Bio: Don't Breathe

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

I min recension av DVD-filmen THE HOARDER skrev jag att det görs alldeles för många dåliga skräckfilmer nuförtiden, men att det förstås finns undantag, även om det är långt mellan undantagen. Och här har vi ett undantag!

DON'T BREATHE är den mest intensiva skräckfilm jag sett på mycket, mycket, mycket länge. Jag hade stora förväntningar på den, efter att ha läst alla hyllningar i amerikansk genrepress. Hyllningar av personer jag litar på. Det är ju trots allt så, att alldeles för många genrefilmer jag tycker är sådär, eller till och med direkt dåliga, hyllas i vissa kretsar och vinner priser på festivaler. Men i fallet DON'T BREATHE kände jag på mig att det här nog kunde vara "årets otäckaste film", som den kallats på sina håll.

En orsak till att jag trodde mig kunna lita på hyllningarna, är att den är regisserad av Fede Alvarez. Alvarez regisserade nyinspelningen av EVIL DEAD. Javisst, det var en fullkomligt onödig film som ingen hade bett om - men, som skräckfilm levererade den. Den var verkligen stenhård, skitig, skoningslös, och långt ifrån så nedtonad som alldeles för många skräckfilmer som går upp på bio är.
DON'T BREATHE är inte lika blodig som EVIL DEAD, men filmen är betydligt mer spännande och svettig - och den är stenhård.

Egentligen borde filmen inte fungera. Alvarez, som även varit med och skrivit manus, gör nämligen ett fel som få kommer undan med: huvudpersonerna är kriminella. Sådant brukar sällan fungera. Varför ska jag sympatisera med några som borde sitta inlåsta? Det är väl bara rätt åt dem om de råkar illa ut?

Jane Levy (från EVIL DEAD), Dylan Minnette och Daniel Zovatto (från IT FOLLOWS; en hyllad film jag tyckte var dålig) spelar Rocky, Alex och Money; tre unga vuxna som gör inbrott för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Detroit. Rocky bor med sin alkoholiserade morsa, misären är total, och Rocky vill komma över stålar så att hon kan resa till Kalifornien med sin lillasyster. Hon må vara en brottsling, men hon är rätt sympatisk ändå, vilket även gäller Alex. Money är dock ett rötägg.

Trion har fått reda på att det i en fallfärdig kåk i ett folktomt slumområde bor en blind krigsveteran, vars dotter dödats  i en trafikolycka. Den blinde mannen (Stephen Lang) fick ett stort skadestånd, och det är dessa pengar Rocky och hennes vänner vill åt.

Att stjäla från en blind lär bli lätt, tror trion, och tar sig in i huset. Det skulle de inte ha gjort. Mannen som bor där må vara blind, men hans andra sinnen är förstärkta, han hittar i huset som i sin egen ficka, han är beväpnad, han är värsta terminatorn - och han är galen. En hemlighet av det mer bisarra slaget döljer sig i källaren.

DON'T BREATHE, som är inspelad i Ungern, har en ton som är mörk, hotfull, och väldigt obehaglig. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid och i den blinde mannens skeva hus. Dörrarna är låsta, fönsterna är igenbommade, inbrottstjuvarna smyger desperat genom mörka, smutsiga korridorer och källarutrymmen för att hitta en utväg, medan den blinde mannen och hans best till hund letar efter dem.

Det här är faktiskt årets otäckaste skräckfilm. Du lär inte se en mer spännande film i år. DON'T BREATHE är jävligt spännande. Det är stenhårt och brutalt, Stephen Lang är obehaglig och lysande i rollen, filmfotot är mycket bra, ett par scener är geniala - som den där en av tjuvarna ligger på ett takfönster som sakta spricker, medan den blinde befinner sig rakt under.
Filmen är producerad av Sam Raimi och Rob Tapert, det vill säga killarna bakom den ursprungliga EVIL DEAD från 1983.

Gör dig själv en tjänst och se DON'T BREATHE. Det kommer att dröja innan vi får se en lika intensiv och bra skräckfilm på bio i Sverige.

  








(Biopremiär 2/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Navy Seals vs Zombies

NAVY SEALS VS  ZOMBIES (Scanbox)

Den tröttaste skräckfilmsgenren just nu, är zombiefilmen. Det är synd. På 1980-talet tyckte jag att zombiesfilm var den fränaste genren - och det var förstås också då de bästa filmerna gjordes, oftast i Italien. Idag går det tretton zombiefilmer på dussinet, och de allra, allra flesta har så låg budget att den inte når upp ens till anklarna. En billig DV-kamera, en kompis som vet hur man datoranimerar blod och skotträffar, och andra kompisar som smetar lite gegga i nyllet och hasar omkring och leker zombies. Det är allt som krävs. Åtminstone verkar alldeles för många filmskapare tro det.

