Bio: Captain America: Civil War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

GUARDIANS OF THE GALAXY-regissören James Gunn var en av de första som fick se CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, och trots att versionen han såg saknade en del visuella effekter, skrev han på Facebook att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Är den det? Jag gillade verkligen GUARDIANS OF THE GALAXY, men den filmens kvaliteter behöver ju inte betyda att Gunn själv har bra smak rent allmänt.

Svaret är att, nej, det här är inte den bästa superhjältefilm som gjorts. Jag tycker till exempel att BATMAN - ÅTERKOMSTEN och några Spindelmannenfilmer är bättre. Men! Det här är den bästa Avengersfilmen. Filmen må lanseras som den tredje filmen i Kapten Amerika-sviten, men i realiteten är detta den tredje filmen om superkollektivet Avengers. Det här är också en film som visar BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE var trikåskåpet ska stå.

CAPTAIN AMERICA; CIVIL WAR är regisserad  av bröderna Anthony och Joe Russo, som även låg bakom den förra Kapten Amerika-filmen; CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Jag har inte läst Marvels Civil War-serietidningar, så jag vet inte hur pass nära den här filmen ligger originalet, men här finns faktiskt en del likheter med BATMAN V SUPERMAN. I den filmen har en del blivit sura på Stålmannen, eftersom han tenderar att rasera städer när han är ute och slåss. Surast av alla blir Läderlappen, som tänker ta kål på Stålis.

I Bröderna Russos film blir folk sura på Avengers, eftersom även de ofta råkar rasera städer och slå hus i huvudet på oskyldga. Därför knallar utrikesminister Ross (William Hurt i skön mustasch) upp på Avengers' kontor med en lunta i handen. Avengers ska inte längre vara en fristående grupp, utan lyda under FN och ständigt övervakas. Ross kräver att alla superhjältar ska skriva under, men några stycken - däribland Kapten Amerika (Chris Evans) - vägrar. Detta leder till att Hämnare ställs mot Hämnare - Järnmannen (Robert Downey Jr) och kaparn blir bittra fiender.

Allt pekar på att det är Kapten Amerikas forne kompis Bucky (Sebastian Stan), numera känd som den av fiendeagenter hjärntvättade mordmaskinen Winter Soldier, som ligger bakom ett attentat i Wien, där bland annat en afrikansk kung dödades. Kaparn tror att så inte är fallet. Han försöker hitta Bucky och den egentliga gärningsmannen, medan Järnmannen försöker hitta och stoppa Kaparn.

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR varar två timmar och 27 minuter, och är alldeles för lång - och den innehåller alldeles för många (och för långa) superslagsmål. Dessa blir dessutom lite ryckiga och jobbiga att titta på om man, som jag, ser filmen i 3D. Men! Som jag skrev ovan, är detta den bästa Avengersfilmen. Problemet med alldeles för många superhjältefuilmen, däribland THE AVENGERS och AVENGERS: AGE OF ULTRON, är att jag inte riktigt blir klok på vad det hela går ut på. De trasslar in sig i tekniskt- och kosmiskt mumbo-jumbo, och storyn försvinner bland alla uppblåsta actionscener. Detta var en av orsakerna till att jag tog emot DEADPOOL med öppna armar - där var det inget klödd.

Men i den här nya filmen är det inga problem att hänga med i handlingen - så tillvida man sett de tidigare filmerna. Det hade inte damen som satt bakom mig på pressvisningen - hon suckade och stönade filmen igenom, och verkade inte begripa någonting alls.

Till skillnad från DC Comics' senaste filmer, är tonen i CIVIL WAR till stor del ganska lättsam. Dessa superhjältar må ha samvetskval, men de är inga tungsinta dysterkvistar. Dessutom har man fyllt på med ett par av Marvels skojigare hjältar. Paul Rudd, som gjorde oväntad succé i ANT-MAN, plockas upp för att slåss på Kapten Amerikas sida. Den här spjuvern har lärt sig att även bli jättestor, och travar då runt som Godzilla och säger "Ha ha ha haaaaa!" när han fajtas.

... Och så introduceras vi för den nye Peter Parker/Spindelmannen. Han spelas nu av den 19-årige engelsmannen Tom Holland, som gör rollen väldigt bra. Han är en snacksalig och lite osäker plugghäst i hemmagjord dräkt. Järnmannen ser dock till att snida till en ordentlig dräkt åt honom, så nu ser han ut precis som han gjorde när Jazzy Johnny Romita tecknade figuren på 1960-talet - vilket är fantastiskt bra. Peter Parkers hårt prövade faster May blir allt yngre och yngre - den här gången spelas hon av 51-åriga Marisa  Tomei, som inte alls är den där skröpliga, vithåriga tanten från serietidningarna. Detta bådar mycket gott inför den kommande filmen SPIDER-MAN: HOMECOMING.

En ny superhjälte går också entré: Svarta Pantern. Fast det är ingen som omtalar honom under det namnet - ens på engelska. Den afrikanske kungen som dödades hade en son; prins T'Challa (Chadwick Boseman), som vill hitta Bucky och hämnas sin fars död. Riktigt varför han blev Svarta Pantern framgår inte. Varifrån fick han dräkten så snabbt? Har han redan tidigare varit aktiv superhjälte? Och har han några superkrafter, bortsett en dräkt som kan fälla ut vassa klor?

