THE BIG SHORT är Oscarnominerad som bästa film, och för bästa regi, bästa manus byggt på förlaga, bästa manliga biroll, och bästa klippning - och jodå, det här ser ut- och känns som en film som nomineras i dessa kategorier.
Adam McKay är mest känd för att ha gjort en rad Will Ferrell-filmer och för manuset till ANT-MAN. Hans nya film är ett drama som bygger på verkliga händelser, den handlar om finanskrisen och den amerikanska fastighetsmarknaden, som för drygt tio år sedan rasade ihop. Tre historier berättas parallellt. Christian Bale är den besynnerlige Michael Burry, som handlar med fonder och förutspår att fastighetsbubblan kommer att spricka. Steve Carell är Mark Baum, en otrevlig, argsint finansman som sörjer sin brors död, och så har vi två unga killar som vill göra sig en hacka; Charlie Geller (John Magaro) och Jamie Shipley (Finn Wittrock), dessa får hjälp av Brad Pitt, som har skägg och misslyckad frisyr.
Dessa personers förehavanden berättas i ett frenetiskt tempo, och klippningen är lika frenetisk den. Emellanåt pratar rollfigurerna direkt till kameran, det vill säga till oss i publiken, och förklarar de olika banktermerna, ett par gånger klipps det in personer som inte är med i resten av filmen för att förklara - till exempel en stjärnkock. För min del hjälper det inte speciellt mycket. THE BIG SHORT skulle lika gärna kunna vara på kantonesiska - utan svensk text. Jag vet absolut inget om världen filmen handlar om, jag är inte intresserad av finanser, fonder och aktier, och jag kan inte påstå att jag begrep vad de här killarna sysslade med. Jag hängde inte med ett dugg. Även Ryan Reynolds har en stor roll, men jag förstod aldrig vem han var. Marisa Tomei var nog Mark Baums fru.
Denna brist (är det egentligen en brist?) hos mig hindrade mig inte från att tycka filmen är hyfsat underhållande. Den är lite rolig emellanåt, vissa rollfigurer - som Christian Bales - är direkt bisarra. Ibland tittar någon in i kameran och säger att så där gick det inte till i verkligheten.
THE BIG SHORT urspelar sig mellan 2005 och 2008, men estetiskt sett tycker jag nog att McKays film ser ut som något från det sena 1990-talet. Klippning och foto är lite överarbetat för att framstå som häftigt, vilket innebär att filmen känns lång och mot slutet rätt tröttsam.
En ganska bra film, men jag kommer aldrig att se den igen. Mitt ljumma intresse märks även på att jag slutar skriva redan här - jag kommer inte på mer att säga om filmen.
(Biopremiär 22/1)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar