även söndagsserien försetts med en ny teckare; Jeff Weigel heter han.

Det är bara att konstatera att det är i Team Fantomens svenskproducerade serier man hittar den riktige Fantomen!

Numrets andra äventyr är en repris från Fantomen 18 & 19/1980 - "Den okände befälhavaren" av mästarna Norman Worker och Georges Bess. Jag minns inte om jag läst detta långa äventyr tidigare, men antagligen har jag tidningarna i min hela tiden växande samling. I vilket fall - här visar Worker och Bess var skåpet ska stå.

Fantomen berättar för Guran historien om hur Djungelpatrullens befälhavare, det vill säga Fantomen, blev "Den okände befälhavaren" - en chef som ingen träffar eller ens ser. Workar berättar en mustig historia från 1830-talet. Det handlar om Singh-pirater, förrädare och ond, bråd död. Halvvägs genom storyn mördas den fjortonde Fantomen och hans son gör entré som den femtonde. Det är ett alltid lika dramatiskt inslag i de historiska Fantomenäventyren, scenerna där Fantomen faktiskt dör på riktigt.

Serien är elegant tecknad av Georges Bess, en av de allra bästa Fantomentecknarna, trycket är bättre än det var 1980, och serien är försedd med nygjord- och smakfull färgläggning.

Det är så här jag tycker att Fantomenserien ska vara; det är därför jag började köpa tidningen 1976. Vad de hittar på borta på King Features Syndicate i USA behöver jag egentligen inte bry mig om. Det finns hundratals gamla, bra äventyr att läsa eller läsa om. Där jag oftast köper begagnade serietidningar brukar gamla Fantomen kosta några kronor styck.

(Fantomen 25-26/2017 finns i butik till och med den 27/12)     

  

Bio: Star Wars: The Last Jedi

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Först: Folk är visst extremt rädda för att utsättas för så kallade spoilers när det gäller STJÄRNORNAS KRIG-filmerna. Jag tycker själv att texten nedan är fri från spoilers, men man vet ju aldrig - fansen verkar tycka att precis allting; från Luke Skywalkers skägg till Kylo Rens skonummer, är spoilers. Så - läs på egen risk.

Till skillnad från väldigt många andra; framför allt en del vänner som är ganska mycket yngre än jag, var jag inte särdeles peppad inför STAR WARS: THE LAST JEDI, den nya STJÄRNORNAS KRIG-filmen. Dels beror detta förstås på att jag inte längre är 10-12 år, som när de första filmerna kom och jag blev besatt av STJÄRNORNAS KRIG. Och dels beror det på att det inte är länge sedan det kom nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer - STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, 2015, och ROGUE ONE: A STAR WARS STORY, 2016. Ja, och så här vi den där usla prequel-trilogin, och den jobbiga, animerade TV-serien, och fler långfilmer är på gång ... Jag är lite mätt. Som vuxen karl blir jag snabbt mätt på sådant här. Det är som med alla de här superhjältefilmerna - det var kul i början, men nu har det kommit så många att jag inte bryr mig längre. Ibland är de bra, ibland är de mindre bra, jag är ganska likgiltig.

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS tyckte jag var rätt bra - det är nog den bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmen sedan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. När jag såg den på premiären fick jag emellanåt nästan samma exalterade känsla jag kunde få som barn - fast det kan förstås ha berott på att jag fick återse Han Solo och de klassiska rymdskeppen från den första filmen; den riktiga filmen från 1977.

THE LAST JEDI tar vid ungefär där THE FORCE AWAKENS slutade, och för manus och regi står Rian Johnson, som gjorde LOOPER. Filmen börjar rätt hyfsat med lite fräna rymdstrider. Och därefter ...

... Ja, därefter stagnerar det. Jag kom på mig med att sitta och undra lite över vad filmen handlar om. Det händer mycket, men samtidigt ingenting - det hela är märkligt ofokuserat, spretigt och ospännande.

Ondskans imperium The First Order och rebelleerna ligger åter i luven oå varandra. Rebellen Finn (John Boyega) blir kompis med mekanikern Rose (Kelly Marie Tran), och de beger sig iväg för att hitta något slags spårningsutrustning The First Order använder för att hitta rebellerna. Samtidigt sitter general Leia (Carrie Fisher) och ser orolig ut när de onda knappar in. Samtidigt far den vitsande rebellen Poe (Oscar Isaac) omkring och ... Tja, jag vet inte riktigt. Jag har glömt vad han gjorde.