Elizabeth Olsen är tillbaka som Röda Häxan - och hon måste vara något av det mesigaste i superhjälteväg. När de andra hjältarna hoppar eller flyger omkring, och kung fu-kickar varandra och har sig, står Röda Häxan och rör långsamt och mjukt på armarna när hon kontrollerar sina kraftfält. Det ser ut som om honom rymt från en pantomimteater, eller möjligtvis från en Komvuxkurs i tai-chi i Mölndal.

I början av filmen har man med digital hjälp lyckats återskapa en ung version av Robert Downey, och i vanlig ordning ska man sitta kvar under eftertexterna. En bit in i dessa kommer ännu en scen, och när de rullat klart kommer ytterligare en bonusscen.

Stan Lees obligatoriska cameo sker ganska nära slutet.

(Biopremiär 27/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Guy Hamilton

Den smått legendariske Bondregissören Guy Hamilton har dött - ett faktum som fick mig att höja på ögonbrynen. Jag hade nämligen antagit att karln varit död i åtminstone tio, kanske tjugo år. Han blev 93.

Guy Hamilton inledde sin karriär 1947 som regiassistent, och jobbade som sådan på filmer som DEN TREDJE MANNEN och AFRIKAS DROTTNING. Han regidebuterade 1952 med MYSTERIET MILTON, en film med Herbert Lom och Mai Zetterling i huvudrollerna. Han gjorde filmer som DJÄVULENS LÄRLJUNGE med Burt Lancaster, Kirk Douglas och Laurence Olivier, David Niven-komedin FIENDER EMELLAN, och 1964 kom MANNEN I MITTEN med Robert Mitchum.

1964 var också året då Hamilton regisserade GOLDFINGER - den tredje James Bond-filmen, som styrde in serien i en lite annan riktning. Från och med nu blev Bondfilmerna lite mer lättsamma och fylldes med festliga prylar. GOLDFINGER innehåller ett par av de mest berömda, som bilen med katapultstol. Här fanns även Oddjob, som ju kastade plommonstop med rakbladsvassa kanter.

Guy Hamilton regisserade ytterligare tre Bondfilmer. 1971 gjorde Sean Connery comeback i rollen i DIAMANTFEBER; en film en del inte håller så högt, men jag tycker att den är rätt bra. 1973 debuterade Roger Moore som James Bond i LEVA OCH LÅTA DÖ; den här såg jag om bara häromveckan. En kul film, om än lite märklig i sina försök att rida på blaxploitationvågen och med sina övernaturliga inslag. Redan året därpå kom en ny Bondfilm; MANNEN MED DEN GYLLENE PISTOLEN. Den filmen har en minnesvärd skurk; Christopher Lee som Scaramanga, men filmen tillhör de svagare i serien.

När Hamilton inte regisserade Bond, blev det gärna filmer i samma genre, eller närliggande sådana. 1966 spelade Michael Caine Harry Palmer i spionthrillern BEGRAVNING I BERLIN, 1969 kom krigsdramat SLAGET OM ENGLAND, även den med Caine, och 1978 gjordes STYRKA 10 FRÅN NAVARONE; uppföljaren till KANONERNA PÅ NAVARONE. I denna kunde vi se Harrison Ford, som då bara var känd för STJÄRNORNAS KRIG, vilken ju kom året innan.

1980 och 1982 kom två stjärnspäckade Agatha Christie-filmatiseringar; SPEGELN SPRACK FRÅN KANT TILL KANT och MORD PÅ LJUSA DAGEN. De är småtrevliga, men inte särskilt bra.
Remo Williams heter hjälten i en lång, lång serie kioskböcker, vilka var ohemult populära på sin tid; åtminstone i USA. Självklart ville man göra film på bokserien. 1985 kom REMO - OBEVÄPNAD MEN FARLIG, som Guy Hamilton förstås regisserade. Fred Ward spelade den kampsportskunnige superagenten i denna film, som var en tydligt försök att skapa en amerikansk motsvarighet till Bondfilmerna. Man ville göra många filmer om Remo, men det blev bara en film. Jag är inte förvånad. Jag hyrde den i Sverige lätt censurklippta filmen när den släpptes på video, och tyckte då att det saknades något. Jag såg om den för en del år sedan när filmen släpptes på DVD, och tyckte fortfarande att den kändes märkligt livlös och platt. Filmen slutar i bästa Bondstil, men dessförinnan är den inget vidare. Fast filmmusiken är utmärkt! Kanske hade det kunnat bli något av Remo som filmhjälte om man gjort fler filmer - Bondfilmerna blev ju bättre efter den första filmen.

Guy Hamiltons sista film kom 1989, det var något som hette TRY THIS ONE FOR SIZE, och som hade Michael Brandon och David Carradine i huvudrollerna.
Hamiltons karriär var lång, men han regisserade bara 22 långfilmer.

GUY HAMILTON

1922 - 2016

R.I.P.  

