DVD/Blu-ray/VOD: Min vän Hitler

MIN VÄN HITLER (Studio S Entertainment)

"You're an awfully hard man to like, Hitler!"
Den brittisk/ungersk/kanadensiska MIN VÄN HITLER från 2002 är en film som skulle kunnat ha blivit riktigt bra - om Menno Meyjes' manus hamnat i rätt händer. Till exempel i Steven Spielbergs händer. Spielberg tackade dock nej, han ansåg att temat var för kontroversiellt. Istället tog Meyjes (som skrivit manus till PURPURFÄRGEN och BELÄGRINGEN, och hittat på storyn till INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET) saken i egna händer och regidebuterade med den här filmen, vars originaltitel kort och gott lyder MAX.
I ett inte alltför övertygande München år 1918 driver Max Rothman (John Cusack), rik och jude, ett konstgalleri, där stadens rika köper modern konst. Plötsligt dyker en märklig konstnär upp och vill visa sina bilder. De vresige och obehaglige mannen är en ung Adolf Hitler (Noah Taylor). Rothman gillar inte Hitlers traditionella bilder, men uppmanar honom att fortsätta teckna och måla, och att lägga ner sin själ i verken.
Hitler fortsätter att dyka upp hos Rothman, som motvilligt tvingas umgås med den obehaglige excentrikern. Samtidigt börjar Hitler, uppmuntrad av en armékapten (Ulrich Thomsen), att engagera sig politiskt - "Politik är den nya konsten," hävdar Hitler. Han håller brandtal inför en publik som blir alltmer uppviglad. När Hitler en dag visar Rothman skisser på det futuristiska samhälle Hitler drömmer om, blir Rothman intresserad och vill ställa ut.
Handlingen i MIN VÄN HITLER är onekligen intressant. Som sagt: det här hade kunnat bli en bra film. I rätt händer. Tyvärr är Menno Meyjes ingen vidare regissör, och till detta kommer flera brister och märkligheter.
Filmfotot är ibland riktigt bra, med snygga, genomtänkta kompositioner. Fotot förstörs av besynnerlig, klantig klippning. Anslaget är seriöst och konstnärligt. Skådespeleriet är genomgående teatraliskt och ganska stelt.
Noah Taylor (från GAME OF THRONES med mera) ser mer ut som en arg Niels Jensen än Hitler. Dessutom är han slätrakad - Hitler hade rejäl mustasch på den här tiden. Alla medverkande pratar olika dialekter, John Cusack ser ut- och uppför sig som den amerikan han är. Kläder och frisyrer ser mer ut som 1940 och senare, än 1918. Även bilar är av senare modeller. Vad som är ännu märkligare, är att familjen Rothmans hem är inrett med en del IKEA-möbler! De syns hur tydligt som helst. Det är ingen hejd på anakronismerna.
Det märkligaste av allt är när Hitler visar upp sina skisser på de byggnader han vill uppföra och de uniformer armén ska bära. Byggnader som ritades av Albert Speer på 1930-talet. Och det var ju Hugo Boss som designade SS-uniformerna, vilket också skedde på 30-talet.
Den svenska titeln MIN VÄN HITLER är lite missvisande, eftersom Rothman inte tycker om den påflugne, osympatiske lille mannen. Fast Rothman är inte heller speciellt sympatisk.
Slutscenen är rätt bra, men i övrigt är den här filmen inget vidare. Synd.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Davis

Jack Davis har dött. Det var kanske inte så där jätteoväntat, karln var 91, men det är förstås ändå väldigt sorgligt. Jack Davis var min absoluta favorittecknare.
När jag var barn hittade jag den amerikanska pocketbocken "The MAD Reader" i mina föräldrars bokhyllor; den första MAD-pocketen. Farsan sa att han köpt den en gång i tiden eftersom han hört att MAD skulle vara rolig, men han tyckte inte att boken var kul. Själv älskade jag Svenska MAD; jag lärde mig läsa med den tidningen när jag var fem, men innehållet i "The MAD Reader" såg inte alls ut som vanliga MAD. Här fanns ingen Don Martin, ingen Sergio Aragonés, inga X&Y. Detta berodde på att boken innehöll material från den amerikanska tidningens första år på 1950-talet, då den var en "vanlig" serietidning och inte ett magasin.