NAVY SEALS VS ZOMBIES, i regi av Stanton Barrett, har aningens aning större budget, men det ser fortfarande extremt billigt ut.

Experiment i med ett biologiskt vapen har gått fel, och Baton Rouge översvämmas av zombies. Okej, det är egentligen inte zombies - det är folk som smittas av ett virus och förvandlas till människoätande vildar, och som rusar efter sina offer - det vill säga, ungefär som i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY. USA:s vicepresident befinner sig i Baton Rouge när epidemin bryter ut. Ett litet team Navy Seal-soldater skickas in för att rädda vicepresidenten.

Simpel, trist handling. Vissnarollfigurer. Trist regi, trist filmfoto, och alldeles för mycket datoranimerat blodspill. Kass dialog, kassa skådisar. Inklippta bilder på flygplan, helikoptrar och hangarfartyg.

Ed Quinn, som spelar ledaren för teamet, är hyfsad. Gamle, fine actionstjärnan Michael Dudikoff har en liten roll som befälhavare. Dessa kan inte rädda denna tradiga, trötta, fullkomligt ointressanta och ospännande film.

Endast för zombiekomplettister och tolvåringar som ännu inte sett klassikerna från 80-talet.

Så här dåliga var aldrig zombiefilmer förr - inte ens de som då skälldes ut, som till exempel BURIAL GROUND och ZOMBIE CREEPING FLESH. Två filmer jag faktiskt gillar.

(Filmen släpps den 19/8)

Bio: Hitta Doris

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
För fyra år sedan såg jag om HITTA NEMO, eftersom den gick upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Även om den fortfarande var bra; bättre än det mesta i genren, blev jag aningen besviken - eftersom filmen inte var riktigt lika jättekul som jag mindes den.
Efter att uppföljaren HITTA DORIS gjort sitt segertåg på amerikanska biografer, får den nu Sverigepremiär - och jag hade turen att få se den med engelskt tal.
... Och det visade sig vara samma film en gång till - fast lite sämre. HITTA NEMO handlade om hur den lille fisken Nemo försvann. Hans farsa Marlin och den förvirrade Doris med dåligt närminne begav sig ut för att leta upp Nemo. Den här gången är det Doris som får för sig att leta upp sina föräldrar och lyckas försvinna, varpå Marlin och Nemo ger sig ut för att leta upp henne. Jakten leder till en enorm akvarieanläggning, där Doris får hjälp av en bläckfisk som vill ta sig till Cleveland, medan Marlin och Nemo träffar en rad andra vattenvarelser som hjälper till - eller är i vägen.
Visst skrattade jag till ett par gånger; bläckfisken är rätt kul, liksom ett par sjölejon, men som helhet är HITTA DORIS rätt trött och oinspirerad. Dessutom har den en tendens att bli sentimental, och det är en väldig massa babblande om att familjen betyder allt, vilket det ju alldeles för ofta är i amerikanska familjefilmer.

Tekniskt sett finns är förstås inget att anmärka på, Pixars produktioner brukar ligga snäppet över konkurrensen. I min recension av HITTA NEMO påpekade jag svårigheten i att göra tecknad film om fiskar. Sådana saknar ju armar och ben; de är bara ett ansikte med stjärt, vilket gör dem lite begränsade. Fast det är förstår inte lika konstigt och opraktiskt som bilarna i BILAR.
På visningen under Malmö Filmdagar satt det en vuxen kvinna någonstans bakom mig och skrattade högljutt åt precis allting, och när det blev extra sentimentalt satt människan och grät lika högt. Jag undrade vad hon skrattade åt, och framför allt undrade jag om hon var en representant från Disney som försökte få filmen att verka bättre och roligare än den är.
Att HITTA DORIS är slätstruken märks bland annat på att jag inte har så mycket att säga om den, och därför slutar skriva redan här.

(Biopremiär 26/8)



-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Hoarder

THE HOARDER (Njutafilms)

Skräck på Shurgard. Ungefär.
THE HOARDER, i regi av Matt Winn, är en engelsk produktion. De få exteriörerna är filmade i New York, där filmen utspelar sig, men interiörscenerna spelades in i London.

Jag läste baksidestexten på den här - vilket jag förstås brukar göra - och tyckte att det lät spännande. En kvinna går vilse i ett lagerförråd, där det visar sig att något ondskefullt ruvar. Och temat hoarders är tacksamt, det är ju ett konstigt fenomen. Samtidigt misstänkte jag att det skulle vara ännu en av de där låg-lågbudgetskräckfilmerna det görs alldeles för många av idag.

Någon regelrätt hoarder; en person som inte kan förmå sig att kasta något, inte ens använt dasspapper, förekommer inte i filmen. Mischa Barton spelar Ella, som tillsammans med en halvkriminell kompis tar sig ner i ett underjordiskt lagerförråd, modell Shurgard. Ella misstänker att hennes pojkvän är otrogen och gömmer något i ett förrådsutrymme. Väl nere i underjorden attackeras kompisen och dödas - en människoliknande skepnad kryper omkring därnere. Ella försöker fly, men det är lättare sagt än gjort. I sina försök att hitta ut, träffar hon ytterligare några människor, däribland en beväpnad, otrevlig polis.

