Serier: Fantomen: Mannen som inte kan dö

FANTOMEN: MANNEN SOM INTE KAN DÖ
av Lee Falk, Ray Moore, Wilson McCoy, Sy Barry, Tony De Paul, Graham Nolan, Paul Ryan
Egmont Publishing

För ganska exakt ett år sedan recenserade jag "Fantomen: De tusen farornas man"; förra årets stora Fantomenbok. Nu är årets stora Fantomenbok här - "Mannen som inte kan dö".
Eftersom Fantomenfiguren som bekant fyller hela 80 år i år, har man valt att publicera sex amerikanska dagspressäventyr av olika upphovsmän; från 1930-talet fram till idag. Det här är en ojämn och spretig, men trevlig bok, som visar upp hur ojämn och spretig serien trots allt är. Förändringarna under dessa 80 år är tydliga, och det framgår att det är stor skillnad på serien beroende på upphovsmän. De överlägsna svenskproducerade äventyren saknas i boken.
Först ut är "Hajnästet" från 1938 av Lee Falk och Ray Moore. Jag gillar Ray Moore; den förste Fantomentecknaren. Hans ruffigt eleganta stil formligen dryper av mystik och äventyr. Fast denna mystik skär sig ibland med innehållet. På den här tiden var nämligen Fantomen en riktigt skön snubbe. Han var hård mot de hårda och en hemlighetsfull man, men samtidigt en skämtsam ironiker alla brudar föll som käglor för.
I "Hajnästet" råkar Fantomen ut för moderna pirater som bor på en egen, hemlig ö. Det är toppraffel från början till slut; det osar gamla pulpäventyr och följetongsfilmer.
Serierna i boken, vilka översatts av Göran Semb, presenteras med ett undantag helt oredigerade, vilket både är en för- och en nackdel - vilket jag snart ska återkomma till. Estetiskt sett är det förstås tilltalande, även om det i Ray Moores fall blir lite väl smått och svårläst. På hans tid fick serierna breda ut sig i dagstidningarna, och hans strippar är avsedda för ett betydligt större format.

Fantomen har hammnat i en prekär situation. Ray Moore tecknade.

Den här boken inleds med ett förord av Lasse Åberg, i vilket han kallar Ray Moores efterträdare Wilson McCoy "den grovhuggne, brutale, underbart usle och för Lars den ende riktige Fantomentecknaren". Jag kan väl inte påstå att jag håller med. Som jag skrev i min recension av årets julalbum, blev jag besviken när jag var barn och prenumererade på Fantomen, och de körde en gammal klassiker av Wilson McCoy. Det var ju varken tufft, spännande eller mystiskt, och Fantomen själv såg mest skojig ut,
McCoys stil skilde sig radikalt från Moores. Detta innebar att Lee Falk ofta skrev en annan typ av äventyr - små lättsamma, gärna komiska historier. Som vuxen kan jag uppskatta de här, men de har egentligen inte så mycket med den Fantomen jag gillar att göra.
I den här boken återfinns söndagsäventyret "Piraternas dag" från 1956. Eftersom det publicerades i Fantomentidningen 1979 när jag prenumererade, har jag läst det tidigare, men jag kommer inte ihåg det. Det är en tunn historia om bovar som klär ut sig till pirater under en piratfestival, där alla klär ut sig till pirater.

Tung, fartfylld action tecknad av Wilson McCoy.

Därefter är det dags för Sy Barrys version, och äventyret "Hydra" från 1968. I detta äventyr introducerar Lee Falk Walkers klippa - men Falk har ännu inte bestämt sig vad detta gömställe/högkvarter egentligen är. Fantomen, som släpar dit Diana, kallar stället "Örnnästet", det verkar inte ligga i Nevadas öken, hissen finns på utsidan, och det är allmänt konstigt. Grottan/huset på klippans topp är fullt inredd och har elektricitet, men Fantomen verkar inte veta så mycket om stället - som om han aldrig varit där. Lustigast är att det på spiselkransen står en inramad bild, kanske ett foto. Vi ser det bara i bakgrunden - och det är inte utan att jag undrar vem det föreställer!
I äventyret slåss Fantomen mot den mäktiga organisationen Hydra, som mest verkar bestå av busar i hatt.
I dagspresserier upprepas gärna händelser, så att läsaren inte ska glömma vad som hänt tidigare. Lee Falk var expert på detta. Ingen serieförfattare upprepade sig mer än Falk. Samma händelser, ibland samma bilder, återkommer i stripp efter stripp, och detta blir värre för varje decennium. Detta innebär att serierna blir lite påfrestande att läsa i oredigerat skick. De mår verkligen bra av att redigeras om till serietidningsformat, då alla irriterande upprepningar plockas bort. Värst är när Diana på sidan 39 i boken tittar in i Fantomens radiorum och säger "Vad är det här?", och sedan tre strippar senare på nästa sida tittar in i samma rum och frågar "Vad är det här?". Hon har kanske dåligt minne? 1968 var dock Sy Barrys realistiska teckningar fortfarande eleganta.

