Serier: Mitt eget Fantomenjubileum

Fantomen fyller som bekant hela 80 år som seriefigur i år, ett faktum som uppmärksammas i Fantomentidningen, och som jag tidigare uppmärksammat här på TOPPRAFFEL! Men det slog mig att den finns ännu ett jubileum att fira:

I år är det 40 år sedan jag köpte ett nummer av Fantomen för första gången. Det är nästan exakt 40 år sedan - jag missade rätt datum med ett par veckor. Tidningen jag köpte var Fantomen nr 18/1976 - nr 19 kom ut den 31/8 1976.

Jag har skrivit om nr 18/1976 flera gånger förut. Hur jag lockades av det tuffa omslaget som lyste mot mig i tidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Detta omslag har jag nu på en ståtlig T-shirt.

Den här tidningen gjorde enormt intryck på mig. Framför allt det inledande Fantomenäventyret; "Vråkar över Vacul", stämningsfullt tecknat av Jaime Vallvé. Innan jag köpte den här tidningen hade jag läst väldigt lite Fantomen, i princip bara ett julalbum. Detta album var i färg och tecknat av Sy Barry.

"Vråkar över Vacul" var något helt annat. En serie i svartvitt som jag tyckte påminde om skräckserier. Det var mörkt och mystiskt. Fantomen bekämpar den kriminella organisationen Vråkarna i ett slott i ett land som påminner om Draculas Transsylvanien.

Som vuxen tycker jag att storyn kanske är aningen tunn och enkel, men jag förstår varför serien gjorde enormt intryck på mig som barn. Jag läser fortfarande Fantomen, främst gamla nummer, och jag vill helst att äventyren ska vara lika kusliga och fräna som "Vråkar över Vacul".

Efter numrets Fantomenäventyr kom Fantomenklubben. Liknande sidor fanns inte i de serietidningar jag brukade läsa, som till exempel Tomahawk. Fantomenklubben var dåtidens motsvarighet till Facebook. Jag brukar faktiskt läsa gamla Fantomenklubbensidor för min sambo som godnattsaga, det är väldigt kul. Då, 1976, klippte jag genast ut- och skickade in anmälningskupongen till klubben.

Detta är inte samma exemplar som jag köpte 1976. Här finns kupongen kvar.

Därefter kom den tredje och sista delen av ett Bernard Prince-album. Jag läste det trots att jag inte läst de tidigare delarna, eftersom det såg så tufft ut, Hermanns detaljerade, plottriga teckningar var spännande, serien liknade inte andra serier på den svenska marknaden. Dessutom tyckte jag att alla serier som innehöll harpungevär och monsterfiskar var bra.

Numrets sista serie var en historia om Mandrake. Jag minns inte vad jag tyckte om den. Som barn tyckte jag om nästan allting i äventyrsväg, och jag läste alltid Mandrake när serien fanns med i Fantomen.

På tidningens sista uppslag fanns Fantomen talar, där en läsare frågade om fransk-belgiska serier. I Uffe Granbergs svar nämns Blueberry - och detta var första gången jag hörde talas om, rättare sagt: läste om, denna serie. Trots att det bara var en titel utan någon som helst förklaring; det stod inte ens att det är en westernserie, blev jag nyfiken.

Tidningen avslutades med Fantomens fiskeskola. Det var det enda i hela tidningen jag tyckte var lika töntigt som ointressant. Det tycker jag fortfarande.