Jodå, det här är ännu en sådan där lågbudgetfilm som verkligen ser lågbudget ut, tack vare det digitala filmfotot. Matt Winn gör en rad misstag. Hans rollfigurer är alldeles för osympatiska och irriterande för att jag ska bry mig - tvärtom blir det bara jobbigt att sitta och titta på de här typerna i 82 minuter. Det här är också en sådan där film som ställer frågor - som aldrig besvaras. Ett mysterium som inte löses. "Jaha? Men ... varför?" utbrast jag.

Det hade förstås kunnat fungera ändå, om det vore snyggt, välspelat, spännande och otäckt - men det är det inte. Det är alldeles för platt. Först mot slutet börjar det bli lite intressant, när en förklaring börjar antydas - men det blir ingenting av det.

Ja, jösses. Jag gillar ju verkligen skräckfilm. Men det skulle verkligen vara trevligt om det gjordes fler nya filmer som faktiskt är bra. Som det är nu, föredrar jag att se om gamla filmer från 1970- och 80-talen. Det som ansågs vara mindre bra då, är oftast alltid bättre än det som görs idag. Visst finns det alltid undantag, men det är långt mellan undantagen.

Bio: Alena

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland  - rättare sagt: ganska ofta - är det svårt att förstå sig på svensk filmpolitik och på hur svenska filmdistributörer resonerar.
I juli förra året, det vill säga för tretton månader sedan, recenserade jag ALENA. Den visades då på TV i en timslång version. Jag satte då inget betyg, jag brukar inte betygsätta TV-filmer; i texten skrev jag att betyget får vänta till biopremiären - om jag orkar se om filmen.
Bioversionen av ALENA pressvisades i måndags - och nej, jag orkade inte se om den. Min recension av TV-versionen hittar du HÄR - medan ett betyg finns här under. Jag har svårt att tänka mig att den längre versionen skulle få mig att ändra min uppfattning.
Som så många andra svenska filmer, är ALENA finansierad med bidragspengar. Filmen är en del av projektet Moving Sweden. För att utlovade pengar ska kunna inkasseras, måste filmen upp på bio en sväng. Trots att den redan TV-visats.
När det gäller skräckfilm är Sverige fortfarande något av ett u-land. Det känns som att bolag och institut inte förstår att skräck är en genre som faktiskt går att sälja över hela världen - till skillnad från det mesta annat i filmväg som produceras i det här landet. Men självklart är det svårt att sälja en film som inte håller långfilmslängd.

Jag har svårt att förstå varför de inte klippte ihop långfilmsversionen på en gång och lät den gå upp på bio förra året, för att sedan visa den på världens alla genrefilmfestivaler, sälja den på marknader, släppa den på DVD och VOD, för att sedan slutligen TV-visa den. Det vore förstås det mest logiska.
Inför biopremiären har den timslånga TV-filmen förlängts till 83 minuter. Frågan är vilka som kommer att se ALENA på bio. De som älskar den tecknade serien som filmen bygger på lär kanske göra det, men de är inte tillräckligt många för att göra filmen till en biosuccé. Den unga målgruppen har antagligen redan sett filmen gratis på TV - varför ska de betala 115 kronor för att se den en gång till? Även om den är 23 minuter längre. Kvar finns de som inte sett den och som inte tillhör målgruppen - och de lär inte springa benen av sig. Här i Göteborg visas filmen i en salong; en av Bergakungens minsta, och man nöjer sig med en föreställning om dagen.
Om bioversionen gått upp för ett år sedan, hade salongerna antagligen varit fler och större. Jag väntar med att se den långa versionen tills den släpps på DVD.

(Biopremiär 19/8)


-->

Bio: War Dogs

Foton copyright (c) Warner Brothers
Först THE DOGS OF WAR med Christopher Walken. Sedan svenska topprafflet WAR DOG. Och nu: dramat WAR DOGS av Todd Phillips, som regisserade de tre BAKSMÄLLAN-filmerna och DUE DATE. Det här är en film som förvisso är lite smårolig här och var, men man ska absolut inte förvänta sig en komedi.
WAR DOGS, vars filmaffisch är en pastisch på den till SCARFACE, bygger på en artikel i Rolling Stone, men enligt en brasklapp i eftertexterna, har namn och händelser ändrats av dramaturgiska skäl. Miles Teller spelar David Packouz, en ung kille på tjugo-någonting, som försörjer sig som massör; han åker runt och masserar rika gubbar i Miami. Han har det lite knapert, han gillar att röka på, och han har en söt flickvän (Ana de Armas) - eller om det nu var fru. På en begravning träffar David sin barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill), en burdus, osympatisk, högljudd kille, som sysslar med lagom lagliga affärer - han köper upp vapen som han säljer på internet. Och så gillar han att röka på.
David och Efraim slår sig samman för att göra stora affärer: de ska sälja vapen till amerikanska armen. David ljuger för sin tjej och säger att de ska sälja sängkläder, och så åker de iväg till Jordanien, eftersom en sändning italienska Berettas på väg till Irak har fastnat där. Med hjälp av en smugglare kör de vapnen över gränsen i en lastbil. Killarna gör stora pengar på detta, de köper flotta bostäder och drogerna flödar. Efraim älskar filmen SCARFACE och beter sig som dess huvudperson Tony Montana.

