Jag måste säga att det är en prestation att man lyckats hålla liv i ninjasköldpaddorna 32 år efter att de första gången dök upp. För detta var ju trots allt en plojgrej i början. Idag har det säkert glömts bort att Kevin Eastmans och Peter Lairds serietidning Teenage Mutant Ninja Turtles var en parodi på några av det tidiga 1980-talets största fenomen: X-Men, The Teen Titans, Daredevil och vågen av ninjafilmer. Jag skrev om sköldpaddorna och mitt förhållande till dem i min recension av den förra filmen TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES, som kom 2014 - och som jag nästan förträngt.
Till min förvåning har jag noterat att en del yngre killar jag är bekant med, de är drygt tjugo år yngre än jag, väntat med spänning på den här uppföljaren; TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES: OUT OF THE SHADOWS. Men dessa killar var barn när "barnversionen" var som populärast - de lekte med leksakerna, de såg den tecknade TV-serien, de läste säkert barntidningen. Det fanns ju två versioner på den tiden: den ursprungliga, som var för "vuxna", och en glad, snäll version. Själv gick jag på gymnasiet när originalversionen dök upp.
Nej, jag har förstås inte längtat efter OUT OF THE SHADOWS. Jag har inte sett fram emot att få se skurkarna Bebop, Rocksteady och Kraang. Jag har inget förhållande till dem. Dessutom tyckte jag att den förra filmen var väldigt påfrestande.
OUT OF THE SHADOWS tycker jag är ännu mer påfrestande. Det börjar lite roligt, när ett par kinesiska filmbolags logotyper dyker upp, men redan under den allra första scenen, i vilken sköldpaddorna stökar runt på toppen av the Chrysler Building i New York, blev jag trött. Och därefter blir det värre.
Skurken Shredder (Brian Tee) lyckas fly - och hamnar genast hos Kraang; en ful varelse från en annan dimension. Kraang behöver delar till en mojäng han ska erövra Jorden med. Dessa delar finns utspridda i olika länder. En galen forskare som jobbar för Shredder har uppfunnit ett serum som förvandlar de två korkade småbusarna Bebop (Gary Anthony Williams) och Rocksteady (Stephen Farrelly) till ett vårtsvin och en noshörning; dessa två far runt på jakt efter delarna till prylen.
Stephen Amell spelar Casey Jones, en polis som vill leta upp och fånga Shredder och hans anhang. Casey sätter på sig en hockeymask, och använder hockeyklubba och puckar för att bekämpa brott. Megan Fox är förstås tillbaka som TV-reportern April O'Neil, och hon är ju kompis med ninjasköldpaddorna, som äter pizza, tjoar och far omkring.
Det bjuds på en farlig massa action; kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Det går vilt till, det är snabba klipp, och jobbigt att titta på - i synnerhet i 3D. Bilden är dessutom i mörkaste laget, jag vet inte varför. För att vara en film om ninjor, får vi inte speciellt martial arts. Och det som serveras är inget vidare. Och jag tycker inte att det här är roligt. Jag skrattade en gång: under en snutt på 3-4 sekunder lyssnar råttan Splinter på "Hello" med Lionel Ritchie.
Sköldpaddorna och övriga varelser är datoranimerade, men funkar bättre än orcherna i WARCRAFT: THE BEGINNING. Den trista och charmlösa Megan Fox är inte datoranimerad, men ger intryck av att vara det. Hennes utseende är lite för perfekt och ger därmed ett iskalllt intryck.
Jag kan inte komma på något positivt att säga om OUT OF THE SHADOWS. Jag tittade på klockan flera gånger, jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande; det varar nästan två timmar, men känns ännu längre. Det är som Transformers, men med djur. Framför allt är filmen, som regisserats av nykomlingen Dave Green, fullkomligt själlös.
Alldeles i början får vi snabbt se ett pizzabud som kallas "Kevin". Det är Kevin Eastman, alltså en av snubbarna som skapade Ninja Turtles. Till eftertexterna spelas den fräna låten från TV-serien, utökad med ett stick snott från Vanilla Ice-klassikern "Ninja Rap".
Även om jag alltså tycker att det här är en skitdålig film, kan jag ge mig den på att de som växte upp med sköldpaddorna kommer att kissa på sig av lycka när de får se det här.
(Biopremiär 3/6)