... Och samtidigt har den unga Rey (Daisy Ridley) letat upp den siste jedin, det vill säga Luke Skywalker (Mark Hamill), som sitter och häckar ensam på en tradig klippa befolkad av sjöhästar och Pokemons. Alltså, här vill han dra sig tillbaka och skita i allt som har med Kraften och jeditrollande att göra - och så väljer han att sitta ensam på en klippa i havet, istället för att smutta på drinkar på en strand någonstans. Vad gör Luke Skywalker hela dagarna? Där finns ju liksom ingenting.

I den förra filmen upptäckte Rey att kraften är stark hos henne. Nu behöver hon hjälp och vill att Luke ska träna upp henne. Det vill han inte. Men, den slemme Kylo Ren (Adam Driver), som mördade sin far Han Solo i förra filmen, måste stoppas, så Luke har inte mycket att välja på.

Luke och Rey är på den där klippan alldeles för länge. Ja, nästan hela filmen, som varar två och en halv timme. Det var lite tråkigt redan i RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, när Yoda tränade upp Luke - men då var de i alla fall i ett mysigt träsk. I THE LAST JEDI är de alltså på den där klippan. Jag hoppades på ett montage där vi snabbt får se hur Rey bli bättre och bättre på att fäktas och hantera Kraften, medan en tuff upptempo-låt spelas, men icke.

Att ta kål på Han Solo i den förra filmen var dumt. I synnerhet som det innebär att vi då inte får någon Han Solo i den här filmen - eller i nästa. Problemet med THE LAST JEDI är att rollfigurerna och skådisarna inte är alltför kul. Oscar Isaac är rätt bra som Poe, men Daisy Ridley är bara snäppet mindre tråkig än Alicia Vikander. Adam Driver ser ut som om Keanu Reeves parat sig med Brion James - och han är en tradig skurk. John Boyega är inte så kul han heller. Laura Dern har lila hår, Andy Serkis gör den datoranimerade Snoke, och Benicio Del Toro dyker upp i en liten roll - och ser ut att vara sminkad för att likna Andy Serkis. Mark Hamill har en andra credit i eftertexterna, men det har jag glömt vad det var.

Jag tycker att större delen av filmen är lite småtråkig. Men - det tar sig under den sista halvtimmen, vilken innehåller ett par coola strider. Här och var finns här även en del fungerande humor. Några varelser verkar mest finnas där för att Disney ska kunna kränga gulliga leksaker. Carrie Fisher medverkar betydligt mer än jag trodde hon skulle göra, och i eftertexterna står det "In loving memory of our princess Carrie Fisher". Jag gillar att man åter anlitat skådisar som ser ut att hämtats från HEM TILL GÅRDEN för att spela onda officerare. En del bildcitat/lån från de första filmerna är lite pinsamma.

Jag ser att många kritiker varit väldigt positiva till THE LAST JEDI, och de mest hängivna fansen är alldeles till sig i trasorna, men jag tycker att det här mest känns som science fiction-versionen av JONATHAN LIVINGSTONE SEAGULL, och jag kommer inte att ligga sömnlös i väntan på film nummer nio, som kommer 2019.

... Däremot tycker jag att det ska bli kul att se filmen om Han Solo som ung, vilken ju kommer nästa år. Synd bara att vi ju vet vilken sketen död Han Solo ska komma att få vad det lider.

(Biopremiär 13/12)