I Las Vegas träffar de på den lika märklige som skumme Henry Girard  (Bradley Cooper), som påstår sig kunna hjälpa duon att sälja ammunition till AK-47:or till Pentagon. Enorma summor hägrar, men nu börjar jobbet bli riktigt farligt - och komplicerat.
Jag hade inte hört talas om de här affärerna tidigare och jag har ingen som helst aning om hur mycket som är sant av det som sker i filmen. Att dessa två unga stoners, så som de skildras i filmen, verkligen klarade av att utföra det de gjorde känns osannolikt, men man ska aldrig säga aldrig. Uppenbarligen har det hänt, även om det inte gick till exakt som i Phillips' film.
Eftersom det här är en amerikansk film som bygger på verkliga händelser, som handlar om affärer, och som utspelar sig i modern tid, hade jag förväntat mig något i stil med förra årets kritikerrosade THE BIG SHORT - det vill säga hysteriskt snabba klipp, oavbruten kultsprutedialog, och en massa svårbegripliga fakta som sprutar fram. Tack och lov är det inte en sådan film Todd Phillips gjort. Förvisso inleder han med slutscenen; ett grepp jag aldrig gillat, men han berättar rakt och traditionellt utan krusiduller. David agerar berättarröst, det är han som är centralgestalten.

WAR DOGS är en bra film, men inte mycket bra. Efraim är en extremt osympatisk och jobbig kille, vilket gör det lite svårt att engagera sig i huruvida han lyckas eller ej med sina förehavanden. En del scener som säkert är avsedda att vara roliga, är inte speciellt kul - vilket nog beror på att jag inte tycker det är kul med konstant grovt språk och drogkonsumtion; något amerikaner verkar tycka är helfestligt. Dock är det här en intressant film som är väl värd att se. Ämnet är lika fascinerande som skrämmande. Än mer skrämmande om det verkligen är barnsliga pundare som hanterar sådana här affärer.
Den svenska översättaren verkar inte veta vad "rounds" betyder - i den svenska texten står det "askar". Således blir det fullkomligt vansinnigt när det står att huvudpersonerna ska leverera 100 miljoner askar AK-47-ammunition, istället för patroner ...

 







(Biopremiär 19/8)


-->

Bio: Nerve

Foton copyright (c) Niko Tavernise

Tonårsthriller. Jag får väl säga att jag inte kände mig alltför lockad när jag tog femman in till stan för att se NERVE, i regi av Henry Joost och Ariel Schulman (PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4), och efter en roman av Jeanne Ryan. Thrillers riktade till tonåringar brukar sällan vara något att hänga i julgranen. Kanske mest för att jag är en medelålders gubbe.

Aningen överåriga Emma Roberts spelar high school-tjejen Venus; eller Vee, som hon kallar sig. Till skillnad från sin stökiga kompis Sydney (Emily Meade), är Vee en inåtvänd tråkmåns utan pojkvän. Är det meningen att vi ska tro. Emma Roberts är inte alltför övertygande som sådan.

Ett nytt, olagligt spel; Nerve, sprider sig som en löpeld på internet. I Pokémon Go-anda blir alltfler besatta av spelet. Det går ut på att man antingen är en Watcher eller en Player - och väljer man det senare, ska man anta olika utmaningar. Genomför man dessa får man pengar och går vidare. Sydney är besatt av Nerve och har många följare. Efter ett bråk bestämmer Vee sig för att hon också ska spela.

I början är utmaningarna enkla, som att visa rumpan ordentligt, eller att fisa på folk på stan. Vees första uppgift blir att kyssa en främmande människa. Hon väljer en kille som sitter på en restaurang; Ian (Dave Franco). Det visar sig att han också spelar Nerve. De två tillbringar sedan natten tillsammans, eftersom de får fler utmaningar. Utmaningar som blir allt farligare.

Efter ett tag kom jag på mig att tycka att NERVE var rätt spännande. Här finns ett par scener som absolut inte ska  ses av folk med höjdskräck. De olika kupperna är väl iscensatta. Men - så lider filmen mot sitt slut, och detta slut är så fruktansvärt dumt och dåligt, att hela filmen faller med det. Jag accepterade en del orealistiska inslag under handlingens gång, men slutet blir bara för mycket.

