Semestra med Seagal

Nu har jag farit iväg på semester. Istället för att se på film, kommer jag att sitta i en baden-baden och läsa seriealbum. Eller framför brasan, om det regnar.
Jag kommer att vara bortrest en vecka eller två, vilket innebär att jag missar några pressvisningar - till exempel av INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN. Eventuellt ser jag dessa filmer senare på ordinarie visningar.
Men för att ni ska få lite att läsa medan jag är borta, har jag skrivit lite grann om Steven Seagal. Igen. Fast inte här. Jag tänkte att det är dags att skriva en uppföljare till min bok "A Little Bok About Steven Seagal", och ta med de filmer som inte kom med förra gången, samt de som gjorts sedan dess. Men innan jag ger ut boken, publicerar jag recensionerna online allt eftersom de skrivs. De förra recensionerna skrev jag åt nu nedlagda Xomba.com. De nya finns på Wizzley.com.
Än så länge har jag skrivit om dessa filmer:
SNIPER: SPECIAL OPS
GUNSHOT STRAIGHT
ABSOLUTION
CODE OF HONOR
THE ASIAN CONNECTION
MAXIMUM CONVICTION

-->

Glad midsommar!

Glad midsommar på er,

töser och pågar!

Kom ihåg att inte dricka sprit när ni kör bil!

(Det ska ni göra innan)

Foto: Malin Biller

-->

Serier: Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede

Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede
av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing

De gamla klassiska, europeiska albumserierna lever och frodas. Tintin kommer ut på nytt, Linda & Valentin, Blueberry med flera samlas i tjusiga utgåvor, men framför allt är det mycket Spirou nu - på tre olika förlag. Cobolt ger ut de utomordentliga alternativa äventyren, Mooz Förlag släpper samlingar med äldre serier, och Egmont står för de nya albumen i den ordinarie serien.
I händerna på Yoann och Vehlmann är Spirou kanske aningen ojämn ibland, men bättre än på länge. Jag gillade verkligen album 52; "I Vipers klor", medan det förra albumet; "Skatten i Alexandria", var lite sämre, om än klart godkänt.
Den svenske redaktören för "Marsupilamis vrede", samt dess korrekturläsare, är vänner till mig, och jag har noterat deras rapporter på Facebook under arbetets gång; de har skrivit att detta är det bästa äventyret på länge. Således var jag förstås extra nyfiken.
Marsupilami har lyst med sin frånvaro ett bra tag - åtminstone i Spirouserien; han har istället huserat i egna album. Han introducerades 1952 i albumet "Spirou och arvingarna", som i Sverige blev album nummer sju - på 1970-talet publicerades Spirou i vild oordning på våra breddgrader. När Franquin, som skapade Marsupilami, lämnade Spirou och Fournier tog över, fick Marsupilami inte följa med - med ett undantag: i Fourniers första Spirouäventyr; "Guldmaskinen" från 1970 (som av någon anledning gavs ut onumrerad i Sverige) medverkade figuren, men det var Franquin som tecknade honom. Franquin behöll sedan alla rättigheter till figuren.
I "Marsupilamis vrede" avslöjas det att Spirou och Nicke fått delar av sina minnen raderade av Nickes slemme kusin Ricke, vilket ska förklara Marsupilamis frånvaro. Det refereras till "Guldmaskinen" (men det står "Guldmakaren" i texten), Ricke säger att han efter det äventyret behövde pengar, så han utsatte Spirou och Nicke för Zafirstrålen, för att kunna sälja Marsupilami till en rik palombian.

Tillsammans med Ricke, som nu är sprutnarkoman (!), far Spirou och Nicke iväg till Palombias djungler för att leta upp Marsupilami. Något som är lättare sagt än gjort; vägen är kantad av faror, och Marsupilami är minst sagt skitförbannad.
"Marsupilamis vrede" är ett trevligt album - men handlingsmässigt tycker jag nog att det är lite tunt. Större delen av äventyret tilldrar sig i djungeln; de letar efter det stolliga djuret - och jag ville att det skulle hända mer än det faktiskt gör. Dock är det bitvis väldigt roligt, flera episoder fick mig att skratta högt, och det hände att jag läste repliker högt för min sambo; framför allt ekorren Spips syrliga kommentarer. Dessutom för vi återse Gyllenhammer; den hårt prövade direktören från albumen om Gaston.

Berättartekniskt finns här inget att anmärka på, och det är väldigt bra tecknat.
Sist i albumet hittar vi sex sidor som redogör för Marsupilamis medverkan i Spirou i kronologisk ordning, och jag inser att det är väldigt, väldigt längesedan jag läste dessa gamla album, så pass längesedan att jag helt glömt bort de flesta av dem. Handlingsreferaten fick mig att le igenkännande.