Bio: The Finest Hours

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
THE FINEST HOURS? Nej, det vill jag inte påstå att det här är. Efter en halvtimme tittade jag på klockan. Därefter tittade jag på den ungefär var femte minut, i hopp om att de två timmarna skulle vara över.
Det här är en Disneyproduktion i regi av Craig Gillespie (nyinspelningen av FRIGHT NIGHT), och som bygger på verkliga händelser. 1952 råkade en oljetanker illa ut i en storm utanför den amerikanska östkusten. Fartyget bröts av, olja forsade ut, men en i besättningen; den synnerligen duglige Sybert (Casey Affleck), lyckades styra den sjunkande farkosten så att det gick på grund. Där satt de och väntade på att bli räddade innan de skulle sjunka helt och hållet.
Chris Pine spelar Bernie Webber vid kustbevakningen. När han introduceras är det 1951 och vi får se att han är en blyg och osäker kille, som ska på blind date med en snäcka som heter Miriam (Holliday Grainger). Hans uppvaktning går vägen. Vi får även veta att han vid en tidigare katastrof misslyckades med att rädda några sjömän, en händelse som gjort att en del tittar snett på honom. 1952 har Bernie och Miriam beslutat sig för att gå åstad och gifta sig, men då sker olyckan med oljetankern. Bernies burduse chef (Eric Bana) beordrar Bernie att ta med sig en handfull män och bege sig ut i stormen för att undsätta fartygsbesättningen. Det blir en strapatsrik räddningsaktion.
Och en tråkig sådan.

Visst är det imponerande scenerier vi serveras. Enorma vågor, båtar som slungas runt, sammanbitna män som skriker. Men det tar ju aldrig slut. Den ena likartade scenen efter den andra avlöser varandra, det är vatten överallt, det är mörkt, snö vräker ner, och stackars Miriam vankar av och an och är orolig för sin Bernie. Det är makalöst tjatigt.
Maffiga specialeffekter, men lite vissen regi. Av någon anledning blir det aldrig det minsta spännande. Bernie Webber är en ganska tradig typ och romansen med Miriam känns påklistrad. Sybert är inte heller någon höjdargestalt. Det är bara Eric Bana som sticker ut och är lite kul i sin lilla roll. Och vad tror ni, kommer den jovialiske kocken som tycker om att sjunga att omkomma?

Under eftertexterna visas bilder på verklighetens Bernie, Sybert, Miriam och de andra. Chris Pine, som har ett mejslat filmstjärneansikte, ser inte alls ut som den riktige Bernie gjorde. Inga av skådisarna liknar dem de gestaltar. Fast det var väl knappast väntat.
Bernie och hans manskap fick medalj och det trumpetas ut att det var den främsta räddningsinsatsen i den amerikanska kustbevakningens historia. Däremot framgår det inte alls hur det gick med det massiva oljeutsläppet. Det, om något, måste väl ha lett till en katastrof?

(Biopremiär 22/4)

-->

Bio: Eye in the Sky

Foton copyright (c) Scanbox
Häromveckan satt Helen Mirren hos Graham Norton och pratade om sin roll som brittisk överste i Gavin Hoods thriller EYE IN THE SKY. "Är inte hon för gammal för den rollen?" undrade min sambo. Jag vet inte. Vi är ju vana vid att se lastgamla manliga officerare på film, men aldrig kvinnliga sådana. Finns det 70-åriga kvinnliga överstar som fortfarande är i tjänst? Oavsett vilket funkar Mirren i rollen.
EYE IN THE SKY, som är en brittisk produktion, handlar om modern krigföring. Krig på distans. Krig som närmast är som datorspel. En handfull av Östafrikas mest efterlysta terrorister har lokaliserats i Kenya. I Nevada sitter en pilot och styr ett förarlöst flygplan, som övervakar byn och huset där terroristerna sitter och förbereder en självmordsbombning. I England sitter överste Katherine Powell, som styr operationen. I en annan byggnad befinner sig general Frank Benson (Alan Rickman i sin sista roll) tillsammans med några politiker; de följer operationen och ska godkänna de beslut Powell tar.
Alldeles intill huset i vilket terroristerna sitter bor en liten familj; mor, far och liten dotter. För att vi ska känna för den här familjen, och i synnerhet för dottern, får vi se att de kärleksfulla föräldrarna uppfostrar flickan på västerländskt sätt; fadern undervisar henne och hon får lov att leka - något som inte uppskattas av en del bybor, eftersom de är fanatiska muslimer. Varje dag skickas flickan ut för att sälja bröd. Just som Powell gett order om att avfyra en Hellfire-robot mot huset i Kenya, upptäcker piloten (Aaron Paul) och hans kollega (Phoebe Fox) att den lilla flickan sitter med sina bröd utanför huset. De vill absolut inte döda ett oskyldigt barn. En moralisk kamp utbryter. Om de inte dödar terroristerna kommer otaliga oskyldiga att sprängas i luften - samtidigt vill piloten och politikerna inte ha ett litet barns död på sitt samvete. På plats i byn finns en agent; en lokal kille, som ska försöka locka bort flickan innan roboten avfyras.