Storyn är rätt intressant, det är spännande med the dark web, och eftersom filmens watchers satsar pengar för att se folk göra livsfarliga saker, eventuellt dö, finns här vissa paralleller till brutalskräck som HOSTEL och liknande filmer, om än mycket små sådana - NERVE är långt ifrån skräck, och ännu längre ifrån tortyrporr. Jag associerar även till David Finchers THE GAME, som även den slutade idiotiskt.

Ett spel som Nerve skulle kunna finnas, om än inte i lika avancerad version. I filmen lyckas spelarna - och tittarna - filma nästan allting som sker, ur olika vinklar, och med tanke på hur många som spelar; tusentals, borde polisen ha upptäckt spelet för längesedan. Och vilken tur att Vee har kompisar som är hackare.

Jag gillar filmfotot, det neonglänsande New York nattetid ser ut som BLADE RUNNER; det är riktigt läckert. Juliette Lewis har en liten och ganska meningslös roll som Vees morsa, en av få vuxna rollfigurer.

Vore jag femton är det möjligt att jag tyckt den här var skitspännande.

(Biopremiär 19/8)

Bio: Sausage Party

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Seth Rogen är säkert en kul kille att hänga med, men är det inte dags nu att någon hindrar honom från att göra film? Förvisso har jag inte sett TV-serien PREACHER, men kolla på några av de senaste filmerna han har skrivit, producerat eller regisserat - THIS IS THE END, THE INTERVIEW, THE NIGHT BEFORE och BADNEIGHBOURS 2. Hemska filmer.

Den animerade filmen SAUSAGE PARTY är regisserad av Greg Tiernan och Conrad Vernon, den sistnämnde har gjort filmer som SHREK 2 och MADAGASKAR 3, men Seth Rogen är en av producenterna, en av manusförfattarna, och gör en av rösterna. Det har hävdats att SAUSAGE PARTY är en tecknad film för vuxna. Det stämmer inte - även om det är besynnerligt att filmen i Sverige försetts med 11-årsgräns.

Filmen utspelar sig i en livsmedelsbutik. Huvudpersoner är korven Frank (Rogen gör rösten) och korvbrödet Brenda (Kristen Wiig). Alla matvaror i butiken drömmer om att bli utvalda av gudarna - det vill säga köpas, och därmed få lämna butiken. De har ingen aning om att de blir uppätna så fort de kommer ut. Men mest av allt drömmer Barry och hans korvpolare om att få tränga in i Brenda och hennes korvbrödsväninnor. De pratar inte om något annat.

Efter ett tag får de veta vad det innebär om man blir köpt. Några matvaror hamnar på äventyr ute på stan och hemma hos en pundare, medan andra ger sig ut på upptäcktsfärd i affären.

Jag fick lust att lämna pressvisningen efter tio minuter. Jag satt generat och vred på mig i biofåtöljen. Inte beroende på att jag tog anstöt. SAUSAGE PARTY känns inte det minsta "vuxen" - tvärtom känns det som om manuset är skrivet av några fnissiga fjortonåriga killar som vill vara fräcka och busiga. Humorn består av oändligt många sexskämt. Figurerna svär oavbrutet. De dricker sprit och tar droger. Det är pinsamt och barnsligt. Jag förstår inte att folk som Salma Hayek, Edward Norton, Paul Rudd, Michael Cera, och inte minst Kristen Wiig, velat låna ut sina röster till det här.

Det finns en del "tecknad film för vuxna" som gör skäl för beteckningen, som FRITZ THE CAT och ett par andra filmer av Ralph Bakshi, och i viss mån HEAVY METAL (även om sex och våld egentligen inte är så vuxet). SAUSAGE PARTY ligger väldigt långt från dessa filmer. Men USA är dubbelmoralens land, de upplever säkert filmen som chockerande och helfestlig.

En scen tyckte jag var kul: när en kvinna kommer hem och packar upp matvarorna i sitt kök. Matvarorna är överlyckliga - tills de inser vad som är på väg att ske. Matlagningen förvandlas till en traumatisk massaker.

Ibland funderade jag på sådant man inte ska fundera på när man ser filmer av den här typen. Hur kommer det sig att maten vet vad "äta" betyder, när de inte vet vad de är till för? Och hur kan de dricka drycker? Vart tar drycken vägen i dem? Och varför är det i dryckernas fall flaskorna som är levande, och inte drycken, när det är korvarna som pratar, och inte förpackningen de ligger i? Varför funderade jag på detta? Spelar det någon roll?

Jag konstaterar att SAUSAGE PARTY går rätt bra på bio i Amerika. Själv tycker jag att det här är en av årets sämsta filmer. Den är bara påfrestande och o-rolig.