DVD/Blu-ray/VOD: Night Fare

NIGHT FARE (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den franska thrillern NIGHT FARE, med dialog på engelska och franska, är finansierad med hjälp av crowdfunding. Alla personer (jag antar att det är alla) som bidragit nämns i de evighetslånga eftertexterna. Filmen varar bara knappt 80 minuter, men eftertexterna upptar ungefär tio av dessa minuter.
Baksidestexten jämför den här filmen, som regisserats av Julien Seri, med JOY RIDE (som hette ROADKILL i Sverige) och DUELLEN - men den är inte på långa vägar så bra, spännande och intensiv som Steven Spielbergs klassiska film. NIGHT FARE skulle dock ha kunnat bli jättebra.
Filmen börjar lite halvtrist. Julien Seri gör det gamla misstaget att låta sina huvudpersoner vara småkriminella och osympatiska. Således finns här inga rollfigurer att bry sig om. Engelsmannen Chris (Jonathan Howard) återvänder till Paris efter att ha varit försvunnen en längre tid. Hans kompis Luc (Jonathan Demurger) möter upp, och det visar sig att Chris' övergivna flickvän nu är ihop med Luc.
De beger sig till en fest, men Chris trivs inte och drar. Luc hänger på. De hoppar in i en taxi, men beslutar sig för att ta smitnota.
Fram tills nu har filmen varit lite seg och småtråkig, men här blir det plötsligt rätt bra. Taxichaffisen visar sig nämligen vara en fullblodspsykopat. Med tickande taxameter följer taxin efter Chris och Luc. De två jagade vännerna uppsöker ett gäng kriminella Luc är skyldig pengar, och de har även polisen i hasorna. Taxichaffisen dyker ständigt upp och visar ingen pardon, han har ihjäl folk till höger och vänster så att blodet sprutar, medan Chris och Luc flyr. Vem är chaffisen? Eller vad är han?
Det får vi veta under filmens sista del - som hittades på under inspelningens gång. Och den är inte bra. Upplösningen sänker filmen. Det blir bara dumt och det känns som en helt annan film.
Om Julien Seri fokuserat på att göra en intensiv skräckfilm och skrivit ett ordentligt slut innan inspelningen, kunde det blivit något av det här. Som det är nu utmynnar filmen bara i ett slött, ointresserat Jaha?

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Nattens skräcknäste

NATTENS SKRÄCKNÄSTE (Rapid Stream Media)

Idag, när jag skriver detta, är det exakt fyra år sedan jag recenserade Francis Ford Coppolas senaste långfilm; den märkliga kalasfloppen TWIXT. Därför är det passande att jag nu skriver om en av Coppolas tidigaste, och bästa, filmer.
På DVD-omslagets baksida står det att detta är Coppolas första film. Fast det stämmer inte. Han hade dessförinnan regisserat två sexkomedier; THE BELLBOY AND THE PLAYGIRLS och TONIGHT FOR SURE (båda 1962), samt ryckt in och filmat extrascener till BATTLE BEYOND THE SUN och THE TERROR. Men 1963 års NATTENS SKRÄCKNÄSTE, bättre känd under originaltiteln DEMENTIA 13, var Coppolas första ... tja, mer "seriösa" film, och den första han satte sitt namn på.
NATTENS SKRÄCKNÄSTE är ett typexempel på att en låg budget inte spelar någon större roll, så länge man har talang och ett bra manus. Filmen, som producerades av Roger Corman, spelades in på Irland, samtidigt som Corman själv var där och regisserade den idag ganska bortglömda SPIKEN I BOTTEN/THE YOUNG RACERS. Coppola, som skrev sitt eget manus, fick låna Cormans skådespelare och filma på samma platser när det fanns tid över.
Detta är en rysare av klassiskt snitt, lite grann i samma anda som Arne Mattssons Hillmandeckare, fast med starkare betoning på skräck. Släkten Haloran huserar i ett gammalt irländskt slott. För en del år sedan drunknade yngsta dottern i dammen i trädgården. I filmens berömda, suggestiva inledning dör en av sönerna i en hjärtattack och dumpas i dammen av hustrun. Hon är ute efter ett arv, liksom ytterligare en släkting, som anländer till slottet. Samtidigt dyker det upp en mystisk yxmördare som stryker om kring på ägorna. Och är det så att den drunknade flickan spökar?

