DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.