Jag tyckte att boken var lite spännande. Jag förstod inte mycket, eftersom jag ännu inte kunde engelska, men vad spelade det för roll? De tecknare jag gillade bäst var Wally Wood (vars "Flesh Garden" och "Prince Violent" fanns i boken) - och Jack Davis. Jag tror inte att jag kopplade att det var samme Davis som ritade i den MAD jag var van vid. På 50-talet var Davis' tuschlinjer fläskigare, senare blev de finare, men fortfarande lika levande. Jag minns att jag ett decennium senare, på 80-talet när jag fortfarande ville bli serietecknare och inte enbart författare, influerades kraftigt att Davis när jag skulle rita svåra saker som händer och skor (okej, skor är kanske inte så svårt att rita). Antagligen sitter dessa influenser kvar än i dag de få gånger jag faktiskt ritar något, även om det kanske inte är märkbart.

När jag växte upp upptäckte jag att Jack Davis' bilder fanns överallt och jag blev en stor beundrare av allt han gjorde. I slutet av 80-talet jobbade jag ett par år på en reklambyrå, och där hittade jag en katalog över reklamtecknare från hela världen. Jack Davis fanns med i denna bok - med kontaktuppgifter. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte skrev till honom.
John Burton "Jack" Davis, Jr var bara tolv år när han 1936 första gången publicerades på insändarsidan i en serietidning. Därefter tecknade han för en skoltidning, och medan han spenderade tre år i flottan ritade han åt Navy News. Under sin tid på universitet gav han och några vänner ut tidningen Bullsheet, och snart började han att tuscha dagspresserier som Mark Trail och Helgonet. Hans egen humorstripp Beauregard, som utspelade sig under amerikanska inbördeskriget, blev kortlivad. Jag har sett flera av dessa tidiga verk och många strippar av Beauregard, eftersom de finns i boken "The Art of Jack Davis". Beauregard är tjusigt tecknad, men inte speciellt rolig.

Så blev det 1950-tal och legendariska förlaget EC Comics kom in i bilden. Någon gång runt 1980 hittade jag seriealbumet "Stora skräckboken" från 1974 på antikvariatet Fyndshopen på Eriksgatan i Landskrona. Det var ett riktigt risigt exemplar, men det spelade ingen roll. Redigerad av Sture Hegerfors innehöll albumet en rad klassiska skräckserier från det för mig då okända EC Comics, och tidningar som Tales from the Crypt och Vault of Horror. Här fanns serien "Taint'd meat ... It's the humanity!" tecknad av Jack Davis (jag tror den hette något i stil med "Skämt kött är inte bara skämt" på svenska). Denna historia om hur en slaktare säljer dåligt kött som tar kål på folk, och av misstag råkar förgifta sin son, vilket får hustrun att stycka och sälja slaktaren, gjorde stort intryck på mig. Albumet innehöll även en presentation av Davis från 50-talet, så nu fick jag veta lite mer om honom.

Skräcktidningarna från främst EC, men även från andra förlag, orsakade efter ett par år moralpanik i USA, och den av Davis tecknade "Foul Play" hamnade i dr Fredric Werthams beryktade bok "Seduction of the Innocent"; en bok som redogjorde för hur serier gjorde barn till vettvillingar. Jack Davis har senare sagt att han inte kände sig bekväm med att teckna de allt blodigare serierna i EC:s skräcktidningar.

Den enda av EC:s tidningar som överlevde var MAD. När MAD:s skapare Harvey Kurtzman lämnade EC och startade egna, kortlivade humortidningar, tecknade Davis åt dessa. Han jobbade även åt imitationer av MAD, som Cracked, och han startade till och med en egen, kortlivad humortidning kallad Yak Yak.
Vid sidan av detta blev det en väldig massa reklamuppdrag, han gjorde bokomslag, skivomslag och filmaffischer. Han ritade omslaget till det första numret av Creepy från Warren, han ritade åtskilliga omslag till TV Guide, och han fortsatte att jobba åt MAD.

År 2014, när han var 89, bestämde Jack Davis sig för att gå  i pension. Han tyckte att hans bilder inte längre blev så bra som han ville. Trots detta fortsatte han att teckna - och han tecknade fram till sin död.
Jack Davis kammade hem en farlig massa priser och utmärkelser. I boken "MAD's Original Idiots: Jack Davis" står det att han vunnit alla seriepriser man kan tänka sig. Det stämmer förstås inte - till exempel fick han aldrig Svenska Serieakademins Adamson. Jag är ledamot av akademin, och jag och vår president Sture Hegerfors diskuterade Jack Davis åtskilliga gånger. Vi ville till och med ge Davis en Guld-Adamson. Men nu är det för sent.

