Bio: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tim Burton ger sig på den så populära tweens-genren. Fast om boken den här filmen bygger på är en regelrätt tweens-bok vet jag inte riktigt. Jag har bara bläddrat i den, och den verkar mest bestå av bilder.

Burton har haft det lite motigt de senaste åren. BIG EYES vann en Golden Globe och var nominerad till ytterligare två, men blev ingen kommersiell framgång, och ALICE I SPEGELLANDET, som Burton producerade, blev ett enormt magplask. MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan gå precis hur som helst på bio, jag har ingen aning om hur den kommer att fungera.

Asa Butterfield från HUGO CABRET och ENDER'S GAME spelar den amerikanske tonåringen Jake, vars farfar (Terence Stamp) alltid berättat sagor om sin uppväxt på en viss miss Peregrines märkliga barnhem i Wales. Alla barnen där hade märkliga gåvor. Jake har köpt historierna med hull och hår, medan Jakes far (Chris O'Dowd) alltid avfärdat dem som hittepå.

Men så hittar Jake sin farfar död i trädgården - med ögonen utplockade. Det kan knappast handla om en naturlig död. Jake och hans farsa åker då till Wales för att leta upp barnhemmet. Lite lustigt i sammanhanget är att Butterfield är engelsman och O'Dowd är irländare, och de spelar filmens amerikaner.

Jake hittar ruinerna av barnhemmet, det bombades av tyskt flyg 1943. Men plötsligt får han se en ung tjej därinne. Han följer efter henne, de springer genom en grotta, och när de kommer ut är det 1943. Grottan är en av många tidsloopar runt om i världen. Jake träffar den egensinniga miss Peregrine (Eva Green) och alla de besynnerliga barnen, som alla besitter olika övernaturliga gåvor. Peregrine och barnen upplever samma dag 1943 om och om igen. När bombplanen flyger över huset stoppar Peregrine tiden och så börjar dagen om på nytt. De lever i en evig loop.

Samuel L Jackson spelar busemannen Barron, som jagar Peregrine och andra för att äta upp deras ögon. Ögonätandet ska visst ge honom evigt liv. Jake visar sig ha en övernaturlig egenskap även han, och han är den som eventuellt kan stoppa Barrons framfart.

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan närmast beskrivas som en korsning mellan Harry Potter och X-Men. Som professor Xaviers skola för unga mutanter - placerad i Harry Potters värld. Men det här är en film med en del problem. Framför allt hamnar Tim Burtons film mellan två stolar. Den är alldeles för otäck för mindre barn - och inte tillräckligt otäck för tonåringar. Burton verkar inte riktigt veta vilken typ av film det är han vill göra.

Filmen är inte speciellt rolig, men den är heller inte alltför spännande, trots alla monster och ögonutslitningar. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt, och framför allt är filmen alldeles för lång. Jag tittade på klockan flera gånger.

Här finns några scenerier som är inspirerade, bland annat en restaurang full med skelett ombord på ett sjunket fartyg, och det är suggestivt när bombplanen flyger över barnhemmet. En scen där ett stort gäng skelett attackerar de onda är uppenbart inspirerad av Ray Harryhausens effekter i DET GYLLENE SKINNET (1963). Filmens effekter ska jag inte klaga på.

Judi Dench figurerar i en roll som är så liten att det närmast handlar om en cameo, Rupert Everett är också med, jag känner knappt igen karln nuförtiden, och Allison Janney dyker upp som psykiater.

Njä, MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN är väl ingen större höjdare. Men nu har jag vant mig vid att bli besviken på Tim Burtons filmer.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Jag älskar dig - En skilsmässokomedi

Foton copyright (c) Nordisk Film

Svenska folket verkar skrika efter svenska filmkomedier, och i många fall accepterar de vad som helst, eftersom de är relativt svältfödda på roliga, svenska filmer. Det kommer ju trots allt bara ett par om året. De allra flesta av dessa komedier är dåliga. Antingen är de för märkliga och smala, eller bara allmänt slappt gjorda. JAG ÄLSKAR DIG är inget undantag.

Johan Brisinger, som gjorde den lika besynnerliga som usla kärleksfilmen ÄNGLAVAKT, står för regin, och har även skrivit manus tillsammans med Martina Haag och Mikael Södersten. Och det här är slappt. Det känns som om jag har sett filmen flera gånger tidigare. Till och med titeln låter bekant.
Den gråe advokaten Gustaf (Björn Kjellman) är gift med Marianne (Christine Meltzer), de har två tonåriga barn, och deras äktenskap har gått på sparlåga i åratal. De lever ett trist liv, tycker Marianne, som får nog och vill skiljas. Hon lämnar Gustaf, som vägrar acceptera den förestående skilsmässan och intalar sig att de bara tar en paus från varandra.

Det dröjer inte länge innan Marianne träffar den italienske konstnären Rodolfo (Rodolfo Corsato), som hon inleder ett förhållande med. Gustaf å sin sida säger upp sig från jobbet för att förverkliga sin ungdomsdröm - han ska skriva en roman. Han sitter hemma och dricker, kedjeröker, lyssnar på gamla rockskivor och skriver på en skrivmaskin.

Gustaf råkar även träffa den unga Rita (Nour El-Refai), som jobbar som bud, och av någon anledning bjuder hon hem Gustaf på röjarfest, Gustaf och Rita inleder en relation, trots att Gustaf beklagar sig över att han skulle kunna vara Ritas far.

Gustafs föräldrar, som spelas  av Sven-Bertil Taube och Anita Wall, är ovetande om skilsmässan, eftersom Gustaf inte vill berätta vad som hänt. Senare kompliceras alla relationer tack vare några sanslöst osannolika sammanträffanden.

Visst skrattade jag några gånger när jag såg den här filmen. Björn Kjellman är rätt kul ändå, han är lite tafatt och bortkommen, och när han blir erbjuden ecstasy frågar han om det har "bra knarkeffekt". Men som helhet är det här inte bra. Rollfigurerna är rätt osympatiska, i synnerhet Christine Meltzer och hennes vänner, och jag undrar vad Rodolfo ser i henne. Manuset går från A till Ö. Det är förvisso inget fel på att göra komedier efter standardmallar - om man gör det bra. Men här är det bara oinspirerat. Slutets alla överraskningar och sammanträffanden är bara fåniga, och under slutscenerna övergår filmen dessutom till att vara något slags drama vi ska ta på allvar.

Förra året gissade jag att EN UNDERBAR JÄVLA JUL skulle floppa, eftersom jag tyckte att den var rätt kass. Jag gissade fel. Nu gissar jag att JAG ÄLSKAR DIG kommer att floppa - men jag blir inte överraskad om jag gissar fel den här gången med.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Deepwater Horizon

Foton copyright (c) David Lee

Katastroffilm byggd på verkliga händelser - och redan fem minuter in i filmen kände jag att, herregud, jag vill inte se den här.

I april 2010 exploderade den amerikanska oljeriggen Deepwater Horizon, vilket ledde till den största oljekatastrofen i USA:s historia - miljoner tunnor läckte ut. Mark Wahlberg spelar den rättrådige Mike Williams, som får agera hjälte och hjälpa de skadade ut. John Malkovich är den illa omtyckte Vidrine från bolaget, som vägrar inse fakta och som i längden är den som blir ansvarig för olyckan. Kurt Russell har skön alkislook; rejäl mustasch och rödbrusiga kinder, som Mikes hårföre chef mister Jimmy (som han kallas).

Peter Berg har regisserat DEEPWATER HORIZON och det tar hela femtio (50) minuter innan olyckan är ett faktum. Fram till dess får vi mest se en massa karlar, oftast med hjälm på huvudet, springa omkring - eller sitta - på oljeriggen och prata - eller skrika - och slam och tryck. De diskuterar hejvilt, det är en massa tekniska termer, alla verkar vara oense, och det är förstås väldigt, väldigt ointressant. Om man nu inte råkar vara oljeriggfetischist.

Men så pang, så går det åt skogen med riggen. Den börjar pumpa in slam, trycket blir för kraftigt, luckor och dörrar slits loss, snart börjar tornet att brinna, och så exploderar det och har sig.

Mister Jimmy har extra otur. Han står i duschen när olyckan sker. Hans kropp och ansikte täcks med glassplitter. Jag hade förväntat mig att han skulle stå för heroiska stordåd, men det är Mike som får rycka in och hjälpa Jimmy och en del andra ut, medan Mikes hårt prövade fru (Kurt Russells styvdotter Kate Hudson) sitter hemma och pratar i telefon och är orolig - det vill säga, precis som Tom Hanks' fru i SULLY.

Visst är det här välgjort. I synnerhet skildringen av katastrofen. Men det spelar ingen roll - katastroffilmer är ofta tråkiga, och den här är inget undantag. Det tar en evighet innan någonting händer, och det blir aldrig speciellt spännande när något väl händer.

På slutet får vi se autentiska bilder från olyckan. Verklighetens Mike Williams ser inte alls ut som Mark Wahlberg. Religiös är han också. Verklighetens mister Jimmy är så långt från Kurt Russell man kan komma. Eftertexterna inleds med bilder på de män som omkom på Deepwater Horizon.

(Biopremiär 30/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Ash vs Evil Dead - The Complete First Season

ASH VS EVIL DEAD - THE COMPLETE FIRST SEASON (Twentieth Century Fox)

Inför den svenska premiären på TV-serien ASH VS EVIL DEAD recenserade jag pilotavsnittet och var lyrisk - du kan läsa recensionen HÄR.
Nu är det snart dags för säsong två av TV-serien, och lagom till den har första säsongen släppts på DVD. Tio episoder fördelade på två skivor. Dock har Sam Raimi; mannen som skapade EVIL DEAD, bara regisserat det 39 minuter långa pilotavsnittet. Övriga 25-minutersavsnitt är regisserade av andra förmågor.
Nå - hur står sig resten av serien mot det strålande pilotavsnittet? Bra, vill jag påstå. De är förstås betydligt mer TV-mässiga än piloten; Raimi hade längre tid på sig att göra sitt avsnitt, mer pengar, och han filmade i samma kreativa, sjövilda stuk som långfilmerna. Filmfotot är något mer återhållsamt i resterande avsnitt, men handlingen är lika vansinnig, tempot är oftast lika högt, och det är blodigare än blodigt - det vetefan som det någonsin tidigare sprutat så här mycket blod i en TV-serie.
Klantarslet Ash Williams (Bruce Campbell) har av misstag (han var pårökt) råkat läsa en formel ur Book of the Dead och därmed åter frammanat den hiskeliga, onda demoner och monster han bekämpade i de tre långfilmerna. Fast nu är det inte bara den lilla stugan i skogen som attackeras; nej nu finns demonerna överallt.
Tillsammans med ynglingarna Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) beger sig Ash iväg för att stoppa ondskan. Det är åter dags att plocka fram motorsågen och hagelbössan. Efter sig har de en polis (Jill Marie Jones), som tror att Ash är en mördare, och en mystisk kvinna spelad av Lucy Lawless. I ett avsnitt dyker Mimi Rogers upp - men det dröjer inte länge innan hon förvandlas till demon och får möta motorsågen.
ASH VS EVIL DEAD är väldigt rolig och mycket underhållande. Eftersom avsnitten är så korta som de är, hinner man inte tröttna - och jag brukar tröttna på de flesta TV-serier redan efter ett par avsnitt, något som även gäller bra TV-serier. Det blir för utdraget. ASH VS EVIL DEAD satsar på fett ös och humor istället för tradighet. Fast okej, här finns några svackor under seriens gång, men de kan jag ta.
Extramaterialet på den här DVD-utgåvan är aningen magert. Här ligger en femton minuter lång bakom kulisserna-film, som mest består av en intervju med en av producenterna. Övriga två bonusfilmer är väldigt korta hopklipp med scener och repliker ur serien, och fullkomligt meningslösa.
Däremot finns det kommentarspår till samtliga tio avsnitt. Till pilotavsnittet står EVIL DEADS skapare och tillika TV-seriens producenter Sam Raimi, Ivan Raimi, och Robert Tapert för kommentarerna, förstärkta med Bruce Campbell. Viss förvirring uppstår emellanåt, eftersom bröderna Raimi låter precis likadant - och de låter fortfarande som om de bara är tjugo år gamla.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Star Trek II: The Wrath of Khan - Director's cut

STAR TREK II: THE WRATH OF KHAN - DIRECTOR'S CUT (Paramount)

En fördel med de så kallade friluftsdagarna i skolan på 1980-talet, var att man - åtminstone där jag gick - kunde välja något som var avklarat i ett nafs, till exempel jogga ett varv eller två i slingan i Lill-Olas, eller simma tusen meter eller så på Citadellbadet. Då var man ledig resten av dagen. Om man nu inte skulle göra något annat jönsigt på eftermiddagen, det minns jag inte.
I vilket fall: en friluftsdag under 80-talets första halva såg jag till att ha mitt sportiga åtagande avklarat redan på morgonen. Jag cyklade genast bort till Vlado Video på Artillerigatan och hyrde en Moviebox och två filmer. Jag valde MANNEN MED OXPISKAN (tjejen i butiken utlovade att Clintan var riktigt hård i den) och STAR TREK II: KHANS VREDE. Jag minns att jag hyrde dessa två samtidigt, och ja, på den tiden hade filmer svenska titlar.
Jag minns inte om jag hade sett den första STAR TREK-filmen; STAR TREK: THE MOTION PICTURE från 1979, när jag hyrde denna uppföljare som gick upp på bio 1982. Jag tror inte det - jag såg den i alla fall inte på bio. Däremot hade jag läst den svårbegripliga serieversionen av filmen som publicerades i en kortlivad serietidning - första numret köpte jag i Sävedalen utanför Göteborg. Serieversionen var nog ännu tråkigare än filmen - och STAR TREK: THE MOTION PICTURE är en fruktansvärt tråkig film. Jag har förvisso inte sett den på decennier, men jag lär knappast ändra åsikt om jag ser om den.
På 80-talet var jag förhållandevis svältfödd på science fiction, så självklart kastade jag mig över STAR TREK - fast jag fastnade aldrig för företeelsen; varken TV-serierna eller långfilmerna. STAR TREK II: KHANS VREDE anses av många vara den bästa av långfilmerna - och jag har för mig att jag gillade filmen när jag såg den på den där hyrkassetten, i pan & scan och med sketna färger.
Jag tror att jag sett om filmen på TV sedan jag hyrde den hos Vlado, men jag innan jag nu såg om den på denna nya Blu-ray-utgåva, mindes jag inte mycket mer än att Ricardo Montalban (Satangkai i FAMILJEN MACAHAN) var den slemme Khan, som gick omkring och väste. KHANS VREDE är något slags uppföljare till en avsnitt av TV-serien från 1960-talet; detta har jag inte sett, men det spelar ingen större roll.
Kapten Kirk (William Shatner) har gått och blivit amiral, och han upptäcker att den muterade Khan, en skurk från 1900-talet, har återvänt, stoppat insekter i öronen på några i Enterprises besättning, och snott en grunka som heter Project Genesis, som på kort tid kan få hela planeter att grönska. Khan tänker använda prylen för att hämnas och bära sig ut.
På denna Blu-ray ligger både bioversionen och en Director's cut-version. Jag valde den sistnämnda - men jag har ingen som helst aning om hur den skiljer sig från bioversionen. Det nämns inte i extramaterialet och det står inte på omslaget. Jag antar att det med all önskvärd tydlighet framgår om jag ser om den med regissören Nicholas Meyers kommentarer - men det är inget jag kommer att göra i första taget.
Jag tyckte nämligen att KHANS VREDE var riktigt trist nu när jag såg om den. Rent allmänt brukar jag tycka att STAR  TREK är trist, men jag ville minnas att 80-talsfilmerna var bra. Det är nog de något senare filmerna som är kul, som del fyra. KHANS VREDE är en seg, snackig historia, och jag tappade intresset efter ett tag.
Däremot är det här en snygg film. Den gjordes ju innan datoranimering slog igenom; här finns bara modeller och praktiska effekter. Det ser inte mindre övertygande ut än i en modern film, ofta tvärtom.
Vad som är riktigt kul med denna Blu-ray är det rikliga extramaterialet. Det mesta har plockats från tidigare DVD- och Blu-ray-utgåvor, men jag har förstås inte sett det här. Här finns intervjuer och dokumentärer från 1982, tidigt 2000-tal, och 2009. Det är fascinerande att se hur de byggde alla modeller av rymdskeppen, det är alltid kul att se hur saker gjordes innan 90-talet - i dokumentärer om moderna filmer får man ju bara se folk som sitter vid datorer och skådespelare framför greenscreens.
Jag gillade ett liten film om två av författarna till de otaliga STAR TREK-romanerna; två riktiga nördar, och James Horner, som tragiskt omkom 2015, berättar om sin filmmusik i en intervju från 2009. KHANS VREDE kom två år efter KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, som Horner också skrev musiken till. Musiken till KBS är ibland lite märklig, det känns som om hornsektionen ibland löper amok och spelar en liten aning falskt - och detta går igen i musiken till KHANS VREDE. Uppenbarligen är detta fullt medvetet. "Heter jag Horner ska det vara mycket horn!" tänkte han kanske. Senare övergav Horner detta sound.
För övrigt har som synes denna Blu-ray ett fruktansvärt fult omslag. Hur tänkte de där?
En annan friluftsdag hyrde jag COMMANDO LEOPARD på Vlado Video.
På Hvilans Video hyrde de ut en konkurrent till Moviebox, deras variant hette Videoväskan.
Själva filmen:

Extramaterialet:

-->

Bio: Love & Friendship

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Detta komiska kostymdrama bygger på en kortroman av Jane Austen som heter "Lady Susan", men för att rida på Austinsuccéer som "Förnuft & känsla" och "Stolthet & fördom", har denna filmatisering av Whit Stillman (DAMSELS IN DISTRESS) döpts till LOVE & FRIENDSHIP. Dock fick den visst inte heta KÄRLEK & VÄNSKAP i Sverige.
Jag såg den här filmen förra månaden, men kommer knappt ihåg någonting alls. Faktum är att jag inte bara glömde bort dess handling direkt efter filmen, utan även medan jag tittade på den. Redan under inledningen tappade jag tråden. De medverkande presenteras i bild och text, de är många, och jag tänkte Herregud, är det meningen att jag ska komma ihåg alla de här?
Kate Beckinsale spelar lady Susan, änka med många uppvaktare. Hon försöker fly från dessa och häckar på godset Langford. Men där dyker det ideligen upp typer som uppvaktar henne. Susan är även på jakt efter någon som vill gifta sig med hennes dotter.

Jag förstod aldrig vem som var vem i den här filmen. En massa damer i stora, frasiga klänningar dricker te, herrar i kostym och tajta brallor ... dricker te de med. Alltid i vackra miljöer. De konverserar. Lady Susan är lite elak. Eller så. Intriger och fnurror på tråden verkar uppstå. Jag hajade aldrig vad och vilka de pratade om. Jag var inte tillräckligt intresserad för att hänga med.
Behållningen är en festlig friare som dyker upp. Han är makalöst korkad. Osannolikt korkad. Scenerna med honom är fantastiskt roliga. Han borde haft huvudrollen! Vem var det? Det minns jag inte.

Chloë Sevigny spelar en amerikansk kusin, tror jag att hon var. Stephen Fry är med alldeles för lite.
Jag har förstått att en del uppskattar den här filmen och framför allt dess dialog. De som gillar kostymdramer och Jane Austen-filmatiseringar lär också uppskatta LOVE & FRIENDSHIP.
Jag gillar inte Jane Austen. Jag gillar karatefilmer och dansk gladporr.
Nu kommer jag inte på mer att skriva om den här filmen.
Nu tar jag en liten bloggpaus och spenderar fyra dagar på Bokmässan istället.

(Biopremiär 23/9)



-->

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.

TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.

Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.

James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.

(Biopremiär 23/9)

Bio: Blair Witch

Foton copyright (c) Nordisk Film
När THE BLAIR WITCH PROJECT visades på marknaden i Cannes 1999, var den så extremt hajpad att jag, efter att ha köat ett bra tag, inte kom in på den första visningen. Andra gången den visades gick jag och mina vänner till biografen en timme tidigare - och lyckades komma in. När vi väl fick se filmen satt vi mest och såg ut som fågelholkar. "Var det här allt?!". Vi döpte genast om filmen till THE BLÄ WITCH PROJECT. Som en kompis senare sa: "Filmen som bevisade att folk är rädda för träd!"
Jag minns inte om jag recenserade THE BLAIR WITCH PROJECT. Det är möjligt att jag gjorde det i NST, eller kanske i Total Film. Jag vill minnas något om att jag skrev att det var många närbilder på löv.
THE BLAIR WITCH PROJECT var inte den första "found footage-filmen"; det var antagligen CANNIBAL HOLOCAUST (1979), som TBWP:s regissörer ljög och sa att de inte sett (vilket de hade). Däremot var det TBWP som startade hela found footage-trenden, den kanske värsta skräckfilmsgenren. Filmerna i denna genre tävlar om att vara sämst. TBWP var också en av de första filmerna som verkligen utnyttjade internet i sin marknadsföring - de lyckades ju verkligen få en del att tro på att filmen verkligen bestod av upphittade filmstumpar.
Uppföljaren BOOK OF SHADOWS: BLAIR WITCH 2 från 2000 har jag inte sett, den totalfloppade visst. Denna nya, tredje film struntar helt i händelserna i tvåan.
2016 års BLAIR WITCH är regisserad av Adam Wingard, som gjorde A HORRIBLE WAY TO DIE och YOU'RE NEXT, ett faktum som ökade intresset för filmen, vilken spelades in i smyg - ja, faktiskt! - i Kanada. Ingen visste om att den gjordes. Därefter började filmen att marknadsföras som THE WOODS. Det påstods att det var en av de otäckaste filmer som någonsin gjorts. Först på San Diego Comic Con för två månader sedan avslöjades det att THE WOODS egentligen är BLAIR WITCH.
Okej. Är BLAIR WITCH en av de otäckaste filmer som någonsin gjorts?
Nej.
Långt ifrån.
Om du redan sett THE BLAIR WITCH PROJECT finns det ingen som helst orsak att se denna uppföljare. BLAIR WITCH är nämligen samma film en gång till. Enda skillnaden är att de nu är fler irriterande typer som går vilse i skogen, de har en drönare med en kamera på, och Adam Wingard har stoppat in lite fler och bättre effekter.
James Allen McCune spelar James, vars syster försvann tjugo år tidigare i skogen där Blair-häxan påstås husera. James tycker sig se den försvunna systern i ett otäckt klipp på YouTube. Tillsammans med flickvän och två kompisar åker de till skogen. På vägen träffar de två lokala experter på både skogen och myten om häxan, och dessa följer också med. Av någon anledning filmar de varandra precis hela tiden. Varför då? Jag vet inte. En kille filmar strålen när han pinkar på ett träd.
Väl inne i skogen går allt åt helvete. De vaknar upp och hittar de där träfigurerna från första filmen. Och stenhögarna. Rollfigurerna försvinner en efter en och dödas. Och så hittar de huset från första filmen; där man ska stå i ett hörn.

Filmens dialog lyder främst "LISA? JAAAMES? ASHLEY? IS THAT YOU? JAMES? WHERE ARE YOU?" om och om igen. Folk gör ideligen korkade saker - ska de gå upp mitt i natten för att pinka, är de så blyga att de traskar dussintals meter in i mörkaste skogen för att inte bli sedda, vilket leder till att de går vilse och dör. Ja, och så viftas det med kamerorna precis hela tiden. Emellanåt fick jag vända bort blicken; jag fick ont i ögonen av viftandet och flimrandet.
Visst hoppade jag till under filmens gång. Flera gånger. BLAIR WITCH består nämligen av en lång, lång rad jump scares. Det ligger en massa statiskt brus och digitala plopp på ljudspåret när kameror slås på och av. Dessaa ploppanden är så höga att jag hoppade till. Filmens handling och skeenden skrämde mig dock inte alls.

Först mot slutet, när de knallar runt i det övergivna huset, blir det lite spännande. Vi får även se skymtar av någon som kanske är häxan och någon annan varelse. Men det räcker inte.
De logiska luckorna ska vi inte gå in på - men det är inte utan att jag undrar hur allt filmmaterial "hittats" för att kunna sammanfogas till denna långfilm. De medverkande stryker med i olika delar av skogen, och går man in i huset verkar man aldrig överleva. Således borde det inte gå att hitta filmsnuttarna. Allra minst de tagna i huset.
Enda orsaken till att jag inte ger denna tjatiga, oinspirerade, fåniga film en etta, är att jag tycker att den är lite bättre än THE BLAIR WITCH PROJECT. Men bara lite.

(Biopremiär 23/9)



-->

Vi har monter på Bokmässan

... Nej, inte TOPPRAFFEL! - men väl Svenska Serieakademin, som jag är ledamot av.

Jodå, det är ju snart bokmässa igen. På torsdag, den 22/9, drar den igång. Serieakademins monter har nummer A03:43 och hittas i serieträsket, alldeles vid Science Fiction-bokhandelns monter, om jag förstått det rätt.

I montern kommer vi att sälja vår tjusiga jubileumsbok "Oops!" från förra året. Endast 99 spänn, endast kontant. Det går förstås utmärkt att få den signerad av eventuella närvarande akademiledamöter. Jag kommer inte att stå i montern hela tiden under mässan, men jag lär finnas där då och då, eller i närheten.

På lördag den 24/9 delar Svenska Serieakademin ut årets Adamsonpriser på Bokmässan. I år håller vi till på Lilla scenen för foto och film på andra våningen, H04:24, och tiden är 15:30. Sture Hegerfors, Lasse Åberg, Johanna Koljonen och jag sköter prisutdelningen.

TOPPRAFFEL!-diggare får gärna komma fram och säga hej. Eller bjuda på en öl. Eller både och.

DVD/Blu-ray/VOD: Har du sett på fan!

HAR DU SETT PÅ FAN! (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Är det möjligt att misslyckas med en film som har Jean-Paul Belmondo och Raquel Welch i huvudrollerna, som handlar om en usel stuntman, och som innehåller en man i gorilladräkt? Är det möjligt att misslyckas med en film som har en fantastisk filmaffisch, och en av de absolut bästa svenska titlarna någonsin?

Tyvärr är svaret ja. Jag hade rätt höga förväntningar på denna film från 1977 och som jag inte tidigare sett. Allt verkade vara klockrent. För regin står Claude Zidi, som tidigare gjort EN FLUGA I SOPPAN med Louis de Funès, och som senare gjorde de två MUTA OCH KÖR-filmerna.

HAR DU SETT PÅ FAN! heter i original L'ANIMAL, det vill säga "Djuret". Filmen var tydligen ett desperat försök att göra en dundersuccé efter ett par mindre framgångsrika filmer med Belmondo. Claude Zidis film är påkostad och snygg - men den är inte speciellt rolig. Trots detta blev det här en stor framgång i Frankrike.

Belmondo spelar den usle stuntmannen Mike, som vill gifta sig med stuntkvinnan Jane (Raquel Welch). Hon velar. Eftersom Mike alltid klantar sig, sparkar filmstudion ut honom. Han får jobb som gorilla i ett reklamjippo på ett varuhus. Där river han inredningen.

En dag anländer filmstjärnan Bruno Ferrari (också Belmondo) till Paris. Eftersom Mike är extremt lik Bruno, får han jobbet som Brunos stuntman. Förväxlingar uppstår. Den fjollige Bruno, som är alla kvinnors drömman, visar sig dessutom vara homosexuell.

HAR DU SETT PÅ FAN! innehåller en rad välgjorda stunts och kaotiska situationer. Det är lite småkul när Mike tvingas upprepa ett fall nerför en trappa ett flertal gånger, eftersom Bruno inte lyckas utföra de enklaste uppgifter i samma scen. Men i övrigt är filmen stökigare än bra. Ibland blev jag inte klok på varför folk beter sig som de gör, vad de sysslar med, och efter ett tag hade jag helt glömt vad filmen handlar om.

Jean-Paul Belmondos utstrålning går det inte att anmärka på. Jag ser gärna att fler gamla filmer med honom släpps på DVD i Sverige.

Bio: Snowden

Foton copyright (c) Scanbox
Det finns vissa filmer som man liksom vet hur de kommer att vara redan innan man sett dem. SNOWDEN är en sådan film.
Dessutom är detta en film av Oliver Stone, som faktiskt fyller 70 just idag när jag skriver detta, och Stone brukar ofta med all önskvärd tydlighet redogöra för sin ståndpunkt redan i början av sina filmer. SNOWDEN är på många sätt en typisk Oliver Stone-film, även om han är lite mer nyanserad denna gång.
Snowdenaffären har väl de flesta av oss i färskt minne. Den inträffade ju bara häromåret. Edward Snowden är den där killen som, anställd hos NSA, avslöjade CIA:s olagliga övervakningsmetoder för pressen och läckte ut en massa fakta, innan han flydde fältet och bosatte sig i Moskva. Det Snowden gjorde kan man förstås ha åsikter om. Att staten sitter och avlyssnar intet ont anande, vanliga, helt oskyldiga människor är skrämmande. Samtidigt finns det många hemliga handlingar som absolut inte bör spridas till allmänheten, för allas säkerhet. Det säger sig själv.

I vilket fall: Joseph Gordon-Levitt spelar Edward Snowden, en soldat som skadar sitt ben och därför omplaceras. Han söker in till CIA, han är den starkast lysande stjärnan på utbildningen, bossen Corbin O'Brian (Rhys Ifans) imponeras, och Snowden börjar jobba med de hemligaste saker, vilket hans flickvän (Shailene Woodley) inte har en aning om.
SNOWDEN är en bra film.Varken mer eller mindre. Den är självklart för lång; en bra bit över två timmar. Efter ett tag är den alldeles för snackig. Men det är okej. Om det verkligen gick till så som det skildras i filmen har jag ingen aning om, och jag är inte tillräckligt intresserad för att gräva fram fakta.

Nicolas Cage medverkar, men tyvärr är hans roll alldeles för liten. Det hade varit roligt att se honom som en överspelande CIA-chef eller något sådant. Även Scott Eastwood medverkar. Han är så oerhört lik sin far i ung upplaga, att det blir lite distraherande.
Den riktige Edward Snowden dyker minsann också upp på ett ganska snillrikt sätt.
Precis som så många andra filmer som bygger på verkliga händelser från senare år, blir SNOWDEN aldrig speciellt spännande. Vi vet ju hela tiden hur det kommer att gå. I det här fallet är vägen till filmens upplösning intressant, men filmen gjorde inget större intryck på mig.

(Biopremiär 16/9)


-->

Bio: Bridget Jones's Baby

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den första filmen om Bridget Jones kom 2001 och hette BRIDGET JONES DAGBOK. Uppföljaren från 2004 fick heta PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. När nu den tredje filmen får Sverigepremiär, har man av någon anledning behållit dess engelska titel; BRIDGET JONES'S BABY. Var det för jobbigt att plocka bort s:et efter Jones'?
Jag såg den första filmen på en vanlig visning på Maxim i Landskrona. Det var mycket folk, mest kvinnor, och några medsläpade herrar. Och så jag. Jag satt mest och undrade varför damerna skrattade precis hela tiden. Jag tyckte inte att det var speciellt kul. Den andra filmen såg jag också på Maxim, den minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte att den var direkt dålig.
Nu är Renée Zellweger tillbaka som Bridget Jones - men allt är inte som förr. Framför allt inte Bridget Jones. Renée Zellweger fick ju får några år sedan den dåliga idén att plastikoperera sig - enligt ryktet för att inte bli igenkänd från TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, som hon skäms för. Zellweger ser numera väldigt konstig ut, som om hon suger på en citron medan hon går i motvind. Det är väldigt irriterande och jag kunde inte släppa detta under hela filmen. Riktigt konstigt blir det när det klipps in några tillbakablickar från de tidigare filmerna, och hon ser helt annorlunda ut.

BRIDGET JONES'S BABY är regisserad av Sharon Maguire, som gjorde den första, men inte andra, filmen om Bridget. När filmen börjar fyller Bridget 43. Hon lever fortfarande ensam. En dag visar det sig att hon är gravid. Men vem är fadern? Är det den snygge, rike amerikanen Jack (Patrick Dempsey) hon låg med på en musikfestival, eller är det den gamla kärleken Mark Darcy (Colin Firth), som ligger i skilsmässa och som hon hoppade i säng med kort efter mötet med Jack. Bridget försöker förbereda de två på att en av dem ska bli far, och de två herrarna tävlar om Bridgets gunst. Samtidigt har Bridget problem på jobbet, eftersom hon fått en ny, ung och dum chef, som anlände med några hipsters i släptåg.

Jag ska inte sticka under stol med att jag skrattade åt några scener i filmen. Framför allt är Emma Thompson rolig som barnmorska, och Colin Firths stela torrhet är rätt kul. Hugh Grants rollfigur från de tidigare filmerna har omkommit, och dennes begravning är festlig den med.
Men i övrigt känns det här som en film jag redan sett flera gånger tidigare. Det är något märkligt bekant över handlingen, och det hela är alltför bagatellartat. Fast längst bak i salongen på pressvisningen satt en samling kvinnor som aldrig annars går på pressvisningar (vilka var de?), och de skrattade hjärtligt mest hela tiden.
... Och liksom tidigare undrar jag varför de anlitat en amerikanska för att spela Bridget Jones. Nog finns det väl gott om lämpliga skådespelerskor i England som kan göra rollen lika bra, eller bättre? Någon som inte är helt omopererad? Sally Phillips, som spelar Bridgets kompis Shazzer, hade varit roligare i titelrollen. Fast det är klart, hon var inte tjock för femton år sedan.

  









(Biopremiär 16/9)