Den teknik som visas upp är fascinerande. Folk sitter på andra kontinenter och styr över liv och död. Samtidigt undrar jag hur den lokale agenten lyckas styra sin utrustning så perfekt som han gör: han skickar iväg en liten radiostyrd, flygande skalbagge, försedd med kamera, och lyckas styra in den i terroristernas hus, där han landar den på en takbjälke. Hur ser agenten var han kan landa? Hur undviker han att krocka med till exempel taket ovanför kameran, utanför bild?
Alldeles i början är EYE IN THE SKY hyfsat spännande, men efter ett tag avtar spänningen, och det ganska rejält. Det är hela tiden hyfsat uppenbart hur det kommer att sluta. Det är diskussionerna om moral som är den egentliga handlingen, inte thrillermomentet. Filmen vinner på sina fina skådespelare.

Ibland är det lite småroligt. Alan Rickmans rollfigur introduceras när han står i en leksaksaffär för att köpa en docka till sin dotter, eller kanske sitt barnbarn - och köper fel. Englands utrikesminister (Iain Glen) har blivit matförgiftad och sitter och bajsar när han måste ge sitt tillstånd till attacken. USA:s utrikesminister (Michael O'Keefe) är i Kina och spelar pingis när han får ett viktigt samtal i ärendet. Regissör Gavin Wood har en roll även han.
I eftertexterna kan vi läsa "In loving memory of Alan Rickman".

(Biopremiär 22/4)

-->

Bio: Bastille Day

Foton: Jessica Forde © 2015 Studiocanal S.A. All Rights Reserved.

Den engelske skådespelaren Idrid Elba har gått och blivit ohemult populär. Jag märker det i synnerhet när jag tittar på engelska TV-kanaler. Folk blir alldeles till sig i trasorna när Elba dyker upp, till exempel i TV-deckaren LUTHER. "He's sooo cool! He's sooo sexy!". På sistone har det även skrivits en del om att folk vill se Elba som nästa James Bond, eftersom Daniel Craig troligtvis gjort sin sista film i serien. Genast började många förstås att anmärka på det faktum att Idris Elba är svart - James Bond är inte svart. Men vad förespråkarna för Elba som Bond missar, är det faktum att Elba fyller 44 i år. Börjar de spela in en ny Bondfilm om två-tre år, kommer han att vara 46-47, det vill säga lika gammal som Craig var när han spelade in SPECTRE. Och därefter kommer han att vara över 50 - och vi vill ju inte ha ännu en överårig James Bond. Minns att Roger Moore i princip använde stuntman för att promenera i sina sista Bondfilmer.

Men jag har absolut inget emot att se Idris Elba som hjälte, till och med som agent, i andra filmer. Och en sådan, annan film är BASTILLE DAY, i regi av engelsmannen James Watkins, som gjorde EDEN LAKE och THE WOMAN IN BLACK. "Bastille Day" är vad Frankrikes nationaldag kallas, och detta är en fransk-amerikansk samproduktion - med betoning på fransk.

I BASTILLE DAY spelar Idris Elba amerikan. Han är Sean Briar - världens hårdaste CIA-agent. Ja, jävlar i min låda, vad han är hård. Han får Liam Neeson i TAKEN att framstå som en mysfarbror. Han är så skithård att han introduceras genom att hans missnöjda överordnade räknar upp alla våldsamheter han presterat under karriären.

Briar befinner sig i Paris, vilket är bra, eftersom nationaldagen närmar sig och rena helvetet har brutit ut. Terrorism i Paris är ett ämne som kanske ligger lite för nära verkligheten just nu, men i den här filmen ska en grupp terrorister spränga en byggnad; en tom byggnad, för att "skrämmas". Den lite naiva Zoe (Charlotte Le Bon) övertalas att placera en väska innehållande bomben i byggnaden - men när hon ser att det finns folk där inne ångrar hon sig.

Vad hon inte räknat med, är att hon blir sedd av den amerikanske ficktjuven Michael (Richard Madden), som stjäl väskan i tron att den innehåller något värdefullt. Det gör den inte. Han ställer den ifrån sig - och då briserar bomben. Några människor dör, och eftersom en övervakningskamera filmat Michael, jagas han som terrorist. Briar rycker in, haffar Michael, förstår att han inte är terrorist, och tillsammans ger de sig ut efter de riktiga skurkarna.

I sådana här filmer brukar det alltid finnas en rödhårig, kvinnlig CIA-chef; här spelas hon av Kelly Reilly. Chefen för den franska säkerhetschefen görs av José Garcia - han är makalöst lik Robert Downey Jr, så pass att jag tänkte "Iron Man" varje gång han dök upp.

Tempot i BASTILLE DAY är högt. Idris Elba jagar, skjuter, slår, sparkar, och bryter armar och ben av busemän så att det står härliga till. Han är även duktig på att hota och skrämma folk. Actionscenerna och i synnerhet jakterna, bland annat en till fots över hustak, är skickligt filmade. Tyvärr är manuset i slappaste laget. Här finns lite för många logiska luckor, allting sker lite för enkelt. Idris Elba går till exempel in i en lägenhet och hittar omedelbart det han söker utan att leta, och han har aldrig några problem att spåra upp diverse aktivister och terrorister. Snart visar det sig dessutom att manusförfattaren snott vissa storyelement från DIE HARD.