(Biopremiär 17/8)

DVD/Blu-ray/VOD: Kolossen på Rhodos

KOLOSSEN PÅ RHODOS (Studio S Entertainment)

Jag har alltid varit fascinerad av sedan länge försvunna byggnader och konstverk. Bara i min hemtrakt finns det som kallas Gamla kyrkans grund; en fördjupning där Landskronas tidigare, av allt att döma jättestora, kyrka en gång stod, innan den revs på 1700-talet. Och på Ven fanns en gång i tiden Tycho Brahes slott. Det är spännande att fantisera om dessa byggnader. Än mer spännande är det att fantisera om sådant som funnits ute i den Stora världen. Som de sju underverken - och då framför allt kolossen på Rhodos.
När jag var en liten glytt, för mer än fyrtio år sedan, läste jag Jan Lööfs seriealbum "Felix och tidsmaskinen". Antagligen såg jag även äventyret som tecknad film på TV, men det är albumet jag minns. I detta reste Felix tillbaka i tiden och hamnade i Rhodos - ja, på toppen av kolossens huvud. Jag tyckte att detta var otroligt fantasieggande. Dessutom trodde jag länge att kolossen faktiskt såg ut så som Lööf ritat den. I realiteten vet man inte hur den såg ut.
Långt senare, långt efter att jag upptäckt Dollarfilmerna med Clint Eastwood, fick jag veta att Sergio Leone 1961 gjorde en film som hette just KOLOSSEN PÅ RHODOS. Fast enligt Statens Medieråd hette den GLADIATORERNAS HÄMND på bio i Sverige. Jag vet inte om det stämmer - enligt Svensk Filmdatabas hette den KOLOSSEN PÅ RHODOS. Hur som helst - när jag upptäckte detta på 80- eller 90-talet, gick det inte att se filmen. Den verkade inte finnas tillgänglig på VHS någonstans, åtminstone inte på begripliga språk, och den visades aldrig på TV. Och det dröjde innan den blev tillgänglig. Först för ett par år sedan släpptes den på DVD i USA - och nu gör Studio S en kulturgärning och släpper filmen i Sverige.

KOLOSSEN PÅ RHODOS är den första film i vilken Sergio Leone står som regissör i förtexterna. Det var dock inte första gången han regisserade. Som regiassistent hade han flera gånger ryckt in och tagit över regin, och POMPEJIS SISTA DAGAR (1959) regisserade han mer eller mindre helt på egen hand, eftersom den ursprunglige regissören Mario Bonnard blev sjuk redan första dagen. Trots detta står Bonnard som regissör.
Det gjordes oräkneliga så kallade "peplums"; det vill säga svärd- och sandalfilmer, i Italien under 1950- och 60-talen, säkert flera hundra. Jag har bara sett ett fåtal. Många har hamnat i public domain, och säljs av bolag som Sinister Cinema, och många snurrar ute på Youtube, ofta i rätt vissna kopior.
En intressant sak är att även de peplums som hade väldigt låg budget, ändå såg rätt påkostade ut. Det finns ju gott om autentiska, antika platser i Italien. Gratis kulisser. Sergio Leones KOLOSSEN PÅ RHODOS är dock påkostad - minst sagt. Det här är ett rejält, härligt spektakel.
Gamle cowboyskådisen Rory Calhoun, i stilig 50-talsfrisyr, spelar Dario från Aten, som år 280 före Kristus befinner sig på Rhodos, där kolossen ska invigas. Ett gigantiskt fyrtorn i form av solguden Helios, som står med ett ben på var sida av Rhodos' hamninlopp. Kungen av Rhodos är en elak typ, Dario är en jävel på fruntimmer och flirtar med dottern till mannen som ritade kolossen, och rebeller tänker störta kungen. Dario blir inblandad, han hjälper rebellerna, och hans fjälla visar sig vara illasinnad. Det blir raffel i kubik.
KOLOSSEN PÅ RHODOS är en imponerande film. Liksom DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE, är filmen gigantisk och myllrande, men estetiskt känns den inte som en Leone-film. Här finns inte de helbilder varvade med extrema närbilder som utmärkte Leones senare verk. Detta äventyr är mer traditionellt.

Specialeffekterna är övertygande och jag undrar hur man har gjort. Visst, det handlar förstås om modeller, miniatyrer och förskjutna perspektiv, men dessa praktiska effekter är enastående välgjorda. Jag köper kolossen som äkta rakt av. En strid på kolossens axlar är otrolig!
I filmen är kolossen en fantastisk skapelse; den är ihålig och full med rattar och spakar, som kontrollerar diverse vapen och dörrar. I verkligheten ska statyn ha varit fylld med sten - och inte lika hög som i filmen. Dessutom lär den knappast ha stått gränsle över hamninloppet - statyn tog tolv år att bygga, och det hade förstås inte gått att använda hamnen om det byggs en jättegubbe i inloppet.