Serier: Fantomen 2017

FANTOMEN 2017
Bokförlaget Semic

Jag fortsätter att göra det ingen annan gör - nämligen recensera julalbum.
När jag var barn på 1970-talet fick jag Fantomens julalbum på julaftons morgon. Det var alltid spännande. Stort format, färg, och serier som inte tidigare publicerats i serietidningen (med undantag för 1978 års album med de två serierna om Hzz, varav del ett gick i tidningen 1975). Dessutom hade Fantomens julalbum en annan logga på omslaget, som jag tyckte var snyggare än den vanliga.
Numera är det förstås inte så spännande med julalbum - och sedan ett bra tag innehåller de flesta julalbumen bara repriser, så även Fantomens. Dock får man numera inte bara dagspresserier av Lee Falk och Sy Barry i albumen, man repriserar även Semics/Egmonts egenproducerade äventyr. Ibland kan det vara trevligt att se dessa i stort format och i färg.
2017 års julalbum inleds med "Piratfestivalen"; ett äventyr från 2008 av Claes Reimerthi och Kari Leppänen. Denna serie har jag inte tidigare läst, eftersom jag sällan köpte Fantomen åren kring 2008. Däremot har jag läst en eller ett par andra serier om piratfestivalen i Sanloi, eftersom det var en företeelse Lee Falk hittade på redan på Wilson McCoys tid.
Detta är ett ganska rakt, enkelt äventyr - och vad Claes Reimerthi skrivit känns nästan som ett Scooby Doo-äventyr. Kanske var det medvetet? En skurk klär ut sig till kapten Krok och pressar Sanlois handelskammmare på pengar. Misstankarna riktas mot en skum typ, men när Fred, förlåt, Fantomen demaskerar Krok på slutet, är det förstås någon annan. Zoinks! Äventyret är en bagatell, men småtrevligt.
Jag läste nyligen några av de allra första avsnitt Kari Leppänen tecknade, och insåg hur fantastiskt bra han var en gång i tiden - miljöer, farkoster, och användandet av rasterton imponerade. Efter ett par decennier blev Leppänens teckningar stelare, antagligen var han själv tröttare. "Piratfestivalen" ser lite tråkig och livlös ut. Dessutom har Leppänen problem med att rita ansikten. Det har han alltid haft, men här ser folk ibland rätt konstiga ut. I synnerhet när de ritas snett bakifrån; då ser de ut att vara helt ansiktslösa.

Albumets andra serie heter "Storstadsdjungel" och är ett dagspressäventyr av Falk & Barry från 1978. Jag prenumererade på Fantomen och minns hur frän jag tyckte den här serien var när den dök upp i den svenska tidningen 1979. Fantomen rensar upp i New York! Han nitar skurkar på löpande band! Och jag tyckte att äventyret var ovanligt bra tecknat.
Jag vet inte vem som assisterade Sy Barry på den här serien (kan det ha varit Rich Buckler?), men bitvis är det faktiskt bättre tecknat än serien brukade vara på den tiden. Lite hårdare linjer, lite fler skraveringar, lite tuffare helhetsintryck; estetiskt ligger serien lite närmare en del superhjälteserier jag läste på den tiden. Tyvärr har man i detta julalbum använt sig av samma version som trycktes i tidningen 1979, vilket innebär att några rutor ser för jävliga ut, med försvunna linjer, och det finns några stavfel i pratbubblorna som inte korrigerats.
Lee Falks manus är inte speciellt bra. Tvärtom, det är egentligen under all kritik - men jag förstår att jag tyckte att det var häftigt när jag var elva. En farlig massa rånare härjar i en park i New York. Fantomen gömmer sig i parken nattetid och spöar upp rånare. Natt efter natt. Och sedan finns inga rånare kvar. Slut.

Ett märkligt inslag i äventyret är en TV-sändning mitt i, där nyheterna rapporterar om den mystiske, maskerade vigilanten i parken, och några av de som räddats av Fantomen intervjuas. Då repriseras det vi redan läst över en och en halv sida. Lee Falk var kanske bortrest några dagar och bad Sy Barry dryga ut serien under tiden. Falk gjorde nämligen så ibland - reste bort och lät Barry hitta på något för att fylla ut utrymmet. När ett äventyr inleds med en ovanligt lång redogörelse för hur kapten Walkers son hamnade i Bengali och blev den förste Fantomen, beror det på att Lee Falk satt och drack cocktails någonstans, och inte levererat manus i tid.
I det här julalbumet står det förresten att "Storstadsdjungel" repriserades i Fantomentidningen 2008, men det var 2004 serien gick i repris.
Sist i julalbumet hittar  vi en faksimil på Fantomens julalbum 1967; "Djungelmysteriet" av Lee Falk och Wilson McCoy från 1951-52. Det läste jag inte - eftersom det inte är längesedan jag läste serien i en gammal seriepocket. Som nästan alltid var fallet med de serier McCoy tecknade, är historien dum och fånig. Den tekniska kvaltén är heller inget vidare, det är murrigt och en del linjer har försvunnit. Det här är ett äventyr främst för Fantomendiggare som är födda på 1930- och 40-talen.
-->

Bio: Suburbicon

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland läser jag så kallade User Reviews på IMDb - åtminstone den som finns på filmernas förstasida. Ofta häpnar jag när jag ser vad folk tycker och tänker om vissa filmer. Till exempel om George Clooneys nya film SUBURBICON. En stolle skriver att det här är en hemsk uppvisning i politisk korrekthet. En annan tycker att filmen är långsam och tråkig. Jösses. Man tar sig för pannan.

