Bio: Sully

Foton copyright (c) Warner Brothers

Clint Eastwood, 86, är på det igen. Hans nya film SULLY bygger på verkliga händelser och behandlar efterspelet efter att piloten Chesley "Sully" Sullenberger 2009 lyckades landa ett passagerarplan på Hudsonfloden, efter att fåglar flugit in i båda motorerna och förstört dem.

Tom Hanks spelar Sully, Aaron Eckhart gör hans andrepilot Jeff Skiles, och de har båda föredömliga mustascher. Jag har inte sett så fina nutida mustascher i amerikansk film sedan MINA, JAG OCH IRENE. Eastwoods film berättas med uppbruten kronologi, när filmen börjar hyllas Sully och Jeff som hjältar, de räddade 155 liv; samtliga passagerare. Men flygbolaget är inte nöjda och inleder en undersökning. De påstår att deras datorer visar att det fortfarande fanns drivkraft i den ena motorn och att Sully och Jeff hade kunnat vända och ta sig tillbaka till flygplatsen. Sully och Jeff hävdar motsatsen. I en utdragen undersökning görs flera datorsimuleringar för att visa att Sully och Jeff har fel. Medan de två piloterna bjuds in till Letterman, hyllas av vanligt folk på en bar och så vidare, gör bolaget allt för att bevisa att piloterna gjort fel. Sully har flugit i 42 år och vill inte få kicken utan pension.

Tom Hanks gör ännu en amerikansk hjälte. Han är ju specialist på det. Han är sympatisk, rättrådig, och får ibland något fuktigt i blicken.

Efter en halvtimme får vi se den korta flygturen. Efter kraschen hoppar vi åter fram till undersökningen, och senare visas flygningen igen, ur en lite annan vinkel, och så vidare. Det är rappt och effektivt berättat, och eftersom filmen bara varar 95 minuter inklusive eftertexter, hinner den aldrig bli tråkig.

Laura Linney spelar Sullys fru, hennes uppgift består främst i att prata i telefon och gråta. Clint Eastwood själv har komponerat det musikaliska ledmotivet, vi känner igen han musik vid det här laget; melankoliskt pianoklink, som ibland tillåter sig att bli lite jazzigt. Alldeles före eftertexterna får vi se den riktige Sully återförenas med sina räddade passagerare. Mycket hyllningar och tårar.
SULLY lämnar mig förhållandevis likgiltig. Välgjort hantverk på de flesta plan (om ni ursäktar ordvitsen jag upptäckte att jag gjort), robusta skådespelarinsatser, men aldrig spännande och inte alltför gripande, eftersom vi ju vet hur det går.

Dessutom har jag, efter TITTA VI FLYGER, problem med att titta på flygplankatastroffilmer utan att skratta. Jag förväntar mig hela tiden att Johnny ska dyka upp i kontrolltornet, och att någon ombord på planet ska beställa fisk till middag. "Surely you can't be serious."-"I am serious ... and don't call me Shirley."

(Biopremiär 9/9)