Leones film slutar med jordbävningen som förstörde kolossen. I verkligheten stod statyn i 54 år, innan den rasade ihop under en jordbävning.
Det här är en maffig, pampig film. Väldigt tjusig och underhållande. Tyvärr saknar denna DVD-utgåva extramaterial som berättar mer om filmen, här finns bara några trailers.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Trubbel i Karibien

TRUBBEL I KARIBIEN (Studio S Entertainment)

TRUBBEL I KARIBIEN är en film med Bud Spencer och Terence Hill jag inte tidigare sett. Jag hade inte ens hört talas om den innan den nu släpptes på DVD. Detta beror på att när den gick på bio 1975 och senare släpptes på hyrvideo, hette den TVÅ MISSIONÄRER; en betydligt mer bekant titel - även om jag aldrig hyrde den när det begav sig.
Bud Spencer dog ju härförleden (min nekrolog finns HÄR), men innan han satte tofflorna, såg jag i en releaseplan att Studio S skulle släppa den här filmen. Det var längesedan jag såg en fontanelldunkarfilm med Spencer och Hill, så jag såg fram emot släppet.
TRUBBEL I KARIBIEN, producerad av Dino De Laurentiis och regisserad av Franco Rossi, visar sig vara en rätt märklig film. Bud Spencer spelar fader Pedro, medan Terence Hill gör fader J (eller fader F i den svenska texten); två präster på en ö i Karibiska havet. För att tjäna pengar brukar de ta sin lilla båt och åka in till fastlandet för att sälja kryddor och annat de odlar. Den amerikanske karaktärsskådespelaren Robert Loggia spelar Gonzaga, en grym guvernör som förtrycker lokalbefolkningen. De två prästerna gillar förstås inte Gonzaga och dennes verksamhet - så snart är det dunkardags.
Jag hade lite problem med att hänga med i handlingen i den här filmen och upplevde den som lätt förvirrad. Delvis beror detta på att DVD:ns tekniska kvalitet inte är den bästa - bilden är i grynigaste laget; det ser ut som när man streamar ett lågupplöst Youtube-klipp på TV:n. Ljudet är inte heller något vidare. Dessutom undrar jag om proportionerna stämmer; ofta ser bilden ut att vara beskuren till 16:9-format. Dessa problem var så distraherande att jag fick problem med att koncentrera mig på handlingen.

Bortsett från detta, är det här inte en av Spencers och Hills mest inspirerade filmer, men självklart bjuds det på en rad feta slagsmål. I synnerhet det första, evighetslånga slagsmålet är kul. Några som inte tyckte att filmens slagsmål var kul, var Statens Biografbyrå. Tvärtom, de ansåg att dessa festliga, orealistiska snytingorgier var förråande, och gjorde sju grova klipp för att en vuxen publik skulle kunna se filmen utan att ta psykisk skada. På denna nya DVD ligger förstås en oklippt version.

Vad är det för skillnad på "Olika slagsmål" och "Slagsmål"? 

Hur som helst - TRUBBEL I KARIBIEN är nog mest en film för komplettister; för de som vill ha allt med Bud Spencer och Terence Hill. Jag undrar förresten vad dagens tonåringar tycker om de här gamla filmerna, om de nu mot förmodan skulle få för sig att se dem. När jag växte upp älskade jag och mina kompisar Hill & Spencer. Antagligen är det främst medelålders nostalgiker som köper filmerna på DVD.

-->

Serier: Velvet 1

VELVET 1
av Ed Brubaker, Steve Epting och Elizabeth Breitweiser
Apart Förlag

Agentserien Velvet går som följetong i tidningen Agent X9, i vilken jag inte läst den - eftersom jag sällan läser Agent X9. Nu har de första fem - av femton - avsnitten samlats i en bok.
Jag hade rätt höga förväntningar på Velvet. Jag konstaterar att det var rätt längesedan jag läste (nya) amerikanska serier, men jag har länge varit nyfiken på manusförfattaren Ed Brubakers grejor. Jag har läst artiklar om- och intervjuer med honom. Han är en av de mest uppburna serieförfattarna idag, och om inget annat, har han ju ett stenhårt namn. Ed Brubaker. Det låter som namnet på en hårdkokt detektiv i en Manhattanpocket.
Infriades mina förväntningar? Ja - och nej.
Velvet Templeton är sekreterare på superhemliga underrättelseorganisationen ARC-7. Det är tidigt 1970-tal och ARC-7:s bäste agent blir oväntat mördad under ett uppdrag i Paris. Då visar det sig att den medelålders Velvet, av allt att döma född 1929, är allt annat än en vanlig, grå sekreterare. Hon har länge varit en av organisationens toppagenter, och beger sig ut för att ta reda på varför kollegan mördades, och av vem. Berättelsen utspelar sig, i James Bond-anda, runt om i världen, och med jämna mellanrum hoppar Brubaker tillbaka i tiden; till 40- och 50-talen, för att vi ska få veta lite mer om Velvet, hennes liv och hennes kollegor.
Jag hade förväntat mig en hårdkokt, men hyfsat realistisk spionserie, och blev därför lätt förvånad när serien, åtminstone delvis, är en "vanlig" actionserie: Velvet Templeton är en jävel på närstrid, hon dukar för pistolkulor, kastar sig ut genom fönster, bär en högteknologisk stealth-dräkt; hon är så extremt skicklig på allting, att hon lyckas undvika alla faror på de mest actionpackade sätt. Till detta kommer att hon inte har någon större humor eller charm, åtminstone inte i dessa första fem avsnitt. Serien är gravallvarlig och hade nog vunnit på en mer lättsam ton mellan varven, då hade det blivit lättare att acceptera att Velvet mer eller mindre är en superhjälte.
Samtidigt är detta en bra och välberättad serie. Den börjar aningen trevande, men alltmedan pusselbitarna faller på plats, tar den sig, för att snart bli intressant och spännande; tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa fortsättningen.