Filmen varar bara 92 minuter och det är väldigt underhållande. Om manuset och storyn vore bättre, hade jag kunnat sätta en fyra i betyg. Om inte Idris Elba och vissa andra skådespelare medverkat, hade det blivit en tvåa.

(Biopremiär 22/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Dick Hodgins

Den amerikanske serietecknaren Dick Hodgins har dött, ett par veckor innan han skulle fylla 85.
Jag tänkte först Dick Hodgins? Vem är det? Men så kollade jag upp några av de serier Hodkins tecknat, och jag översköljdes av varma minnen:
Landskrona under 1970-talets första hälft. Mormor och morfars kök. Mona Krantz strömmade ur transistorradion, mormor lagade middag, och jag satt på den rödvita plastmattan med en hög Lill-Allers framför mig. På den här tiden var Lill-Allers en bilaga i långsmalt format som medföljde Allers varje vecka. Tidningen innehöll idolbilder, vitsar, tips, och många serier: Willy på äventyr och Mandrake var två av dem, en tredje var en humorserie om sjömän. Den hette Kalle Blåst.
Jag har inte sett till Kalle Blåst sedan dess, men i original hette serien Half Hitch. Den skapades 1943 av Hank Ketcham (Dennis), lades ner några år senare, men återupplivades på 60-talet, då med manus av Bob Saylor och tecknad av, just det, Dick Hodgins.

Dick Hodgins hade tillägget "Jr" i sittt namn - Hodkins Senior var skämttecknare även han. Junior debuterade redan som tolvåring, då han sålde en teckning till en dagstidning. Han utbildade sig vid The School of Visual Arts, och under sin militärtjänstgöring satt han i Osaka och ritade åt förläggningens tidning.
På 60-talet tog Hodgins alltså över Kalle Blåst, och när denna lades ner blev det till att ta över ännu en gammal serie; Hasse (Henry). Vid sidan av detta ritade han skämtteckningar till ledarsidan i New York Daily News, samt åt dagstidningar i Connecticut, där han bodde, och så jobbade han en hel del med Hagbard Handfaste. Hodgins läckra tuschlinje låg väldigt nära Dik Brownes.

1992 förekom Dick Hodgins i ett avsnitt av TV-serien MORD OCH INGA VISOR. Okej, Hodgins själv syntes inte i bild, men avsnittet handlar om att hjältinnan Jessica Fletcher (Angela Lansbury) blivit seriefigur: Jessica Fox. Harvey Fierstein spelar serietecknaren, men kyss Karlsson om in Mell Lazarus medverkar i en liten roll! Lazarus är mannen bakom serierna Våran fröken och Mamsen.

DICK HODGINS, JR

1931 - 2016

R.I.P. 

-->

Serier: Mannen som sköt Lucky Luke

Mannen som sköt Lucky Luke
av Matthieu Bonhomme
Cobolt

Visst läste jag mycket Tintin, Asterix och Spirou när jag var barn, men den fransk-belgiska serie jag läste oftast; åtminstone den jag hade flest album av, var Lucky Luke. Detta berodde inte enbart på att jag gillade serien och dess genre; western. Det berodde mer på min farsa. Han gillade Lucky Luke, och eftersom han var med i Bonniers Bokklubb (det var Bonniers som gav ut serien i Sverige), beställde han ibland nya album åt mig. Dessa läste farsan sedan högt för mig.

Nu är det väldigt, väldigt längesedan jag läste Lucky Luke. Flera decennier. Jag har inte läst ett enda av de album som kommit ut efter Morris' död 2001, och jag tror inte att jag läst något av de som kom ett eller två decennier dessförinnan. Jag vill minnas att jag för några år sedan bläddrade i ett gammalt 70-talsalbum och tyckte att det var lite tråkigt, men jag var kanske på dåligt humor. Kanske bör jag återuppta bekantskapen med de gamla klassiska albumen efter manus av René Goscinny.

2016 fyller Lucky Luke 70 år, och (antagligen) inspirerat av framgångarna med de alternativa Spirou-albumen, får vi här "Ett extraordinärt äventyr av Matthieu Bonhomme". Jag kände inte till Bonhomme tidigare, men ser att han är född i Paris 1973, att han har samarbetat med Lewis Trondheim, och att han vunnit ett par priser.

Omslaget till "Mannen som sköt Lucky Luke" är fantastiskt. Det är otroligt snyggt - och något av ett riff på Morris' omslag till Lucky Luke-albumet "Angivaren" från 1972. Angivaren var inspirerat av spaghettiwesterns, och skurken Elliot Belt hade lånat sina drag av skådisen Lee Van Cleef. Bonhommes omslag känns som samma scen, sedd ur Elliot Belts synvinkel: Lucky Luke iförd poncho poserar som Clint Eastwood.

Titeln "Mannen som sköt Lucky Luke" är förstås norpad från filmen MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE från 1962, men handlingen är snarare inspirerad av Henry Kings western HÄMNDENS TIMME (THE GUNFIGHTER) från 1950, men Gregory Peck som revolvermannen Jimmy Ringo; en man många vill döda - för att bli kända som Mannen som sköt Jimmy Ringo.

