Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.

I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.

Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.

I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.

1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?

DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.

Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.

Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.

Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.

Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.

Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.

Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.

Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.

Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.

För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.

Och DOCTOR MORDRID.

(Biopremiär 28/10)