NATTENS SKRÄCKNÄSTE är en väldigt tajt film. Som de flesta andra B-filmer från den här tiden, är den kort; bara 72 minuter, men det är fullt tillräckligt. Filmen är spännande och synnerligen stämningsfull. Den påminner snarare om europeiska skräckfilmer, än amerikanska sådana. Filmfotot är bra. Patrick Magee dyker upp i en liten roll, vilket är trevligt. Coppolas kompis från filmskolan; FOXY BROWN-regissören Jack Hill, stod för ett par scener inspelade i USA.
Enligt DVD-omslaget är filmen nyrestaurerad, men det märkte jag inte så mycket av; bildkvalitén är inte så dålig som på vissa andra utgåvor av filmen, men det ser inte jättebra ut.
1963 måste några av filmens scener ha upplevts som väldigt chockerande. I Sverige totalförbjöds filmen, men godkändes för visning efter att följande klippts bort: 1. Bilden av jägarens avhuggna huvud som ramlar ned i dammen 2. Bilderna av det i boden hängande liket och läkarens avlägsnande av detta 3. Yxhugget i dockans ansikte. Med tanke på att speltiden krymp avsevärt, klippte antagligen distributören själv bort en del.

Bio: Central Intelligence

Foton copyright (c) UIP Sweden

För att vara en actionkomedi är Rawson Marshall Thurbers (DODGEBALL, FAMILJETRIPPEN) CENTRAL INTELLIGENCE lite ... märklig. Actiondelen glöms bort under stora delar av filmen, främst den första hälften. Men även humorn försvinner ibland. Det här är en rolig film som inte lyckas vara tillräckligt rolig för att vara rolig. Hur menar jag nu?

När filmen börjar är det 1996. Calvin Joyner (Kevin Hart) är skolans stjärna och på skolavslutningen utnämner rektorn honom till skolans bästa elev någonsin; han kommer att bli något stort. Dwayne Johnson är Robbie Weirdicht (The Weird Dick), ett rejält överviktigt mobboffer, som kastas in naken i gymnastiksalen där Calvin hyllas inför fullsatt läktare. Robbie försvinner och syns aldrig mer till.

Tjugo år senare är det dags får en återträff på skolan. Calvin blev aldrig något stort; han är gift, han har ett trist jobb, och han vill inte gå på återträffen. Men så får han en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone. Calvin accepterar Bob trots att han inte vet vem han är. Det visar sig förstås vara Robbie, som bytt namn och kommit hem för att gå på återträffen. Bob vill träffa Calvin och ta några öl.

Calvin förvånas när Bob Stone visar sig vara ett muskelpaket alla tjejerna på puben suktar efter. Bob är även en jävel på att slåss, vilket han får visa upp när några snubbar muckar gräl.

Bob har förstås en baktanke med det hela. Filmen heter ju CENTRAL INTELLIGENCE - och Bob är en CIA-agent som behöver hjälp. Han är på jakt efter en skurk som kallas Grävlingen. Det är bara det att en hel klunga CIA-agenter är på jakt efter Bob, eftersom de tror att det är han som är Grävlingen. Stackars Calvin vet inte vad han ska tro. Och så blir det tokiga upptåg och action.

CENTRAL INTELLIGENCE är en film som vill så väl. Det kunde blivit riktigt roligt. Calvin och Bob är sympatiska, Dwayne Johnson kan ju vara rolig - och visst är det kul att han bär synnerligen fåniga kläder i den här filmen. Som en T-shirt med en enhörning på, kortbyxor och magväska (magväskan anspelar på ett beryktat foto från Johnsons ungdom).

Men det här funkar inte riktigt. Nästan varje scen är lite för lång. Filmens startsträcka är oändlig, det känns som om en tredjedel av filmen hinner passera innan den egentliga handlingen rullar igång. Actionscenerna är inget utöver det vanliga. Här och var blir det också lite väl sliskigt sentimentalt.
Fast visst skrattade jag till ett par gånger. Jag gillade till exempel repliken "Se upp, han har en banan!" under en actionscen, och att Bob skulle vilja vara Molly Ringwald i SIXTEEN CANDLES. Bob gillar även TWILIGHT. Rent allmänt är det många filmreferenser i filmen. Jag undrar hur många i den unga målgruppen som har sett 80-talsfilmer som SIXTEEN CANDLES (hette den verkligen FÖDELSEDAGEN i Sverige?) och ROAD HOUSE.

När eftertexterna rullat klart dyker det upp en logga för ett kinesiskt bolag. Det är ju där pengarna finns nuförtiden.