Bonhommes album inleds med att Lucky Luke ligger död på en gata i den lilla hålan Froggy Town och någon hörs ropa "Jag dödade legenden! Jag dödade Lucky Luke!". Därefter hoppar vi ett par dagar tillbaka i tiden. Revolvermannen Lucky Luke, känd som Mannen som sköt Phil Defer, rider in i Froggy Town och blir genast ovän med den slappe sheriffen Bone och dennes otrevlige bror. En diligens har rånats, kusken har mördats; det hävdas att en ensam indian ligger bakom, och Lucky Luke och hans nyblivne vän Doc Wedneysday åtar sig att spåra upp indianen. Något som blir svårt, beroende på de närmast skurkaktiga bröderna Bone och deras hetlevrade far.

Eftersom detta är ett alternativt äventyr, är serien inte tecknad i den traditionella Lucky Luke-stilen. Bonhomme tecknar i sin egen stil; den är inte realistisk, men heller inte överdriven som i en humorserie. Men så är inte detta ett humoristiskt äventyr. Det är en seriös westernserie - och en mycket bra sådan. Det är en tuff, välskriven thriller, och det är uppenbart att Matthieu Bonhomme kan genren.

Berättandet är skickligt och filmiskt, och serien är mycket stämningsfull. Efter ett tag slår det mig att färgläggningen delvis är hämtad från den användes i Morris' äventyr - ibland är figurerna, eller bakgrunderna, enfärgade; till exempel helt röda eller gula. Något som fungerar alldeles utmärkt. Lucky Luke själv är som vanligt iförd sin gula skjorta, men han har försetts med lite mer attityd och personlighet än han besitter i den ordinarie serien.

Vad som är lite märkligt är att Bonhomme råkat skriva "Sherrif's office" på skylten utanför sheriffkontoret. Är det ett medvetet fel? Jag menar, vem vet inte hur "sheriff" stavas? I Stefan Carlssons svenska översättning pratas det ett par gånger om en "översheriff". Åsyftas månne en "marshal", det vill säga en federal polis?

"Mannen som sköt Lucky Luke" är ett fantastiskt bra album, i synnerhet om man är westernälskare. Jag ser gärna att det kommer fler extraordinära äventyr om Lucky Luke, av Bonhomme eller av andra, skickliga serieskapare. För det här är en typ av serie jag har saknat väldigt, väldigt länge.  

Serier: Spirou - Leopardkvinnan

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Leopardkvinnan"
av Schwartz och Yann
Cobolt

Serieklimatet i Sverige är idag bättre än det varit på länge. Med det inte sagt att det är bra, men sedan ett fåtal år tillbaka publiceras det åter serier från till exempel Frankrike och Belgien; en typ av serier som knappt setts till här sedan 1980-talet. Det är förstås inte mycket som släpps, och det dröjer länge mellan utgåvorna, men det som väl kommer ut är oftast bra, och utgåvorna är tjusiga.
De alternativa äventyren med Spirou och Nicke, producerade av skiftande kreatörer, tillhör det bästa vi får översatt till svenska. Sviten inleddes med det lysande "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, och följdes upp med "Operation fladdermus", med manus av signaturen Yann och teckningar av Olivier Schwartz.
Årets album; "Leopardkvinnan", tar vid där "Operation fladdermus" slutade. Andra världskriget är över. Spirou sörjer sin älskade Audrey, som i förra albumet fördes bort av nazisterna. Han har supit ner sig och missköter sitt jobb som piccolo på hotellet Moustic i Bryssel; ett ställe som var ett nazistfäste under kriget.
En mystisk afrikansk kvinna iförd leopardklädsel smyger omkring på hustaken nattetid. Hon bryter sig in på hotellet i jakt på en fetisch. Samtidigt klampar några enorma, gorillaliknande varelser omkring i Bryssel. Nicke har blivit swingpjatt och tvingas ta hand om Spirou, efter att hotellet fått en ny ägare som genast avskedar alla piccolos. Spirou och Nicke blir förstås indragna i leopardkvinnans fetischjakt; en jakt som bär iväg till Paris.

Innehållsmässigt är "Leopardkvinnan" svagare än "Operation fladdermus". Det känns något tunnare och som att det inte händer alltför mycket innan albumet plötsligt tar slut - och det står "Äventyret fortsätter i Leopardkvinnan 2: 'De svarta hostiornas herre'. Utkommer våren 2017!". Vid närmare eftertanke stämmer inte detta: det händer rätt mycket i serien, men tempot är rappt och det är relativt få rutor per sida, vilket gör albumet snabbläst.
Även om jag alltså tycker att albumet är lite tunt, är det här absolut ingen dålig serie - tvärtom. Det här är bra. Det känns kanske inte helt rätt att Spirou blivit alkis; det hade varit lättare att acceptera Nicke som sådan, och en del repliker på engelska är inte klockrena, men jag gillar det här.
Olivier Schwartz tecknar läckert, han har härliga penseldrag, bildkompositionerna är bra och miljöskildringen är exemplarisk. Det vilar mycket Yves Chaland över Schwartz' stil, men jag associerar även till holländaren Joost Swarte (en man med snarlikt efternamn). Laurence Croix står för den exemplariska färgläggningen, medan Per AJ Andersson har översatt.