Typisk Sy Barry-skurk.

... Till skillnad från i bokens nästa äventyr; "Mästarnas mästare", ett söndagsäventyr från 1993-1994. Barry använde sig av olika assistenter, och de sista åren han gjorde serien, blev teckningarna alltmer grova och okänsliga. Lee Falks manus från den här tiden var än värre. Efter att ha varit en duktig och fantasifull författare under 1930- och 40-talen, hade Falk åren innan sin bortgång utvecklats (avvecklats?) till en författare som producerade vad som närmast kan beskrivas som "lättläst för utvecklingsstörda". Det är riktigt illa berättat med osannolikt usel, korthuggen dialog, som vore det en barnbok,
"Mästarnas mästare" är ännu en serie om den årliga djungelolympiaden. Den här gången uppstår en kamp mellan könen, eftersom kvinnorna i de olika stammarna vill vara med och tävla, något männen inte gillar - och Fantomen är den som ska avgöra om de ska få sin vilja igenom. Av någon anledning är detta äventyr redigerat; alla rutar verkar vara med i obeskuret skick, men de har flyttats om på sidorna.

Fantomen i början av 1990-talet. Som en barnbok.

Efter att Lee Falk dött och Sy Barry gått i pension, har dagspressversionen tecknats av en hel rad människor, medan författare främst har varit Tony De Paul. Ett par av dessa nya tecknare har varit fullkomligt värdelösa, med Eric Doescher som lågvattenmärke, men dessa blev kortvariga.
"Terror i Morristown" är ett söndagsäventyr från 2003 av Tony De Paul och Graham Nolan. Det är ett modernt, actionorienterat äventyr, om än lite väl kort och abrupt. Nolan har en rätt skön tuschlinje, han är ingen dålig Fantomentecknare, men vad som är konstigt med hans avsnitt, är att han verkar ha svårt att få plats med figurerna i de många och väldigt små rutorna. Det ser lite plottrigt ut.

Fantomen tecknad av Graham Nolan.

Sist i boken kommer "Tvillingarnas framtid", att dagsstrippäventyr från 2015-2016, och det sista superhjältetecknaren Paul Ryan färdigställde - han gick bort i cancer tidigare i år. För manus står De Paul.
Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, är på tapeten nu - i den svenska serietidningen publiceras äventyr som utspelar sig i framtiden och som har dessa syskon som huvudpersoner. I "Tvillingarnas framtid" diskuteras vad de ska göra  av sina  liv. Heloise och Diana åker till New York för att välja en skola där Heloise ska studera, medan Kit stannar kvar i grottan och läser Fantomenkrönikor - Fantomen låter nämligen antyda att han vill att Kit, liksom två förfäder, ska åka till Himalaya och studera. Varvat med detta får vi se Fantomen flänga runt på stan och nita diverse skurkar. På slutet firar tvillingarna sin födelsedag och har stor fest med bland andra Mandrake och Lothar som gäster.
Ett rätt konstigt äventyr, lite ofokuserat och spretigt. Paul Ryan var en bra tecknare, men Kit och Heloise ser inte alls ut att vara 14 år - snarare 28.

Fantomen tecknad av Paul Ryan.

Mellan serierna i boken finns en artikel av vikarierande Fantomenredaktören och -experten Andreas Eriksson, i vilken han redogör för seriens historia.
"Fantomen: Mannen som inte kan dö" är alltså en rätt spretig sak och de flesta av äventyren är i svagaste laget. Men - det är trots detta ganska trevlig läsning.
Jag hoppas att det kommer en ny Fantomenbok nästa år - och då förhoppningsvis med serier producerade av svenska Team Fantomen. Eller enbart serier tecknare av Ray Moore.



-->