Jason Bateman och Melissa McCarthy dyker upp i små cameoroller. Det roligaste med CENTRAL INTELLIGENCE är filmens slogan på affischen: "Saving the world takes a little Hart and a big Johnson".

(Biopremiär 17/6)

Bio: Now You See Me 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Innan pressvisningen av NOW YOU SEE ME 2 läste jag om min recension av den första filmen, som kom 2013. Jag mindes nämligen absolut ingenting av denna film; inte mer än att den handlade om magiker. Handling och medverkande var bortblåsta.
Regissör den här gången är Jon M Chu, mest känd för att ha gjort de umbärliga musikdokumentärerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och JUSTIN BIEBER'S BELIEVE. Jag har sett dem. Jag är inte stolt. Chu gjorde även G.I. JOE: RETALIATION.
Bortsett från Chu, återkommer de flesta från förra filmen. Magikerna The Horsemen, vars trolleritricks är så anmärkningsvärda att världen häpnar. Ja, de är så skickliga att man, för att kunna göra dem rättvisa i den här filmen, tvingats ta till datoranimerade effekter. De har närmast superkrafter. Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som efter att ha jagat The Horsemen nu samarbetar med dem. Morgan Freeman är tillbaka som Bradley, mannen som avslöjar magiker. Nu sitter han i fängelse.

Filmens handling är hur stökig som helst. The Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco) blir förstärkta med den snacksaliga Lula (Lizzy Caplan), och luras iväg till Macao, där de hamnar tack vare ett trolleritrick. Där väntar en skurk som antas vara död, sociopaten Walter Mabry (Daniel Radcliffe). Mabry vill att The Horsemen ska stjäla ett microchip åt honom. Det behövs trollkarlar för att lyckas med detta. Okej, illusionister. Harrelsons rollfigur visar sig ha en tvillingbror som samarbetar med skurkarna. Samtidigt letar Dylan efter The Horsemen och befriar Bradley, så att han kan hjälpa till. Och samtidigt letar FBI efter Dylan, Bradley och The Horsemen.
NOW YOU SEE ME 2 må vara rätt underhållande, men det här är egentligen alldeles för dumt. Rollfigurerna är sympatiska, men manuset känns som plockepinn uttappat på köksgolvet.

Dessutom tar filmskaparna suspension of belief åtskilliga steg för långt. The Horsemen är alltså illusionister; de sysslar med tricks. För att genomföra det de gör i den här filmen, krävs det att de har åtskilliga miljoner på fickan, och det torde krävas flera månader för att förbereda tricken. Dessutom borde de ha blivit sedda när de riggade för illusionerna, framför under slutscenerna i London. Ändå ska det framstå som om de fixar allting väldigt snabbt, typ på en dag, om ens det. Och jag köper det förstås inte. Dessutom är det uppenbara CGI-effekter. Några duvor är extra uppenbart animerade. Det blir lite för fånigt.
Michael Caine återkommer från första filmen, vilket är trevligt. Daniel Radcliffe är kul i sin roll, han verkar ha lyckats med att ta steget från barnstjärna till något så när vuxen skådis. Dave Franco är så lik Måns Zelmerlöw att det blir distraherande. Legendariske magikern David Copperfield har producerat filmen.
NOW YOU SEE ME 2. Hyfsat underhållande, men inte speciellt bra.

 







(Biopremiär 15/6)

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Den stora 91:an-boxen

DEN STORA 91:AN-BOXEN (Studio S Entertainment)

Det var inte utan att jag hade sett fram emot den här boxen. Dels för att jag, förstås, gillar gamla svenska komedier, men framför allt för att jag vigt en ganska stor del av mitt liv åt 91:an-figuren. I början av 2000-talet skrev jag drygt 50 episoder till serietidningen - och nu har jag faktiskt gjort comeback; både på 91:an och Åsa-Nisse. Mina nya 91:an-serier har i skrivande stund ännu inte börjat publiceras, men jag har redan försett redaktionen med en hel trave manus, och flera är upptecknade. Det är ett kul jobb, och faktiskt ännu roligare nu, eftersom tyglarna är friare, och jag får tillfälle att ägna mig åt parodi, satir och allmänt vansinne inom seriernas ramar, snarare än traditionell buskis.

Därför känns det trist att konstatera att de sju 91:an-filmer som gjordes under 1940- och 50-talen är ... under all kritik. Ja, jösses. Jag vet inte var jag ska börja. Och jag kan omöjligt hålla dem isär.