Liksom i förra albumet förekommer en del inslag hämtade från verkligheten. Nicke ska skriva en text om Jean-Paul Sartre, en man vars verk Nicke inte gillar. I Paris hamnar Nicke och de andra på Café de Flore, där de träffar Sartre och Simone de Beauvoir, vilka dras in i handlingen de med.
Jag ser fram emot nästa album i sviten.

Bio: Under sanden

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Avdelningen för fakta jag inte hade en aning om: under andra världskriget placerade tyskarna ut över en miljon minor längs den danska västkusten. Efter kriget tvingades tyska soldater åka tillbaka och ta bort minorna. Ett livsfarligt evighetsjobb.
Det är om detta Martin Zandvliets (DIRCH) nya film handlar. Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen - världens hårdaste dansk. Han får ta hand om en klunga skrajsna tyska soldater - de är väldigt unga; bara pojkar. De snabbutbildas i desarmering av minor, och därefter skickas de iväg till stranden. Där hålls de inlåsta i ett skjul nattetid, om dagarna letar de minor, de får ingen mat, och Rasmussen skriker och domderar - och drar sig inte för att klippa till gossarna. Det tog inte lång tid innan jag började gissa om det här är en sådan där film där plågoanden blir kompis med de plågade och att de kommer att spela fotboll tillsammans.
Det är det.

Bitvis är UNDER SANDEN riktigt spännande. Ja, nästan olidligt spännande. Vi serveras långa, utdragna scener där svettiga pojkar nervöst skruvar isär minor. Helt utan filmmusik, vilket gör det än mer tätt och påträngande. Ibland briserar minorna.
Som helhet är UNDER SANDEN en bra film. Samtidigt satt jag hela tiden och kände att det var något som fattades. Vi lär aldrig riktigt känna rollfigurerna. Carl Rasmussen är bara en hård jävel som hatar tyskar. Några av pojkarna nämner kort sina familjer, men de förblir lite för skissartade.

Filmen varar bara hundra minuter, men den känns trots detta lite för utdragen. Slutet, som jag inte ska avslöja här, köpte jag inte alls; jag förstod inte riktigt hur Rasmussen lyckades genomföra det som sker.
Två explosioner som är tänkta att vara tragiska fick mig att skratta till. Det var det förstås inte meningen att jag skulle göra. Men när man aldrig riktigt känner för gestalterna, blir det svårt att engagera sig i deras öden.
Trots mina invändningar vill jag gärna upprepa att detta är en bra film och väl värd att se.

(Biopremiär 15/4)

-->

Bio: Where to Invade Next?

Foton copyright (c) Scanbox

Jasså, Michael Moore är i farten igen? Det var inte i jons - karln har inte gjort en film sedan 2009, då han kom med den rätt dåliga CAPITALISM: A LOVE STORY.

I den nya filmen är det Michael Moore själv som står för invasionerna. Med en amerikansk flagga i handen reser han runt i världen för att inta länder och stjäla något bra företeelser, som han sedan ska ta med sig tillbaka till USA. Sånär som på Tunisien ligger samtliga länder Moore besöker i Europa, och med undantag för Slovenien, handlar det om västerländska länder.

Amerika är ju ett rätt konstigt land. Nu när det går mot val därborta framstår landet som ännu konstigare. Diverse nyhetsflöden fylls av uttalanden och händelser som blir alltmer bisarra, och många amerikaner verkar verkligen tro att de bor i The best damn country in the world. Något de blivit itutade. I själva verket är det förstås riktigt illa ställt på många områden.

WHERE TO INVADE NEXT? riktar sig nog främst till amerikaner, som lär få sig en ögonöppnare. Mycket av det Moore upptäcker och "stjäl" är självklarheter för mig som svensk. Det handlar om sådant vi tar för givet.

I början av filmen kastar Moore in en brasklapp: han ska bara plocka det som är bra och strunta i allt "ogräs". Det är ju ofta så Moore gör. Hans filmer är inte dokumentärer, de är filmer som förmedlar hans personliga agenda. Och han brukar ta till diverse trick, vilket innebär att man aldrig vet om det faktiskt är sanningen han skildrar.

Moore börjar sin resa i Italien, där han träffar ett medelklasspar som berättar att de har åtta veckor betald semester - betald semester får Moore att tappa hakan. I Frankrike äter Moore i en skolmatsal, som serverar fantastiska tre- eller fyrarättersmenyer till de små eleverna. I Finland imponeras han av skolsystemet, i Slovenien av att de har gratis högskolor, på Island pratar han med kvinnliga politiker, och i Norge besöker han ett idylliskt fängelse på en liten ö. Med mera.

Det stämmer säkert, det som de intervjuade personerna säger. Men - Moore struntar alltså fullkomligt i allt som inte är bra. Som att många italienare inte har råd att flytta hemifrån. Tunisien må ha gratis mödravård, men det är knappast ett land man vill bo i. På den vägen är det. De flesta fångar som figurerar i inslaget från Norge är invandrare. Ett inslag från Portugal om att droginnehav och -användande inte är olagligt där skulle behöva betydligt mer kött på benen. Här påstår Moore dessutom att den egentliga orsaken till att droger är olagliga i USA, är för att man ska kunna fängsla folk; främst svarta, och sedan använda dem som billig, i princip gratis, arbetskraft i fängelserna, som vore de nutida slavar. Det låter minst sagt som en konspirationsteori.