Det här är en film som handlar lika mycket om 1950-talets USA, då berättelsen utspelar sig, som dagens USA. För manus står Joel och Ethan Coen, samt Grant Heslov och George Clooney själv. Två författarpar, alltså - jag vet inte hur de samarbetade; vem som skrev vad, men det här känns som en film av bröderna Coen. Det ursprungliga manuset lär Coens ha skrivit redan 1986.

Filmen öppnar med tjusiga förtexter; en pastisch på typiska, amerikanska broschyrer från 50-talet om den amerikanska drömmen - idylliska förorter där alla känner alla, alla är vänliga, och alla bilar är snygga. Suburbicon, berättas det, anlades 1947 och utvecklades snart till en liten stad; ett 50-talsparadis dit familjer flyttar när de vill komma ifrån de hårdare, deppigare platser där de tidigare bodde. Tankarna går till lite till den komiska nyinspelningen av FRUARNA I STEPFORD.

1959 flyttar en svart familj; familjen Mayers, till Suburbicon. Då rämnar fasaden. De trevliga, alltid leende invånarna kan förstås inte acceptera att denna nyinflyttade familj ska smutsa ner deras fina idyll. Ett uppviglat medborgargarde - bestående av i princip samtliga invånare i Suburbicon - omringar familjen Mayers' hus; dag och natt sitter de där och vrålar, skränar och sjunger sydstatssånger. Mayers är stolta och härdar ur.

Samtidigt händer det saker i Mayers grannhus. Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin rullstolsburna hustru Rose (Julianne Moore), deras lille son Nicky (Noah Jupe), samt Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore igen). En natt väcks de av att två män tagit sig in i huset. De brutala männen söver familjen Lodge med kloroform - men det går så illa att Rose dör.

Idyllen är krossad - men det är något konstigt med dådet. Allt går åt helvete - när familjen Mayers flyttade tiill Suburbicon gick allt åt helvete, tycker invånarna.

Handlingsreferatet ovan beskriver bara filmens inledning. Det här är en film full av överraskningar och twister.

Det här är en film jag tycker väldigt mycket om. SUBURBICON är en riktigt, riktigt bra film, och betyget nedan är så starkt att en femma ligger nära till hands. Den svenska distributören kalllar filmen för thrillerkomedi. Visst finns här en hel del humor; nattsvart sådan, men filmen är främst en thriller, om än en skruvad sådan.

Ofta ofta tänker jag på Hitchcock. Filmfotot lånar från Hitchcock, och bitvis låter Alexandre Desplats filmmusik som något av Bernard Herrmann. De som stått för studiobyggen och dekorer har verkligen gått bananas med 50-talsdesign, och frossat i den amerikanska drömmen i förorten.

Mottagandet bland amerikanska filmkritiker blev svalt - märkligt svalt. De tyckte att filmen blivit en misslyckad mix av thriller och samhällssatir. Jag håller inte alls med. Men så är jag heller inte amerikan. Jag sitter i Sverige och ser på hur stora delar av det amerikanska folket just nu demonterar sitt eget land. Plötsligt är det 50-tal igen.

(Biopremiär 8/12)

Bio: Professor Marston and the Wonder Women

Foton copyright (c) LuckyDogs

Här har vi något unikt: världens första erotiska bondage-drama om en serieskapare, byggt på sanna händelser. Det ser man inte varje dag - vilket det förstås finns en orsak till.

Det här är också en film jag inte riktigt vet om jag gillar eller ej. PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN visade sig inte vara vad jag trodde att det skulle vara - nämligen främst en berättelse om hur seriefiguren Mirakelkvinnan kom till.

PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN, i regi av Angela Robinson, inramas av tidningsbål där serietidningar med Mirakelkvinnan eldas upp, och ett förhör 1945 med seriens skapare och författare; psykologen William Moulton Marston (Luke Evans), som försöker försvara sin series alla inslag av bondage, smisk, och lättklädda kvinnor.