Låt mig först lista titlarna på filmerna: 91:AN KARLSSON (1946), 91:AN KARLSSONS PERMIS (1947), 91:AN KARLSSONS BRAVADER (1951), ALLA TIDERS 91:AN KARLSSON (1953), 91:AN KARLSSON RYCKER IN (1955), 91:AN KARLSSON SLÅR KNOCKOUT (1957), och 91:AN KARLSSON MUCKAR (TROR HAN) (1959). Den åttonde filmen, 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (1977) ingår inte i boxen, eftersom SF inte har rättigheterna till den; filmen producerades av serieförlaget Semic - och dunderfloppade. Enligt Sture Hegerfors lämnade publiken salongerna där den visades. Jag har sett den, men minns bara att Christina Lindberg dök upp som sköterska.

I de fyra första filmerna spelas 91:an och 87:an av Gus Dahlström och Holger Höglund. Den lille runde, gnomliknande Gus ser inte alls ut som den tecknade figuren. I serietidningen ska 91:an och 87:an dessutom vara 19-20 år, i filmerna spelas de av medelålders män. I film nummer fem och sex har Curt "Minimal" Åström och Nils Hallberg tagit över som 91:an och 87:an; den gängligare Åström, iförd för stora kläder och hjälmar, är aningen mer lik seriefiguren. I den sjunde filmen tog Stig Grybe över som 91:an, medan Holger Höglund gjorde comeback som 87:an.

Jag förvånades när jag upptäckte att dessa filmer går i samma tradition som Ragnar Frisks två 70-talsfilmer om 47:an Löken - utan att bli lika surrealistiskt konstiga som Lökenfilmerna. 91:an-filmerna är påtagligt billiga, i de första filmerna ser regementet mest ut som ett scoutläger eller ett kollo - vilket det kanske även var. I de första filmerna medverkar storfavoriter som Thor Modéen, Douglas Håge och Julia Caesar, och det känns konstigt att se dem i så här taffliga filmer.

Filmerna har inte mycket med serien att göra. Klackamo och Klackamo Hed nämns aldrig, regementet och orten byter namn från film till film, och i den fjärde filmen ligger det i Stockholm. Gestalterna byter också namn och personlighet, ibland verkar det som om de byter namn under filmens gång, som om någon säger fel utan att regissören märkt något. Fast det kan vara jag som missade något, beroende på den totala förvirringen i filmerna.

Filmerna består av korta sketcher vars röda tråd är så tunn att den ständigt försvinner. Ibland är episoderna direkt obegripliga. Ett skämt med ett dragspel fyllt med sot är hämtat från den första serien i första numret av 91:ans egen serietidning. Antagligen är fler skämt hämtade direkt från serierna.

Fritiof Billquist spelar korpral Revär (senare befordrad till furir i serien); en vresig skåning, och han är genomgående bra. Vad som är lite kul är att Billquists brorson; Carl Billquist (Alp-Olle i NP MÖLLER), spelade Revär i filmen från 1977. Iréne Söderblom spelar Elvira i fem av filmerna, Siv Thulin gör rollen i den första filmen, medan Gun Jönsson är en överrasande sexig Elvira i uniform i den sista filmen - när hon i början promenerar genom byn, orsakar hon flera olyckor, eftersom alla karlar vänder sig om.

Större delen av ALLA TIDERS 91:AN KARLSSON består av drömsekvenser, i vilka 91:an reser tillbaka i tiden och träffar berömdheter. Det är väldigt konstigt. I 91:AN KARLSSON SLÅR KNOCKOUT medverkar Ingemar Johansson som sig själv - jag vet inte vad han gör på regementet, och handlingen leder inte fram till en boxningsmatch. Först mot slutet av 91:AN KARLSSONS PERMIS blir det permis - en liten stund.

Jag kunde omöjligt se en hel film i en sittning. Varje film tog tre till fem dagar att se klart, och jag tvingades återhämta mig ett par dagar innan jag gav mig på nästa. Det säger en hel del om hur tufft det är att sitta igenom de här. Regissörer som Gösta Bernhard, Arne Ragneborn och Åke Grönberg borde ha vetat bättre än att klämma ur sig så här undermåliga produkter.

Den första filmen om Åsa-Nisse kom 1949; figuren dök upp i serieform först senare. Att Åsa-Nisse blev mer populär beror på att figurerna i den filmsviten var bättre utmejslade; det hade ordentliga karaktärsdrag och gestaltades av skådespelare som tog tillvara på dessa egenskaper. Visst var Åsa-Nisse-filmerna otroligt slarviga och billiga, men de höjer sig över de om 91:an. Figurerna i 91:an-filmerna skulle kunna heta vad som helst.