Så när som på 86-åriga Marie Severin, som främst arbetade som färgläggare, är nu samtliga legendarer från EC Comics och tidiga MAD borta. Wood, Kurtzman, Bill Gaines, Al Feldstein, Jack Kamen, John Severin, Will Elder, Graham Ingels, Johnny Craig - och nu även Jack Davis. De har säkert kul i serieateljén ovan molnen.

JACK DAVIS

1924-2016

R.I.P.

-->

Bio: Race

Foton copyright (c) SF Film
Titeln RACE kan utläsas både som "race", det vill säga "lopp", och som "ras". Filmen handlar nämligen om den svarte sprintern Jesse Owens; om hans framgångar, och om kampen mot rasism och förtryck både i USA och Nazityskland.
ROVDJURET 2-regissören Stephen Hopkins har gjort en väldigt traditionell amerikansk framgångs- och hjältesaga. Alla ingredienser finns med, och eftersom vi alla (väl?) vet hur det gick för Owens, uteblir spänningen. Det är hyfsat underhållande, i betydelsen att det inte är tråkigt, men trots några imponerande inslag - vilka jag ska återkomma till - är det lite ytligt och lite för smörigt. Vilket var väntat.
Stephan James spelar den unge Jesse Owens, som i 1930-talets USA lämnar flickvän och dotter för att studera på college. Jason Sudeikis är skolans friidrottscoach, den en gång i tiden berömde Larry Snyder. Han upptäcker- och tar sig an Owens, som redan när han tränar på hemmaplan tar rekord efter rekord, medan publiken går från att skrika N-ordet efter honom till att hurra.
Scenerna med Jesse Owens, hans familj och livet i USA är sentimentala - förstås. Det kläms även in en otrohetsaffär.

Men! Det går mot OS i Berlin - och det är denna del av filmen och flera av dessa scener som jag gillar och tycker är intressanta. Jeremy Irons spelar mannen från USA:s olympiska kommitté, som åker till Tyskland för att förhandla med nazisterna. Två av de övriga i kommittén görs av William Hurt och Tim McInnerny. Förehavandena i Tyskland tystas ner, det skulle inte se bra ut om det amerikanska folket fick veta att man förhandlar med Hitler. Kommittén röstar om de ska bojkotta OS eller ej. Under handlingens gång tvingas man kompromissa med tyskarna.
Vi får se olympiastadion i Berlin byggas; tävlingarna är inspelade på plats, vi får se Leni Riefenstahl (Carice van Houten) göra sin lika berömda som beryktade film, och vi får se Goebbels styra och ställa. Goebbels spelas av tysken Barnaby Metschurat och ser riktigt le ut. Han påminner om en osedvanligt ond Lars Von Trier till utseendet.
David Kross, tysk även han, spelar Tysklands OS-hopp Carl "Luz" Long. Han är en hyvens kille, som umgås med Owens och håller brandtal mot nazismen. Leni Riefenstahl är hyvens även hon, hon vill ju bara göra sin film. Larry Snyder är ännu mer hyvens, och Jesse Owens är mest hyvens av alla.

Scenerna från Tyskland imponerar, och jag hade hellre sett en film som enbart handlar om de olympiska spelen i Berlin, sett ur flera vinklar. Jeremy Irons lyfter (förstås) filmen. Men istället för en djupare skildring av de politiska intrigerna, får vi mest se Jesse Owens; världens då snabbaste man, ta medalj efter medalj, medan folket jublar.
Väl hemkommen till rasismens USA får han åter ta personalingången till en restaurang där det hålls en bankett till hans ära. Hur skulle det se ut om en svart man med hustru syntes gå in genom huvudentrén?
Självklart avslutas filmen med autentiska bilder frpn OS 1936.
Just det - i en scen skymtar en svensk sprinter. Han kommer sist i loppet.

(Biopremiär 29/7)


-->

Bio: Ghostbusters

Foton copyright © 2016 CTMG, Inc. All Rights Reserved..**ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT INC. FOR PROMOTIONAL USE ONLY.