Därefter kastas vi tillbaka till 1920-tal. Bill Marston och hans fru Elizabeth (Rebecca Hall) undervisar på ett universitet, samtidigt som de - faktiskt! - uppfinner lögndetektorn. De får en ny assistent; den unga och söta Olive (Bella Heathcote), och det bär sig inte bättre än att Bill förälskar sig i Olive. Men inte nog med det - även Elizabeth förälskar sig i Olive. Olive själv förälskar sig i Elizabeth - och i Bill. Efter en tids tvekande visar det sig att detta menage à trois; fyllt av sex, smisk och bondage, funkar utmärkt, så de tre flyttar in i ett hus och skaffar barn.

Universitetet uppskattar inte detta förhållande, och Bill och Elizabeth får sparken. I ett, av många, försök att tjäna pengar, skapar Bill 1941 superhjältinnan Mirakelkvinnan - en kombination av den hårda, tuffa, frispråkiga feministen Elizabeth, och den väna och snälla Olive. Serien blir en enorm succé.

Jag har läst en del böcker om de amerikanska seriernas historia, och dessa böcker innehåller ofta ett kapitel, eller åtminstone en snutt, om Bill Marston och Mirakelkvinnan. Jag har dock inte läst något mer utförligt om honom. Det enda jag visste om honom var att han var en psykolog som levde med två kvinnor, och att Mirakelkvinnan var något slags feministisk hjältinna - trots att serien i början innehöll uppseendeväckande mycket bondagescener och smisk.

Knytkalas.

Hur mycket av den här filmens handling som faktiskt stämmer vet jag inte - jag upptäckte genast en del faktafel. I början, på 20-talet, säger Marston att han jobbat åt säkerhetstjänsten OSS - det är bara det att OSS inte fanns förrän 1942. Oliver Platt spelar Max Gaines, som var den som köpte- och gav ut Mirakelkvinnan 1941. Gaines är med under förhöret med Marston 1945, vilket sker i förlagets lokaler. Men i verkligheten hade Gaines redan 1942 lämnat National och startat förlaget Educational Comics*. Med tanke på dessa faktafel ska man kanske inte ta resten av filmen som hundraprocentig sanning.

Det är kul att se 1940-talets seriebranch skildras på film - men Angela Robinson är betydligt mer intresserad av att skildra relationen Bill-Elizabeth-Olive och deras erotiska eskapader; Robinson, som själv är lesbisk och som regisserat avsnitt av THE L WORD (samt HERBIE FULLTANKAD), är extra intresserad av Elizabeths och Olives förehavanden.

Det är mycket knytkalas, bondage och sex i motljus. Som sadomacho-drama är filmen betydligt bättre än de där vissna FYRA NYANSER-filmerna. Jag hade dock velat se betydligt mer om Mirakelkvinnans tillkomst, om seriens utveckling, och varför den föranledde upprörda känslor och serietidningsbål. Mitt betyg är lite tveksamt.

För övrigt såg verklighetens professor Marston inte alls ut som Luke Evans.

*Max Gaines omkom i en båtolycka 1947. Hans son William ärvde Educational Comics, döpte om det till Entertaining Comics, och ändrade inriktning från religiösa serier till skräck, så att förlaget blev det EC Comics vi känner idag.

    







(Biopremiär 8/12)

DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.

Ur mina gömmor.

BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

DVD/Blu-ray/VOD: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

Den svenska debatten om William Fruets exploitationfilm DEATH WEEKEND från 1976 är något som får cineaster och kultfilmsentusiaster i USA; ja, utanför Sverige, att klia sig i huvudet. Inte för att filmen totalförbjöds sju gånger - det mesta i genren förbjöds eller censurklipptes på den tiden - utan för att filmen ledde till en livlig debatt, och för att några censurmotståndare hävdade att det både var en kvalitetsfilm och en antivåldsfilm. Om någon i utlandet faktiskt kommer ihåg denna film, undrar de mest vad som var så speciellt uppseendeväckande med den.

När debatten i svensk media var som störst på 80-talet hyrde jag filmen. Trots att filmen alltså var totalförbjuden för biovisning, fanns den att hyra oklippt på video. På 80-talet verkar den dessutom ha släppts två gånger med samma omslag; dels av Skånes Videofilm i Landskrona, dels av Sweden Movie i Stockholm. Omslaget var ohyggligt fult och amatörmässigt. Jag tror att jag hyrde den på Hvilans Video, men det kan ha varit på Vlado Video. När jag såg filmen första gången förväntade jag mig något i hästväg - men när eftertexterna rullade tänkte jag mest "Var det här allt?".

