Serier: Asterix 36: Caesars papyrus

ASTERIX 36: CAESARS PAPYRUS
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing

För två år sedan kom "Asterix och pikterna", det 35:e Asterixalbumet och det första av seriens nya upphovsmän Jean-Yves Ferri, manus, och Didier Conrad, bild. Det var en snygg, schwungigt tecknad serie - men handlingen var snarare konstig än bra, vilket även gällde humorn. Vissa skämt var hyfsat obegripliga.
När nu duon är tillbaka med ett andra album, är grundidén riktigt kul: Julius Caesar har skrivit sin bok "De Bello Gallico"; "Kommentarer om det galliska kriget". I verket finn ett kapitel om hur han misslyckats med att besegra en liten, gallisk by - javisst, Asterix' by. Caesars redaktör Publicitus tycker att det vore en dålig idé att publicera en redogörelse för ett misslyckande, och föreslår att kapitlet plockas bort. Så sker - men texten hamnar genast på villlovägar. Det hamnar till slut i händerna på Asterix och Obelix, som tillsammans med Miraculix ska ta det till en druid som ska "spela in" det. Gallerna nedtecknar inte sina berättelser, de memorerar dem och för dem vidare muntligt.
Även om idén är bra, känns "Caesars papyrus" aningen tunt. Det blir lite utdraget. Det är inte jätteroligt, men jag får nog säga att det är roligare än förra albumet. Ett par sekvenser fick mig att skratta till högt, vilket i princip aldrig händer. Många skämt är dator- och internetrelaterade. Caesars bok blir en riktig bästsäljare - 50 exemplar har sålts på kort tid!

Didier Conrad tecknar väldigt snyggt. Nu har jag inga Uderzo-album här att jämföra med, men om jag inte visste bättre, skulle jag ta det här för Uderzo. Det är möjligt att Conrad har ännu mer schwung i linjerna; ibland är det lite Franquin över miljöerna. Det kändes tryggt när jag läste albumet, som om jag i en tidsmaskin slungades tillbaka till min barndom, då jag satt uppkrupen i soffan och läste fransk-belgiska album.

En detalj som förvånar mig en aning, är en viss politisk inkorrekthet. Afrikaner och andra folkslag ser likadana ut som de alltid gjort i Asterix; de är grovt karikerade med enorma läppar och så vidare. När den senaste Asterixfilmen; GUDARNAS HEMVIST, hade premiär, sparkade vissa svenska kritiker bakut och kallade filmen rasistisk. De svarta slavarna såg nämligen ut som de gjorde i seriealbumen. Uppenbarligen skiter fransmännen i sådant. Och nog hade det blivit konstigt om till exempel den svarte piraten plötsligt fick nytt utseende - eller kanske rent av försvann från besättningen.

-->