Så får den då Sverigepremiär, filmen som var kraftigt omdiskuterad redan innan den ens började spelas in. Som Graham Norton uttryckte det: det uppstod ett "nerdageddon". "Alla nördar ställde sig argt upp i sina mödrars källare!" sa Melissa McCarthy. Amerikanska GHOSTBUSTERS-fans kunde helt enkelt inte acceptera att de fyra killarna i Ghostbustersteamet bytts ut mot fyra kvinnor. Jag tycker att denna reaktion är svårförklarlig. Det hela är verkligen skitkonstigt. "De har förstört min barndom!" lär någon nörd ha sagt. Förlåt? Har de förstört barndomen retroaktivt? Är det verkligen så att nördarna är rädda för kvinnor, är de misogyna, handlar det om anti-feminism - eller är det bara så att nördarna inte klarar av att någon vågat ändra på en företeelse de älskar?

Ett märkligt tilltag var att nördarna gick in på IMDb och gav filmen en etta i betyg, utan att ha sett den - eftersom den inte haft premiär än. De hatade tanken på att filmen gjorts. Detta tilltag fick en mig närstående person (inga namn, men det är min sambo) att registrera sig på IMDb enbart för att ge GHOSTBUSTERS en tia i betyg - utan att ha sett den.

De ursprungliga två GHOSTBUSTERS-filmerna kom 1984 och 1989. Efter att inte ha sett dem sedan 80-talet, såg jag om dem häromveckan. Jag tyckte inte att de var några större höjdare när de kom, men nu när jag såg om dem ... Herregud! De är ju verkligen skitdåliga! Absolut ingenting är roligt i dem. Inte ens Bill Murray. Okej, Rick Moranis ser rolig ut, men det är allt. Min sambo somnade halvvägs in i den första filmen, den andra fick jag se ensam. De här filmerna är väldigt slappt gjorda, manusen är slarviga, tajmingen är usel, och de utmynnar i sanslöst o-roliga, kaotiska scener på New Yorks gator. Det känns som om den första filmen gjorts enbart för att marknadsföra Ray Parker Jr:s låt (vars melodi snoddes från Huey Lewis and the News).

Att göra en film som är bättre än 80-talsfilmerna torde inte vara svårt. I synnerhet inte om det är Paul Feig som står bakom kameran, och om några av Amerikas roligaste kvinnor står framför den.

Och jodå - GHOSTBUSTERS anno 2016 är faktiskt en kul film! En färgglad, harmlös, underhållande komedi för hela familjen.

Kristen Wiig spelar Erin Gilbert, en seriös forskare som får sparken när det uppdagas att hon i sin ungdom skrivit en bok om spöken tillsammans med sin skolkompis Abby Yates (Melissa McCarthy). Seriösa forskare ägnar sig inte åt det övernaturliga. Erin letar upp Abby, som hon inte träffat på åratal. Abby sitter och bygger spökfångarprylar tillsammans med sin flängda kompis Jillian Holtzmann (Kate McKinnon).

Just då får de veta att ett spöke påstås härja i en gammal byggnad i New York, så de far dit för att bekämpa det. Dessutom häckar det ett spöke i tunnelbanesystemet. Leslie Jones spelar spärrvakten Patty Tolan, som får se spöket. Hon uppsöker spökjägarna och blir den fjärde medlemmen i teamet.

På grund av en tosing som samlat på sig spöken i en källare, utbryter snart värsta spökepidemin i New York - något borgmästaren (Andy Garcia) vill tysta ner, trots att han påstår att han inte vill vara som borgmästaren i HAJEN.

Till skillnad från originalfilmerna, innehåller den nya filmen faktiskt skämt - roliga repliker och scener. Många sådana. Spökjägarna, i synnerhet Kristen Wiig, är kul - fast roligast är Chris Hemsworth. Han spelar spökjägarnas sekreterare, ett jobb han fått enbart för att han är snygg. Karln är nämligen den mest korkade människa som gått i ett par skor. Hemsworth är otroligt rolig - han borde göra fler komedier än actionfilmer.

Precis som i den första filmen blir det lite väl kaotiskt mot slutet, när mängder av spöken väller fram på New Yorks gator. Dessutom märks det att Paul Feig tvingas hålla igen lite för att få sin film barntillåten. Flera av skådisarna från de första filmerna dyker upp i cameos - dock inte Harold Ramis, eftersom han ju är död. Ozzy Osbourne dyker upp även han - och är usel under sina tre sekunder i bild.

