Serier: Velvet 1

VELVET 1
av Ed Brubaker, Steve Epting och Elizabeth Breitweiser
Apart Förlag

Agentserien Velvet går som följetong i tidningen Agent X9, i vilken jag inte läst den - eftersom jag sällan läser Agent X9. Nu har de första fem - av femton - avsnitten samlats i en bok.
Jag hade rätt höga förväntningar på Velvet. Jag konstaterar att det var rätt längesedan jag läste (nya) amerikanska serier, men jag har länge varit nyfiken på manusförfattaren Ed Brubakers grejor. Jag har läst artiklar om- och intervjuer med honom. Han är en av de mest uppburna serieförfattarna idag, och om inget annat, har han ju ett stenhårt namn. Ed Brubaker. Det låter som namnet på en hårdkokt detektiv i en Manhattanpocket.
Infriades mina förväntningar? Ja - och nej.
Velvet Templeton är sekreterare på superhemliga underrättelseorganisationen ARC-7. Det är tidigt 1970-tal och ARC-7:s bäste agent blir oväntat mördad under ett uppdrag i Paris. Då visar det sig att den medelålders Velvet, av allt att döma född 1929, är allt annat än en vanlig, grå sekreterare. Hon har länge varit en av organisationens toppagenter, och beger sig ut för att ta reda på varför kollegan mördades, och av vem. Berättelsen utspelar sig, i James Bond-anda, runt om i världen, och med jämna mellanrum hoppar Brubaker tillbaka i tiden; till 40- och 50-talen, för att vi ska få veta lite mer om Velvet, hennes liv och hennes kollegor.
Jag hade förväntat mig en hårdkokt, men hyfsat realistisk spionserie, och blev därför lätt förvånad när serien, åtminstone delvis, är en "vanlig" actionserie: Velvet Templeton är en jävel på närstrid, hon dukar för pistolkulor, kastar sig ut genom fönster, bär en högteknologisk stealth-dräkt; hon är så extremt skicklig på allting, att hon lyckas undvika alla faror på de mest actionpackade sätt. Till detta kommer att hon inte har någon större humor eller charm, åtminstone inte i dessa första fem avsnitt. Serien är gravallvarlig och hade nog vunnit på en mer lättsam ton mellan varven, då hade det blivit lättare att acceptera att Velvet mer eller mindre är en superhjälte.
Samtidigt är detta en bra och välberättad serie. Den börjar aningen trevande, men alltmedan pusselbitarna faller på plats, tar den sig, för att snart bli intressant och spännande; tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa fortsättningen.

Det visade sig vara svårt att bända upp boken och fotografera av sidorna ...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Steve Eptings teckningar. På albumets baksida står det att de är snudd på fotorealistiska - vilket stämmer. Epting är onekligen en mycket skicklig tecknare, men exaktheten gör bilderna lite stela och livlösa. Stilen får mig att tänka på Paul Gulacy, en tecknare vars stil jag inte heller vet om jag gillar eller ej. Elizabeth Breitweister står för den stämningsfulla färgläggningen. Denna tillför en hel del, men det är inte utan att jag undrar om inte Epsteins teckningar sett bättre ut i svartvitt. Modern färgläggning har ofta en tendens att bli lite kladdig, så är fallet även här.
Av någon anledning är boken tryckt i ett format som är aningen mindre än det vanliga serietidningsformatet. Albumet med Johan Wanloos Rock Manlyfist höll samma märkliga format.
Även om jag alltså hoppats på mer, är Velvet en bra och rekommendabel serie av en typ vi alltför sällan får se på svenska.

-->