Oj, vad jag klagar! Men! Eftersom detta är en box från Studio S Entertainment, får vi en hel del högintressant extramaterial - och här finns grejor alla serieintresserade borde älska att få ta del av.
Vi får ett avsnitt av Sture Hegerfors' TV-serie I PRATBUBBLORNAS VÄRLD från 1969. I detta förekommer både 91:ans skapare Rudolf Petersson och arvtagaren Nils Egerbrandt. Här finns en privatinspelad smalfilm på två minuter i vilken Rudolf Petersson ritar, läser tidningen och bjuds på kaffe. Vidare hittar vi en gammal reklamfilm för senap, en propagandafilm från 1954, en vansinnig trailer, testfilmer med 91:an i animerad form, och på den sista skivan finns det bästa av allt: tolvminutersfilmen SERIEMAGASINET från 1977 (och inte 1976 som det står på menyn, ett par tidningar som visas upp är daterade '77). Här får vi följa en serietidning från ax till limpa. Jan "Emil" Ohlsson låtsas att han pryar på Semic. Vi får se Egerbrandt rita ett 91:an-omslag, som Ohlsson sedan tar med till redaktionen. Där får vi se hur tidningarna redigeras, för att sedan gå vidare till repro och tryck. Det står inte vilka personerna på Semic är, och detta vore förstås otroligt intressant att få veta. Jag känner garanterat igen alla namn från redaktionsrutorna i gamla tidningar. Kanske har jag även träffat dem - på 90-talet. Eller till och med jobbat för dem? Som barn undrade jag hur det såg ut på Semic - äntligen vet jag! Jan Ohlsson berättar även att det då - alltså 1977 - trycktes 42 miljoner serietidningar om året bara i Sverige!

Slutligen medföljer ett litet häfte författat av den forne 91:an-författaren Peter Nilsson. Han bjuder på lite mer fakta om filmerna. Vi får även veta att när 91:an-tidningen sålde som bäst; 1970, låg upplagan på 130 000 exemplar varannan vecka! Idag trycks den i en bråkdel av detta.
Utmärkt extramaterial. Usla filmer. Jag sätter inget betyg på den här boxen.

Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär - att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
... Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes - och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga - som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en "generisk trea", eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum "Giallo" från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.

Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar - vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur - och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom - "värsta lolitatypen!".
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.

THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla - framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar - vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad - och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.

(Biopremiär 10/6)


-->

Bio: The Conjuring 2

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag avslutade min recension av 2013 års THE CONJURING med att konstatera att man ligger pyrt till vid hemsökelser om man inte är troende katolik. När nu James Wan är tillbaka med en uppföljare funderar jag åter på detta. Vad händer om man inte är katolik - eller ens religiös - och råkar hamna i en kåk full av spöken, gastar och demoner? Är det kört - eller klarar man sig från spökerierna, eftersom man inte tror på dem? Och vad händer när det spökar i länder med helt andra religioner? "Järnspikar också, Sitting Bull - vår wigwam är hemsökt! Känner vi någon praktiserande katolik?".

THE CONJURING 2 har mycket gemensamt med James Wans tidigare skräckfilmer, till exempel INSIDIOUS. Det här börjar nämligen bra, och fortsätter att vara rätt bra, för att sedan gå helt överstyr under andra halvan. I detta fall är det en rejält lång andra halva - filmjäveln varar två timmar och tretton minuter, vilket inte bara är fullkomligt onödigt, det är oförlåtligt. Filmer av den här typen ska hålla sig till cirka 90 minuter.

2013 års film inleddes med en ohyggligt effektiv prolog om den onda dockan Annabelle - en prolog som var så bra att dockan sedan fick en egen film; ANNABELLE. Den här nya filmen öppnar också med en prolog som är bättre än resten av filmen.

Patrick Wilson och Vera Farmiga är tillbaka som Ed och Lorraine Warren; ett spökjägarpar som funnits i verkligheten - och Lorraine lever än. Paret Warren var omdiskuterade och ifrågasattes ofta när de härjade som värst. Deras mest kända fall var hemsökelsen av huset som Gud glömde i Amityville; ett exceptionellt ifrågasatt fall, eftersom familjen Lutz, som flydde från kåken, hade grava problem med sprit och droger, och familjemedlemmarna berättade olika versioner av vad som hänt där.

THE CONJURING 2 inleds i detta hus i Amityville. Det är 1977, Lorraine försätter sig i trans, och återupplever den otäcka natt då en ung man sköt ihjäl hela sin familj i kåken - det vill säga, det som skedde innan familjen Lutz flyttade in och som skildrades i HUSET SOM GUD GLÖMDE 2.

Denna inledning är effektiv - och bättre än det som följer.