Jag förväntade mig en småkass film, en hysterisk och överlastad skapelse - men jag måste säga att jag blev överraskad. GHOSTBUSTERS är riktigt kul och i princip perfekt familjeunderhållning. Vore jag barn hade jag säkert älskat den här filmen.

I en kort scen efter eftertexterna hintas det om en uppföljare.

När får vi se en nyinspelning av Mats-Helge Olssons SPÖKLIGAN med kvinnor i rollerna?

(Biopremiär 27/7)

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden

Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.

Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.

Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.

Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.

JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.

Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.

Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.

Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.

Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.

27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.

Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.

    

 

 

 

 

(Biopremiär 27/7)

Bio: Mike and Dave Need Wedding Dates

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
År 2013 och alldeles i verkligheten, i det riktiga livet, slängde bröderna Mike och Dave Stangle ut en annons på Craigslist. De efterlyste två skötsamma tjejer som ville vara deras dejter på ett bröllop. Annonsen "went viral", som det heter, och bröderna medverkade i ett TV-program. Twentieth Century Fox köpte rättigheterna till storyn. Här har vi nu en film som enligt förtexterna är "Inspired by the life stories of Mike and Dave Stangle" och "Based on a true story. Sort of."
När jag var tonåring på 1980-talet var vulgokomedierna förhållandevis oskuldsfulla, rollfigurerna var ofta sympatiska och innerst inne snälla. Moderna vulgokomedier har jag ofta svårt för, eftersom rollfigurerna verkligen är vidriga och filmerna är hatiska. Ett typexempel är BAD NEIGHBOURS 2, som kom i våras. En hemsk film om hemska människor.
Zac Efron var med i båda BAD NEIGHBOURS-filmerna. Han står först i rollistan i långfilmsdebuterande Jake Szymanskis MIKE AND DAVE NEED WEDDINGDATES. Jag utgick ifrån att detta skulle vara ännu en svåruthärdlig, plågsam komedi; jag kände liksom att en etta hängde i luften redan innan jag sett filmen.
Därför förvånades jag när jag kom på mig själv med att tycka att det här var ... rätt kul.
Antagligen har filmen väldigt lite med verkligheten att göra. Adam Devine och Zac Efron är Mike och Dave, två hopplösa festprissar som lyckats förstöra åtskilliga tillställningar med släkten. När deras syster Jeanie (Sugar Lyn Beard) ska gifta sig (på Hawaii!), kräver familjen att Mike och Dave har med sig varsin dejt, så att de inte ska ragga och bära sig åt på bröllopet. Således sätter bröderna in den berömda annonsen på Craigslist. Skötsammma flickor sökes.
Till slut får de napp. Kompisarna Alice och Tatiana (Anna Kendrick och Aubrey Plaza) får följa med till Hawaii. Det är bara det att Alice och Tatiana är sju resor värre än Mike och Dave. De ständigt fulla eller påtända festbrudarna ställer förstås till det.

Orsaken till att jag tycker att MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES är rätt kul stavas Anna Kendrick. Hon är genuint rolig på riktigt. Efron och Devine hamnar i skuggan av tjejerna, de är två träbockar i jämförelse.
Filmen påminner om sådant jag klämde på 80-talet. Det är lite SVENSEXAN över det här. Och ja, rollfigurerna är sympatiska - och egentligen snälla. Ibland blir det lite krystat sentimentalt, slutscenenerna är inget vidare; det är väldigt amerikanska, men i övrigt är det mest en massa härligt trams.
En scen där Jeanie får massage är fin, liksom en scen där Jeanie och Alice tar ecstasy, dansar nakna, och Alice skyler sig med en häst. Jag skrattade en hel del när jag såg den här filmen.
Precis som när jag recenserade LEGENDEN OM TARZAN väljer jag mellan en tvåa och trea. Precis som i fallet Tarzan är det möjligt att jag väljer fel. Men vaffan, det är nog fullt möjligt att jag ser om MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES på DVD eller på TV någon gång i framtiden, och det med nöje.

