DVD/Blu-ray/VOD: Sensoria

SENSORIA (Njutafilms)

Nu ska jag göra något jag oftast försöker undvika: jag ska recensera en film ett par kompisar till mig har gjort. Det brukar ju aldrig kännas rätt. Skriver man något positivt tror läsarna att man inte vågar skriva något annat, av rädsla att upphovsmännen ska bli sårade. Skriver man negativt blir upphovsmännen sårade. Blir omdömet neutralt tror läsarna att man inte vågar tycka något. Således brukar jag hoppa över filmer - och seriealbum - av kompisar. Men i det här fallet vill Christian Hallman (regi och manus) och Måns Thunberg (story och manus) att jag ska skriva om deras film, så det är bara att ta tjuren, tja, kanske inte i hornen, men väl i svansen. Dessutom är SENSORIA en helt okej film som inte behöver skämmas för sig. Med det inte sagt att jag inte har invändningar.

Lanna Olsson spelar Caroline Menard, som ska göra en nystart i livet. Hon flyttar in i en lägenhet i ett typiskt trist, svenskt bostadsområde i Malmö. Där sitter hon och knaprar piller och leds. Hon har nästan inga möbler, hennes ex behöll nästan allt, vilket gör hennes tillvaro än tristare. Med jämna mellanrum träffar hon på besynnerliga grannar och snart även en liten flicka; My (Norah Andersen), som fattar tycke för Caroline.

Det är något som inte stämmer i huset; i synnerhet i lägenheten. Den verkar vara hemsökt. En strikt och påflugen granntant (Boel Larsson) låter antyda att det hänt något hemskt där, och i den korta prolog som inleder filmen får vi se en äldre kvinna utöva svartkonst där.

Inspirationskällorna är tydliga, och upphovsmännen sticker inte under stol med att de gillar Polanskis REPULSION och HYRESGÄSTEN. Själv associerar jag främst till Michael Winners THE SENTINEL/ONDSKANS REDSKAP från 1977, men jag är osäker på om Måns och Chrille har sett den. Andra filmreferenser finns det gott om. Carolines lägenhetsnummer är 237, vilket förstås är snott från THE SHINING (filmen, inte boken - där är numret 217), och flera rollfigurer är döpta efter skådespelare eller gestalter ur skräckfilmer: Menard, det är dr Menard i ZOMBIE FLESH EATERS, Rafael Pettersson spelar den skumme grannen Johan Steiner, döpt efter engelsmannen John Steiner, känd från mängder av italienska B-filmer, och när Caroline och hennes kompis Emma (Alida Morberg) beställer pizza, gör de det från Lambertos - kan det månne vara en blinkning till Lamberto Bava?

En amerikansk filmhistoriker jag känner skrev att en av orsakerna till att han gillar CRIMSON PEAK, är att den är i färg. Med detta menar han att alldeles för många genrefilmer idag (och inte bara genrefilmer) går i gråa, dystra färgnyanser. Jag håller med. Tyvärr låter Christian Hallman SENSORIA gå i bleka nyanser, som mycken annan Nordic noir, vilket förvisso överensstämmer med Carlines humör, bostadsområdet, och det som sker - men jag personligen tycker att det blir alldeles för trist. Det hade varit betydligt mer originellt om Caroline flyttade in i en lägenhet som var ljussatt som den i Dario Argentos INFERNO; surrealistiskt färgsprakande.

Filmen varar bara 77 minuter, vilket innebär att en del trådar aldrig utvecklas. Den mystiske Johan Steiner, som ser ut som Olyckan, medverkar bara i ett par scener och fyller ingen annan funktion mer än att vara mystisk. Harald Leander spelar en blind granne som även han medverkar för lite.

Jag såg SENSORIA tillsammans med min sambo, och varken hon eller jag fick ihop filmens slut. Nu ska jag förstås inte avslöja detta här, men det ledde till långa diskussioner om vem som var vad, varför, och vad som hände. Finns här någon logik vi inte uppfattade, eller är det meningen att det ska förvirra? Och varför är vattnet vitt när folk badar badkar? Är det mjölk? Är det för att blod ska synas tydligare? Var badskummet slut? I Ruggero Deodatos DIAL: HELP badar Charlotte Lewis i gult vatten. Det dagliga urindoppet?

En sista anmärkning, även den personlig, är att jag har svårt för deprimerade, pillerpoppande hjältinnor; jag engageras inte, jag känner inte för dem. Jag känner sällan för rollfigurerna i tunga, svenska dramer. Jag hade föredragit om den gladare kompisen Emma hade stått i centrum.

Tekniskt sett är SENSORIA kompetent gjord. Filmfotot är bra, skådespeleriet är kanske lite ojämnt, men huvudrollerna görs bra. Skrämseleffekterna är sparsamma, men effektiva; en mardrömsscen är inspirerad och står ut.

SENSORIA har visats på en lång rad filmfestivaler världen över, och mottagandet på dessa har varit gott. Filmen har nu även sålts till ett stort antal länder, däribland till Kina, vilket är unikt. Mina invändningar till trots, är SENSORIA en hantverksmässigt bra film och jag tycker mycket väl att den kunde gått upp en sväng på bio i Sverige, åtminstone i de större städerna, istället för att dumpas direkt på DVD. Jag upplever filmen som betydligt mer kommersiell än till exempel UNDER PYRAMIDEN, som är en renodlad bajsfilm.

Det ska bli intressant att se vad Chrille hittar på härnäst. (Tips: jag och Måns har ett skitbra manus liggande!)