Här har vi den: den första science fiction-konspirationsthrillern av Lars Norén! Eller ... Nähä, det är visst en kille som heter Mickey Keating som skrivit och regisserat POD. Men ändå!
I Keatings film får vi träffa Lyla, Ed och Martin (Lauren Ashley Carter, Dean Cates och Brian Morvant), en rejält dysfunktionell syskonskara. Martin är en före detta militär, som extremt paranoid har låst in sig i ett hus i skogen. Han påstår att regeringen utfört experiment på honom och säger sig ha fångat en "podvarelse" han håller inspärrad i källaren.
Efter ett märkligt telefonsamtal från Martin, åker Ed och Lyla till huset i skogen. Martin är galen, hotar sina syskon med gevär, tror att de har regeringsagenter med sig, och vill bli av med dem. Ed och Lyla tror inte på Martins svammel om ett monster i källaren. De tänker droga honom och ta honom till en doktor.
Den här syskontrion är fruktansvärd! Redan i öppningsscenen bråkar Ed och Lyla. De fortsätter sedan att bråka resten av filmen. När Martin dyker upp, bråkar han med Ed och Lyla. Det gnabbas oavbrutet och de flesta replikerna skriks ut. När handlingen långt om länge äntligen blir monsterskräck, ökar skrikandet. Sällan har det skrikits så här mycket på film!
I stort sett hela filmen består av tre personer som skriker åt varandra i ett hus. Alldeles i början får vi se en kille bakifrån några sekunder, och mot slutet dyker Larry Fessenden (WE ARE STILL HERE) upp i en liten roll.
POD kunde ha blivit en riktigt bra liten film, grundidén funkar, men tyvärr valde Mickey Keating att befolka sin film med några av filmhistoriens mest irriterande rollfigurer.
Filmen får en tvåa, eftersom jag gillar att monstret är en kille i gummidräkt, eftersom jag satt alldeles för många ettor på sistone, och för att den bara varar 75 minuter.
Inlägg
1 kommentarer:
monster i gummidräkt , förtjänar en två :)
Skicka en kommentar