(Biopremiär 27/7)


-->

Bio: Mapplethorpe: Look at the Pictures

Foton copyright (c) Robert Mapplethorpe Foundation. Used by permission.
År 2000 kom TV-filmen DIRTY PICTURES, som släpptes på video i Sverige. Jag såg den - och och blev både besviken och irriterad. James Woods spelar Dennis Barrie, direktör för det konstmuseum i Cincinnati som 1990 fick moralens väktare på sig när de ställde ut den då nyligen avlidne fotografen Robert Mapplethorpes bilder. Utställningen, som tidigare visats i andra städer, plockades ner, Barrie hamnade i domstol. Tack och lov frikändes han. James Woods är utmärkt i den här TV-filmen, men övriga skådespelare känns hämtade från en lokal teatergrupp. De agerar teatraliskt och fäller replikerna ganska onaturligt. Detta gör att filmen inte upplevs som så stark som den borde. Trots detta vann den en Golden Globe.
Jag kommer ihåg uppståndelsen 1990. Jag minns även att mina föräldrar var över i Danmark och såg en Mapplethorpeutställning, antagligen på Louisiana. Riktigt varför de åkte dit vet jag inte, det känns inte precis som deras grej.
Fenton Bailey och Randy Barbato har gjort den nya dokumentären MAPPLETHORPE: LOOK AT THE PICTURES. Detta är en film från HBO, vilket innebär att det här är en gedigen dokumentär; ytterst välgjord, informativ och underhållande - till skillnad från så många andra dokumentärer jag sett på bio de senaste åren. Ni vet, av någon anledning biovisas rena amatörproduktioner; astråkiga filmer, bara för att det nu är inne med dokumentärer på bio. Åtminstone verkar det så.
I filmen intervjuas en lång rad människor som stod Robert Mapplethorpe nära; hans syskon, kollegor, modeller och partners. Mapplethorpes liv och karriär avhandlas från barndom till död, men fokus ligger förstås på 1980-talet, hans kontroversiella bilder med S&M/gaymotiv, och det rätt bisarra liv han levde helt utan skyddsnät.

Jag har alltid fascinerats av 60- och 70-talens New York-konstnärer och andra skapande människor därifrån, ibland även av 80-talets. Det var inte bara en helt annan stad, ett helt annat land - det känns som en helt annan värld. Dekadent och farligt, men kul och häftigt. Allt på en gång, och inte lika skitnödigt som mycket av Konstsverige är idag. Fast det är klart, jag hade kanske inte upplevt det så om jag var med och var där på den tiden.
Mapplethorpes mest beryktade bilder är hårda, ibland ägnade han sig åt renodlad pornografi, men han plåtade även kändisar - och blommor. Vad jag upplever som positivt, är att han, enligt en kvinna i hans umgänge, aldrig hade några djupare baktankar och budskap. Han ville bara ta bra bilder. Det fanns inga krystade förklaringar. Under en lång period i slutet av karriären bedrev han en jakt på den perfekta svarta penisen. Djupare än så verkar det inte ha varit.

Robert Mapplethorpe dog i aids 1989. Han fick således inte tillfälle att försvara sina bilder när de släpades till domstol ett år senare. Inte för att jag tror att han hade närvarat och försvarat dem. Många av hans bilder må vara provocerande, men jag tycker att det är betydligt mer provocerande när det censureras och staten avgör vad som är lämpligt. Jag kommer att tänka på uppståndelsen när Dan Park skulle ställa ut sina bilder i Malmö. Nu är Park en knäppgök och en rasist som ägnar sig åt ren skit, medan Mapplethorpe var en skicklig konstnär. Men - när polis och myndigheter klampar in för att avgöra vad som är konst och vad som är bra för oss, är vi illa ute. Det blir som när engelsk polis, i jakt på pornografi, beslagtog en bok som hette "Fun in bed". Det var en pysselbok för sjuka barn. De beslagtog även boken "Rape along our coasts" - som handlade om jorderosion.
MAPPLETHORPE: LOOK AT THE PICTURES är en väldigt bra film - och ett bra tidsdokument.

 








(Biopremiär 22/7)


-->

Bio: Star Trek Beyond

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Först THE BEYOND, sedan FROM BEYOND, och nu: STAR TREK BEYOND. Fast de tre filmerna har inget med varandra att göra.

Jag satt nu och läste om mina recensioner av STAR TREK; JJ Abrams' reboot från 2009, och dess uppföljare STAR TREK INTO DARKNESS, som kom 2013. Eftersom jag aldrig riktigt gillat STAR TREK, vare sig de olika TV-serierna eller långfilmerna, tyckte jag att filmen från 2009 var en rejäl uppryckning. Fast jag minns inte mycket från den. Uppföljaren minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte den var sämre.

Trots att jag såg STAR TREK BEYOND igår, har jag redan hunnit glömma en hel del av den. Den här gången är det Justin Lin (FAST & FURIOUS 6) som regisserat, och filmen känns som ett TV-avsnitt på 50 minuter, utdraget till över två timmar.