Senare, i början av 90-talet, köpte jag ett gammalt exemplar av den oklippta hyrvideon med det fula omslaget. Jag har inte sett om den sedan dess. 1990, tror jag att det var, släpptes den på nytt, denna gång av Nordisk Film - och den här gången var det en version som godkänts av Statens Biografbyrå. Sju minuter hade saxats. Jag minns att nyutgåvan fanns på No. One Video i Landskrona - butiken som sedan blev Broadway, som blev Videomix, som blev Hemmakväll. Hemmakvällkedjans ägare startade karriären med No. One Video. Hur som helst - jag såg filmen på hyllan, men jag hyrde den inte. Varför skulle jag betala pengar för att se en hårt nerklippt film?

Hyrvideon från 1980-talet.

Nu finns DEATH WEEKEND ute på DVD i oklippt skick. Om jag förstått det hela rätt, är detta den enda DVD-utgåvan i världen av filmen. Så - vad är det då man får om man köper filmen?

DEATH WEEKEND är en kanadensisk film, producerad av Ivan Reitman, som började sin karriär med att producera filmer som SHIVERS, RABID och ILSA - TIGRESS OF SIBERIA, innan han slog igenom stort med GHOSTBUSTERS, DAGISSNUTEN, och liknande maintreamfilmer, vilka han även regisserade.

Regissören William Fruet stod även för manuset till DEATH WEEKEND, vilket är kraftigt inspirerat av Sam Peckinpahs STRAW DOGS och framför allt Wes Cravens LAST HOUSE ON THE LEFT. Faktum är att DEATH WEEKEND släpptes som THE HOUSE BY THE LAKE i USA. Jag hade en kompis som jobbade på Din Video i Partille; de där som sålde köpkassetter i pappfodral. När de skulle lägga ner fick jag en lista på alla titlarna de släppt - och på listan fanns THE HOUSE BY THE LAKE, med det handskrivna tillägget "(= Death Weekend. Rätt kass.)". Jag har dock aldrig sett ett fysiskt exemplar, eller ens fått bevis på att Din Video faktiskt släppte filmen under denna titel.

Hyrvideon från 1990-talet.

Brenda Vaccaro från MIDNIGHT COWBOY spelar fotomodellen Diane, som tillsammans med den slajmige tandläkaren Harry (Chuck Shamata) är på väg till den senares lyxvilla på landet. Harry har utlovat fest med några vänner, men det är bluff och båg - Harry vill bara ha sex med Diane och ta nakenbilder på henne.

När de kommer körande i Harrys Corvette, dyker det upp en annan bil. I denna sitter fyra tosiga ligister; Don Stroud spelar gängets ledare Lep. Diane kör Corvetten och tävlar med ligisterna, som under biljakten kör av vägen och ner i en å. De blir skitförbannnade och vill hämnas.

Vistelsen i lyxvillan börjar lite avigt, när Diane undrar varför de utlovade gästerna aldrig dyker upp. Några som dock dyker upp är ligistgänget. De slår sönder inredningen, Lep våldtar Diane, och Diane ger igen på de mest skoningslösa sätt. Som i så många andra, liknande filmer blir det moraliskt tvivelaktigt när det verkar som om Diane faktiskt gillade att bli våldtagen trots allt, och fantiserar om Leps kyssar, medan smäktande musik spelas på ljudspåret.

Home Invasion kallas genren - ibland även Terrorfilm. Det här är även en Rape & Revenge-film. Det finns åtskilliga liknande filmer i genren, främst amerikanska, men även italienska. Några är bättre och mer effektiva än DEATH WEEKEND, några är sämre. DEATH WEEKEND är till viss del mer välspelad än övriga filmer i genren - vilket beror på Vaccaro, Shamata och Stroud, men de övriga ligisterna spelar över så att det blir komiskt; de framstår som utvecklingsstörda pajasar. DEATH WEEKEND är även mindre våldsam och blodig än konkurrenterna.