Till skillnad från alldeles för många dokumentärfilmare, vet Michael Moore hur man gör en film som håller för biografvisning. WHERE TO INVADE NEXT? är en skickligt filmad och klippt film, den är underhållande och emellanåt rätt rolig - framför allt när Moore äter middag med de små franska barnen. 1995 såg jag Moore introducera sin film CANADIAN BACON i Cannes, och då sa han de enda repliker på franska han kan. Dessa repliker upprepar han för skolbarnen. De tittar frågande på honom.

Det här är en något svårbedömd film. Som sagt: jag litar inte alltid på Moore och hans uppgifter. Samtidigt är filmen intressant. Mest skrämmande är att nästan 60 procent av amerikanernas skattepengar går till militären - och inte till skola och sjukvård. Som sagt: det är ett märkligt land.

(Biopremiär 15/4)

Bio: Djungelboken

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är rätt längesedan jag senast tog en titt på Disneys animerade DJUNGELBOKEN från 1967, men jag har aldrig varit någon större anhängare av den. Jag gillar den lite ruffiga stilen den är tecknad i, men jag tycker inte att den är speciellt kul - snarare en aning tråkig. Dock var Sverige ett av de länder där filmen gick allra bäst. Det påstås att detta var orsaken till att den väldigt vissa DJUNGELBOKEN 2, som kom 2003 och som gjordes direkt för DVD, gick upp på bio i Sverige.
Nu har Jon Favreau gjort en ny version av DJUNGELBOKEN för Disney, och den här gången är det en spelfilm. Rättare sagt: det är nästan inte spelfilm alls. Sist i eftertexterna står det "Filmed in down town Los Angeles" - och det stämmer. Inomhus. I princip hela filmen är gjord i datamaskiner. Den enorma, indiska djungeln och alla dess djur existerar inte. Och visst blir man imponerad - om jag inte visste om att precis allting är datoranimerat, hade jag förstås trott att det var "på riktigt". Med undantag för de talande djuren, förstås.
Tolvåriga Neel Sethi, som ser ut att vara åtta, spelar Mowgli, som växer upp i en vargkull. Allt är frid och fröjd, tills plötsligt den onde tigern Shere Khan (Idris Elba) dyker upp och vill döda Mowgli, eftersom han är människa. Pantern Bagheera (Ben Kingsley) beslutar sig för att föra Mowgli till människobyn, men det blir en strapatsrik färd, och när Bagheera försvinner och Mowgli råkar gå vilse, dyker björnen Baloo (Bill Murray) upp som en räddare i nöden.

Till stora delar är det samma story som 1967, men en del förändringar. Favreaus film är imponerande att titta på, men imponerande teknik är inte allt. Emellanåt tyckte jag nämligen att det här var rätt tråkigt - precis som jag tyckte om 1967 års version. Jag kom ibland på mig med att sitta och tänka på annat. Den tecknade versionen besitter förstås stor charm, något det är värre med i 2016 års tolkning. Neel Sethi är jättebra som Mowgli, men filmen håller inte riktigt. Jag förstår inte riktigt varför så många amerikanska kritiker höjt filmen till skyarna.
Jag bör även påpeka att man nog inte kan ta med sig de minsta kottarna om man ska se filmen. Det här är oväntat brutalt emellanåt. I början av filmen dödar Shere Khan vargarnas ledare, och det hela mynnar ut i en lång slutstrid i en brinnande skog; det är våldsam action, Mowgli blöder, och vi får till och med ett Hans Gruber-fall från hög höjd. Plötsligt känns det inte riktigt som en familjefilm.
Scarlett Johansson gör ormen Kaas röst, men är bara med i en scen. När kung Louie slutligen dyker upp, är det Christopher Walken som gör rösten - vilket självklart är coolt. Walken som apa?
Sångnumren inskränker sig till två stycken; "The Bare Necessities" ("Var nöjd med allt som livet ger") och "I Wanna Be Like You" (framförd av Christopher Walken). Under de snygga eftertexterna framför Scarlett Johansson "Trust In Me"; Kaas sång.

Det har gjorts spelfilm på Rudyard Kiplings berättelser tidigare. Jag minns inte om jag sett den med Sabu från 1942. Den från 1994 har jag i alla fall inte sett, och inte heller dess uppföljare, som kom 1998. Jag vet inte hur de löste problemet med de talande djuren i dessa. Jag läser att även Andy Serkis håller på med en version - den ska få premiär 2018. Den känns lagom onödig - och jag gissar att det snart kommer en uppföljare till Jon Favreaus film.
På pressvisningen jag bevistade visades filmen i 2D. Således kan jag inte uttala mig om den, enligt utländska kritiker, utmärkta 3D:n.
Sam Raimi gör rösten till en ekorre.

(Biopremiär 13/4)

-->