Kommendör Kirk (Chris Pine) och hans manskap luras att hjälpa en utomjordisk kvinna, som påstår att hennes folk är hotat. Det är bara ett trick, eftersom den slemme utomjordingen Krall (Idris Elba) är ute efter en manick Kirk har. Krall, som tyvärr inte är en veterinär man kan få hjälp hos, och hans armé attackerar Kirks skepp USS Enterprise, som slits i bitar och kraschar på en okänd planet. De överlevande trillar ner lite hipp som happ och letar efter varandra. Dr McCoy (Karl Urban) och mr Spock (Zachary Quinto) träffar en snäll krigarkvinna; Jaylah (Sofia Boutella), som hjälper dem. De har till och med sådan tur att det "hus" hon bor i, är ett kraschat rymdskepp från Stjärnflottan.

Kralls mannar letar efter Kirk och hans män, som letar efter varandra, så att de kan fly för att sedan förgöra Krall.

Eller något sådant. Det här är väldigt tunt och utdraget. Efter en lovande inledning tappade jag snabbt intresset.

En annan orsak till att jag tappade intresset och började tänka på annat, är att STAR TREK BEYOND, till skillnad från TV-serierna, är extremt actionpackad. Detta borde ju tolkas som något positivt - men det här är en film från 2016, vilket innebär att det är svårt att hänga med i actionscenerna; det är svårt att se vad som händer. I synnerhet i 3D. Det skjuts och fajtas medan kameran far omkring, och klipparen jobbar på övertid. Det blir bara jobbigt att titta på.

Scenerna ombord på Enterprise och på en rymdstation är tekniskt imponerande, men när de är på den mystiska planeten ser det bara billigt ut - som om de filmat i en skog i Bohuslän. Vilket de kanske har.

Karl Urban är klart bäst i filmen och lyckas lyfta de scener han är med i, vilka förvisso är rätt många. Ibland är det lite roligt, som att "Sabotage" med Beastie Boys anses vara "klassisk musik". Men som helhet är detta inget vidare. Det är möjligt att inbitna Trekkies uppskattar filmen, men om man inte är en sådan, känns STAR TREK BEYOND mest som något färggrant som rör sig på bioduken.

Simon Pegg, som spelar Scotty, har även skrivit manus tillsammans med Doug Jung. Eftersom George Takei, som spelade Sulu i originalserien, är homosexuell, har de gjort den nya filmens Sulu (John Cho) homosexuell. I ett uttalande sa Pegg något om att det var för att hylla Takei. Det är bara det att Takei inte alls kände sig smickrad - tvärtom. Takei berättade att STAR TREKS skapare Gene Roddenberry hade detaljerade beskrivningar av samtliga rollfigurer, och Sulu var enligt Roddenberry definitivt straight. Takei tyckte att det vore bättre att införa en ny, homosexuell rollfigur, än att ändra på en av de befintliga.

STAR TREK BEYOND är tillägnad minnet av den ursprunglige mr Spock; Leonard Nimoy, och Anton Yelchin, som spelar Chekov i de nya filmerna. Yelchin omkom den 19:e juni i år, så dödsrunan måste snabbt ha klämts in i den färdiga filmen.

... Men varför får vi inga långfilmer som bygger på MÅNBAS ALPHA och BLAKE'S 7?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 20/7)

Bio: SVJ - Stora vänliga jätten

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har läst, och uppskattat, en hel del noveller av Roald Dahl; hans berättelser för vuxna. Däremot har jag bara läst en av hans barnböcker; "Kalle och chokladfabriken". Således har jag inte läst "SVJ", som kom ut 1982 - eller fått den uppläst för mig. Jag har heller inte sett den tecknade filmen från 1989. Således vet jag inte hur nära boken denna nya filmatisering ligger, men enligt handlingsreferat verkar det stämma rätt hyfsat.

Steven Spielberg har regisserat SVJ - STORA VÄNLIGA JÄTTEN. Filmen floppade i USA och pressen spekulerade i om Spielberg förlorat sin fingertoppskänsla för publiksuccéer. Efter att ha sett filmer konstaterar jag att floppen kanske inte var helt uppenbar, men SVJ är en märkligt anonym film som känns regisserad av vem som helst utom Spielberg. Storögt barn och musik av John Williams till trots.