Tyvärr är kopian Studio S nu släppt i risigaste laget. Den är i det gamla Full screen-formatet, det vill säga, bilden är kapad till 4x3. Själva bildkvalitén är också vissen; oskarp och med märkliga färger, och ofta hackar bilden när folk rör på sig. Det känns som att titta på en lågupplöst YouTube-video, streamad till TV:n. Originaltrailern, som ligger på DVD:n, visas dock i rätt format. Om det finns en bättre kopia någonstans, 35mm-rullar, kanske till och med originalnegativen, vet jag inte, men det är förstås inget svenska Studio S har råd att ta tag i för restaurering.

Bortsett från bildkvalitén tycker jag att DEATH WEEKEND är en rätt okej film. Det är en hyfsad film i sin genre. Uppståndelsen i Sverige är svår att förstå.

Men! Extramaterialet på DVD:n är väldigt intressant. I en nygjord dokumentär på tjugo minuter pratar Ronny Svensson, Studio S-bossen SEO, Jan Guillou och Gunnel Arrbäck; tidigare direktör på Statens Biografbyrå, om DEATH WEEKEND. Jan Guillou citeras på den gamla hyrvideons baksida, han tillhörde de som försvarade filmen och tyckte att det var skamligt att den totalförbjudits. Jag har alltid trott att Jan Guillou, Per Ahlmark och andra som försvarat filmen skojat - i GT kallade Olle Grönstedt filmen för "konstnärligt högstående". Kom igen, de kan väl inte mena allvar?

På DVD:n ligger också två radioindlag från SR:s Kulturkvarten, först ger Sydsvenskans Jan Aghed sin syn på DEATH WEEKEND och ifrågasätter Jan Guillous påståenden om att det handlar om "politisk censur", därefter får Guillou kontra. Jag får väl säga att jag aldrig trodde att jag skulle hålla med Aghed, men i det här fallet gör jag det.

Politisk censur? Guillou hävdar att filmen förbjudits därför att den handlar om en stark kvinna som slår tillbaka och dödar alla busarna, inte för att den är speciellt våldsam. Visst tycker jag, som Guillou, att censur är något förkastligt som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt samhälle, men Guillous resonemang är fullkomligt vansinnigt. Som jag skrev ovan, så förbjöds eller klipptes nästan allt i denna genre, oavsett om det var män eller kvinnor som slog tillbaka på våldsamma sätt. Här kan man skjuta in att den version av Clint Eastwoods flera gånger förbjudna SUDDEN IMPACT som slutligen godkändes, hade fått slutet ändrat - scenen på slutet där Dirty Harry låter Sondra Lockes hämnare slippa undan kapades, så att det framstår som att hon åker dit. Men! Det var inte Biografbyrån som stod för detta "politiska" klipp. Warner hade hyrt in en frilansande censor som såg till att klippa bort alldeles för mycket för att filmen säkert skulle kunna godkännas. När jag en gång pratade med Gunnel Arrbäck underströk hon att Biografbyrån aldrig skulle göra ett sådant klipp; ändra i handlingen av politiska skäl.

Jan Agheds bild av DEATH WEEKEND är mer rättvis. Det är en billig exploitationfilm. Han nämner även en rad andra filmer med samma hämndmotiv vilka godkänts för visning, för att motbevisa Jan Guillous stolliga teori.

På DVD:n ligger även ett inslag från Aktuellt 1987, vilket jag faktiskt kommer ihåg. Här får vi se GeBe Films Bernt Elmquist åter lämna in filmen för granskning, följt av ett försvarstal av Olle Grönstedt. Dagen efter inslaget visats skrattade min klasskompis Robban när vi pratade om det, och han beskrev hur det suttit en gubbe i TV och babblat om kvalitetsfilm, följt av klipp ur DEATH WEEKEND där Don Stroud sparkar på en av sina kompisar. Det kan ha varit efter detta TV-inslag jag gick iväg och hyrde filmen.

DVD:n avrundas med en trailer, radioreklam, ett bildgalleri, och ett stort antal trailers för skräckfilmer från 1970- och 80-talen, alla släppta av Studio S Entertainment. En av dessa är MOTORSÅGSMASSAKERN, vilken jag tycker är betydligt mer konstnärligt framstående än DEATH WEEKEND.

Visst är det kul att DEATH WEEKEND nu släppts, men det är mest en film för inbitna fans av genren - och det är lite synd att bildkvalitén inte är bättre. Det vore intressant att se hur den skulle te sig i originalformat; 16x9, och med skarp bild och klara färger. Då hade kanske den eventuella konstnärligheten framträtt bättre?