Serier: Spirou - Leopardkvinnan

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Leopardkvinnan"
av Schwartz och Yann
Cobolt

Serieklimatet i Sverige är idag bättre än det varit på länge. Med det inte sagt att det är bra, men sedan ett fåtal år tillbaka publiceras det åter serier från till exempel Frankrike och Belgien; en typ av serier som knappt setts till här sedan 1980-talet. Det är förstås inte mycket som släpps, och det dröjer länge mellan utgåvorna, men det som väl kommer ut är oftast bra, och utgåvorna är tjusiga.
De alternativa äventyren med Spirou och Nicke, producerade av skiftande kreatörer, tillhör det bästa vi får översatt till svenska. Sviten inleddes med det lysande "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, och följdes upp med "Operation fladdermus", med manus av signaturen Yann och teckningar av Olivier Schwartz.
Årets album; "Leopardkvinnan", tar vid där "Operation fladdermus" slutade. Andra världskriget är över. Spirou sörjer sin älskade Audrey, som i förra albumet fördes bort av nazisterna. Han har supit ner sig och missköter sitt jobb som piccolo på hotellet Moustic i Bryssel; ett ställe som var ett nazistfäste under kriget.
En mystisk afrikansk kvinna iförd leopardklädsel smyger omkring på hustaken nattetid. Hon bryter sig in på hotellet i jakt på en fetisch. Samtidigt klampar några enorma, gorillaliknande varelser omkring i Bryssel. Nicke har blivit swingpjatt och tvingas ta hand om Spirou, efter att hotellet fått en ny ägare som genast avskedar alla piccolos. Spirou och Nicke blir förstås indragna i leopardkvinnans fetischjakt; en jakt som bär iväg till Paris.

Innehållsmässigt är "Leopardkvinnan" svagare än "Operation fladdermus". Det känns något tunnare och som att det inte händer alltför mycket innan albumet plötsligt tar slut - och det står "Äventyret fortsätter i Leopardkvinnan 2: 'De svarta hostiornas herre'. Utkommer våren 2017!". Vid närmare eftertanke stämmer inte detta: det händer rätt mycket i serien, men tempot är rappt och det är relativt få rutor per sida, vilket gör albumet snabbläst.
Även om jag alltså tycker att albumet är lite tunt, är det här absolut ingen dålig serie - tvärtom. Det här är bra. Det känns kanske inte helt rätt att Spirou blivit alkis; det hade varit lättare att acceptera Nicke som sådan, och en del repliker på engelska är inte klockrena, men jag gillar det här.
Olivier Schwartz tecknar läckert, han har härliga penseldrag, bildkompositionerna är bra och miljöskildringen är exemplarisk. Det vilar mycket Yves Chaland över Schwartz' stil, men jag associerar även till holländaren Joost Swarte (en man med snarlikt efternamn). Laurence Croix står för den exemplariska färgläggningen, medan Per AJ Andersson har översatt.

Liksom i förra albumet förekommer en del inslag hämtade från verkligheten. Nicke ska skriva en text om Jean-Paul Sartre, en man vars verk Nicke inte gillar. I Paris hamnar Nicke och de andra på Café de Flore, där de träffar Sartre och Simone de Beauvoir, vilka dras in i handlingen de med.
Jag ser fram emot nästa album i sviten.