I ett London som känns som en blandning av 1950-tal och nutid, bor flickan Sophie (Ruby Barnhill) på ett barnhem. Där trivs hon förstås inte och förestånderskan är elak. Sophie kan inte sova och är uppe på natten. Då tycker hon sig se något märkligt ute på gatan. Minsann om det inte är en jätte!
Jätten (Mark Rylance i datoranimerad skepnad) kidnappar av någon anledning Sophie och tar flickan med sig till jättarnas land. Där visar det sig dock att jätten är hur snäll som helst, och Sophie ger honom namnet SVJ. SVJ jobbar med att blanda till drömmar, som han blåser in i sovande barns medvetanden.

I jättarnas land bor även ännu större och ondskefulla jättar. De vill äta upp Sophie. För att få bukt med dessa illasinnade bjässar klurar Sophie och SVJ ut en plan, vilken involverar drottningen och kungahuset.

Mark Rylance fick en Oscar för sin insats i Spielbergs förra film; SPIONERNAS BRO, en film som var rätt okej. Och visst är han sympatisk som den snälle jätten. Rättare sagt, som jättens röst. Men som helhet fungerar filmen inte riktigt. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Kanske det faktum att det mesta i filmen är datoranimerat, varav en del är rätt fult - framför allt jättarna. SVJ ser inte ut som något annat än en datoranimerad figur, och hans hem ser ut att vara hämtat ur ett TV-spel. Kanske är det det faktum att filmen är rätt seg och utdragen, tempot är långsamt och filmskrället varar 117 minuter. Kanske är det för att filmen inte är alltför rolig.

Här finns några inspirerade pruttskämt. Folk fiser så att det står härliga till. Vore jag barn hade jag nog tyckt att dessa scener var det roligaste jag någonsin sett. Vad jag, som barn, hade tyckt om resten av filmen är svårt att säga. Som vuxen finner jag det tradigt.

Kanske kräver filmatiseringar av den här typen av ganska typisk engelsk barnlitteratur en engelsk regissör för att det ska bli bra?

(Biopremiär 22/7)

DVD/Blu-ray/VOD: Fear Clinic

FEAR CLINIC (Njutafilms)

Robert Hall är en ofta anlitad make up- och specialeffektkille som även regisserat ett par filmer. 2009 kom LAID TO REST, som blåstes upp stort i bland annat Fangoria. Den visade sig vara ruggig ... t dålig. Visst, bra effekter, men den var illa regisserad och hade än värre filmfoto. Märkligt amatörmässig. Uppföljaren från 2011; CHROMESCULL: LAID TO REST 2, var lite bättre gjord, men fortfarande usel.
År 2009 gjorde Hall en femdelars TV-serie för FEARnet; FEAR CLINIC. Den blev långfilm 2015, åter med Hall vid rodret.
Robert Englund spelar dr Andover, en märklig man med en ännu märkligare uppfinning: the Fear Chamber. En stållåda i vilken han stoppar ner sina patienter, vilka lider av ångest och fobier. Med hjälp av avancerad - och hemlig - teknik får patienterna uppleva det de fruktar mest; fruktan botas bäst med chocker. Dock står allt inte rätt till med skräckkammaren. Det verkar som om fruktan själv lever i lådan och växer sig allt starkare.
Tekniskt sett är FEAR CLINIC betydligt bättre än Robert Halls tidigare filmer. Det bjuds även på bra specialeffekter av Robert Kurtzman. Men i övrigt är filmen inget vidare. Här finns vissa drag av David Cronenberg, men även av TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, eftersom mycket av skräcken utspelas inne i rollfigurernas huvuden. Precis som i ELM STREET-serien innebär detta att filmen inte blir speciellt spännande, eftersom man aldrig riktigt vet om de otäckheter som sker händer på riktigt, eller om det bara är drömmar. Det blir inte bättre av att dramaturgin inte är alltför bra.
De flesta av de inte så många rollfigurerna är inte alltför sympatiska, vilket medför att det är svårt att bry sig. Jag skiter i om de stryker med eller inte.
Brad Dourifs dotter Fiona har huvudrollen vid sidan av Englund. Corey Taylor; sångare i Slipknot, har fått sitt namn med stora bokstäver på DVD-omslaget, men han har bara en liten biroll. Han har även mustasch.
Ett par geggiga scener är onekligen rätt coola, men som helhet tycker jag att FEAR CLINIC är rätt ointressant och tråkig.

-->