Det visade sig vara svårt att bända upp boken och fotografera av sidorna ...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Steve Eptings teckningar. På albumets baksida står det att de är snudd på fotorealistiska - vilket stämmer. Epting är onekligen en mycket skicklig tecknare, men exaktheten gör bilderna lite stela och livlösa. Stilen får mig att tänka på Paul Gulacy, en tecknare vars stil jag inte heller vet om jag gillar eller ej. Elizabeth Breitweister står för den stämningsfulla färgläggningen. Denna tillför en hel del, men det är inte utan att jag undrar om inte Epsteins teckningar sett bättre ut i svartvitt. Modern färgläggning har ofta en tendens att bli lite kladdig, så är fallet även här.
Av någon anledning är boken tryckt i ett format som är aningen mindre än det vanliga serietidningsformatet. Albumet med Johan Wanloos Rock Manlyfist höll samma märkliga format.
Även om jag alltså hoppats på mer, är Velvet en bra och rekommendabel serie av en typ vi alltför sällan får se på svenska.

-->

Bio: Läkaren på landet

Foton copyright (c) Jair Sfez

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Fransk feelgood, till och med. Eller tantfilm.

Det är bara att konstatera att jag nog inte tillhör den här filmens målgrupp. Jag har inga problem med mysiga, franska feelgoodfilmer; jag brukar gilla sådana, men just den här känns mest gjord för mogna damer som suktar efter Francois Cluzet, en fin skådespelare som är lite lik Dustin Hoffman. Fast längre. Och franskare.

Cluzet spelar Jean-Pierre Werner, läkare i en by på vischan i, antar jag, Frankrikes norra delar. Han är väldigt omtyckt i denna håla där alla känner alla, men så visar det sig att Werner gått och fått en hjärntumör. Werners läkare vill att han ska sluta jobba och låta en ersättare ta över, så stadsbon Nathalie (Marianne Denicourt) skickas till mottagningen. Werner, som inte berättat för någon om sin sjukdom, tycker inte alls om att ha Nathalie där, så han är sur och vresig. Byborna och patienterna har också lite svårt att acceptera nykomlingen, även om hon - förstås - är ytterst duglig. Werner behandlas för sin sjukdom. Kommer han att bli frisk? Kommer han att bli vän med Nathalie? Kommer de två läkarna till och med att bli ett kärlekspar? Frågorna är många! Den mogna publiken lär hoppas på att allt går vägen och att de inte så unga tu (de är båda medelålders) får ihop det.

Thomas Lilti har regisserat denna franska variant av HEM TILL GÅRDEN. Nu tittar jag aldrig på HEM TILL GÅRDEN, men jag tänker mig att det är så här. LÄKAREN PÅ LANDET berättas i ett lugnt tempo, det händer inte så mycket, det är inte spännande eller dramatiskt, det är inte speciellt roligt, och det är inte särskilt romantiskt. Men det är rätt trivsamt.

Vi får inte de där vanliga, sydfranska, superidylliska miljöerna. Här är allting grått. Det ser ut som en oktoberdag på den skånska landsbygden, med undantag för bostäderna - standarden är betydligt lägre på landet i Frankrike. Ibland är det dessutom regn och gyttja.

Vad är värre än en countryfestival i Skåne? Kanske en countryfestival i Göteborg eller Norrland? Nej: en countryfestival på franska landsbygden är värre. En sådan får vi se här. Fransmän i för små cowboyhattar dansar squaredance. Ett band sjunger countrylåtar på engelska med fransk brytning. Det förekommer även något slags dagcenter med glada, utvecklingsstörda fransoser, varav en konstant babblar om första världskriget.

Marianne Denicourt ser så fransk ut man kan göra. Hon har dessutom den bredaste mun jag sett.

Jag tycker egentligen inte så mycket om LÄKAREN PÅ LANDET - betyget härunder är generiskt. Men mogen publik lär säkert uppskatta filmen.

(Biopremiär 12/8)