Resten av filmen utspelar sig nästan helt och hållet i Enfield i norra London 1978. USA är varmt och ljust, men i England är det grått och dassigt, alla är glåmiga i hyn. Vi presenteras för den fattiga Peggy Hodgson (Frances O'Connor) och hennes fyra barn i varierande åldrar. Det visar sig att deras fula hem är hemsökt av en elak 71-åring som heter Bill. De utsätts för poltergeistfenomen och dottern Janet (Madison Wolfe) leviterar och pratar med monsterröst. Snabbt! Här behövs det katolska spökutdrivare!

Ed och Lorraine Warren anländer till Enfield - och de blir genast glåmiga i hyn. De försöker hitta eventuella spöken och demoner, och snart eskalerar spökerierna. Som det alltid gör i James Wans filmer. THE CONJURING 2 förlitar sig lite för mycket på så kallade jump scares, och visst hoppade även jag till - det är svårt att inte göra det när ett spöke plötsligt far upp mot kameran och musiken brölar till. Men filmens första halva är ändå ganska bra och effektiv, det är kusligt. Stämningen försvinner dock när Wan fläskar på med action och effekter, och jag blir lite irriterad när Ed berättar om hur mycket Gud hjälpt honom i livet.

Här förekommer även en demon som klätt ut sig till nunna. Den är väldigt lik Marilyn Manson. Den datoranimerade busemannen The Crooked Man, och också dyker upp, var en dålig idé.

Filmen bygger på ett verkligt fall och under eftertexterna visas foton på de verkliga personerna, och vi får höra en "autentisk" inspelning där Janet imiterar Regan i EXCORCISTEN. Jag satte "autentisk" inom citationstecken, eftersom jag inte tror på sådant här.

Patrick Wilson och Vera Farmiga är inte det minsta lika Ed och Lorraine Warren.

För övrigt är huset som Gud glömde i Amityville just nu till salu, om någon är intresserad. Tyvärr är det ombyggt; de där fönstren som såg ut som husets ögon är bortplockade. Synd!

 

 

 

 

(Biopremiär 8/6)

Bio: The Nice Guys

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag var tonåring - och ung man - fanns det ett par namn som kändes pålitliga när jag gick på bio. Som till exempel producenten Joel Silver. Han låg bakom fet 80-talsaction som levererade, och det var actionfilmer av en helt annan sort än de som görs idag. Ett annat namn var manusförfattaren Shane Black. Nu skrev Black inte så många filmer som jag inbillar mig, men det går inte att komma ifrån att hans debutfilm DÖDLIGT VAPEN (Black var 26 när den kom 1987!) är en milstolpe i sin genre.

Som regissör har Shane Black gjort tre långfilmer; KISS KISS BANG BANG, IRON MAN 3 - och nu THE NICE GUYS. Den sistnämnda är producerad av Joel Silver.

THE NICE GUYS utspelar sig 1977, men filmen känns verkligen som en actionkomedi från 1987. Något som ska tolkas positivt - för bland alla fast and furious transformers-actionfilmer idag; de flesta alldeles för slickade och sterila, känns Blacks nya film märkligt nog fräsch.

Ryan Gosling spelar den sluskige privatdeckaren Holland March, som ointresserad tvingas åta sig de mest vissna fall. Russell Crowe är den ännu sluskigare Jackson Healy, som åtar sig fall utan att ens ha brytt sig om att skaffa privatdeckarlicens. Hans anlitas främst för att leta upp slödder som behöver ett kok stryk.

När March får i uppdrag att leta upp en tonårstjej som heter Amelia (Margaret Qualley), visar det sig att Healy anlitats för att få March att sluta leta efter tjejen. Efter att de två konfronterats, slagits med varandra, och bråkat rent allmänt, tvingas de - förstås - att samarbeta, eftersom fallet är betydligt större än det först verkade.

Det handlar om en porrfilm med ett inbakat budskap som kan fälla folk i höga positioner. Amelia var med i denna "konstnärliga film med ett viktigt budskap". I filmen medverkade även porrstjärnan Misty Mountains (Murielle Telio), som mördats i en scen i klassiskt Silver/Black-stuk. Intrigen blir alltmer snårig - för att på slutet faktiskt nystas upp på ett tillfredställande sätt.

DÖDLIGT VAPEN-serien var hårda actionfilmer, som lyckades med konststycket att även vara roliga. I THE NICE GUYS ligger betoningen på komedi, men filmen lyckas att samtidigt vara en tuff actionfilm. Det här är faktiskt väldigt roligt. Många scener fick mig att skratta högt, och det hela är smart skrivet och utfört.

Precis som i en film från 80-talet, går det hela tiden att se vad som händer. Actionscenerna - eller andra scener - är inte förstörda med en massa jobbiga, snabba klipp, eller vilt viftande, handhållen kamera. Dessutom är filmen grabbig på det där gamla bra sättet. Det är inte en massa vältränade fotomodeller som poserar med blanka lyxbilar, eller snubbar med neandertalmentalitet (typexempel: RIDE ALONG 2). Healy och March är sköna killar; de är orakade, de röker och dricker och svär, och de är roliga och allmänt slöfsiga. Tack och lov är detta heller inte en nedtonad, könlös PG-13-film.

En unik grej i filmen är Angourie Rice, som spelar Marchs dotter Holly. För en gångs skull har man hittat en barnskådespelare som inte är lillgammal och påfrestande. Holly har en stor roll, hon hjälper till med fallet, och lyckas vara rolig hon också. Mindre roligt är det att återse Kim Basinger, som har en mindre roll. Hon är så plastikopererad att hon närmast ser datoranimerad ut. Alldeles slät hy, små, smala grisögon. Lite otäckt.

Det är rätt bra tidskänsla i filmen, som bland annat har KISS på soundtracket, även om det som sagt är mer 1987 än 1977 över det hela. Men eftersom storyn kretsar kring porrfilm på 35mm, hade det inte fungerat efter videons genombrott på 80-talet.

Jag ser gärna fler filmer om Healy och March. Framför allt ser jag gärna fler, liknande filmer, men som utspelar sig i nutid. För visst borde det väl gå att göra en film som THE NICE GUYS, men som utspelar sig år 2016?

THE NICE GUYS är antagligen sommarens bästa film. Det här var en trevlig överraskning.

 

 

 

 

(Biopremiär 8/6)

Bio: Money Monster

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
När jag såg Jodie Fosters MONEY MONSTER kom jag att tänka på DVD-utgåvan av John Landis' gamla, fina OMBYTTA ROLLER. Av alla filmer! På extramaterialet till denna berättar nämligen Landis att han, trots att det var han som regisserade, aldrig förstått filmens slutscener på Wall Street. Han förstod-, och förstår fortfarande inte, hur börsen fungerar, vad som händer, varför alla plötsligt tjoar eller blir förbannade. Han är inte det minsta intresserad av penningplaceringar, aktier, fonder, och allt vad det är.
... Och det är inte jag heller. Därför känns utgångspunkten i MONEY MONSTER inte så där jätteangelägen för min del: George Clooney spelar Lee Gates, programledare för ett flamsigt och väldigt amerikanskt TV-program som heter just "Money Monster". Programmet handlar förstås om pengar, och Gates tipsar på ganska barnsliga sätt om hur man bäst investerar för största möjliga avkastning. Programmets inramning påminner om en game show; som ett stort, festligt kasino med extremt höga vinster.

Under en direktsändning smyger sig plötsligt en okänd man in i studion - Kyle Budwell (Jack O'Connell). Han är en ganska vanlig, men rätt misslyckad New York-kille, som lyssnat på ett av Lee Gates' tips. Kyle hade tagit alla sina besparingar samt sin mors arv, och placerat dem i en fond, som omedelbart kraschade och därmed ruinerade Kyle. Kyle tvingar på Gates en bombjacka och programmets inspelningsledare (Julia Roberts) tvingas fortsätta direktsända detta gisslandrama. Samtidigt som polisen omringar TV-stationen, börjar man att luska i vad som hände med fonden - det är något som inte stämmer.

MONEY MONSTER är en hyfsat gedigen thriller. Julia Roberts är aningen bortkastad i sin roll; hon sitter större delen av filmen i ett kontrollrum, men George Clooney, som även producerat, är förstås lika utmärkt som alltid. Men även om det här är robust och välgjort, så kan jag inte påstå att det är speciellt spännande. Vi har sett bättre filmer om gisslandramer, vi har sett bättre filmer om börsen, och framför allt har vi sett bättre thrillers.
Jag måste säga att en intervju på BBC med Jodie Foster om filmen var mer spännande. Journalisten frågade Foster om hon känner till hur mycket Clooney och Robert fick betalt för sina roller, och sedan försökte han pressa Foster på uppgifterna. Hon vägrade svara och sa att det inte hade med filmen att göra. Journalisten log och sa att nu blev det lite tryckt, jobbig stämning. Precis som i filmen. Skådespelarna har inkasserat stora summor pengar för en film om den lilla människan som inte har något alls.

(Biopremiär 3/6)

-->